zebragalax

Jag förstår inte hur allting kan fortsätta fungera. Jag känner mig inte som en fungerande någonting längre. Utan såndär speciell luft i lungorna kvävs jag. Jag fungerar inte nu längre. Allting står still. Jag vill inte vara här, jag trivs inte här. Det kryper inuti och det knarrar i väggarna. Det är kallt och jag skakar. Jag vill inte gå och lägga mig, ensam.

Jag har tappat alla bra ord.

'Jag släpper din hand, för ett helt vanligt återfall.' Det är så det känns. Jag fick varma kramar och en puss. Jag fick vackra ord med mig, men - jag är inte här. Jag vet inte var jag är längre. Jag känner mig - borttappad. Helt lost i kolan. Finns det någonting utanför mitt rum? Överdoser hit och inläggningar dit - jag orkar inte, jag vill inte dras dit. Jag vill undvika det där träsket som bara består av en massa bajs. Jag vill slippa skulden - jag vill ju bara leva! Men - hur är det nu man gör igen?

Jag har tappat bort mig själv.

Jag vet att när jag lägger mig ner och ska sova, så kommer tårarna tvinga sig fram igen. Som dom gjorde på tunnelbanan, inför publik. Jag vet att jag inte vill leva. Jag vill fysiskt bara försvinna, men jag vill stanna kvar psykiskt. Jag vill kunna vara med på jorden, i en verklighet jag inte känner till (?), utan att behöva känna mig så skyldig. Jag trivs inte här, inte nu. Jag vill inte gå på körskola imorgon - jag vill inte köra bil. Jag vill inte sova och jag vill inte vara vaken. Och jag vill ingenting däremellan. Jag vill vara hos syster, men jag vill inte flyga. Inte åka tåg och inte bil.

Jag vill - ingenting.

Nu står Tingeling i duschen och jag sitter här och lyssnar på 'Loke' - en grym kille som sjunger. Melodin passar så bra här, och jag trivs så bra här. Och vädret är mulet, och inuti är det solsken. Det är jag och Tingeling som skiner, förstår ni. Och nu mår jag sådär äckligt bra. Jag har inte ens ont i magen! Efter mycket om och men. Det tar mycket kraft, många tankar och massa magknip att ta sig ända hit - nervositet. Men nu är jag ändå här. och jag bara - trivs! <3

'Och systrar sover tillsammans igen..'

'A place where no one knows you'. Någonstans att kunna känna trygghet?
Tack för allting du gör, S. Jag grät.

Plain White T's - Let me take you there

Idag funkar inte heller. Jag sitter och ska koncentrera mig, men de enda så kallat koncentrerade rörelser jag kan få min kropp att göra är att lyfta vattenflaskan och dricka. Jag spiller hela tiden när jag dricker. Jag skriver fel hela tiden, mina fingrar känns som iskalla klumpar av vax som bara dunsar i tangentbordet helt okontrollerat och äckligt.
Ja - allting är äckligt idag.

Jag har tänkt så mycket på vad han sa i måndags. Kirurgen alltså. Ja, jag var hos kirurgen i måndags, och sen blev jag 'sjuk'. Det var längesen jag grät så otroligt mycket. Det fanns ingen chans i världen att jag skulle kunna sluta, det bara rann och rann och jag fick svårt och andas och - jag skrämde nog kirurgen en del. Jag tror aldrig han har varit med om en patient som gråtit så mycket. Kanske om någon dött på operationsbordet, men inte annars. Men det var lite så det kändes: som om någonting inuti hade dött. Fast det har det ju i och för sig nästan också. Venen är ju nästan död, den är trasig, den är sjuk - den kommer aldrig att bli frisk, hur mycket han än opererar. Den kommer aldrig orka med en elitsatsning inom simning, hur mycket han än opererar.

Det var det som gjorde ont. Det var det som blev som ett hål i kroppen - som ett slag i magen. Jag var nervös innan, förkrossad efter. Under tiden? Panikslagen. Det är lite konstigt, att vad det än är jag gör på sjukhuset, så slutar det alltid illa. Inte en enda gång har allting gått bra, smidigt och smärtfritt. Det gör alltid så ont att gå dit.

