En övervintrad solkatt.
Har du hört uttrycket "en övervintrad solkatt"? När jag tänker på en övervintrad solkatt tänker jag på den där rika, snobbiga, glassiga, glittriga, guldiga, juveliga, men dock rynkiga, stureplanstanten, som med stora solglasögon gjorda för juni, äger hela sturegallerian i sin pälsbeklädda kappa i mitten av december. Hon påminner om en angorakatt med tjock, lejonfärgad päls. Denna konkreta beskrivelse är den bilden jag får upp i mitt huvud, men den klingar dåligt. Jag tänker samtidigt på något väldigt mycket mer abstrakt, som en känsla, en sinnestämning eller ett speciellt humör. Av någon anledning får jag upp Återfödelse framför ögonen.
En övervintrad solkatt - det låter onekligen bra. För mig låter En Övervintrad Solkatt som en representant för det som Livet verkligen är. Kanske har jag fel, men jag borde inte ha det, eftersom jag är fri att tolka som jag vill. Vid de tillfällena existerar inget rätt och fel. Kanske är det de enda tillfällena då inga regler existerar. En övervintrad solkatt kan vara många olika saker - sinnestämningar. Dels kan det vara någonting som överlevt hela vintern med sin grace i behåll. Även om detta något har legat i ide hela vintern i en mörk håla, kanske en källare, så vaknar den upp och skider ut i solljuset när tiden är inne, med samma grace som förra sommaren. Detta något har alltså bara vilat en stund, kanske till och med vilat upp sig, för att kunna fortsätta med samma kraft, som knopparna och blommornas frön visar på. Någonting redo för ett nytt Liv i ljuset med Livet.
En övervintrad solkattt kan också vara som den där stureplanstanten. Gammal, rynkig och egentligen väldigt svag. Men med hjälp av en pälsbeklädd kappa, stora solglasögon, dyrt smink och anti-wrinkle krämer från Nivea och god knows what, syns inte henne inre. Detta leder oss till det fenomen väldigt många människor ägnar sig åt dagligen: Maskering. Hon maskerar sin svaga indsida och låter inte ens hennes närmsta väninnor se alla de där rynkrona - problemen, smärtorna, åkommorna. Kanske lever denna kvinna så hälsosamt som det kanske verkar? Jag föreställer mig att hon har problem med sömnen, vilket leder oss till avdelningen för Sömnmedel. Hon röker antagligen, för att orka med och för att hålla vikten, som ska vara så liten som möjligt - men samtidigt inte FÖR liten. Det är viktigt. Men på första plats över viktiga saker kommer, naturligtvis: Vad andra tycker.
Det självsäkra yttre ni skådar är bara, som sagt, en fasad i grund och botten gjord av pengar. Enda anledningen till att denna övervintrade solkatt kan verka så självsäker, är hennes frömåga att läsa av andra. Vad tycker de; vad vill de; hur mår de; vad behöver de av mig? Och sen ger hon dem det. Exakt det de vill ha. Med säkerheten och tryggheten som kan liknas vid den hon själv kände när hon låg i mammas knä vid fem års ålder. Så känner de andra människorna nu för henne.
Jag vill inte tänka på denna kvinna när jag hör "en övervintrad solkatt", för jag tycker inte om henne. Jag vill tänka på den där stora, högljudda - dock på ett väldigt behagligt sätt - kvinnan, som ler, skrattar, äter glass med barnbarnen och lever livet. Hon äter jordgubbar med grädde och spiller på sin mörkt turkosa tunika. Hon har satt upp sitt ostyriga, lockiga hår med hjälp av en sjal hon hittade i översta byrålådan förra veckan. Hon bär en lite tjockare sjal runt axlarna, inköpt i Thailand för väldigt länge sedan. Hon har varit där sedan dess, många gånger, och i alla andra världsdelar har hon placerat sina fotspår, på både berg, i hav, i djungler, på savanner och på små hotell och stora.
Denna kvinna lever året om med Livet i handen. Hon trivs i sin lägenhet och målar mest hela tiden. Hon fotograferar och fikar med sina väninnor. Hon skriver och läser, diktar och pratar. Hon är sådär naturligt sminkad, och har ingenting att dölja bakom de gråblåa ögonen. Hon säger vad hon tycker, vad helst hon tänker på, och skrattar ofta och mycket. Hon är trygg i sig själv, och tack vare den inre tryggheten kan hon vara lika lugn som Havet en kväll i maj. Hon bryr sig om sina vänninor och släktingar, på ett älskvärt sätt. Denna kvinna är vacker, inifrån och ut.
Jag vill tänka på denna kvinna när jag hör mitt eget: "En övervintrad solkatt", för det är så jag vill att Livet ska se ut. Sådär fullt av möjligheter. Även om detta bara är en egen drömbild jag har lyckats måla upp i mitt inre, så hoppas jag fortfarande på att jag ska komma ur detta - detta odefinierbara som håller på att göra mig galen. På ett negativt sätt, vill säga. Men det är någonting som hindrar mig från att ta det där språnget och våga ta tag i Livet och säga: "Här är jag! Ta med mig nu, dit bort - där! Dit vill jag. Och där vill jag lära mig att leva. Snälla, ta mig med dig!". Jag står still och stampar och orden stockar sig i halsen. Vet jag ens hur de uttalas, hur det är meningen att man ska säga de där orden.
