zebragalax

Jag hade mycket fint att skriva här innan idag. Jag gjorde små anteckningar i min kalender för att jag skulle komma ihåg vad det var jag skulle skriva. Tills jag var påväg till Trelleborg. Tills jag satt och väntade på att träffa min läkare och fick göra det. Tills jag fick beskedet om att det inte går som det var tänkt och tills jag fick träffa min kurator och satt tyst i en kvart och sa några smarta ord, lite då och då.

Dosen antidepp ska höjas. Igen. Jag ska lägga till min förra sömnmedicin till min nuvarande. Jag ska börja gå hos kuratorn jag gick till innan igen. Jag ska lyckas öppna mig mer för henne, och på så sätt kunna må bättre sen. Och jag kunde inte ha brytt mig mindre. Jag orkar verkligen inte bry mig mer om vad som händer med mig. Jag var nära att säga till min kurator att de återkommande tankarna om ett spårlöst försvinnande som sagt, återkommer. Men jag avstod. Tyckte det var bäst så ändå.

Innan min snälla läkare kom och kallade in mig skakade jag i hela kroppen. Jag hade en klump i magen och ångesten gjorde sig påmind. Jag längtade efter min kniv och jag längtade efter cigg. Jag längtade efter att försvinna. När jag en timme senare var påväg till bussen skakade jag av ångest och oro. Jag ringde A, jag berättade vad som hade hänt och jag var nära att börja gråta. (Gråta, vafan!? Skärp dig.) Men jag höll mig, jag grät inte - på bussen. Jag darrade hela vägen hem. När jag var tvungen att gå under de utstickande grenarna såg jag skuggor av kråkorna. Jag såg skuggorna igen. Kanske inbillar jag mig, kanske inte, men det var skuggor av kråkor jag hörde och såg.

Jag har inte varit så rädd på väldigt länge.
Han har gjort närmanden.

Jag tyckte att eftermiddagen och kvällen skulle bli sådär härligt avslappnade. Tre timmar tills bussen mot Malmö och sedan tåget mot Köpenhamn ska passas, och jag tänkte bara byta kläder. Tills mamma träder in på scenen. Jag har en väska att packa upp, en soffa att gräva fram, och dessutom måste hon, med sin 'jag är inte nöjd med'-röst säga att tv-rummet behöver städas, och dessutom påpeka att det är så oooootroligt lättstädat. Helt plötsligt känns det som om jag ska bryta ihop och lägga mig ner på golvet och aldrig vakna igen.

Imorse ansåg hon dessutom att jag äter för mycket frukt - what?! Vilken mamma klagar på att hennes unge äter massor av frukt? Hon tyckte nämligen att det skulle kunna finnas möjlighet att det var så att jag stoppade i mig ett päron, istället för att äta frukost. När jag sedan proppade i mig ett ägg och en smörgås också, blev hon tyst. Hon undrade dock om det kanske var så att jag inte mådde så bra, och varför jag vaknar så tidigt. "Jag kan inte sova", sa jag och ansåg att min mor borde tänka innan hon talar.

Ikväll är det dock PANIK på VEGA! Mhaha. Det ska bli extremt roligt, och jag gillar att bli salongsberusad på vardagar, för det känns som helg då. Lite grann i alla fall. En annan bra sak är att ångesten inte springer så fasligt fort då, och drar således inte omkull mig, lika hårt, med sitt vinddrag och piskande grenar.

Jag fallar inte lika långt då. Det blir som en liten bit i taget istället.

Vissa saker kan helt enkelt inte uttryckas med ord, just av den enkla anledningen att orden inte räcker till. På långa vägar. I vissa fall kan det dock vara så att orden inte kan göra känslorna rättvisa, även om de kan beskriva själva dilemmat. Så som jag precis lyckades göra.

Det är problematiskt det där, med ord och känslor som inte går ihop. Och ibland leder det till en tystnad laddad av elektroner, som vittnar om att orden ligger och vidrerar på tungan, men inte kan släppas lösa. Med risk för allvarliga fysiska, men framförallt psykiska, skador.

