zebragalax

Så länge mitt hjärta slår och pumpar häftigt och vilt, är det inga problem. Så länge jag har människor runt mig som lämnar mig helspänd och speedad, är det ingen fara. Så länge jag kan stressa till bussen, klarar jag av det. Men när maten kommer upp, automatiskt, och jag sätter mig ner för att dricka en massa vatten, då trycks OFF-knappen in. Inte med en gång, men efter en stund.. Efter ett litet litet tag, är jag totalt avstängd.

Vattnet smakar konstigt, ljuden utifrån känns otroligt hotfulla. Mörkret lägger sig tillsammans med kylan i min säng, så inte ens där kan jag vila. Och det låter så klyschigt, men det är så skrämmande sant. Det låter som en redan skriven vals, men det är ju egentligen, i grund och botten, bara så jag känner mig. Jag känner mig sådär - tom. Det ekar. Ekot av en skugga. En ännu konstiga tanke än den föregående passerar genom mitt huvud. Att skriva "Jag" i början av en mening i min blogg, känns extremt egistiskt och fult gjort. Det känns inte bar någonstans, och bidrar till hela denna OFF-process, som startat.

Nu är der dags att sluta, stänga av, somna och leta i den där illusionen alla pratar om. Det är dags att säga hejdå och farväl, sov så gott och kom helst inte tillbaks igen. Det hade varit trevligt att kunna orka säga. det var aldrig ditt fel, det måste vara mitt fel. Det är jag som är fel, då. Slutsatsen lyder: jag är fel. Det var jag som gjorde fel.

Bara en gång till
bara ett rus till.
Ge mig ett sånt till
bara en gång till.

Bara en dans till
en liten vända till.
Ge mig ett rus till
bara en gång till.

En såpbubbla till
bara ett rus till.
Bara en gång till
ge mig ett rus till.

Ge mig en kyss till
bara en gång till.
Håll mig tätt intill
ge mig ett rus till.


Kanske kan det vara så ett beroende börjar. Idag har jag gått runt i ett häftigt rus, ovanpå allting annat. Man skulle kunna säga att jag nästan har svävat, jag har nästan försvunnit upp bland alla molekylerna, som trycker på våra kroppar. Efter mycket funderande och "kommit fram till"-ande, har jag förstått att jag är otroligt tacksam och väldigt glad över, att jag fortfarande alltid har kvar vissa känslor. Såsom dom jag har för den där A. Dom är fortfarande starka, fortfarande helt oförståliga, fortfarande underbara, otroliga och fantastiska. Jag vandrar fortfarande runt i ett rus vissa studer. Ett rus på en av de få droger jag någonsin använt mig av - regelbundet.

Kanske har du inte förstått vad det är jag vill berätta. Men var lugn, det har inte jag heller. Jag försöker bara bena upp detta töcken av tecken och siffror som uppstår när jag känner efter. Jag försöker bara lära känna mig själv, acceptera mig själv. Det är otroligt svårt, tids- och kraftkrävande. Men det föder och vattnar mitt frö.

"Jag skulle vilja beställa ett rus till, tack."

"Gå vidare i behandling..", "Elchocker..", "Inlagd..", "Psykakuten är alltid öppen..". Små ord, knappt sammanhängande, ger sig till känna. Små stycken från den där halvtimmen igår. ECT heter det - elchocksbehandling. Det innebär att man framkallar ett epeleptiskt anfall med hjälp av elektrisk stimulering, medan patienten är nedsövd. Det är en behandlingsform som används främst när medicinering och samtalsterapi inte riktigt fungerar som det kanske borde.

Jag?

Det var mest så jag tänkte. Och: Vad snackar hon om? Jag satt där, och nickade och sa att det är väl inte en speciellt konstig behandlingsform, jag har ju läst både kemi och biologi B. Udda kanske, att jag liksom - kanske ska -, men annars? Nej, inte speciellt knäppt egentligen.

Hon sa att en dans in på hennes rum kunde rädda mig från psyket, men det är ungefär så det är. Jag ligger högt i dos nu, på alla tre medicinerna, och högre än så ger man inte ut. Så nu är det dags att ta igen förlorade danslektioner. För nu ska jag, på tjugotre dagar, lära mig att dansa utan att känna någon känsla av obehag eller skräck, alls. Tanken är att jag ska dansa med hjälp av glädje, lycka och livslust - inte panik, oro eller rädsla.

