zebragalax

Jag tänker inte lägga mig i sängen och gråta ännu en natt. Jag vägrar. Jag protesterar mot någonting som inte går att protestera mot. Jag vill inte. Orkar inte. Jag kan, men jag vill så fan heller. Det känns så fruktansvärt meningslöst, när det aldrig leder till någonting vettigt. Vad är det som är så fel på mig? Ursäkta att jag klagar. Mitt kaos har satt igång och det är som vanligt en never ending spiral. En mörk en.

Jag vill skrika.

Av en nyss hemkommen vän fick jag rådet att själv läsa igenom mina inlägg. Men att läsa om mina egna tankar kände inte jag som speciellt lockande, så jag tänker inte göra det. Jag kan erkänna att jag lite då och då ögnar igenom det jag skrivit och förundras över hur knäpp och konstig jag är ibland. Men ändå - det skrämmer mig bara att läsa det jag själv skrivit. De gånger jag gjort ordentliga försök har bara lett till att jag inte kunnat skriva eller prata på flera timmar. Det är nästan som om jag paralyseras av mig själv.

Fast det skulle i och för sig kunna stämma - jag är ibland livrädd, inte för mig själv, men för de tankar och känslor som rör sig inuti mig. Det är läskigt att vara jag ibland, och för det mesta undrar jag vad ni som umgås med mig tänker med. Jag tror att jag är påväg bort en bit. Nu - igen. Det måste vara minst hundrade gånger jag tänker så, och bara det i sig känns lite deprimerande. Men jag orkar helt enkelt inte mer.

Remissen uteblir och mina toalettbesök kvarblir (om det nu finns någonting som heter så). Nu lät det nog ganska mycket som om jag tänker sluta spy upp maten det ögonblick remissen hamnar i brevlådan, men så är nog inte riktigt fallet. Men eftersom det är sommarlov och semestertider, får ungdomar som inte kan förhålla sig till mat överhuvudtaget, vänta. Fortsätta matvägra, spy och cutta sig i handlederna.

Jippie. Jag tycker SÅ mycket om mig själv och fördomarna mina ärr för med sig. Jag får ju självklart skylla mig själv, men ibland blir jag så arg på mig själv att jag vill göra mig själv ännu argare genom att skära mer, djupare och mer. Men det fattar ju även jag att det inte är någon bra lösning på problemet. Jag känner mig sådär måttligt likgiltig och apatisk just nu. Min kropp känns död och nu tänker jag döda den ännu mer.

Jag ska städa.

Han sa att jag var fin. Han pratade med mig, och jag fick en varm kram när han kom. Han hade nog nästan lika tråkigt som jag när E satte igång att prata om skolan, igen, men på något sätt så har han nog ändå mognat. Han verkade mognare, pratade mognare, och samtidigt en aning snobbigt. Kanske är vi ändå inte så fruktansvärt olika - med den lilla skillnaden att han passar in och jag inte gör det. Men i övrigt? Svek och bortglömda födelsedagar. Ungefär så.

Jag vet inte riktigt vad det är jag håller på med, men någonting känns Fel. Tvivlet bubblar. Varför ska knivar blänka så jävla vackert? Jag tycker inte om detta - att hata är för starkt. Allting rinner ifrån mig, bort från mig. "Jag föll och jag faller". Och nu är jag på resande fot igen. Precis som om jag inbillar mig själv att jag kan fly nu igen. Knivar, alkohol och sömnpiller; glasbitar, gamla dunderpiller och en blogg. Det känns just nu jävligt destruktivt att skriva ner allt detta. Hon vill bara ha uppmärksamhet, hon vill att någon ska tycka synd om henne, tänker du kanske. Kanske, ja.

Detta inlägg slutar här. Skulle jag vilja påstå. Jag har inte mycket mer att komma med - vad skulle det vara liksom? Jag önskar att det (allting) kunde ta slut här. Några tusen gram förmycket, och en död person i sängen. Det känns inte längre farligt att tänka så, det har blivit en värmande vana.

Jag har precis vaknat. Lite bakis, lite trött, lite förkyld. Egentligen väldigt förkyld, men det lät inte riktigt lika bra. Jag sitter i As säng, använder hans dator. Han jobbar - jag sitter här. Jag fick sova kvar och av någon anledning så sover jag alltid så fruktansvärt gott när jag sover i hans säng.

Det var student igår, och det är student idag. Jag är.. apatisk. Jag vet inte vad jag är. Jag känner mig en aning tom, en liten aning bortblåst. Jag var nog lite för full igår. Men att ligga i busken var ganska så mysigt. Det knarrade och knastrade och jag tyckte mig höra en hel del småkryp. Lite mysigt.

Jag gjorde det helt enkelt igen. Och det känns inte särskilt bra. Alls. Jag saknar en någonting att luta mig mot och känna mig stabil hos. Eller kanske inte nödvändigtvis stabil, men i alla fall känna att denna någonting är så pass stabil att jag inte kan ramla omkull hela tiden. Inte kan. Inte ramlar. Inte faller.

Idag är jag som ett stort, tomt frågetecken.

Jag vill bara kunna tillåta mig själv att gråta, när jag väl behöver det nuförtiden. Det är bra två dagar kvar nu, och jag har så fruktansvärt ont i magen. Jag kan inte riktigt förstå att jag faktiskt har ett år kvar - jag är inte klar. Jag får inte delta, jag får inte känna samma saker, samma befrielse och frihet - jag får inte vara en av alla studenter. (Det känns nästan som ett magiskt ord, ett ord jag knappt vågar uttala.) Jag är inte tillåten att vara på skolans område efter klockan tolv, eftersom jag inte är en student - eftersom jag inte klarade av skolan på den utsatta tiden.

Jag kan inte hjälpa det, - eller så kan jag kanske det men är inte villig att inse det, än - men jag känner mig lite smått diskriminerad. Eller kanske straffad passar bättre? Straffad för att jag inte lyckades hålla mig på topp, för att jag inte lyckades så som det var tänkt, för att jag inte lyckades hålla mig borta från någon dödlig sjukdom.

Då var det det bästa valet jag gjort dittills i mitt liv. Nu ångrar jag det så fruktansvärt att jag vänds upp-och-ner.

Jag är avundsjuk och jag känner mig relativt hjälplös, värdelös och hopplös. Jävligt lös med andra ord. Jag kan inte dela den där glädjen, den där speciella glädjen, som bara studenter verkar känna. Frihetsglädjen, vuxenglädjen(?), ingen-mer-skola-(i alla fall på ett tag)-glädjen. Jag kan inte det, även om jag vill. Jag vill mer än någonting annat vara klar med skolan nu, precis som många av de människor jag älskar. De som har kommit att betyda mest för mig.

Å andra sidan kommer det kanske fler människor jag faktiskt tycker om på min student.
Å andra sidan kan jag vara hos A hela kvällen, nästan.
Å andra sidan får jag springa runt och ha presentångest. Wiie.

Nu ska jag lägga mig i min säng och gråta, tror jag. Gråta för att jag just nu känner mig så fruktansvärt misslyckad. (Det finns knappt.) Magen krampar ihop sig till en boll, och inte ens varm mjölk med honung i kunde lösa upp den. Nu tänker jag lägga mig mot mina tre kuddar och gråta - gråta som fan. Jag tänker tillåta mig själv att gråta nu. Här är det ingen, mer än Han, som ser mig. Jag är ensam med mina plaststjärnor i mörkret, och jag tänker gråta.

Hade jag haft en brödbit hade jag tröstätit.