'Men smärtan gör att du känner att du lever..'

Allting gör så oändligt ont idag.
(Så, om du känner att du inte vill läsa om mina många Varför, så sluta läs nu. Nu är du i alla fall varnad och tillsagd.)


Jag fick ur mig en massa skit igår, tyvärr fick Isak stå som offer, vilket kanske i och för sig kan ses som positivt då han inte tar åt sig så fasligt, men å andra sidan har han aldrig gjort någonting fel. Listan på anledningar till varför jag betedde mig som jag gjorde igår och kallade honom en så faslig mängd elaka saker kan göras oändlig, men den enda 'vettiga' orsak jag kan komma på är den ovan. Om han är känslokall eller inte har jag inte riktigt kommit fram till och det gör mig fortfarande så förbryllad att se att han skrivit  'jag älskar dig' till Anna. Det låter bara så vackert i mina öron när jag läser det högt för mig själv.
(Kanske är detta ett 'förlåt'?)

En vän sa till mig igår att han är känslokall (och nu är det inte längre Isak vi pratar om). Han sa det precis som om det var något väldigt negativt, men jag tänkte att jag gärna hade bytt med honom. Jag hade mer än gärna varit totalt känslokall och avstängd. Totalt! Jag hade gärna bara stängt av - tryck på off-knappen, som jag tänkt skaffa mig så många gånger. Då hade jag kanske sluppit den här känslomässiga stördheten. Det kanske hade varit lite bra? Nej - det hade varit MYCKET bra.

Allting gör så ont idag, det värker och spänner. Det svider inuti och hjärnan bultar. Jag hade önskat att mitt hjärta stannade och lungorna sprack, men alla vet ju att det inte funkar så. Jag förstår fortfarande inte varför jag är så destruktiv, jag fick ju medicin mot det? Mediciner brukar ju hjälpa. Fast mina kalciumkarbonattabletter hjälper inte mot min krampande mage. Jag orkar inte. Inteinteinteinte.

Marilyn Manson - Tainted Love

Det bara händer en massa saker. Det går upp och ner och hit och dit, men aldrig rakt, och aldrig hänger jag med i svängarna heller. Men att jag vaknar upp och ler för att jag gjort just det, det är något bara Tingeling kan åstadkomma. Lillasyster's cover på Umbrella får bli dagens. Mer än så vill jag inte anstränga mig. För det rör sig bara för mycket inuti mig just nu.

Ligger i soffan och tittar på 'Alfie'. Har laptopen i knät och pappas täcke virat runt kroppen. Jag mår illa, men jag är varm och på måndag kommer Tingeling hem. Jag pratar med Henrik, om Erik. Jag skulle vilja gå ut och ta en cigg nu, och tekniskt sett skulle jag kunna göra det också, eftersom mamma och pappa är borta. Men jag tänker låta bli.

Jag litar inte på människor. Inte ens på mina närmaste kompisar. Inte på mina vänner, knappt på mina föräldrar, även om de säger att de skulle göra vad som helst för mig. När jag då känner att jag halvt om halvt börjar känna någonting som skulle kunna kallas tillit till en person, och det visar sig att hon ljugit för mig i ett halvår, då tar det stopp. Jag stänger av och min hjärna slutar fungera helt. Alla känslor försvinner, flyger iväg och Paniken håller mig i handen. Stadigt, som en bästa kompis. Tårarna kan börja strömma ner, helt plötsligt, men eftersom det inte finns några känslor kvar, har jag inte ofta en enda aning om varför.

'Varför' - jag har börjat avsky det ordet.

