Nattsvart stresstjej
Det är på tok för sent för sånt här. Det blev en sen, men lugn kväll och inga utflippningar ikväll. Alls. Hormonerna håller sig jämna och fina, så länge jag kommer ihåg mediciner, att andas och att leva lite. Att börja plugga igen är något av det roligaste jag någonsin gjort; jag trivs så jäkla bra! Det är här jag hör hemma! Bland muskler, skelett och respirationssystem. This is me. Men hjälp, jag tror att jag dör.
På en och samma gång.
Under den senaste månaden har jag lärt mig mer än någonsin, men samtidigt lägger jag rätt stor press på mig själv. Tror jag. Konstans huvudvärk, magont, en kropp som ballar ur och lägger av och en allt mer stigande stress-nivå gö mig orolig. Jag är känslig för stress, jag vet, men just nu bryter jag ihop en gång om dagen och gråter sådär spontant mest hela tiden. Men det är ju så kul! Och vad ska jag säga till mamma när hon ringer och frågar hur jag mår?
Jag har en otroligt bra pojkvän, bästa vän och kramare, som talar om för mig när det är dags för mig att sova, att det är dags att äta och att jag kanske ska ta en promenad och få lite syre i mina torra lungor. En som tar hand om mig, när jag inte klarar av det själv. Jag har en som kan tala om för mig att jag är stressad och inte alls mår bra, när jag inte riktigt fattar det själv. Men jag tror jag har fattat nu. Jag fattade grejen i onsdags, när jag sprang och stressade hem för att kunna springa ner i tvättstugan och stressa in tvätten i tvättmaskinen och springa upp igen och stressa i mig lite mellis and so on.. Jag sprang och stressade så, att när jag väl stannade upp och försöka prata, så bara brast det. Allt. Dagen efter tog jag mig med nöd och näppe och rödsprängda ögon och tänkte: Det är nog något som är lite tokigt.
Jag måste lära mig att lyssna på min kropp! Jag borde lärt mig av alla misstag, men jag förnekar det nog lite grann. Förnekar lite för mig själv att jag är stress-känslig och måste TAGGA NER ibland. Måste tagga ner nu, innan det faktiskt kan vara för sent. Fy och blä vilka veckor det har varit. Jag är påväg in i väggen igen, och måste nog stanna NU och inse, att om jag springer in i väggen igen, kommer det inte att bli en treårig utbildning det här heller. Och jag vill inte behöva lägga ut även denna utbildningen över fyra år. Självklart är det ingen skam i det, men vore jag inte ovanligt dum, om jag gör exakt samma misstag - ett livshotande misstag - en gång till? För att börja plugga till sjukgymnast, är något av det bästa jag gjort, i hela mitt lilla liv. Det är bara det, att I was born this way.
Hjälp hjälp och hjälp. Jag måste rädda mig från min egen hjärna.
Ny favoritlåt:
Florence and the machine - Swimming :)
På en och samma gång.
Under den senaste månaden har jag lärt mig mer än någonsin, men samtidigt lägger jag rätt stor press på mig själv. Tror jag. Konstans huvudvärk, magont, en kropp som ballar ur och lägger av och en allt mer stigande stress-nivå gö mig orolig. Jag är känslig för stress, jag vet, men just nu bryter jag ihop en gång om dagen och gråter sådär spontant mest hela tiden. Men det är ju så kul! Och vad ska jag säga till mamma när hon ringer och frågar hur jag mår?
Jag har en otroligt bra pojkvän, bästa vän och kramare, som talar om för mig när det är dags för mig att sova, att det är dags att äta och att jag kanske ska ta en promenad och få lite syre i mina torra lungor. En som tar hand om mig, när jag inte klarar av det själv. Jag har en som kan tala om för mig att jag är stressad och inte alls mår bra, när jag inte riktigt fattar det själv. Men jag tror jag har fattat nu. Jag fattade grejen i onsdags, när jag sprang och stressade hem för att kunna springa ner i tvättstugan och stressa in tvätten i tvättmaskinen och springa upp igen och stressa i mig lite mellis and so on.. Jag sprang och stressade så, att när jag väl stannade upp och försöka prata, så bara brast det. Allt. Dagen efter tog jag mig med nöd och näppe och rödsprängda ögon och tänkte: Det är nog något som är lite tokigt.
Jag måste lära mig att lyssna på min kropp! Jag borde lärt mig av alla misstag, men jag förnekar det nog lite grann. Förnekar lite för mig själv att jag är stress-känslig och måste TAGGA NER ibland. Måste tagga ner nu, innan det faktiskt kan vara för sent. Fy och blä vilka veckor det har varit. Jag är påväg in i väggen igen, och måste nog stanna NU och inse, att om jag springer in i väggen igen, kommer det inte att bli en treårig utbildning det här heller. Och jag vill inte behöva lägga ut även denna utbildningen över fyra år. Självklart är det ingen skam i det, men vore jag inte ovanligt dum, om jag gör exakt samma misstag - ett livshotande misstag - en gång till? För att börja plugga till sjukgymnast, är något av det bästa jag gjort, i hela mitt lilla liv. Det är bara det, att I was born this way.
Hjälp hjälp och hjälp. Jag måste rädda mig från min egen hjärna.
Ny favoritlåt:
Florence and the machine - Swimming :)
En hel känslo-orkan, på under 30 minuter
Att känna sig omtyckt och älskad, hur kan det komma sig att det känns så bra? Att bli bekräftad och älskad, dyrkad och upphöjd till skyarna, varför är det så härligt? Jag har fått en stor dos av dyrkan denna vecka, bland annat då en 5-årig flicka nästan började gråta av ilska när hon inte fick äta lunch med mig. Hon har hållt mig i handen, lockat fram det lilla barnet i mig när vi lekte kurragömma i en timme och hon fick mig att känna mig så betydelsefull, utan att egentligen göra något speciellt. Så Elsa, tack! För att du är en underbar unge.
Men kanske är det, bara en aning, tramsigt att få sitt behov av nekräftelse fyllt av en femåring. Eller är det en bra grej? Det kanske är bra, att det inte krävs mer än så. Att jobba med barn är ett otroligt givande jobb på det viset. Lek kurragömma, gunga en halvtimme, ha ett fint halsband på dig eller säg att ett av barnen har en fin tröja och du är betydelsefull och rolig. Trösta en skrikande unge och du har tillit for life. Jag kanske har blivit en liten bekräftelse-junkie, och blir sur och grinig när jag inte får byta blöjor och leka kurragömma?
Jag fixar inte riktigt, att gå och Undra vad som händer i en annan persons hjärna under en vecka. Jag vill veta! Jag vill höra och känns och se och lyssna. Kanske har jag ett lite för stort kontrollbehov, men jag vill veta vad som händer. Jag vill inte känna mig bortglömd och liten och har jag något jag vill säga, så vill jag säga det! Även om det inte riktigt passar sig. För vissa saker, passar aldrig sig. Så känslorna åker berg-och-dalbana: säga, eller inte säga? Känna, eller stänga av? Låtsas som ingenting, eller uttrycka mina upp-och-nervända känslor?
Ibland undrar jag, hur en människa kan innehålla så här många känslor. Och hur en människa orkar med att känna allt detta, på en gång. Hur gör man för att inte spricka, gå i sönder och falla isär? Jag borde vara härdad, stark och benhård, men tycks bara bli svagare och mesigare för var dag som går. Känslo-orkanen har lagt sig och alla kemikalier har (nog) återgått till normal-nivå. Imorgon går flyget till en varm och solig plats och jag, tänker känna solen på min hud och saltvattnet runt min kropp. I en hel vecka.
