Bloggmissbruk
Ja, detta är ett av många missbruk, som idag existerar. Jag missbrukar en del saker, numer även denna blogg. Bland annat kan jag påstå mig vara 'Försvarets Hudsalva-missbrukare'. Jag missbrukar äver min lojala pojkvän och gråter i hans närvaro och säger saker jag inte borde berätta för nån. Men han sitter ändå kvar på det kalla golvet och håller om mig och säger att han verkligen tycker om mig ändå.
Jag tror inte på mycket längre. Inte på mig själv, eftersom jag efter en hel gnutta kämpande och tappade krafter föll tillbaka i det träsk jag bara spatserat i utkanten av nu ett bra tag. Jag har faktiskt lyckats hålla mig borta från tankarna om för stora portioner och för mycket bröd. Men någonting gick hemskt fel och jag föll tillbaka, och nu vet jag inte riktigt hur jag ska kunna hitta viljan att ta mig upp igen. För - vill jag ens det? Är inte det enda sättet att bli av med ångesten gällande mat som grott sig så stark, att sluta äta. Helt och hållet. Det borde fungera, men jag kan fortfarande säga att jag inte borde tänka så. Jag vet fortfarande att det inte är någonting bra, om än lockande.
Jag kan heller inte längre påstå att jag tycker om mat. Ingen föda utom frukt landar mjukt och gott på tungan. Jag kommer ihåg när jag var i 'yngre tonåren' (befinner mig ju faktiskt och mot alla odds i 'övre tonåren' nu), och kunde sätta i mig en hel pizza och lite till, just för att det var så satans gott med bakat bröd och massa ost. Jag kunde äta ett helt Woppermeal på Burger King och tycka att varje tugga var helt underbar. En oxfilé med gräddsås och klyftpotatis kunde bli fredagens höjdpunkt och en skål toppad med glass gjorde mig inget annat än riktigt glad.
Reglerna är helt enkelt förändrade nu. Det är Han som bestämmer, och jag har nog på något sätt gett upp, just för att jag inte har några krafter kvar att kämpa med. Då känns det helt enkelt så mycket lättare att bara återgå som styrelseledamot och låta Honom ta över som diktator. Då behöver inte jag bekymra mig över min hälsa längre - nu är det Han som sköter den biten. Och om han anser att jag inte borde äta, så tänker jag försöka hålla mig till det.
Ja, jag har gett upp. Nej, jag bryr mig inte längre om vad som händer, och inte händer, med mig. Ändå kan jag fortfarande känna pirret i magen då A tittar på mig med sina isblåa, forskande och vackra ögon. Alltså är jag kanske inte helt apatisk och totalt uppgiven och håglös - än.
Jag tror inte på mycket längre. Inte på mig själv, eftersom jag efter en hel gnutta kämpande och tappade krafter föll tillbaka i det träsk jag bara spatserat i utkanten av nu ett bra tag. Jag har faktiskt lyckats hålla mig borta från tankarna om för stora portioner och för mycket bröd. Men någonting gick hemskt fel och jag föll tillbaka, och nu vet jag inte riktigt hur jag ska kunna hitta viljan att ta mig upp igen. För - vill jag ens det? Är inte det enda sättet att bli av med ångesten gällande mat som grott sig så stark, att sluta äta. Helt och hållet. Det borde fungera, men jag kan fortfarande säga att jag inte borde tänka så. Jag vet fortfarande att det inte är någonting bra, om än lockande.
Jag kan heller inte längre påstå att jag tycker om mat. Ingen föda utom frukt landar mjukt och gott på tungan. Jag kommer ihåg när jag var i 'yngre tonåren' (befinner mig ju faktiskt och mot alla odds i 'övre tonåren' nu), och kunde sätta i mig en hel pizza och lite till, just för att det var så satans gott med bakat bröd och massa ost. Jag kunde äta ett helt Woppermeal på Burger King och tycka att varje tugga var helt underbar. En oxfilé med gräddsås och klyftpotatis kunde bli fredagens höjdpunkt och en skål toppad med glass gjorde mig inget annat än riktigt glad.
Reglerna är helt enkelt förändrade nu. Det är Han som bestämmer, och jag har nog på något sätt gett upp, just för att jag inte har några krafter kvar att kämpa med. Då känns det helt enkelt så mycket lättare att bara återgå som styrelseledamot och låta Honom ta över som diktator. Då behöver inte jag bekymra mig över min hälsa längre - nu är det Han som sköter den biten. Och om han anser att jag inte borde äta, så tänker jag försöka hålla mig till det.
Ja, jag har gett upp. Nej, jag bryr mig inte längre om vad som händer, och inte händer, med mig. Ändå kan jag fortfarande känna pirret i magen då A tittar på mig med sina isblåa, forskande och vackra ögon. Alltså är jag kanske inte helt apatisk och totalt uppgiven och håglös - än.
Kommentarer
Trackback