Det som gör mest ont är att det är sådana saker som får mig att inse att jag verkligen inte är värd att älskas eller få ha några riktiga kompisar. Det när Honom och tär mig. Något fruktasnvärt. Det är sådär outhärdigt skönt, ungefär som ögonblicket precis innan man får orgasm - det där outhärdiga känslan när allting står stilla och snurrar på samma gång, och när man bara vill att den där äckliga känslan ska försvinna. Man vill att den ska rinna iväg, och aldrig komma tillbaka igen. Och när man sen ligger där, efteråt och känner sig varm och avslappnad, så längtar man efter den där känslan och vill att den ska komma tillbaka och stanna förevigt! Men det är en stilla längtan, som dröjer sig kvar i lakanen, under huden, i håret.

Det är kanske detta som gör någon till en uppmärksammad journalist, författare eller liknande. Att de vågar vara opassande, när det väl passar.

Jag gillar inte längre frågetecken, så jag ska avsluta detta ouppmärksammade skrivandet nu. Bara några rader till: Jag lever kanske inte varje dag som om det vore min sista, men jag försöker, så gott det går, att alltid säga allting jag vill ha sagt, som om jag inte hade fler dagar på mig att säga det.

En skitdag blev en skitkväll, jiho. Nej, okej - riktigt så dramatiskt blev det inte, och nu ska jag inte sitta här och vara negativ och sådär. Men jag kunde gärna sluppit toalettstudierna och sovandet. Och skrikandet på en oskyldig Henke, och stackars Anders också. Och jag fortsätter att förvåna mig själv med min egen dumhet. Tänker jag inte alls?!

Jag har i alla fall kommit fram till att en dos av D-gruppare som försöker lära sig simma ordentligt fjärilsim är grymt bra mot baksmälla. Jag blir glad av deras energi och oskuldsfullhet. Det kanske låter jätteskumt, men dom är så - BRA. Dessutom kommer jag att efter jul få fullt ansvar för hela den gruppen, antagligen. Och jag längtar riktigt mycket. Allting bara faller på plats. Allting runt omkring vill säga. Inte jag själv och skolan och sådär, men jobb, bil, körkort - alla dom där vuxna sakerna börjar sippra in i mitt liv som när man häller ner lite mjölk i vatten.


Emil Jensen - Spelar stor roll :)

Jag känner att jag inte vet någonting längre. Allting är bara så äckligt Tomt. Och helst av allt skulle jag vilja fylla det där tomma med någonting värdefullt, men det verkar som om jag tappar allting som någonsin känts värdefullt. Antingen är mina händer av titan eller så känner jag för mycket. 'Känslomässigt skadad', var det hon kallade mig?

Hålet i magen gräver sig djupare.

'Jag snodde passionsfrukt i en affär.' Och kom undan med det. Det är så det känns. Hela Tornhuset har brunnit ner och här sitter jag och är chockad. Det var sånt här man sjöng om i tvåan och verkligen ville skulle hända. Men nu när det väl händer har man blivit större och förståndigare och förstår vidden av det hela - hur mycket det är som egentligen går förlorat.

Jag vill skrika och gråta och sjunga och mumla och springa och ligga ner och krama dig och kyssa dig, allt på samma gång, men allting fortsätter att vara KAOS. Och mitt i alltihopa så försöker jag på stadiga händer dricka mitt te. Detta är dömt att misslyckas, och naturligtvis spiller jag. Och bränner mig. Kanske inte gör så mycket i alla fall?

Och jag vill så gärna spy nu. Jag mår så illa! Jag gråter och jag håller på att gå sönder. Det är ju såhär det känns. Varför kunde ni inte bara låta mig vara, låta mig gå under och försvinna? Var det inte av dåligt samvete ni frågade hur det verkligen var och sträckte ut era händer? Åt helvete med alla biologiprov i världen och körkort och studenter och Thailandsresor.
Kniven har inte lockat såhär mycket på länge.

Han har inte varit såhär stark på länge. Det kommer bli slagsmål inatt, och jag kommer inte vara något svårt motstånd. Jag har ju redan gett upp, jag förlorade redan innan jag började. Jag var randig redan från början. Detta känns inte klokt, att jag skriver såhär igen. Jag trodde att jag släppt det, men jag känner mig trasigare än någonsin. Blod blod blod och blod. Det snurrar snurrar och snurrar. Allting blir bara som en röd dimma när jag snurrar.