Psykiska skdor, ja. När jag pratade med Tingeling om mitt kommande läkarbesök och att kurator gånger två ska vara med, utbrast hon hoppfullt: "Ska dom friskförklara dig?!". Jag blev osäker, rädd och orolig. Lite paff. 'Friskförklara'? Ordet kändes så fruktansvärt knasigt och annorlunda att jag sköt undan det, coh sen tänkte jag inte så mycket mer på det.

Nu räcker inte orden till för att beskriva det som rör sig i huvudet.
Ångest kanske. Men den har inte tagit sig ut i blodomloppet.
Tystnad.


Blue Foundation - End of the day

Ja, detta är ett av många missbruk, som idag existerar. Jag missbrukar en del saker, numer även denna blogg. Bland annat kan jag påstå mig vara 'Försvarets Hudsalva-missbrukare'. Jag missbrukar äver min lojala pojkvän och gråter i hans närvaro och säger saker jag inte borde berätta för nån. Men han sitter ändå kvar på det kalla golvet och håller om mig och säger att han verkligen tycker om mig ändå.

Jag tror inte på mycket längre. Inte på mig själv, eftersom jag efter en hel gnutta kämpande och tappade krafter föll tillbaka i det träsk jag bara spatserat i utkanten av nu ett bra tag. Jag har faktiskt lyckats hålla mig borta från tankarna om för stora portioner och för mycket bröd. Men någonting gick hemskt fel och jag föll tillbaka, och nu vet jag inte riktigt hur jag ska kunna hitta viljan att ta mig upp igen. För - vill jag ens det? Är inte det enda sättet att bli av med ångesten gällande mat som grott sig så stark, att sluta äta. Helt och hållet. Det borde fungera, men jag kan fortfarande säga att jag inte borde tänka så. Jag vet fortfarande att det inte är någonting bra, om än lockande.

Jag kan heller inte längre påstå att jag tycker om mat. Ingen föda utom frukt landar mjukt och gott på tungan. Jag kommer ihåg när jag var i 'yngre tonåren' (befinner mig ju faktiskt och mot alla odds i 'övre tonåren' nu), och kunde sätta i mig en hel pizza och lite till, just för att det var så satans gott med bakat bröd och massa ost. Jag kunde äta ett helt Woppermeal på Burger King och tycka att varje tugga var helt underbar. En oxfilé med gräddsås och klyftpotatis kunde bli fredagens höjdpunkt och en skål toppad med glass gjorde mig inget annat än riktigt glad.

Reglerna är helt enkelt förändrade nu. Det är Han som bestämmer, och jag har nog på något sätt gett upp, just för att jag inte har några krafter kvar att kämpa med. Då känns det helt enkelt så mycket lättare att bara återgå som styrelseledamot och låta Honom ta över som diktator. Då behöver inte jag bekymra mig över min hälsa längre - nu är det Han som sköter den biten. Och om han anser att jag inte borde äta, så tänker jag försöka hålla mig till det.

Ja, jag har gett upp. Nej, jag bryr mig inte längre om vad som händer, och inte händer, med mig. Ändå kan jag fortfarande känna pirret i magen då A tittar på mig med sina isblåa, forskande och vackra ögon. Alltså är jag kanske inte helt apatisk och totalt uppgiven och håglös - än.

Så, grönt te och en äckligt bra bok att stoppa näsan genom, och jag är hemma. Att vakna tidigt är en del människor förunnat, och jag borde kanske stuckit ut näsan genom dörren och dragit med den morgontrötta lurvboll som vilar på det varma tättstugegolvet därnere. Tyvärr hindrar pencillinkuren och hostmedicinen detta. Ännu ett tyvärr: mina sömnisar fungerar inte längre speciellt bra - eller kanske har de aldrig gjort det? - vilket lämnar mig åt ett mörkgrått kungadöme i ungefär tre timmar innan mina ögon behagar att sluta sig. Den så kallade sömn som sedan infinner sig, brukar sluta i plötsliga uppvaknanden, en genomsvettig t-shirt och konstiga drömmar i minnet. Vaga minnen, mer som bilder som poppar upp och gör sig påminda. Blodiga vita lakan i sterila rum, en försvunnen skalpell, hat och skuld som lyser ur ögonen på personer jag trodde var jag.

