zebragalax

Så länge mitt hjärta slår och pumpar häftigt och vilt, är det inga problem. Så länge jag har människor runt mig som lämnar mig helspänd och speedad, är det ingen fara. Så länge jag kan stressa till bussen, klarar jag av det. Men när maten kommer upp, automatiskt, och jag sätter mig ner för att dricka en massa vatten, då trycks OFF-knappen in. Inte med en gång, men efter en stund.. Efter ett litet litet tag, är jag totalt avstängd.

Vattnet smakar konstigt, ljuden utifrån känns otroligt hotfulla. Mörkret lägger sig tillsammans med kylan i min säng, så inte ens där kan jag vila. Och det låter så klyschigt, men det är så skrämmande sant. Det låter som en redan skriven vals, men det är ju egentligen, i grund och botten, bara så jag känner mig. Jag känner mig sådär - tom. Det ekar. Ekot av en skugga. En ännu konstiga tanke än den föregående passerar genom mitt huvud. Att skriva "Jag" i början av en mening i min blogg, känns extremt egistiskt och fult gjort. Det känns inte bar någonstans, och bidrar till hela denna OFF-process, som startat.

Nu är der dags att sluta, stänga av, somna och leta i den där illusionen alla pratar om. Det är dags att säga hejdå och farväl, sov så gott och kom helst inte tillbaks igen. Det hade varit trevligt att kunna orka säga. det var aldrig ditt fel, det måste vara mitt fel. Det är jag som är fel, då. Slutsatsen lyder: jag är fel. Det var jag som gjorde fel.