Sat Nam.
Men kanske är det, bara en aning, tramsigt att få sitt behov av nekräftelse fyllt av en femåring. Eller är det en bra grej? Det kanske är bra, att det inte krävs mer än så. Att jobba med barn är ett otroligt givande jobb på det viset. Lek kurragömma, gunga en halvtimme, ha ett fint halsband på dig eller säg att ett av barnen har en fin tröja och du är betydelsefull och rolig. Trösta en skrikande unge och du har tillit for life. Jag kanske har blivit en liten bekräftelse-junkie, och blir sur och grinig när jag inte får byta blöjor och leka kurragömma?
Jag fixar inte riktigt, att gå och Undra vad som händer i en annan persons hjärna under en vecka. Jag vill veta! Jag vill höra och känns och se och lyssna. Kanske har jag ett lite för stort kontrollbehov, men jag vill veta vad som händer. Jag vill inte känna mig bortglömd och liten och har jag något jag vill säga, så vill jag säga det! Även om det inte riktigt passar sig. För vissa saker, passar aldrig sig. Så känslorna åker berg-och-dalbana: säga, eller inte säga? Känna, eller stänga av? Låtsas som ingenting, eller uttrycka mina upp-och-nervända känslor?
Ibland undrar jag, hur en människa kan innehålla så här många känslor. Och hur en människa orkar med att känna allt detta, på en gång. Hur gör man för att inte spricka, gå i sönder och falla isär? Jag borde vara härdad, stark och benhård, men tycks bara bli svagare och mesigare för var dag som går. Känslo-orkanen har lagt sig och alla kemikalier har (nog) återgått till normal-nivå. Imorgon går flyget till en varm och solig plats och jag, tänker känna solen på min hud och saltvattnet runt min kropp. I en hel vecka.
Sat Nam.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till.
Det är läggdags för länge sedan, hade A sagt, om han hade varit här. Men han har flyttat och bor långt härifrån. Han har varit här nu, i några dagar. Förgyllt min tillvaro och förenklat mina tankar. Han gav mig lite livslust och hopp, lite kärlek på en pinne. Nu är han inte här, och allt jag känner är en tomhet. Jag vet egentligen inte om det är för att han inte är här just nu, eller om det är för att jag helt enkelt bara är väldigt tom. Just nu. Ingenting fungerar just nu. Jag har ingenting i balans och jag orkar inte heller. Min kropp säger ifrån, med huvudvärk, muskelknutor, migränanfall, förkylning och ont i magen. Mitt huvud säger ifrån med dödsångest, knivlängtan och en konstig vilja att inte orka vara.
Och när jag känner såhär, att jag inte riktigt orkar vara, då vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag vill få det ur mig, men jag kan inte terrorisera min riddare i blank rustning med Allt, så jag vill skriva. Men att skriva i min dagbok är för långsamt, jag skriver inte tillräckligt snabbt! Jag blir arg, frustrerad och tappar helt tankegången eller konceptet. Vilket gör det trist, tråkigt och onödigt långt. Men jag vill skriva. Så jag skriver här. (Så, nu har jag förklarat mig. Bara ursäkten som fattas.)
Varför gör jag såhär mot mig själv? Varför längtar jag efter så konstiga saker? Såsom: vila. Såsom: balans. Såsom: frid. Såsom: lugn. Jag längtar efter ett lugn inom mig. Jag längtar efter att biet ska sluta surra, sluta hålla på att irritera och skada mig. Med tankar jag inte vill ha eller orkar med.
Vi är många som gör fel i världen. Men värst är vi, som gör fel mot oss själva. Värst är jag, som inte ser skillnad på bra och dåligt. Jag, som inte orkar kämpa längre. Är det fel av mig, att jag inte orkar kämpa. Är det en helt tokig grej, att jag inte längre orkar kämpa för mitt liv varenda dag? Jag hoppas inte de i min närhet tycker sämre om mig, för att jag slutar kämpa och ger efter för den jobbiga, märka, kletiga, leriga spiralen jag antagligen kommer att hamna i. (Om jag inte redan hamnat där.) Jag orkar inte just nu, så jag ger upp. Jag låter mig själv flyta med; neråt, uppåt, framåt eller bakåt. För jag orkar inte kämpa längre.
Det kommer nog en dag, då jag orkar en bit igen. Tills dess ska jag vila och försöka hitta ett lugn mitt i ångesten. Mitt i oron och nervositeten. Mitt i all dödsångest. För just nu, vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till.
Och när jag känner såhär, att jag inte riktigt orkar vara, då vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag vill få det ur mig, men jag kan inte terrorisera min riddare i blank rustning med Allt, så jag vill skriva. Men att skriva i min dagbok är för långsamt, jag skriver inte tillräckligt snabbt! Jag blir arg, frustrerad och tappar helt tankegången eller konceptet. Vilket gör det trist, tråkigt och onödigt långt. Men jag vill skriva. Så jag skriver här. (Så, nu har jag förklarat mig. Bara ursäkten som fattas.)
Varför gör jag såhär mot mig själv? Varför längtar jag efter så konstiga saker? Såsom: vila. Såsom: balans. Såsom: frid. Såsom: lugn. Jag längtar efter ett lugn inom mig. Jag längtar efter att biet ska sluta surra, sluta hålla på att irritera och skada mig. Med tankar jag inte vill ha eller orkar med.
Vi är många som gör fel i världen. Men värst är vi, som gör fel mot oss själva. Värst är jag, som inte ser skillnad på bra och dåligt. Jag, som inte orkar kämpa längre. Är det fel av mig, att jag inte orkar kämpa. Är det en helt tokig grej, att jag inte längre orkar kämpa för mitt liv varenda dag? Jag hoppas inte de i min närhet tycker sämre om mig, för att jag slutar kämpa och ger efter för den jobbiga, märka, kletiga, leriga spiralen jag antagligen kommer att hamna i. (Om jag inte redan hamnat där.) Jag orkar inte just nu, så jag ger upp. Jag låter mig själv flyta med; neråt, uppåt, framåt eller bakåt. För jag orkar inte kämpa längre.
Det kommer nog en dag, då jag orkar en bit igen. Tills dess ska jag vila och försöka hitta ett lugn mitt i ångesten. Mitt i oron och nervositeten. Mitt i all dödsångest. För just nu, vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till.
Så konstigt att säga hemma
Hemma. Glad. Trött. Lycklig. Utmattad. Jag har inga bättre ord. Jag hittar inga bättre nu i alla fall. Men jag är lycklig. Jag är glad. Stolt är jag också. För jag klarade mig igenom det, mycket bättre än vad jag kunde hoppas på. En glad komma-hem-dag. En liten saknad efter min andra hälft har infunnit sig. En otroligt behaglig tystnad omsluter mig. Det är bara vinden utanför som hörs. Den där viniga vinden, den råa, starka, oförstörbara. Den som bara går, utan att stanna för något. Den vinden. Hemma :)
En avskedsdag.
