zebragalax

När förväntningarna stigit sig så höga och hindrena glömts bort, då gömmer jag mig i sängen och tycker synd om mig. Jag blir liten, svag och bräcklig. Jag blir ett korthus i regnet utanför mitt fönster. Och det var det här jag var rädd för: att blåsas omkull, dränkas av regn. Om jag vill visa världen att jag mår bra måste jag samtidigt passa mig, så att ingen börjar förvänta sig att det alltid ska vara så och att jag är precis som vanligt igen. jag måste passa mig jävligt noga så att ingen börjar tro, att jag mår bra igen.

Jag har timmar, jag har dagar - ibland har jag haft veckor - då allting kan vara bra. Då allting flyter på och ingenting får mig att bryta ihop. Jag ler åt hindren och vänder mig aldrig om för att titta efter om jag rev ner något. Jag bara gör, jag bara är, jag bara trivs så in i bomben. Men de timmarna, de dagarna och de sällsynta veckorna är farliga. För såfort ibland blir ofta höjs ribban och förväntningarna skjuts i taket. Men kanske är det bra, att en hel veckas gråt och hysteriska utbrott, ångestattacker och stressmagsår kan glömmas bort, kan blåsas bort och försvinna, av en timmes skrattande.

Men det enda skrattet som egentligen verkligen fungerar, är det som kommer ända inifrån. Längst in. Därifrån måste det komma, vilket det sällan gör. Så att låtsas, det har blivit en självklarhet i de mest konstiga situationer. Allt för att höja förväntningarna och minska hänsynstagandet för att kunna hata mig själv ännu mer. Även om det inte finns så mycket kvar att hata..