Något i den stilen.

I vilket fall som helst så har jag varit hemskt beroende av att skriva under veckan i snön. En dag låg jag på hotellrummet med ett ägg till mandel och penicillinpumpad kropp med kanske en gnutta feber, då med. Fredagen efter resan till Biel, Schweiz, tillbringade jag också på ett hotellrum, medan min mor och syster shoppade loss på Biels gågata. Jag fick i alla fall en vit tröja med stjärnor på, för att det 'var synd om mig'. Men - dagen jag spenderade på hotellrummet i Livigno innehöll i alla fall en liten ljuspunkt i ett samtal med A. Tyvärr tyckte jag ännu mer synd om mig själv efter det och grät halva dagen. Jag tröstät tre drickyoghurtar med extra vitaminer och kalcium och övervägde sen att ringa till A och berätta för honom att jag drabbats av fetma. Nu i efterhand, om jag tittar utifrån, som en åskådare som bara såg det lilla stycket, tror jag att det var ett klokt beslut att inte tynga ner A ännu mer. Jag tror det ar bra att jag somnade istället. Av utmattning eller av kemi, vet jag inte, men sov gjorde jag.

Under resans gång blev jag mer och mer övertygad om att jag aldrig skulle komma hem igen. Jag var helt säker på att jag aldrig någonsin mer skulle få träffa alla fina ansikten igen. Jag ville köra in i liftstolpar och nerför oåkbara stup och raviner. Lavinfaran var tydligen överhängande, och man fick inte under några omständigheter följa spåren som gick nerför de förbjudna områdena. Jag måste erkänna att jag var orimligt sugen på att vara busig, och ta en av de bortglömda stupen i bruk. Det hade varit et lyft till skyarna.

Nu har jag suttit och skrivit dravel här nu i cirka femton minuters tid, vilket ger mig en ursäkt för att be om ursäkt. För att jag tar upp plats här och för att det gör mig svag och sårbar att jag skriver allt detta. Kanske skriver jag alla de saker jag skriver här för att jag vill att ni ska veta att jag inte under några omständigheter tycker om mig själv. Det är nämligen en synd värre än mord att göra så. Att sen inte tro på komplimanger är ytterligare en självklarhet jag ärvt.

Jag borde kanske inte ha skrivit detta. Men jag vill samtidigt inte ta bort det.

Jag tror det är nu jag skulle skriva något intressant och roligt här. Men jag väntar med det till imorgon, när magen har slutat vara ångestladdad och maskarna slutat kräla så fasligt. Men nej, veckan har inte varit jättebra. Och jag har saknat en massa fina människor.

'Det är som om man inte riktigt vet vad som ska hända sen'..
Men när vet man egentligen någonsin det?
Blev det knasigt nu? Godnatt då.

Två timmar till avfärd och jag sitter nyduschad insvept i en svart handduk och har ont i magen. Det har aldrig varit såhär fruktansvärt jobbigt att Åka - det har varit hemfärden som plågat mig föregående år. Det gör så ont nu, att jag inte riktigt vet vilket som är upp, och vilket som är ner.

Att säga Hejdå till alla var inte såå farligt. Att vandra ut ur skolan var inte heller så komplicerat. Men att sedan sitta, ensam, och tänka på att det nu är tio dagar tills jag får se alla fina ansikten igen, det var riktigt smärtsamt. Jag trodde aldrig att det skulle känna så, men det känns som om jag åker iväg från en nyetablerad trygghet (farligt att missbruka), och egentligen hade jag velat stanna. Kanske för att inte glömmas bort.

Ja, jag kommer sakna er. Alla.
Sup inte ihjäl er när jag är borta - jag vill vara med då.

Det känns lite småmysigt att vara bakis en onsdag.
Matten kommer att bli ännu mer underbart huvudvärksframkallande.


Guns N' Roses - Rocket Queen

Det är tankarna som styr mig nu. Tomheten gräver sig in innanför mitt skinn och jag känner inte mycket nu. Jag känner inte mycket mer än pulserande slag i mitt huvud. Som om blodkärlen helst vill spränga mitt huvud och få mig död. Jag kan inte sluta längta nu, jag kan inte sluta hata mig själv och jag kan framförallt inte sluta falla.