Jag förstår fortfarande inte riktigt.
Jag?

På fredag är det 250 dagar - på riktigt - till studenten. Igår var det "250-dagars" på Shakespeare, och jag var där. För att fira, fylla och festa. Det blev mycket av allt. Lite för mycket av fylla, men det löste sig. Jag var i säng vid ett, tror jag. Jag sov i sex timmar, och nu är jag extremt skakig. Jag skulle försöka göra ett halsband, men jag kom inte så långt. De vita, pyttesmå pärlorna gick inte att trä på vajern, så jag tappade dom. Ner på min svarta, lurviga matta. Dom kommer nog inte komma fram förrän dammsugaren kommer fram nästa gång.

Hela kroppen känns som ett vrak. Ett skeppsvrak, som förlist utanför Australiens västkust. Det kan inte röra sig någonstans. Den enda rimliga rörelsen det kan utföra att vicka lite, fram och tillbaka, med hjälp av vågorna som seglar förbi så harmoniskt. Jag måste formulera och artikulera varje ord jag ska skriva, långsamt och noggrant, inne i huvudet innan jag trycker ner de rätta tangenterna. Det går i slow motion, men det går. Lite till. Mina fingrar är iskalla. Den kalla, friska, höstiga luften gör att min hjärna känns en aning klarare. Men inte mycket.

Lillasyster vräker ut sig hårdrock ur högtalarna. Det hjälper också mot geggan jag har innanför skallen. Mycket bra faktiskt. Lite mindre skak och lite mer sansade rörelser. Mina fingrar är dock fortfarande iskalla. "Då vill jag kräkas", sjöng dom precis. Passande. Jag vill inte fortsätta röra mig idag. Jag vill gräva ner mig och inte tillåta någon att gräva upp mig igen. Men, som sagt, the show must go on...

Jag sitter och gungar på en stol i skolan. Stressat skriver jag ner vad jag tänker, men ingenting verkar hänga ihop längre. Jag känner mig nykär, och ett litet energifrö har nog på något sätt planterat sig själv inuti mig. Det finns där, jag känner det, men det växer inte. Huvudsaken just nu är nog egentligen och ändå att det finns där. För om det finns där, finns det möjlighet att det också kan växa, om jag lyckas ta hand om det. (Jag måste nog ta hand om det bättre än mitt bambuskott.) Jag måste vårda det ömt och ta tillvara på alla chanser jag får. Jag måste orka ta hand om det lilla skottet, för att jag ska orka leva. Energin är ju det allting går runt på. Jag vet det, jag har läst fysik.

Jag kan till och med säga att jag är säker på mig själv när jag säger att det är så. För eftersom jag inte tycker om att lita på mig själv, litar jag på andra saker - helst inte människor. Jag litar till exempel på Energiprincipen, som säger att energi inte kan förstöras, bara omvandlas till olika former. Därför kan jag säga att om jag lägger energi på att vårda mitt energifrö, kommer jag att få energi tillbaka. Även om det bara är i form av värme, ljus eller ljud, är jag nöjd. Det är ju energi i vilket fall. Sen hur jag förvaltar det, är en helt annan sak. Men jag ska i alla fall förvalata det. Över-huvud-taget. Just nu är det nog det viktigaste.

Det hänger ihop lite bättre nu, än innan.

Jag fortsätter att upprepa det inne i min sirashjärna. Orden vill inte ge med sig och tårarna fortsätter ner på halsen och sugs till slut upp av min väldigt gamla tshirt. Det är så otroligt, äckligt, stört mycket nu att jag inte vet vart, åt vilket håll. Det är månag spöken nu, många olika riken och många vägkorsningar. Jag har ingen aning. Jag ville sätta ord på det, men dey går inte. Det rör ihop sig - jag sprängs.


Ångest. Hysterisk gråt och ett svart hål. Bara ett rör utan slut. Svart som kol och lika äcklig som gammal, klumpig mjölk. Min näsa rinner i takt med ögonen.

Jag har redan gråtit oräkneliga tårar. Jag har redan skrivit hur många ord som helst. Jag har redan tänkt otroligt många tankar. Jag har redan insett att jag inte vill vara utan dig. Men har du förstått?

