zebragalax

är det bara på min dator det ser ut som skit här?
detta blev, slutligen, definitionen av en dålig dag.

Idag fick jag höra att jag ska strunta fullkomligt i siffrorna. Att dom inte kommer säga mig någonting. Jag fick höra att om du äter mer och framförallt oftare, så kommer du bli snyggare. Inte smalare - snyggare. Och om jag tränar fem gånger i veckan så är det mycket, och då behöver jag mer mat. (Jag som tyckte elva gånger i veckan var mycket och fem ett sisådär lagom mellantal.) Det var lärorikt och intressant, en knäpp på näsan, en spark på smalbenet. Jag visste att det skulle komma, men gjorde ingenting för att flytta mig. Det var bra för mig - min självkänsla och Jag.

Jag börjar sakta men säkert inse att jag inte kan hålla på såhär, att jag måste skynda på processen och hjälpa mig själv. Jag börjar nog sakta mer säkert inse att jag inte är så värdelös som jag tror att jag är. Men det går långsamt, det går knögligt och det är smärtsamt. Men det är nyttigt och det måste göras. "Äta bör man, annars dör man." Jag måste börja äta allt. Annars kommer jag bli ännu mer dum i huvudet.

Och så är det bara.

är det ett ensamhetstecken
när jag börjar prata med mig själv
inuti mitt huvud
pågår milslånga konversationer
meningsutbyten som går åt fel håll
kramar som riktas åt himlen
jag kysser stjärnorna i varje andetag
får jag flyga bort nu?
är det dags att ta farväl nu, vän
jag vill säga att jag saknar dig
men jag längtar bara efter
stjärnorna


Jag ska få träffa en psykolog, igen, förhoppningsvis inom en månad, dessutom. En utredning ska göras. En KBT-behandling ska inledas. Men mina tårar förminskas och jag tillintetgörs av allt snack om att jag kanske borde "acceptera läget som det är" istället - får jag inte må bättre än såhär? Är min kropp, min gestalt och min själ inte värda mer än så? Jag tycker att jag är skyldig dom (mig själv) det, ni tycker jag har skyldigheter gentemot.. vården. Är jag för långsam, tar upp plats, tid och rum som egentligen är till för andra, inte för mig. Du skulle varit fixad i februari! Det var nog fel på strömmen.
Jag gick åt fel håll. Igen.

hjälplös.

jag gör ett misstag
och jag gör det med flit


jag försökte lyssna till musiken
första gången på ett år
det var ett misstag
och jag visste om det

jag visste det redan innan
långt innan jag visste
att jag skulle lyssna till
musiken
som var vår

det var vår musik
och den går inte att lyssna till nu
den var min tröst, min medicin
och den går inte att tänka på nu

nu ger den mig illamående
istället för ord att kämpa med
och
jag gjorde ett misstag
och jag gjorde det med flit

(att må bra är inget jag kan tillåta mig själv att göra, så jag ger mig ångest och illamående)

Natten bestod av svettiga mardrömmar innehållande hemska ångestattacker, floder av tårar och hyperventilation. Är det här normalt? Jag klamrade mig fast, rädd om mitt liv, vid personer jag vet har tröttnat på sånt här. Jag klängde mig fast, som en murgröna i solsken, jag växte mig fast vid personer - vid en person. En ofrivilligt drabbad. En, som inte längre vill vara med om sånt där. (Men du gav dig in i leken, du visste hur läget låg, du visste hur lågt läget låg: lägre än lägst. Du visste, och du gav dig ändå in i leken.) Inatt ledde du mig genom mörkret.

Jag blev orolig när jag vaknade, orolig för att panikångesten skulle fortsätta att spöka, koka, bubbla under ytan, även om dagen inte skulle innehålla mörkgröna ängar i dalar med vita skelett på var sida om grusstigen. Inga träd, bara skelett. Men oron lyckades jag skjuta åt sidan, med hjälp av - hör och häpna - Tomas Ledin på högsta volym, skrålandes med Lillasyster innan jag lämnade av henne på skolan. (Åh, skolan..)

Igår funderade jag mycket på Kaos och Katastrof. Hon var Kaos, jag var Katastrof. Vi var "två själar, samma tanke", vi var soulmates och Änglar, hand i hand. Det var Vi, och inga andra. "Inget skulle nånsin komma mellan oss", ingen skulle nånsin vara vackrare än hon, och hennes kaos. Men vad var det som hände? Jag blev en naturkatastrof utan dess like, hennes kaos slutade - där vår gemensamma saga slutar - med sex, drugs and rock'n'roll. Men det var inte alls så glamouröst som det är på film. Det var smutsigt, mörkt och ignorans. Men mest var det fest och kokain. Mina principer sa mig att det var otroligt fel, och Kaos gav sig av när jag delgav henne mina tankar. Jag fortsatte som Naturkatastrof, men åt ett annat håll. "Det skulle ju alltid vara du och jag" strömmade, dunkade ur mina högtalare och tårarna strömmade i takt. Men bara när ingen såg, bara när ingen visste.

För ingen fick veta att jag egentligen ville behålla, hålla kvar, försvara och försvinna med, den vackra varelse som en gång bodde i alla mina andetag. Kaos bodde inom mig, hon tog mest plats i mitt hjärta, hon var Katastrof och jag var Kaos - vi var varandras hjärtslag. Men hon betydde nog ändå alltid mer för mig, än vad jag gjorde för henne. Jag inbillade nog mig bara, jag var för dum för att inse att jag inte betydde så mycket som orden sa mig.