Efter lite vanligt prat lade hon sina varma händer över mina armar och tittade mig i ögonen. Jag visste inte vad hon ville säga mig, tills hon log sitt varma leende och strök med sina hela handflator över mina båda underarmar. Mina frågande ögon fick henne att titta ner på mina armar, en i taget, och le igen. Hennes ögon var osäkra, precis som om de undrade om det verkligen var rätt sak att göra, och de trevade försiktig över mitt ansikte som för att söka av området för att försäkra sig om att det var en bra sak att göra så. En gest som skulle värma, inte göra ont. Hennes händer låg kvar, och mina läppar log omedvetet. Det lade sig en liten gnutta mänsklig värme runt min hals - som en osynlig halsduk lade sig hennes osynliga händer runt mig och värmde mig några ögonblick.

Några ögonblick som stannade upp allting annat och skapade en varm tunnel över bordet. Hennes bruna ögon kommer alltid att vara fina, kommer alltid att värma, kommer alltid att stå för en trygghet, som en gång var oumbärlig för mig. En trygghet, som jag aldrig kommer att glömma, även om den nu känns flyktig.

Detta kankse bara är tomma ord för dig nu, men innan lögnen blivit min sanning tänker jag fortsätta skriva såhär. Även om det kanske redan är försent.

Amelie, du är ett av de vackratse minnena jag har.
Ta inte det ifrån mig.

..så lät det. Jag lovar. Att det inte lät så.
Tårar - världens bredaste leende.

Så har dagen varit - hit och dit; hoppa från det ena till det andra. Och jag hatar det. A förstår inte hur det funkar, han kan inte sätta sig in i mina nedåtgående spiraler fulla av destruktiva tankar, och framförallt, handlingar. Vilket i och för sig är en bra grej.

Jag grät och kände mig förtvivlad. Det har jag gjort hela dagen, och den har försvunnit i ett dimmigt Någonting, som jag inte kan identifiera. Hade jag kunnat det hade det ju inte varit ett Någonting.

Jag vill bara försvinna. Jag vill bort härifrån.
Jag vill någon annan stans.

Alla krafter går numer åt till att kämpa, vilket leder till att det inte finns några krafter kvar för att kunna leva. Ansträgningarna jag gör medför att jag somnar på kvällen och vaknar nästa morgon, somnar på kvällen och vaknar nästa morgon. Inget mer. Men krafterna har nu runnit ut, och jag känner mig nästan löjligt lugn inför den tanken.

Jag vill bara försvinna.

Vad är det jag håller på med? Jag orkar inte mer! All skit som strömmar in genom alla porer äter långsamt upp mig och när Vincent sjunger med sin mysiga stämma kan jag inte hålla tårarna inuti mitt huvud mer. Och jag hatar det! Som vanligt hatar jag bara mig själv ännu mer, bara för att jag gråter.

Bara för att jag gråter borde jag inte få finnas, sa Han.

Jag tror att jag håller på att ätas upp inifrån. Långsamt dessutom. Det känns värre och värre, och tankarna tar sig större och större friheter. Jag kan inte kontrollera dem, nu är det istället de som kontrollerar mig. (Är det en bra grej kanske?)

Jag har varit med om detta så jävla många patetiska gånger förut. Detta är det förbannade stadiet när mitt huvud sprängs av tårar som vill ut, men som jag i ren protest vägrar att gråta. Detta stadie innebär frustration över min egen värdelöshet, och det faktum att jag är för svag för att överhuvudtaget agera. (Ja, det får mig själv att hata mig ännu mer, om möjligt.) Men efter att frustrationens tårar fått rinna, kommer det förskönande stadiet att infinna sig, då alla destruktiva tankar blir det vackraste i min värld. Då ränderna infinner sig igen, då bitmärken hamnar på mina armar och då mina kläder dryper av det där röda - det förbjudna, det som inte får nämnas.

Fan vad jag hatar detta - mig själv.