Dramatiken i naturen påväg hem från Malmö gjorde mig stum av förundran. Efter en biltur brukar jag alltid komma ihåg bästa låten jag hörde under tiden jag hörde, men idag så... var det tomt när jag tryckte på STOPP-knappen. Jag kom ihåg regnet, som öste ner över mig, regndropparna som landade tungt och sköljde bort fågelskit, lera och oro. Jag kom ihåg alla de färger min omgivning ger mig helt gratis varje dag och jag kom ihåg att andas. Jag kommer att sakna detta. Denna enkelhet vi lever i - jag lever i. Att köra bil i 30 min gjorde mig otroligt lugn, glad - nästan lite lycklig. För jag vet att även imorgon kommer färgerna att finnas kvar, dramatiken dör inte över en natt. Den ändras, förändras till något annat, men den finns kvar. Kanske har 100 löv till ändrat färg och kanske har några till och med fallit ner till marken och färgat gräset orange. (Men ännu finns det gröna fläckar kvar, under gula, röda, orangea, bruna, mörkgröna löv- och barrverk.)
Jag kommer att sakna detta.
Och nu när gamlingarna åkt hem insåg jag att jag kommer att sakna dom också. Jag grät inte, men herre gud vad nära det var. Inte träffas på ett halvår. Hjälp. Det har inte hänt sedan jag föddes. Det gör mig lite sorgsen att tänka på att åka hemifrån. Det gör mig rädd, jag känner mig osäker. Samtidigt ska jag iväg på mitt livs äventyr; min resa, med min älskade, och det ska bli så otroligt häftigt. Jag jobbar med meditation och övningar på att öppna mitt sinne och förbereda min kropp på allt möjligt intressant, utmanande och underbart som kan hända. Om jag bara tillåter det att hända mig också.
Under den senaste veckan är det precis som om jag blivit lite mer känslosam. Jag känner mer, för allt och alla. Jag värdesätter fler saker och människor mer och jag funderar djupare. Jag är orolig för mig själv, hur jag ska klara mig. Jag är orolig för att jag ska hamna i en djup grop av mörker och ha svårt att ta mig upp igen. Och hur gör jag då, på andra sidan jorden, när jag inte har en orange skog, en höstkyla som biter mig i kinden och väcker min kropp till liv; när jag inte har en varm dusch som kan döda ångesten. När jag inte har min familj där. Är jag tramsig nu?
Jag har lyssnat på Muse idag. Resistance-albumet. Låt nr. 3, "Undisclosed desires", gick på repeat ett tag. Sådär lite lagom sorglig, väldigt vacker, lite olycklig. Men mest vacker. Den säger allt om dagen idag. Mest en vacker avskedsdag.
Jag kommer att sakna detta.
Och nu när gamlingarna åkt hem insåg jag att jag kommer att sakna dom också. Jag grät inte, men herre gud vad nära det var. Inte träffas på ett halvår. Hjälp. Det har inte hänt sedan jag föddes. Det gör mig lite sorgsen att tänka på att åka hemifrån. Det gör mig rädd, jag känner mig osäker. Samtidigt ska jag iväg på mitt livs äventyr; min resa, med min älskade, och det ska bli så otroligt häftigt. Jag jobbar med meditation och övningar på att öppna mitt sinne och förbereda min kropp på allt möjligt intressant, utmanande och underbart som kan hända. Om jag bara tillåter det att hända mig också.
Under den senaste veckan är det precis som om jag blivit lite mer känslosam. Jag känner mer, för allt och alla. Jag värdesätter fler saker och människor mer och jag funderar djupare. Jag är orolig för mig själv, hur jag ska klara mig. Jag är orolig för att jag ska hamna i en djup grop av mörker och ha svårt att ta mig upp igen. Och hur gör jag då, på andra sidan jorden, när jag inte har en orange skog, en höstkyla som biter mig i kinden och väcker min kropp till liv; när jag inte har en varm dusch som kan döda ångesten. När jag inte har min familj där. Är jag tramsig nu?
Jag har lyssnat på Muse idag. Resistance-albumet. Låt nr. 3, "Undisclosed desires", gick på repeat ett tag. Sådär lite lagom sorglig, väldigt vacker, lite olycklig. Men mest vacker. Den säger allt om dagen idag. Mest en vacker avskedsdag.
.
Dagens aktivitet: ligga i sängen.
Jag läser överallt att livet är underbart, ta tillvara på varje dag, ta hand om dig själv för du är det viktigaste i ditt liv. Men om man inte orkar? Jag ligger här och funderar på att ta en lång promenad genom skogen ner till havet och njuta lite. Men jag orkar inte. Jag har en klump i halsen som bara växer och för varje gång jag tänker: "Upp, på med skorna, gå." Jag har mediciner jag tar, men varför finns det ingen med livslust i? Varför kan jag inte förmå mig själv att gå ut och njuta av den blåa himlen, de orangea löven, den gröna gräsmattan och fåglarna som fortfarande kvittrar lite då och då.
Nej, nu ska jag ut. Om jag så bara ska sitta i en stol på terassen.
Don't fucking tell me what to do.
Jag vill kräka av mig, slå något. Men ingenting vettigt kommer ut. Ingenting låter bra och allting blir så fel hela tiden! Min kropp är spänd som en fjäder, mitt hjärta slår alldeles för snabbt, min livslust blev uppäten av den sista getingen och bivråkarna ovanför mitt huvud har somnat. Jag orkar inte. Jag dricker te. Lyssnar. Medicinerar som jag ska, så kanske det blir bättre - men jag är nog lite sent på det. Jag vill inte avbryta en ångestperiod in progress. Det känns fegt.
(Men det blir ju så mycket värre sen! Varför inte ta sitt förnuft till fånga någon gång och göra som jag blir tillsagd?)
(Men det blir ju så mycket värre sen! Varför inte ta sitt förnuft till fånga någon gång och göra som jag blir tillsagd?)
Sat nam & lugnt godnatt.
I skrivande stund har jag precis varit på yoga. Älskade yoga. Jag sitter nu och dricker mitt kryddiga te, och det värmer gott i magen när teet gör bananen sällskap. (Oavsett vad jag tränar, äter jag banan efteråt. Alltid gjort. Kommer alltid att göra. En ritual i sig.) Men nu ville jag ju faktiskt inte skriva om bananen, utan om yogan. Just nu får jag inte fram ett vettigt ord, det känns bara så häftigt. Jag känner mig så lugn, det känns som om jag läker. Inifrån och ut. Till en hel människa.
Jag förstår att detta låter otroligt flummigt, det tyckte jag också första gången jag fick höra om det, prova. Men om man verkligen ger sig in i det, tror på det, öppnar upp sig själv för det okända; om man vågar det, kan man få ut så mycket. Så mycket bra. Så mycket kraft, kärlek och energi. Yogan skapar en balans i min kropp som jag inte är van vid, men välkomnar med öppna armar. Det är den balans jag saknat, den balans som har fattats mig. Jag behöver inte vara orolig för att förhållandet mellan mat och träning ska bli rätt; om jag lämnar över det till min kropp kommer den att tala om för mig hur jag ska göra. Jag har alla svar jag behöver. Men dom sitter långt inne. I mitten av min kropp, i rotchakrat, där sitter svaren. I min eviga källa :)
Jag vet, det låter så fånigt! Men jag har börjat hitta min balans. Jag har blivit en harmonisk varelse med drömmar, med närvaro, med här och nu. Jag har drömmar om framtiden, jag har livslust i hjärtat och jag masserar mitt inre med den fysiska yogan. Och det är så underbart. Jag trivs så bra. Jag känner mig så härlig!
Sat Nam.