Drömmarna fortsätter att kännas verkliga och jag vaknar och tror att jag fått dö. Att jag äntligen blivit fri.

Jag lägger mig på golvet och längtar upp i taket. När jag inte kan frågan på pappret blir jag arg och vill krossa en lampa. Var kommer all ilska ifrån?! Det känns om om någon bara tryckt på en knapp, så är jag igång. Jag mår inte bra längre, jag vill inte vara kvar längre.
Jag vill inte leva längre.

Det kommer alltid perioder då ingenting någonsin känns bra, men varför kommer de så ofta och varför tar de aldrig slut? Under sommaren var det bra. Jag var fet, men glad. Jag är fortfarande fet, men inte längre glad. Det gör så jävla ont att le. Och min mage fortsätter att krampa ihop sig. Värmekudden, kalciumkarbonatsmakande tuggtabletter och långa promenader verkar inte hjälpa. Så fort jag börjar tugga något börjar magen krampa igen, och narturligtvis använder jag det som ursäkt för att inte äta så mycket.
(Det går i alla fall åt rätt håll nu.)

Nu ska jag dricka lite vatten. Och förhoppningsvis sluta klaga. Fyfan vad patetisk jag är idag.
Ibland borde jag bara skjutas utan fällande dom. PANG! POFF! BANG! Whatever..

Så - nu sitter jag här igen. Denna gång med ett glas vin. Rött vin, till och med, Shiraz till och med! En vin som heter 'Mitolo' flyter stilla i mitt glas. Och min bil står nästan precis utanför mitt fönster. Det låter så himla vuxen allt det där. Ungefär som: jag går i trean på gymnasiet. Jag super till det när jag kan och på lovet ska jag åka upp till min syster och hennes pojkvän i Stockholm och jag ska få bo i deras etta på Östermalm. Av någon anledning låter allt det där så vuxet, som om jag tar mycket ansvar (kanske inte gäller supande-delen, men dock) och som om jag faktiskt gör någonting med mitt liv.

Men om jag istället säger att jag tar antidepressiva, är rädd för mörkret och monstrena under sängen och älskar att blåsa såpbubblor mer än någonting annat (nästan), så låter det inte längre så himla vuxet. Jag har ingen aning om vad jag vill göra med mitt liv, och jag är rädd för framtiden. Jag tycker att sex kan vara ganska äckligt och jag får ångestattacker lite när som helst och här och var. Jag går till en kuartor ungefär en gång i veckan för att jag har så kraftiag problem med mig själv att jag inte kan hantera dom själv längre. Det låter inte längre så vuxet att säga att jag går på gymnasiet. Eller jo - kanske om jag kunnat säga att jag kommer att ta studenten till våren.

Eller är jag ett mellanting? Är det ens viktigt att jag faktiskt är någonting speciellt? Eller är det sådana här frågor man ska undvika för att man bara blir så otroligt förvirrad och nedstämd av att sitta och fundera på dem, och sen får man inte ur tanken ur sitt huvud när den väl börjat växa? Det sätter sig liksom i skallen - det växer bokstavligt talat fast.

Jag vet inte vem jag är, men om jag vet någonting om mig själv, så är det att jag fortfarande kommer att leta efter mig själv när jag är femtio. Om jag nu lyckas bli så gammal. (Gammal? Pappa fyller femtio i sommar..) Det är nog sådana här tankar man ska låta bli helt enkelt, eftersom de trissar andra tankar att slå rot och sen får man de inte ur huvudet - man kan hålla på att tänka på dem i en evighet utan att bli speciellt mycket klokare av det. Problemet ligger i att jag är så satans nyfiken att jag vill ha svar på alla de sakerna. Jag vill komma underfund med mig själv, nu när jag en gång börjat. Jag kan inte bara ge upp de tankarna - de håller mig vid liv. Just nu.