Kunde ingen bara  varit så vänligt mot mig att de stuckit en tågbiljett i min hand och sagt: 'Åk dit, du är tillåten att leva där!'. Jag hade utan att protestera, utan att titta på destinationen, antagit utmaningen och åkt iväg. Jag hade kanske till och med kunnat förmå mig själv att inse att jag kan leva, jag också. Även om det är omöjligt.

Vincnet - Hallelujah
Tonerna förvandlas bara, och försvinner.

Och där i vägen, i bilen, på väg hem från det varma, kloriga satt jag. Jag och min far och min lillasyster, på väg hem. Bara sådär, en dag som denna. Skillnaden? Vad var det som gjorde just denna bilfärd speciell? Jo, det var mina tårar. Mina tårar började rinna samtidigt som spolarvätskan på bakrutan på bilen framför. Spolarvätskan rann ner över den isvita, iskalla registreringsskylten och vidare ner mot avgasröret på Audin. Jag tänkte inte så mycket på spolarvätskan som rann nerför mina hallonröda, torra och iskalla kinder, men spolarvätskan från bilen framför fascinerade mig, förtrollade mig och jag satt och stirrade. Som förstenad. Iskall olycka inuti min kropp, och den spred sig sanbbt. Till slut var allting svart och det for vita prickar framför mina ögon istället för rinnande spolarvätska. Jag hörde pappas svordomar som ett avlägset eko, men ingenting annat.

Bron stängdes och vi körde vidare.
Och så var det med det.

Jag gör alltid såhär. Varenda gång som jag överhuvudtaget börjar känna några känslor genom min bubbla, så gör jag såhär. Jag vet att jag kommer att göra det, och kanske är det därför som jag faktiskt gör det. Kan vara, men jag vill helst inte tänka i så psykologiska banor. Det blir bara fel då. Jag vet inte varför, men det blir bara fel. Eller - det blir det ju i alla fall?

Jag täpper igen. Totalt. Jag kan inte andas, inte titta, inte känna, inte leva. Jag är helt avstängd. Jag släpper inte igenom något och antar det värsta som en hemskt cynisk person som inte förstår bättre. Jag går runt och vet att alla människor avskyr mig och helst inte vill veta av mig. Jag vet att jag skrattar för högt, pratar för mycket, skrattar för liet och för mycket och jag pratar ingenting. Jag är för tjock och jag passar inte in. Jag är helt enkelt inte så perfekt som mamma födde mig för att bli.

Och ännu en gång har mitt matmonster satt klorna i en saftig kaka. Min kropp skulle man kunna likna vid den där kakan. Stor, fet och saftig. Men jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att motstå denna gången. Allting snurrar, och jag åt bärnäsås idag. Jag har en konstig spykänsla i magen. I halsen. I munnen. I kroppen. Denna kropp jag kallar 'Min'.

Denna kropp jag kallar min, tillhör nog inte längre mig, eftersom jag inte har någon kontroll över den mer. Känns det som. Allting i huvudet snurrar, tankarna går inte längre att styra, och jag vet inte längre om det hade hjälpt om jag hade styrt dem. Vad händer med mig om eller när jag låter tankarna ta över helt? När jag låter alla de monster och demoner som gömmer sig i mörkret ta sig in på dagarna och styra över - mina handlingar och ord.

Om de ens kan kallas ord.
Men de gör mig oroliga.


The Bravery - Split me wide open

---

Dagens +
Min förra Fröken Kurator är tillbaka, och jag kan bara hoppas att hon har lite tid över för mig. Kanske kan det funka den här gången? Samtidigt har jag så olidligt dåligt samvete för att jag inte tycker om min nuvarandre Fröken. Jag hatar mig själv bara för det. Ännu mer än vad jag gjorde innan.

Jo, jag kunde varit utan helgen. Eller i alla fall vissa delar av den. Vissa delar inkluderat sprit, ångest, tårar och mascara på Anders kudde. Exklusive PEZ, och jag skäms så jävla mycket. Mitt dåliga samvete höll på att äta upp mig i lördags. Det var inte nådigt.

Det var en fredag jag kunde varit utan. En lördag med några få trevliga inslag och en söndag värd sin vikt i någon äckligt billig metall.

Nej, jag orkar inte mer. Tack för skjutsen.


Bullet for My Valentine - Tears don't fall