Jag förstår att detta låter otroligt flummigt, det tyckte jag också första gången jag fick höra om det, prova. Men om man verkligen ger sig in i det, tror på det, öppnar upp sig själv för det okända; om man vågar det, kan man få ut så mycket. Så mycket bra. Så mycket kraft, kärlek och energi. Yogan skapar en balans i min kropp som jag inte är van vid, men välkomnar med öppna armar. Det är den balans jag saknat, den balans som har fattats mig. Jag behöver inte vara orolig för att förhållandet mellan mat och träning ska bli rätt; om jag lämnar över det till min kropp kommer den att tala om för mig hur jag ska göra. Jag har alla svar jag behöver. Men dom sitter långt inne. I mitten av min kropp, i rotchakrat, där sitter svaren. I min eviga källa :)
Jag vet, det låter så fånigt! Men jag har börjat hitta min balans. Jag har blivit en harmonisk varelse med drömmar, med närvaro, med här och nu. Jag har drömmar om framtiden, jag har livslust i hjärtat och jag masserar mitt inre med den fysiska yogan. Och det är så underbart. Jag trivs så bra. Jag känner mig så härlig!
Sat Nam.
Jag, yogi.
Att rensa sitt skrivbord är otroligt: intressant, jobbigt, tidskrävande, ångestframkallande, lärorikt och kanske framför allt insiktsgivande. Om det nu finns ett sådant ord. Om det inte finns, så uppfann jag det precis. Cred till moi! Jag har precis gått igenom gamla brev, låttexter jag skrivit ut, foton, uppsatser, tal och tidningsurklipp. Hade jag gjort detta för ett år sedan, hade jag börjat storgråta, lagt mig i min säng och vägrat röra mig. Inte ens för att hämta glass.
Because.. För ett år sedan, hade alla de breven, fotona, uppsatserna och låttexterna jag skrivit ut, påmint mig om hur otroligt dåligt jag mått och vilket helvete de senaste åren har varit. Jag hade vältrat mig i mitt eget självdestruktiva beteende och jag hade ältat gamla problem och undrat varför jag trodde att jag förtjänade bättre, vad jag gjort för att förtjäna att ha det så jävligt. Motsägelsefullt, I know. Jag hade inte lämnat sängen, jag hade ringt A, gråtit, undrat varför han är tillsammans med mig och hur kan han tycka om en sån som jag?
Men idag var det väldigt annorlunda. Idag läste jag breven med värme, med kärlek. Jag läste breven och grät av Lycka (den där livsviktiga, men alldeles för ovanliga ingrediensen, i våra Liv). Jag tog upp tidninsgurklippet ur kuvertet, läste, kände en stolhet växa inom mig och tänkte: jag gjorde som den overkligt starka tjejen, och slutade skära mig. Stolt! är vad jag är just nu. Jag läste min väg vidare genom breven, jag läste: "L undrade igår hur du ska klara dig genom hela sommaren i långärmat." Men jag behövde inte klara mig genom hela sommaren i långärmat, för jag tog av mig dom långa ärmarna och visade mina zebraränder och kände mig adrenalinfylld och rädd som fan på samma gång.
Jag läste att: "T tycker att depression har blivit en folksjukdom." Vadå depression? Jag var inte deprimerad, jag var bara olycklig, självdestruktiv, ledsen hela tiden, fylld av självförakt och lite för självupptagen. Kan jag säga nu. Jag tänker inte minimera och ta bort mina problem bara för att jag har blivit äldre och en liten aning klokare. Men jag tänker se det som att: "Allt som sker, sker av en anledning." (Och hon hade ju rätt, jag var deprimerad, på riktigt.)
Jag hade antagligen aldrig lärt mig se skillnad på människa och människa, utan denna Resa. Jag hade aldrig förstått det otroliga stöd och oumbärliga trygghet en äkta vänskap står för. Jag hade kanske aldrig insett att jag är så mycket mer än SÅ. Jag hade kanske inte fallit för A, och kanske hade inte han fallit för mig. (Eller ja, jag hade inte haft tid, för jag hade varit i simhallen istället.) Och kanske hade jag inte kunnat sitta här, Lycklig över att rensa mitt skrivbord, Lycklig över att jag vet att jag har Trygghet och Kärlek i alla brev, bilder, tidningsurklipp och uppsatser som ligger här, precis bredvid mig.
När jag var och träffade min läkare för ett "akutmöte" var jag orolig och lite ledsen. Jag var helt säker på att det nu var dags för höjd dos, lägga till en till medicin, och kanske fler psykologsamtal. Men nej, varför skulle det bli så, egentligen? Jag hade intalat mig själv att jag inte kunde själv, att jag hade gått ner mig i ett träsk jag inte kunde ta mig upp ur. Men när jag hörde mig själv berätta, att jag jobbar heltid; jag ska ut på en långresa (och därmed försöka övervinna min sprut-skräck); jag vet ungefär vad jag vill bli så småningom, men det kan ju ändras och jag vet inte riktigt vad som händer, men det gör inte så mycket, för vad som än händer så blir det nog bra till slut. Jag lät trygg i mig själv, jag lät självsäker och levnadssugen. Jag lät... frisk. Jag har skaffat mig en självinsikt och en vishet som är få förunnat, fick jag höra. "Det tar de flesta människor en hel livstid att klura ut detdär."
När jag efter mötet kört tillbaka till jobbet, jobbat lite till, sovit på vilan och sen kört hem, rensade jag mitt skrivbord. Mina småpalmer står i fönstret och lapar sol i takt med Z som ligger i min säng och skräpar ner. Där ligger alltid något missplacerat barr i sängen när han har vaktat den. Vinden som letar sig in genom persiennen luktar gräs och är sådär lite kylig, lite höstig. Det är precis som om den har fått en extra syreboost nu i september. Solen värmer mina händer när jag skriver. Jag behöver inte strumpor heller, för mattan är varm. Och Lillasysters kanelbullar ligger bra i magen. Behöver jag ens skriva att jag mår oförskämt bra just nu?
Ong Namo Guru Dev Namo
Because.. För ett år sedan, hade alla de breven, fotona, uppsatserna och låttexterna jag skrivit ut, påmint mig om hur otroligt dåligt jag mått och vilket helvete de senaste åren har varit. Jag hade vältrat mig i mitt eget självdestruktiva beteende och jag hade ältat gamla problem och undrat varför jag trodde att jag förtjänade bättre, vad jag gjort för att förtjäna att ha det så jävligt. Motsägelsefullt, I know. Jag hade inte lämnat sängen, jag hade ringt A, gråtit, undrat varför han är tillsammans med mig och hur kan han tycka om en sån som jag?
Men idag var det väldigt annorlunda. Idag läste jag breven med värme, med kärlek. Jag läste breven och grät av Lycka (den där livsviktiga, men alldeles för ovanliga ingrediensen, i våra Liv). Jag tog upp tidninsgurklippet ur kuvertet, läste, kände en stolhet växa inom mig och tänkte: jag gjorde som den overkligt starka tjejen, och slutade skära mig. Stolt! är vad jag är just nu. Jag läste min väg vidare genom breven, jag läste: "L undrade igår hur du ska klara dig genom hela sommaren i långärmat." Men jag behövde inte klara mig genom hela sommaren i långärmat, för jag tog av mig dom långa ärmarna och visade mina zebraränder och kände mig adrenalinfylld och rädd som fan på samma gång.
Jag läste att: "T tycker att depression har blivit en folksjukdom." Vadå depression? Jag var inte deprimerad, jag var bara olycklig, självdestruktiv, ledsen hela tiden, fylld av självförakt och lite för självupptagen. Kan jag säga nu. Jag tänker inte minimera och ta bort mina problem bara för att jag har blivit äldre och en liten aning klokare. Men jag tänker se det som att: "Allt som sker, sker av en anledning." (Och hon hade ju rätt, jag var deprimerad, på riktigt.)