Jag skulle vilja sitta här och mala på i en evighet och lite till, men jag har så ont i magen nu att jag tror att jag ska svimma. (Mamma tror att jag har magkatarr eller stressmage. Jippie, verkligen.) Jag skulle vilja försklara för er att det är såhär det slutar när jag är sjuk och går omkring och bara tänker. Tänker tänker tänker tänker tänker. Jag skulle vilja skriva så många kloka saker, men min lilla neråtspiral bara fortsätter. Neråtspiralen drar ner mig i träsk jag inte känner till.


'It's all those things that you do
Some kind of crazy voo-doo'

Medicinerna har redan kickat in och min mage kniper igen. Det gör ont. Ont som fan gör det ikväll. Och jag kunde verkligen inte hålla käften stängd ikväll heller. Kossa. Nu ska jag och min mage sova. Först måste jag bara bädda mig trasiga säng, samtisgt som mina ögon går i kors. Godnatt, people, I promise I don't like you tomorrow.

Det är kallt, stjärnklart och tyst. Jag sitter och skakar på en obehagligt hård stol och har en väldigt obehaglig klump i halsen. Den bränner. Jag tror att min hals kommer att brinna upp. Mitt huvud snurrar, och jag är nykter. Jag vill sova nu, jag måste sova nu, men utan bilder, rörelser och ljud omkring mig har jag väldigt svårt att somna. Jag har svårt att somna och svårt att vakna.

Jag tänker göra ett försök, naturligtvis. Men jag kan inte låta bli att tänka igenom hela 'Girl, interrupted'-filmen, bara en gång till. Jag vet inte varför. Kanske för att jag känner igen mig eller kanske bara för att det är en över lag bra film.

Nu måste jag få vatten, min hals brinner upp nu - hela mitt huvud förkolnar i sömnen.

Saknad kan faktiskt göra fysiskt ont, men jag visste inte att det kunde göra såhär ont, förrän jag träffade dig. Jag visste inte att en fysiskt person kunde ta med sig så mycket när den gick, och jag visste inte att hålet kunde bli så himla tomt. Men snart - snart! - ska hålet bli helt och ärren läka lite till. Snart ska såpbubblor blåsas med kärlek och mina lungor ska snart få andas frisk luft igen - äntligen tänker dom. Det känns som om mitt Universum för tillfället är i totalt kaos. Men snart - snart! - ska ordningen återställas. Med kärlek; med min syster; med Tingeling.

Och snart ska jag borsta manen jag för tillfället har på huvudet (kanske ska testa 5mm nästa gång?) och spruta runt lite med min parfym sådär nonchalant som bara pappa kan. Mina läppar ler idag, även om saknaden liksom dunkar och det där andra, odefinierbara, river och sliter i mig. Min mage krampar ihop sig, men mina läppar ler ändå. Idag är nog en glad dag.

Jag har en tendens att säga saker jag inte borde säga, göra saker jag inte borde göra. Och sen få dåligt samvete för det. Och sedan - ... - för det. Det är precis som om Han vill se mig göra fel, Han vill se mig göra misstag.. Men det är väl klart att Han vill? Han vill se andra människor bli besvikna på mig, gärna så kraftigt som möjligt, gärna så grovt som möjligt, gärna så att det inte går att förlåta eller göra någonting åt - det ska gärna vara oåterkalleligt. Han är nog ute för att förgöra mig, splittra mig. Och vet du vad som är så sorgligt med det? Jag ser det hända, men gör ingenting åt det. Och Han lyckas.

'Usually when things has gone this far
People tend to disappear'

Det värsta är inte att jag lurar mig själv och övertalar mig själv att jag inte behöver läsa till psykologiprovet imorgon eftersom jag inte behöver ha något bra betyg i psykologi eftersom jag inte behöver de poängen den kursen ger. Nej, det värsta är att jag vet om att jag lurar mig själv så grundligt, och ändå gör det. Och sen inte gör någonting åt det heller! Det gör mig jävligt patetiskt tror jag. Jag har mina extrapoäng som ursäkt och säger att jag ska läsa hundra poäng individuellt val nästa år, och struntar i att plugga. Jag behöver ju, som sagt, inte de poängen. Ibland blir jag bara så jävla trött på mig själv.

