zebragalax

Föreläsning i Sorgebearbetning. Jag har väldigt mycket, intressant, att skriva om detta. Men just nu är det bara för mycket, för färskt, för jobbigt, för att jag ska orka ens läsa mina anteckningar. Så jag ska se ett avsnitt av How I met your mother, skratta och somna med ett leende på läpparna. För att jaga bort mina spöken. För som Sophia sa idag: "Duu, fröken... På natten är spökena under sängen, och sen kommer dom fram och skrämmer en!" Och även om jag för tillfället sover på golvet, har jag en hel rad med spöken som bara väntar på att mörkret ska lägga sig. Och jag tror att ett av dom bor i min systers dator. För fyfan vad den låter!

Jag önskar att det här gick bättre. "Min väg mot toppen". Det går långsamt och jag tappar mitt tålamod hela tiden. Men jag orkar inte heller sitta och titta på mitt ansikte i spegeln och se en fet tjej med självförakt tyna bort till en osynlig massa. Det är inget jag önskar mig själv i framtiden. Och det är skrämmande, att det går så jävla (ursäkta svordomen) fort att åka från skitsnygg och lycklig till ful, fet och tråkig och världens sämsta människa. Jag hatar det här, för det gör mig rädd. Livrädd för att jag inser hur ostabil och sårbar jag är. Hur bräcklig jag är.

Det går så fort... Förlåt, men jag kan inte släppa det. Hur blev det såhär? När pajjade mitt psyke? Jag var stentuff och iskall. Alltid cool och tog allting med en klackspark. Blev skitförbannad, sen var det över och jag var kolugn igen. Vafan hände? Detta ostabila jag trivs jag inte med. Och nu går det inte längre att skriva. Jag stavar fel, skriver fel, får rätta och sen väljer jag fel ord. Jag lägger ner.

Det var längesen jag kände mig såhär... lat. Ofestlig. Tråkig. Grå. Trist. Sömnig. Det känns som om min kropp är ledsen och av någon anledning hjälper varken sova, träna hårt så att blodsmaken poppar upp, ligga i sängen och dricka te och titta på en skitrolig serie. Ingenting funkar! Inte ens halloncupcakes. Jag menar, vad är det för fel på mig?! Sånt brukade alltid funka. Till och med när jag var 17 år, olycklig och skar mig när ingen såg.

Efter kort telefonsamtal är jag nu tillbaka. Det ringde precis någon som pratade lite hackig, men dock full förståelig, svenska och erbjöd mig två nummer av National Geographic och fem natur-dvder. ÄNTLIGEN någon som vet hur man gör mig glad! Vilken naturnörd jag är.

Återigen: min kropp känns ledsen. Den mår inte bra. Kanske är det den kvinnliga cykeln som spökar, men jag är tveksam. Jag brukar inte bi såhär bortom räddning och totalt nerdeppad. Och träning brukar definitivt hjälpa! Jag börjar undra vad det är som skulle kunna vara fel, och naturligtvis kommer jag på tretusenmiljarder olika anledningar med min inre hälsa som skulle kunna vara HELT åt skogen. (Vilket dom säkert är också.)

Jag har nog inte suttit/legat i sängen så här många timmar, utan att sova, sen jag var sådär otroligt olycklig och (nej, DUMT sagt, jag ska inte skämta bort det)... Jag ger upp. Jag kan inte ens skriva längre! Men hjälp vad jag är dålig på att ta hand om mig.

Nephew - Police bells & church sirens