Jag hade antagligen aldrig lärt mig se skillnad på människa och människa, utan denna Resa. Jag hade aldrig förstått det otroliga stöd och oumbärliga trygghet en äkta vänskap står för. Jag hade kanske aldrig insett att jag är så mycket mer än SÅ. Jag hade kanske inte fallit för A, och kanske hade inte han fallit för mig. (Eller ja, jag hade inte haft tid, för jag hade varit i simhallen istället.) Och kanske hade jag inte kunnat sitta här, Lycklig över att rensa mitt skrivbord, Lycklig över att jag vet att jag har Trygghet och Kärlek i alla brev, bilder, tidningsurklipp och uppsatser som ligger här, precis bredvid mig.
När jag var och träffade min läkare för ett "akutmöte" var jag orolig och lite ledsen. Jag var helt säker på att det nu var dags för höjd dos, lägga till en till medicin, och kanske fler psykologsamtal. Men nej, varför skulle det bli så, egentligen? Jag hade intalat mig själv att jag inte kunde själv, att jag hade gått ner mig i ett träsk jag inte kunde ta mig upp ur. Men när jag hörde mig själv berätta, att jag jobbar heltid; jag ska ut på en långresa (och därmed försöka övervinna min sprut-skräck); jag vet ungefär vad jag vill bli så småningom, men det kan ju ändras och jag vet inte riktigt vad som händer, men det gör inte så mycket, för vad som än händer så blir det nog bra till slut. Jag lät trygg i mig själv, jag lät självsäker och levnadssugen. Jag lät... frisk. Jag har skaffat mig en självinsikt och en vishet som är få förunnat, fick jag höra. "Det tar de flesta människor en hel livstid att klura ut detdär."
När jag efter mötet kört tillbaka till jobbet, jobbat lite till, sovit på vilan och sen kört hem, rensade jag mitt skrivbord. Mina småpalmer står i fönstret och lapar sol i takt med Z som ligger i min säng och skräpar ner. Där ligger alltid något missplacerat barr i sängen när han har vaktat den. Vinden som letar sig in genom persiennen luktar gräs och är sådär lite kylig, lite höstig. Det är precis som om den har fått en extra syreboost nu i september. Solen värmer mina händer när jag skriver. Jag behöver inte strumpor heller, för mattan är varm. Och Lillasysters kanelbullar ligger bra i magen. Behöver jag ens skriva att jag mår oförskämt bra just nu?
Ong Namo Guru Dev Namo
Spöksorg
Föreläsning i Sorgebearbetning. Jag har väldigt mycket, intressant, att skriva om detta. Men just nu är det bara för mycket, för färskt, för jobbigt, för att jag ska orka ens läsa mina anteckningar. Så jag ska se ett avsnitt av How I met your mother, skratta och somna med ett leende på läpparna. För att jaga bort mina spöken. För som Sophia sa idag: "Duu, fröken... På natten är spökena under sängen, och sen kommer dom fram och skrämmer en!" Och även om jag för tillfället sover på golvet, har jag en hel rad med spöken som bara väntar på att mörkret ska lägga sig. Och jag tror att ett av dom bor i min systers dator. För fyfan vad den låter!
On my way to the...?
Jag önskar att det här gick bättre. "Min väg mot toppen". Det går långsamt och jag tappar mitt tålamod hela tiden. Men jag orkar inte heller sitta och titta på mitt ansikte i spegeln och se en fet tjej med självförakt tyna bort till en osynlig massa. Det är inget jag önskar mig själv i framtiden. Och det är skrämmande, att det går så jävla (ursäkta svordomen) fort att åka från skitsnygg och lycklig till ful, fet och tråkig och världens sämsta människa. Jag hatar det här, för det gör mig rädd. Livrädd för att jag inser hur ostabil och sårbar jag är. Hur bräcklig jag är.
Det går så fort... Förlåt, men jag kan inte släppa det. Hur blev det såhär? När pajjade mitt psyke? Jag var stentuff och iskall. Alltid cool och tog allting med en klackspark. Blev skitförbannad, sen var det över och jag var kolugn igen. Vafan hände? Detta ostabila jag trivs jag inte med. Och nu går det inte längre att skriva. Jag stavar fel, skriver fel, får rätta och sen väljer jag fel ord. Jag lägger ner.
Det går så fort... Förlåt, men jag kan inte släppa det. Hur blev det såhär? När pajjade mitt psyke? Jag var stentuff och iskall. Alltid cool och tog allting med en klackspark. Blev skitförbannad, sen var det över och jag var kolugn igen. Vafan hände? Detta ostabila jag trivs jag inte med. Och nu går det inte längre att skriva. Jag stavar fel, skriver fel, får rätta och sen väljer jag fel ord. Jag lägger ner.
Jag loggar ut.
Police bells & church sirens
Det var längesen jag kände mig såhär... lat. Ofestlig. Tråkig. Grå. Trist. Sömnig. Det känns som om min kropp är ledsen och av någon anledning hjälper varken sova, träna hårt så att blodsmaken poppar upp, ligga i sängen och dricka te och titta på en skitrolig serie. Ingenting funkar! Inte ens halloncupcakes. Jag menar, vad är det för fel på mig?! Sånt brukade alltid funka. Till och med när jag var 17 år, olycklig och skar mig när ingen såg.
Efter kort telefonsamtal är jag nu tillbaka. Det ringde precis någon som pratade lite hackig, men dock full förståelig, svenska och erbjöd mig två nummer av National Geographic och fem natur-dvder. ÄNTLIGEN någon som vet hur man gör mig glad! Vilken naturnörd jag är.
Återigen: min kropp känns ledsen. Den mår inte bra. Kanske är det den kvinnliga cykeln som spökar, men jag är tveksam. Jag brukar inte bi såhär bortom räddning och totalt nerdeppad. Och träning brukar definitivt hjälpa! Jag börjar undra vad det är som skulle kunna vara fel, och naturligtvis kommer jag på tretusenmiljarder olika anledningar med min inre hälsa som skulle kunna vara HELT åt skogen. (Vilket dom säkert är också.)
Jag har nog inte suttit/legat i sängen så här många timmar, utan att sova, sen jag var sådär otroligt olycklig och (nej, DUMT sagt, jag ska inte skämta bort det)... Jag ger upp. Jag kan inte ens skriva längre! Men hjälp vad jag är dålig på att ta hand om mig.
Nephew - Police bells & church sirens
Efter kort telefonsamtal är jag nu tillbaka. Det ringde precis någon som pratade lite hackig, men dock full förståelig, svenska och erbjöd mig två nummer av National Geographic och fem natur-dvder. ÄNTLIGEN någon som vet hur man gör mig glad! Vilken naturnörd jag är.
Återigen: min kropp känns ledsen. Den mår inte bra. Kanske är det den kvinnliga cykeln som spökar, men jag är tveksam. Jag brukar inte bi såhär bortom räddning och totalt nerdeppad. Och träning brukar definitivt hjälpa! Jag börjar undra vad det är som skulle kunna vara fel, och naturligtvis kommer jag på tretusenmiljarder olika anledningar med min inre hälsa som skulle kunna vara HELT åt skogen. (Vilket dom säkert är också.)