Jag kanske borde bli min egen psykolog? Nu när jag kan så mycket om beteendeterapi och kognitiv terapi och KBT (Kognitiv Beteende Terapi), så borde jag kanske ställa mig själv några sokratiska frågor och kanske ifrågasätta min egen verklighet? Vore inte det en väldigt bra lösning på problemet. Dessutom hade ju alla dessa läkare och kuratorer sluppit ödsla tid på mig. Jo, det vore nog mycket bättre, om jag blev min egen allra bästa psykolog.

Jag är så irriterad, dum i huvudet, patetsik och skitsur. Jag är asocial och vill inte ha med någon eller något att göra. (Ingenting utom bror och Anders dådå. Kanske i alla fall.) Dessutom har jag ätit rödlök och det sticker i näsan nu - det har kanske inte mycket med historien i sig att göra, men det bidrar ju inte direkt till mitt humöriska bättrande.

En klump i magen och en i teet. Ett annat sätt att tänka gör inte den första sämre. Det brinner inuti världen. Just NU brinner det. Överallt och runt omkring mig. Och jag kan inte sluta tänka på den upprörda psykotiska lilla tanten på Espressohouse. Jag kan inte sluta fantsisera ihop historier om henne och hennes liv och jag kan inte sluta tänka på Idag.

När jag satt ute på en helt oskyldig träbänk och rökte en av mina morgoncigg fick duvorna plötsligt luft under vingarna och flög iväg. Nästan som om de var i panik. Jag blev naturligtvis rädd, och bärjade naturligtvis titta mig omkring efter möjliga hot, utan resultat. Sen slog tanken mig: det är vindstilla. Duvorna lyfta på grund av en fara jag inte kan se, det kunde inte varit vinden som fick dem att lyfta. (Är jag paranoid nu?) Och som det ofta är när man letar, så finner man - jag hittade faran. Den satt rakt framför mig, på ännu en oskyldig träbänk, och antagligen fick faran precis som jag flisor i gumpen av de gamla brädorna. Han bara satt där, och stirrade på mig. Träden runt omrking började snurra, likaså marken under mig. Det enda som fanns var jag och tunneln luften fram till Honom skapade. Allting snurrade snabbare och snabbare. Jag fimpade snabbt och begav mig inåt. Snurrandet var bort, tunneln var borta och Han - var inte borta. Han har följt efter mig nu hela dagen och tryckt mig på magen. Det är Hans 'fel' att hela denna dag har varit lite tillknycklad, lite borttappad och förvirrad - lite för vindstilla.

Och alla vet väl att man inte kan segla utan vind? Precis, det funkar bara inte. Jag förstår inte riktigt vad det är som gör mitt liv värt att kämpa för. Jag menar, alla andra verkar se det som så meningsfullt och meningsfyllt, men jag ser verkligen bara svart just nu. Svart och vitt - allting dras mellan de mest ytterliga av ytterligheter. Jag förstår inte hur jag orkar med mig själv varje dag. Å andra sidan skulle man kunna göra en helomvändning och se varje dag som en seger, just för att jag överlevt med mig själv, ännu en dag. Ännu ett streck på mitt nerklottrade papper - ännu en dag i mitt hoptrasslade nystan till liv. Ibland känner jag mig som en kattunge som bara leker runt med det här jävla nystanet. Det är blått, kornblått. Bara så att du vet.

Jag trodde verkligen att det skulle bli en alltigenom BRA måndag, för en gångs skull! Jag menar, hur stora är oddsen egentligen för att veckan ska få en kanonstart, en skjuts ut i yttre rymden typ? Jag trodde, på största allvar, att jag skulle få genomlida en måndag, utan att egentligen lida speciellt mycket: jag fick simma idag (!!!), jag fick åka buss helt spontant, jag fick äta vegetarisk paj till lunch, jag fick se Stephanie, jag fick fika, jag fick skratta en massa inne på Carlings, där jag fick en klänning och jag fick ett par nya stövlar också. Egentligen har inte dagen varit så materialistisk(?), utan det har bara varit en massa braiga känslor som påverkat mig. Till det bättre, naturligtvis.