Jag är bra på det där. Att låta andra människor betyda mer för mig, än vad jag gör för dom. Jag antar att jag fäster mig vid starka själar, som kan hjälpa till att bära min. Själar jag kan klamra mig fast vid när Ångest och Panik knackar på dörren. Riddare som skyddar mig mot min egen storslagenhet, när jag inte själv kan bemästra den.


Jag är ju trots allt en Naturkatastrof.
(Det här blev inte alls så bra som det skulle bli.)

"vem vill ha stolthet
när man kan få den man vill ha?
vad ska jag med värdighet
när jag kan ha det bra?
integritet
vad har den nånsin gjort för mig?
och trygghet byter jag med glädje
ut mot dig
...

för jag har betsämt mig
mina känslor leker med dig
jag har stämt dig
så din pipa dansar efter mig
och tämjt mig
tvätta rent min hjärna
till jag är fri
tills allt sjunger din melodi"



emil jensen.

Vad jag har hört så är jag på rätt spår nu. Jag har fattat och förstått, insett och bejakat. Det är en mysig känsla, när man går från självförakt till bara en lätt illamående känsla när spegelbilden träder fram. Ett härligt bevis på att jag är på rätt väg. (Sen att jag är virrig och missar läkartiden, som jag verkligen var i behov av, det är en helt annan sak. En sak jag ska ta tag i någon dag då jag slutat stressa mig själv med evighetslånga listor på saker jag borde gjort.) Någon dag kanske jag kan lova att jag ska precisera mig, beskriva med sockersöta och mardrömslika ord, vad det är som har hänt. Här, på insidan.

Igår var jag vacker i spegeln. Med utsmetad mascara och glansig hy. Trötta ögon med rufsigt hår till.
Idag är jag bra på allt jag gör. Även om jag inte får allting gjort. Även om jag inte hinner mer än såhär.
Och det gör mig förvirrad, så jag viskar citat ur låtar av Bob Hund: "nu är det väl revolution på gåång?"

Åh, jag fortsätter lyssna; fortsätter älska, alla obegripliga formuleringar; alla fantastiska meningar!
Lyssna på: Bob Hund

Efter varje äventyr, är det precis som om kraften försvinner. Den går åt till att ta sig hem - det sista jag gör. Nu är den borta, försvunnen ut i luften och jag känner mig bakfull - den har ersattas av ångest. Trots att alkoholen lyser med sin frånvaro. Jag blir illamående bara jag tänker på det. Jag blir illamående och kan inte ens ta en tugga av ett grönt päron. Med pinnen kvar. Jag är ur balans, ostadig och yr. Som en nyfödd kalv, ett alldeles för långt grasstrå. Jag svajar i vinder och blåser omkull direkt. Jag är en nybörjare - jag måste börja om från början. Igen. Bygga upp. Långsamt, bestämt, med hård betong och fasta tegelstenar. Men för tillfället äger jag bara gammalt papperslim och sand. Och ur papperslim och sand träder ingen styrka fram. Den får jag hitta nån annanstans.

fåglarna följer med vinden
vackra vingslag viner
de kommer ner hit & undrar
varför vackra varelser viker
sig för självförakt & ångest
som snabbt sabbar själar
likt en stortå i ett myrbo

Jag kan inte bygga ensam.

medan en av de stenade människorna
frågar sin älskande djupshavsdykare
om meningen med livet
och fascineras av blåa oceaner till ögon
turkosa hav som själens portar
tittar jag djupt ner i dina turkosa oceaner till ögon
och undrar ständigt varför

och jag undrar ständigt
om jag nånsin får ett svar

medan blommor fortfarande slår ut
i full blom, med färger, blad och friska rötter
utan fel och skavanker
perfektion i en oförglömlig färgskrud
ser jag bladlöss vandra uppför stammen
redo för massförstörelse
atombomsexplosioner
och miljögifter
och undrar ständigt varför

och jag undrar ständigt
om jag nånsin får ett svar

medan blodet spränger sönder mina ådror
ser jag nålar och kanyler
knivar och glasbitar
och undrar ständigt varför

Efter dagar av självförakt och sammanbrott ska jag kasta mig in i arbetslivet. Det där som skrämmer och ger panik. Det känns väldigt löjligt, men jag blir så uppstressad att jag får panik och bryter ihop. Jag känner mig som en litenliten flicka, som inte klarar något själv. Igår fick jag ta hjälp av As axel och kudde och täcke för att sluta gråta, efter att jag misslyckats med att skriva CVn värdiga att delas ut, för att skaffa mig mer jobb. Egentligen är det nog inget konstigt, att skriva CV och Personligt brev, berömma sig själv och göra sig själv så attraktiv som möjligt, men när jag avskyr mig själv så mycket, när jag lyckas få allt jag gör till någonting dåligt, då blir det svårt. Det blir svårare än svårast, att över några minuter ändra hela sin syn på sig själv. Jag känner mig avskyvärd, just för att jag tycjer så illa om mig själv.

Det är så bakvänt, helt puckat och ihoprört. Tillknycklat och konstigt. Förvridet och demolerat. Hemskt. Jag vet inte ens varför det blir såhär - varför jag blir såhär - och kanske är det det allra värsta: att inte veta Varför.