Jag har nog inte suttit/legat i sängen så här många timmar, utan att sova, sen jag var sådär otroligt olycklig och (nej, DUMT sagt, jag ska inte skämta bort det)... Jag ger upp. Jag kan inte ens skriva längre! Men hjälp vad jag är dålig på att ta hand om mig.
Nephew - Police bells & church sirens
Lyssna, njut, lev.
du gjorde upp en eld för mig
jag är fortfarande rädd för mörkret. och jag är fortfarande väldigt duktig på att inbilla mig själv att det cyklar någon bakom mig och jagar mig. eller så sitter det någon i den otroligt svarta skogen och lurar och tänker hoppa ut vilken sekund som helst. och denna person vill mig dessutom väldigt illa, det inbillar jag mig. men nu har jag även blivit duktig på att avfärda hela tanken med att jag bara inbillar mig. jag har blivit lite street-smart. fast samtidigt så gnager tanken i hjärnan... om att det kanske är någon bakom mig trots allt? men för att överleva, börjar jag sjunga för mig själv istället. det är ju bara inbillning.
överlevnadsinstinkterna är oändliga. men dyker upp vid de mest konstiga tillfällen.
jag saknar dig, A. jag behöver en kram. en liten. en liten trygghet mitt i allt kaos.
överlevnadsinstinkterna är oändliga. men dyker upp vid de mest konstiga tillfällen.
jag saknar dig, A. jag behöver en kram. en liten. en liten trygghet mitt i allt kaos.
var snäll mot dig själv, människa
mina glasögon kliar. det sitter kvar saltvatten i underkanten. en underbar film och jag började storböla. längtaade med hela kroppen efter dig. det gjorde liksom ont, den där saknaden, det där tomma hålet i magen. klumpen i halsen har fortfarande i försvunnit, den har suttit och tryckt på mitt adamsäpple hela dagen och den vill inte åka ner i magen, hur hårt jag än sväljer. magen ja, som en ballong. jag ser gravid ut idag. och då känner jag mig genast alldeles kolossalt fet.
men när jag påväg till träningen började gråta av besvikelse, insåg jag vad jag måste göra. eller ja, börja med igen, är mer korrekt. jag måste ju ta hand om mig själv, för guds skull! annars kan jag inte leva. och min kropp kommer inte stå ut med mig om den inte får vad den behöver. första tecknet på minskad omvårdnad: mindre sömn, vilket leder till trötthet och grinighet och slutligen till sammanbrott av den otrevligare sorten.
därför borde jag ha gått och lagt mig för en timme sedan.
godnatt.
men när jag påväg till träningen började gråta av besvikelse, insåg jag vad jag måste göra. eller ja, börja med igen, är mer korrekt. jag måste ju ta hand om mig själv, för guds skull! annars kan jag inte leva. och min kropp kommer inte stå ut med mig om den inte får vad den behöver. första tecknet på minskad omvårdnad: mindre sömn, vilket leder till trötthet och grinighet och slutligen till sammanbrott av den otrevligare sorten.
därför borde jag ha gått och lagt mig för en timme sedan.
godnatt.
ångestskräckmatorosmolnkatastroftankar
luften gick ur mig. totalt. efter en superduperlång vecka (säkert 4månader lång) har jag läst att det GÅR att bli helt frisk från matångest och bikiniskräck. återigen ska jag gå i stora surfshorts och tshirt på stranden i sommar. jag läste om en flicka som var sjuk i 7år, men blev frisk. och nu är hon gravid. hade jag inte haft andra planer med mitt liv hade jag blivit avis. men det har nog varit för mycket gravidsnack på jobbet för att det ska locka.
just nu känner jag mig i alla fall helt knäckt. jag ska gå och lägga mig och dö nu. jag orkar inte mer för tillfället. jag vill dö, igen. och igår undrade jag vart min kniv var. och jag har fortfarande kvar de där sparade pillerna. men varför? behöver jag dom verkligen fortfarande? har jag någonsin behövt dom? det var så lätt att ljuga för pappa för 1,5 år sedan och säga att jag lämnat in dom efter han varit med och varit tvungen att höra på mitt sjuka döds-prat. varför är det så lätt att ljuga sina föräldrar rakt upp i ansiktet? jag trodde att de skulle se igenom, genomskåda mig på en sekund, men det gjorde dom ju inte alls. när det gäller medicin och mående har dom varit riktigt jävla dåliga på det. när det gäller mat har dom hökögon. speciellt mamma. jag trodde att föräldrar hade inprogrammerat att se genom sina barn och deras lögner. eller är dom helt enkelt bara för godtrogna? har de för höga tankar om oss?
fan vad dålig jag känner mig nu. som ljugit så mycket. hur ska jag kunna lära några evetuella småkryp att inte ljuga? jag är nog inget bra föräldrermaterial. så jag avstår.
just nu känner jag mig i alla fall helt knäckt. jag ska gå och lägga mig och dö nu. jag orkar inte mer för tillfället. jag vill dö, igen. och igår undrade jag vart min kniv var. och jag har fortfarande kvar de där sparade pillerna. men varför? behöver jag dom verkligen fortfarande? har jag någonsin behövt dom? det var så lätt att ljuga för pappa för 1,5 år sedan och säga att jag lämnat in dom efter han varit med och varit tvungen att höra på mitt sjuka döds-prat. varför är det så lätt att ljuga sina föräldrar rakt upp i ansiktet? jag trodde att de skulle se igenom, genomskåda mig på en sekund, men det gjorde dom ju inte alls. när det gäller medicin och mående har dom varit riktigt jävla dåliga på det. när det gäller mat har dom hökögon. speciellt mamma. jag trodde att föräldrar hade inprogrammerat att se genom sina barn och deras lögner. eller är dom helt enkelt bara för godtrogna? har de för höga tankar om oss?
fan vad dålig jag känner mig nu. som ljugit så mycket. hur ska jag kunna lära några evetuella småkryp att inte ljuga? jag är nog inget bra föräldrermaterial. så jag avstår.
Att klyva en människa.
det känns som om jag plötsligt gjorde en snedsteg. som om någonting plötsligt rasade. någonting dyrbart och någonting värdefullt. vi glider ifrån, vi flyttar ifrån. men kanske kommer det aldrig sluta göra ont att tänka på, att det kanske är mitt fel. det kanske är mig det är fel på. med olika värderingar och olika mål med tillvaron och livet i sig blir det kanske lättare så, att man glider ifrån... jag glider isär.
konstigt
det kommer stormvindar,
som känns som varma strömmar trots sina elaka intentioner
jag ser mig inte för när jag går över gatan
för huvudet vill inte röra sig ordentligt
det kommer iskalla nordanvindar,
som jag aldrig förstår mig på
det kommer minnen och sköljer över mig
dom dränker mig till slut
jag stannar upp för att känna efter
men det känns just ingenting
snart känns allt igen
snart känns allt igen
då tar det över
allting igen
den där smärtan som känns som en varm ström
trots elaka intentioner
I hope you will enjoy.
Bara två gånger kvar hos min psykolog. Sen slutar han och lämnar mig ensam. Vad ska jag ta mig till då? Hela sommaren utan kontakt med varken honom eller min läkare, för han har tider först i augusti. Jag är lite orolig. Det ligger ett litet hungrigt monster och lurar i hörnet av magen. Jag är orolig, för jag mår inte så bra som jag borde. Det är för mycket bilder på bikinisar och för mycket snack om vikt och dieter i min omgivning. Dte blir nog lätt så när man jobbar tillsammans med medelålders kvinnor "i sina bästa år". Fast det tycker dom inte själva.