Så tills för fem minuter sedan var detta en toppenmåndag! Men sen stängde jag av hjärnan och öpnnade käften, som i detta fall fick vara mitt tangentbord. Bra jobb Vilda, puckohuve. Fyfan för mig säger jag bara. Jag måste vara den mest dumma och idiotiska levande organism på denna planet. Att jag inte kunde räkna ut att det skulle gå såhär!? Hur dum får man egentligen bli. Jises.

Idag har jag förresten tänkt en massa på en viss tjej, så dagens låt blir: The Kooks - Naive, bara för att den passar så äckligt bra. Och som titeln påvisar har jag mest bara lyssnat på The Kooks idag - de passar nog alltid in.

Och nu börjar medicinen nog snart verka, hoppas jag. Det bästa med den här medicinen är att jag sover sådär skönt. Det är sådär behagligt att sova nu igen. Ungefär så behagligt som det är att sova bredvid någon annan, eller sådär behagligt det var att soman en söndagkväll efter två hela dagars konstant tävlande med bra resultat. Ungefär så skönt är det - behaglig sömn kan vara mycket skönt, vilket jag hade glömt.

Med den andra medicinen blev det en drogad sömn och det kändes mest som ett nerdrogat tillstånd av närmare medvetslöshet än sömn. Det var ingen behaglig sömn, det kändes mer som en dimma - en drogdimma?

Mamma rensade i medicinskåpet idag. Alla mina gamla mediciner skulle kastas, så mamma samlade dom i en påse och imorgon ska hon gå till apoteket med dom. Delar av mitt välbefinnande och rester av mitt liv ligger i den videomix-påsen nu. En lite knasig och läskig tanke. Fragminsprutorna åker ut, likaså trombylen och waranet - åh, dessa ljusblåa små piller, nästan vackra - mina två föregående anti-depp fick också följa med ner i påsen, men för säkerhets skull sparade jag några av den första medicinen, den som gör att man sover sådär nerdrogat. Just in case. Om jag skulle få för mig att ja behöver sova som medvetslös något dygn eller så någon gång. Så nu har jag sagt 'hejdå' för alltid till delar av mitt liv och välbefinnande. Läskiga tanke!

Mika - Any other world
Det är fortfarande lika ofattbart att en låt kan göra så fysiskt ont. Och det är nästan lika ofattbart att det är Mika som gjort den. Godnatt nu, änglar och älsklingsdemoner. Ni är så välkomna så. Men jag har spikar under sängen, så var försiktiga!

Idag är en sån dag då Panic! rullar på iTunes och gör mina öron döva.
'Isn't this exactly were you like me?'
Textraderna gör min hjärna en tjänst - de gör så att jag slipper tänka. Basen är på max och låter mitt hjärta slå i takt med den. Det är härligt, för det gör inte så ont och jag fick sova 14½ timmar inatt. Det var ocks¨å väldigt härligt, och det gjorde inte ont heller! Jag drömmer bara lite konstiga saker numer. Inatt drömde jag att jag badade i ett hav av neongula märkpennor, till exempel. Det var lite.. spännande? Intressant var det onekligen. Jag trodde att jag skulle vakna och vara helt gul, men jag vaknade bara och var orimligt torr i munnen (ännu en biverkning) och hade sånna där sov-veck på armarna och axlarna och ryggen. Det såg roligt ut, men gjorde ont.

'Then think of what you did and how I hope to God he was worth it. When the lights are dim and your heart is racing as you're fingers touch your skin. I've got more wit, a better kiss, a hotter touch, a better fuck than any boy you'll ever meet, sweetie you had me. Girl, I was it look past the sweat, a better love deserving of exchanging body heat in the passenger seat? No, no, no you know it will always just be - me.'

(Bara för att det låter så jävla fint och stämmer så bra.)