Jag läser nu - ett år försent? - att den medicin jag tar som ska lindra min depression kan ge sura uppstötningar och sömnlöshet. Ett konstant illamående har lagt beslag på min kropp. Ett magont som inte är av denna värld har tagit över min - well, mage. Jag vill kunna ta en tugga av Lillasysters solskensbullar utan att tänka att nu är det femton spinningpass innan nästa bulle intas. Okej, det var överdrivet, men känslan är näst intill obeskrivlig. Det är knasigt hur det känns bara, knasigt hur det kan kännas så.

Min mage fortsätter göra ont, tillsammans med ångesten. Det värker i hela kroppen. Det dunkar, pulserar. Det är inte många människor här i kafét nu, och det är extremt skönt. Jag ska snart försöka ta mig ut till bilen och köra till det där huset där jag bor. Jag tänkte mycket på människor igår, och kom på att jag inte riktigt tycker om människor. Inte för många, inte för få. Det ska vara i lagom mängder, då kan det gå bra.

Och hur ska jag berätta att jag inte vill vara kvar? Tankarna lockar, mer och mer. Det känns som om pillerna i plåtburken pulserar och dunkar mot bordet. Det är nästan obehagligt, men inte riktigt. Nästan lite som en lättnad. Att jag måste dölja det för omvärlden däremot, är otroligt tröttsamt - det tar otroligt mycket kraft. Men tydligen lyckas jag ganska bra, för min lärare blev förvånad över kuratorns ord. En liten ensam seger.

Varför gör ni så ofta narr av estetarna och samhällarna, bara för att ni anser oss själva tillhöra en högre stående art av människan: Naturare. Det känns otroligt meninsglöst och nedvärderande att det nästan skrämmer mig. Och varför sitter de där borta och snackar om hur en emo ser ut, och skär sig? Vet de hur det känns att må så dåligt att man känner att det är det enda som liksom, hjälper? Jag tror inte det, så jag sitter och gömmer mina små patetiska ärr och skäms en stund. Eller så vet de, men är rädda för känslorna. De kanske känner nån som får sina utbrott och sammanbrott. Eller så vet de helt enkelt inte. De kanske inte ens har en endaste liten aning.

Efter att kassörskan på Toppen kollat konstigt på mig och pratat med mig som om jag var helt dum i hela huvudet kände jag mig som en otroligt dålig människa. Jag kände mig så otroligt liten när hon berättade för mig att jag inte kan ta ut mer än femhundra kronor över beloppet. "Förlåt, jag har aldrig gjort såhär förut", tänkte jag. Jag var påväg att be om förlåtelse när jag såg hur kvinnan, som var före mig och nu stod och packade ner sina varor i en av de äckliga små plastpåsarna, tittade på mig. Då tog jag bara mina läkerol, min femhundring och gick snabbt därifrån. Med System of a Down i lurarna - förvånansvärt jätteskönt.

Jag vill inte vara här, i skolan, mer. Jag saknar allt det som gjorde skolan till en bra plats. Alla skämt och roliga stunder i soffan, alla kramar man fick, alla leenden och roliga miner. Alltihopa! Det är borta nu, och kvar står ett gäng naturare som har tatuerat in Fördomar i hjärnan. I alla fall utåt sett, på alla ytliga vis. Jag vill inte att lektionerna ska vara så tråkiga, ensamma, längre. Jag vill skicka lappar, trots att jag är arton år! Jag vill skämta, ha roligt, under tiden. Rita på tavlan, förstå Varför och prata om Hur. I smyg naturligtvis, så att inte läraren hör. För tillfället känns ordet Begravning mer passande på våra lektioner.

Men kanske är det bara mitt eget fel? Jag kanske inte anstränger mig tillräckligt. Det kanske är riktigt roligt, men jag förstår inte det roliga, för jag Vill inte förstå det roliga. Det är mitt eget fel. Det är mitt eget jävla dumma fel att skolan känns som ett fängelse. Hade jag inte varit så korkad och dum och självupptagen hade jag fattat det. Hade jag inte varit så helt dum i hela huvudet så hade jag inte gått i skolan nu - då hade jag tagit studenten i somras.

Jag vill inte att det ska märkas, men jag är otroligt rädd. Jag är inte säker på om jag klarar detta, nu, i år.