Ja, som sagt: "Det finns dagar när en depression skulle kännas som en frisk fläkt." Och idag är en sådan - typisk - måndag. Inte ens träning hjälpte. Jag kan inte varva ner, tagga ur. Jag har ett bi i mitt bröst och det vägrar att hålla tyst. Det gör mig skrämd och lite ledsen, för det var länge sedan jag hade såhär låga tankar om mig själv. Det var längesedan mitt självförakt fick blomma upp såhär fullkomligt och generöst och ta över hela min existens för en dag. (För jag vägrar låta detta pågå längre! Det drar ner mig i en neråtspiral jag inte orkar ta mig ur.)
Och som min snälla, fantastiska psykolog så många gånger upprepat och försökt slå in i min skalle: Jag är känsligare nu för stress - psykisk som fysisk - än vad jag var innan allt det här Hände. Om man nu kan säga så. Det har ju varit en minst sagt utdragen process och jag undrar om jag någonsin kommer att bli fri från det här: mitt kassa mående. Kommer jag någonsin att kunna ta mig ur detta beteende, helt och hållet? Kommer jag någonsin att kunna älska mig själv?
Usch, vilka tunga frågor denna måndag bjuder på. Jag orkar inte!
Ja, som sagt: "Det finns dagar när en depression skulle kännas som en frisk fläkt." Och idag är en sådan - typisk - måndag. Inte ens träning hjälpte. Jag kan inte varva ner, tagga ur. Jag har ett bi i mitt bröst och det vägrar att hålla tyst. Det gör mig skrämd och lite ledsen, för det var länge sedan jag hade såhär låga tankar om mig själv. Det var längesedan mitt självförakt fick blomma upp såhär fullkomligt och generöst och ta över hela min existens för en dag. (För jag vägrar låta detta pågå längre! Det drar ner mig i en neråtspiral jag inte orkar ta mig ur.)
Och som min snälla, fantastiska psykolog så många gånger upprepat och försökt slå in i min skalle: Jag är känsligare nu för stress - psykisk som fysisk - än vad jag var innan allt det här Hände. Om man nu kan säga så. Det har ju varit en minst sagt utdragen process och jag undrar om jag någonsin kommer att bli fri från det här: mitt kassa mående. Kommer jag någonsin att kunna ta mig ur detta beteende, helt och hållet? Kommer jag någonsin att kunna älska mig själv?
Usch, vilka tunga frågor denna måndag bjuder på. Jag orkar inte!
Under några timmars tysta förtryck.
Varför är det ofta så, att det alla barn önskar sig, är att deras föräldrar ska vara stolta över dem. Och varför är det ofta så, att de barnen som önskar det, inte alltid känner att det är så. Snarare tvärt om. De barnen känner sig sällan tillräckliga. Men varför? Är det fel på dem, är det fel på deras föräldrar; vem av dem är det som inte ser den andre?
Jag är ett av de där barnen som inte känner att mina föräldrar är stolta över mig. Jag känner mig misslyckad, otillräcklig och som en besvikelse. Det är sällan jag känner att jag räcker till, att jag är good enough. Det var länge sedan nu. Och samma stund som mamma och pappa klev innanför dörren i kväll, var det som om både jag och min syster sjönk ihop lite grann. Vi blev lite kortare, båda två. Våra själar bleknade lite, efter att ha fått blomstra fritt en hel helg. Jag trodde att det skulle räcka med att ha städat hela huset, tvättat, inte lämnat synliga spår efter oss överhuvudtaget, för det brukar vara sådant som stör husfriden. Men inte ens det räckte denna gång. Nu var det "Finns där något pålägg överhuvudtaget?!" och när jag råkade nämna att jag städat hela huset idag var det: "Det kan ju vara för alla gånger jag dammsugit där uppe då." och ett fint leende att matcha med.
Jag säger inte att jag tycker att det är dumt av henne att kräva någonting sådant från mig - eller ja, oss borde det kanske varit, men det blir mig, som den tvättäkta storasyster jag är - och jag säger inte att jag begär att hon ska omfamna mig och pussa mig i pannan och säga: "Du är ju världens underbaraste!", även om det helt klart hade varit väldigt befriande, lättande, underbart. Men det känns som om ett litet: "Tack" kunde ha varit på sin plats. Bara så. Inget tillägg om att det var en gentjänst, inget mer. Bara enkelt, kort och koncist. Men det blev inte så denna gången heller.
Jag var inte tillräckligt bra denna gången heller. Och det som skrämmer mig mest är att jag och min syster går runt och successivt säckar vi ihop timmarna innan de kommer hem, för vi vet att det är någonting som inte kommer att vara tillräckligt bra. Vi vet, att vi inte är tillräckligt bra. Och hur bra känns det? Skithemskt, faktiskt. Jag orkar inte gå runt och trycka ner mig själv på grund av mammas suckar, hennes äckliga tonfall och hennes missnöjda uppsyn. Det är ju hennes problem, inte mina! Men under årens lopp har de blivit mina och jag önskar så att jag nu kunde få prata med Fröken Kurator igen, så att hon kan banka in i min skalle igen, att det är hos Henne, inte hos Mig, hennes problem ligger. Jag hart glömt bort det nu igen.
När jag var liten var mamma min räddande ängel och pappa min hjälte. De var allt jag hade och allt jag behövde. När jag grät tröstade mamma och pappa gav mig hopp och tro på framtiden. Min framtid som jag skulle bygga. Men hennes missnöje smittar av sig, hennes dåliga självkänsla smittar av sig, och pappas inspirerande prat försvann någonstans på vägen... Eller så stängde jag bara öronen, för att slippa höra suckarna som antydde att jag var en besvikelse.
Tänk, om jag bara för en dag, kunde få känna att de är stolta över mig. Men jag har faktiskt börjat tvivla på det själv också. Vad har jag att vara stolt över?
(Massor! Mycket! Allt! Att jag lever! Att jag äter, står och går. Att jag andas och skrattar. Det kan jag vara stolt över.)
Jag är ett av de där barnen som inte känner att mina föräldrar är stolta över mig. Jag känner mig misslyckad, otillräcklig och som en besvikelse. Det är sällan jag känner att jag räcker till, att jag är good enough. Det var länge sedan nu. Och samma stund som mamma och pappa klev innanför dörren i kväll, var det som om både jag och min syster sjönk ihop lite grann. Vi blev lite kortare, båda två. Våra själar bleknade lite, efter att ha fått blomstra fritt en hel helg. Jag trodde att det skulle räcka med att ha städat hela huset, tvättat, inte lämnat synliga spår efter oss överhuvudtaget, för det brukar vara sådant som stör husfriden. Men inte ens det räckte denna gång. Nu var det "Finns där något pålägg överhuvudtaget?!" och när jag råkade nämna att jag städat hela huset idag var det: "Det kan ju vara för alla gånger jag dammsugit där uppe då." och ett fint leende att matcha med.
Jag säger inte att jag tycker att det är dumt av henne att kräva någonting sådant från mig - eller ja, oss borde det kanske varit, men det blir mig, som den tvättäkta storasyster jag är - och jag säger inte att jag begär att hon ska omfamna mig och pussa mig i pannan och säga: "Du är ju världens underbaraste!", även om det helt klart hade varit väldigt befriande, lättande, underbart. Men det känns som om ett litet: "Tack" kunde ha varit på sin plats. Bara så. Inget tillägg om att det var en gentjänst, inget mer. Bara enkelt, kort och koncist. Men det blev inte så denna gången heller.