Rädslan håller i mig. Hårt - jag kommer inte loss.
En övervintrad solkatt - det låter onekligen bra. För mig låter En Övervintrad Solkatt som en representant för det som Livet verkligen är. Kanske har jag fel, men jag borde inte ha det, eftersom jag är fri att tolka som jag vill. Vid de tillfällena existerar inget rätt och fel. Kanske är det de enda tillfällena då inga regler existerar. En övervintrad solkatt kan vara många olika saker - sinnestämningar. Dels kan det vara någonting som överlevt hela vintern med sin grace i behåll. Även om detta något har legat i ide hela vintern i en mörk håla, kanske en källare, så vaknar den upp och skider ut i solljuset när tiden är inne, med samma grace som förra sommaren. Detta något har alltså bara vilat en stund, kanske till och med vilat upp sig, för att kunna fortsätta med samma kraft, som knopparna och blommornas frön visar på. Någonting redo för ett nytt Liv i ljuset med Livet.
En övervintrad solkattt kan också vara som den där stureplanstanten. Gammal, rynkig och egentligen väldigt svag. Men med hjälp av en pälsbeklädd kappa, stora solglasögon, dyrt smink och anti-wrinkle krämer från Nivea och god knows what, syns inte henne inre. Detta leder oss till det fenomen väldigt många människor ägnar sig åt dagligen: Maskering. Hon maskerar sin svaga indsida och låter inte ens hennes närmsta väninnor se alla de där rynkrona - problemen, smärtorna, åkommorna. Kanske lever denna kvinna så hälsosamt som det kanske verkar? Jag föreställer mig att hon har problem med sömnen, vilket leder oss till avdelningen för Sömnmedel. Hon röker antagligen, för att orka med och för att hålla vikten, som ska vara så liten som möjligt - men samtidigt inte FÖR liten. Det är viktigt. Men på första plats över viktiga saker kommer, naturligtvis: Vad andra tycker.
Det självsäkra yttre ni skådar är bara, som sagt, en fasad i grund och botten gjord av pengar. Enda anledningen till att denna övervintrade solkatt kan verka så självsäker, är hennes frömåga att läsa av andra. Vad tycker de; vad vill de; hur mår de; vad behöver de av mig? Och sen ger hon dem det. Exakt det de vill ha. Med säkerheten och tryggheten som kan liknas vid den hon själv kände när hon låg i mammas knä vid fem års ålder. Så känner de andra människorna nu för henne.
Jag vill inte tänka på denna kvinna när jag hör "en övervintrad solkatt", för jag tycker inte om henne. Jag vill tänka på den där stora, högljudda - dock på ett väldigt behagligt sätt - kvinnan, som ler, skrattar, äter glass med barnbarnen och lever livet. Hon äter jordgubbar med grädde och spiller på sin mörkt turkosa tunika. Hon har satt upp sitt ostyriga, lockiga hår med hjälp av en sjal hon hittade i översta byrålådan förra veckan. Hon bär en lite tjockare sjal runt axlarna, inköpt i Thailand för väldigt länge sedan. Hon har varit där sedan dess, många gånger, och i alla andra världsdelar har hon placerat sina fotspår, på både berg, i hav, i djungler, på savanner och på små hotell och stora.
Denna kvinna lever året om med Livet i handen. Hon trivs i sin lägenhet och målar mest hela tiden. Hon fotograferar och fikar med sina väninnor. Hon skriver och läser, diktar och pratar. Hon är sådär naturligt sminkad, och har ingenting att dölja bakom de gråblåa ögonen. Hon säger vad hon tycker, vad helst hon tänker på, och skrattar ofta och mycket. Hon är trygg i sig själv, och tack vare den inre tryggheten kan hon vara lika lugn som Havet en kväll i maj. Hon bryr sig om sina vänninor och släktingar, på ett älskvärt sätt. Denna kvinna är vacker, inifrån och ut.
Jag vill tänka på denna kvinna när jag hör mitt eget: "En övervintrad solkatt", för det är så jag vill att Livet ska se ut. Sådär fullt av möjligheter. Även om detta bara är en egen drömbild jag har lyckats måla upp i mitt inre, så hoppas jag fortfarande på att jag ska komma ur detta - detta odefinierbara som håller på att göra mig galen. På ett negativt sätt, vill säga. Men det är någonting som hindrar mig från att ta det där språnget och våga ta tag i Livet och säga: "Här är jag! Ta med mig nu, dit bort - där! Dit vill jag. Och där vill jag lära mig att leva. Snälla, ta mig med dig!". Jag står still och stampar och orden stockar sig i halsen. Vet jag ens hur de uttalas, hur det är meningen att man ska säga de där orden.
Rädslan håller i mig. Hårt - jag kommer inte loss.
Kommentarer
Trackback