Jag var inte tillräckligt bra denna gången heller. Och det som skrämmer mig mest är att jag och min syster går runt och successivt säckar vi ihop timmarna innan de kommer hem, för vi vet att det är någonting som inte kommer att vara tillräckligt bra. Vi vet, att vi inte är tillräckligt bra. Och hur bra känns det? Skithemskt, faktiskt. Jag orkar inte gå runt och trycka ner mig själv på grund av mammas suckar, hennes äckliga tonfall och hennes missnöjda uppsyn. Det är ju hennes problem, inte mina! Men under årens lopp har de blivit mina och jag önskar så att jag nu kunde få prata med Fröken Kurator igen, så att hon kan banka in i min skalle igen, att det är hos Henne, inte hos Mig, hennes problem ligger. Jag hart glömt bort det nu igen.
När jag var liten var mamma min räddande ängel och pappa min hjälte. De var allt jag hade och allt jag behövde. När jag grät tröstade mamma och pappa gav mig hopp och tro på framtiden. Min framtid som jag skulle bygga. Men hennes missnöje smittar av sig, hennes dåliga självkänsla smittar av sig, och pappas inspirerande prat försvann någonstans på vägen... Eller så stängde jag bara öronen, för att slippa höra suckarna som antydde att jag var en besvikelse.
Tänk, om jag bara för en dag, kunde få känna att de är stolta över mig. Men jag har faktiskt börjat tvivla på det själv också. Vad har jag att vara stolt över?
(Massor! Mycket! Allt! Att jag lever! Att jag äter, står och går. Att jag andas och skrattar. Det kan jag vara stolt över.)
What can I do? I am losing you.
Vad har jag gjort för att förtjäna att ha det så här? Vad har jag gjort för att pendla mellan dödsångest och lycka. Mellan himmel och jord. Det är så underligt.
Jag har fallit pladask för kärlek, men ändå måste jag varje dag kämpa mig upp till ytan igen. Kan inte vattennivån sjunka lite? Det hade underlättat. Just nu sitter jag tyst och lyssnar på Anna Ternheim. Känner mig lite lagom deprimerad och jag saknar mina vänner. De som sov över ibland och de som ville kramas och sitta jättejättenära i soffan. Alla bilder ger tillbaka ögonblick av minnen jag inte trodde att jag kom ihåg. Som en film utspelas de framför världen, som en transparent filmduk framför mina ögon som ingen annan ser.
(Oj, vad detta blev konstigt. Jag hade från början tänkt skriva om att jag är otroligt glad och tacksam över att jag kan älska en annan människa så att det gör ont. Det här blev ju något helt annat. Det här blev deppigt och otacksamt.)
Igår sa jag för mig själv att jag är härlig. Och att prova bikini var inte så jobbigt som jag trott. Jag överlevde det med! Men efter stressen, pressen, snacket, alla speglar, kunde jag knappt fokusera på vägen när jag körde hem. Bilderna jag såg blev suddiga och bilarna smälte ihop med luften. Men jag kom hem. Och jag kunde lägga mig i soffan och känna hur det pirrade i fingrar och tår, hur ögonen slöt sig, hur hjärtat började lugna sig och den där äckliga, varma känslan i kroppen lade sig att vila en stund. Och det var skönt, bekvämt, när det gick att andas ner i magen igen.
Som sagt, det går på en sekund. Från Lycklig till Dödsångestfylld och utom allt hopp. På en millisekund har hjärnan registrerat att det är dags för adrenalin och noradrenalin och kortisol och allt möjligt annat. "Det är dags att fly!"
Det är så otroligt befriande att få reda på att allt det jag tolkar som livsfarligt, sjukt, hemskt, det är naturliga reaktioner på mina tankar, mina känslor, mina handlingar. Det är ett - om än plågsamt - tecken på att min hjärna fungerar som den ska. Visserligen är den kanske lite känsligare än andra hjärnor, då den fungerat såhär - med ångest, panik och rädsla - lite för länge, men utsläckningskurvan är lång. Och min hjärna är snabb. Minsta lilla stresstopp, så slår den på adrenalinet, stänger av det kognitiva tänket och jag blir dum i huvudet, glömmer, förvirrar mig själv.
Men ändå, är jag på rätt väg nu. Det är så underligt. Jag vet inte riktigt vart jag är på väg, eller vart jag är. Ändå känns det ganska bra.
Jag har fallit pladask för kärlek, men ändå måste jag varje dag kämpa mig upp till ytan igen. Kan inte vattennivån sjunka lite? Det hade underlättat. Just nu sitter jag tyst och lyssnar på Anna Ternheim. Känner mig lite lagom deprimerad och jag saknar mina vänner. De som sov över ibland och de som ville kramas och sitta jättejättenära i soffan. Alla bilder ger tillbaka ögonblick av minnen jag inte trodde att jag kom ihåg. Som en film utspelas de framför världen, som en transparent filmduk framför mina ögon som ingen annan ser.
(Oj, vad detta blev konstigt. Jag hade från början tänkt skriva om att jag är otroligt glad och tacksam över att jag kan älska en annan människa så att det gör ont. Det här blev ju något helt annat. Det här blev deppigt och otacksamt.)
Igår sa jag för mig själv att jag är härlig. Och att prova bikini var inte så jobbigt som jag trott. Jag överlevde det med! Men efter stressen, pressen, snacket, alla speglar, kunde jag knappt fokusera på vägen när jag körde hem. Bilderna jag såg blev suddiga och bilarna smälte ihop med luften. Men jag kom hem. Och jag kunde lägga mig i soffan och känna hur det pirrade i fingrar och tår, hur ögonen slöt sig, hur hjärtat började lugna sig och den där äckliga, varma känslan i kroppen lade sig att vila en stund. Och det var skönt, bekvämt, när det gick att andas ner i magen igen.
7 maj 2010 skrev jag:
"Det går på en sekund
Jag går på botten
Klafsar runt i bottenslam
Drar fötterna i dynga
Det gick på en sekund
Från solsken till åska
Det snurrar och surrar och det blir aldrig tyst
När jag klafsar runt i bottenslam
Och drar fötterna i dynga"
Som sagt, det går på en sekund. Från Lycklig till Dödsångestfylld och utom allt hopp. På en millisekund har hjärnan registrerat att det är dags för adrenalin och noradrenalin och kortisol och allt möjligt annat. "Det är dags att fly!"
Av min psykolog fick jag ett fantastiskt bra häfte, "Rädslans Fysiologi". Jag har läst det ett antal gånger sedan jag fick det för en vecka sedan och om en vecka ska vi gå igenom och prata om allt.
Det är så otroligt befriande att få reda på att allt det jag tolkar som livsfarligt, sjukt, hemskt, det är naturliga reaktioner på mina tankar, mina känslor, mina handlingar. Det är ett - om än plågsamt - tecken på att min hjärna fungerar som den ska. Visserligen är den kanske lite känsligare än andra hjärnor, då den fungerat såhär - med ångest, panik och rädsla - lite för länge, men utsläckningskurvan är lång. Och min hjärna är snabb. Minsta lilla stresstopp, så slår den på adrenalinet, stänger av det kognitiva tänket och jag blir dum i huvudet, glömmer, förvirrar mig själv.
Men ändå, är jag på rätt väg nu. Det är så underligt. Jag vet inte riktigt vart jag är på väg, eller vart jag är. Ändå känns det ganska bra.