Jag gör så ofta saker jag så väl är medveten om att jag absolut inte borde göra. Jag borde inte ens tänka tanken att göra vissa saker. Men naturligtvis är det alltid de sakerna jag fullbordar; jag gör dom, alltid. Varenda gång. Jag lär mig tydligt inte av mina misstag. Jag genomför istället de sakerna med tanken att 'denna gången blir det annorlunda'. Även om det inte finns några konkreta ord eller saker som pekar åt det hållet. Jag går dit ändå. Bara för att det är roligt, bara för att det är opassande, bara för att jag vill vara så jävla opassande - min vals är kanske uppbyggd av annorlunda steg? Opassande steg, steg för bugg. Jag kanske helt enkelt inte vill passa in, jag vägrar passa in, så jag går mitt eget håll. Jag skapar mig ett eget håll som jag kan få vandra, utan att någon kan störa mig. Så att jag kan få vandra ostörd, ifred. Kanske vill jag bara förstöra för mig själv.

Men jag tar ju mina mediciner. Båda två. Jag tar mina vitaminer två gånger om dagen och jag tar mammas magtabletter när min mage inte vill sluta krampa ihop sig till en ärta. Jag har städat idag, jag har gjort i ordning på mitt rum. Jag har bokat in veckans träning och jag har ätit riktig mat. Att jag sedan drogade ner mig själv i torsdags natt och gick till skolan i fredags och var 'drogad' och att jag äntligen lät begäret vinna behöver vi ju inte berätta för regeringen i huset. Och jag är återigen drottning över landet Ful.

Men jag fick ändå en egen länk i Stephanies nya blogg. Jag förstår bara inte Varför? Som vanligt känner jag mig efterbliven och dum.
Godnatt.

Så, nu är det gjort. Jag vet inte om det blev så jävla bra, men gjort är det. Förklaringsbrevet är skrivet, nu gäller det bara att hoppas på att hon förstår också. Vi får väl se hur det blir med den saken. Jag menar, är jag så naiv att jag tror att hon med sin tiara av platina och läppar av hallon ens skulle vilja förstå, få förklara, eller bry sig? Vad är den mystiska ingrediensen i människors sinnen som jag inte märker, men som får de att svika mig så brutalt varenda gång. Och vad är det som får mig att tro att de skulle ha dåligt samvete över något så obetydlig som jag? Varför lär jag inte mig av mina misstag?! Jag förstår fortfarande inte hur jag kunde vara så fruktansvärt korkad. Pucko, det är det enda du är och någonsin kommer att vara.

Hur kunde jag, återigen, bara vara så himla korkad?
Rådet alla ger är att gå och sova. Men det går faktiskt inte att sova när man hyperventlierar.
Mellan tårarna ser jagsmå svarta grejer på en vit bakgrund som liksom klumpar ihop sig till nån knasig massa av något slag.
Min mage är ett slagfält och jag måste spy.
Alla mina inälvor ska ut. För kanske, om jag har tur, så försvinner jag då med.

Nephew - Igen & igen & igen

Jag har verkligen ingen aning om jag ska skratta eller gråta. Jag såg det komma, jag visst att det någon gång skulle komma, men valde istället att vara sådär fruktansvärt naiv och verkligen tro på att jag verkligen kunde lite på människor. Men jag visste ju redan innan, jag har sagt det s många gånger, skrivit det ännu fler gånger. Jag hade svårt att lita på människor innan, men nu? Kommer jag någonsin att orka kämpa vidare igen? Vad är det som gör detta liv värdefullt när de man älskar inte går att lita på - när de man litar på verkligen sviker en, så totlat? Inga förlåt, inga ursäkter eller tårar kan fylla ett sådant hål som det skapar. Inga ord. Inga ord i världen.

Man nu sitter jag här igen, trasig, med ett hål i magen, och läser bipackssedlar till mina nya mediciner. Nya antidepressiva och lugnande. Jiho.

Nu ska jag fortsätta fundera på om jag ska skratta eller gråta, sedan ska jag ringa Tingeling och fråga.
Jag tänker bryta ihop nu - jag tänker tillåta mig själv att göra det nu. Med rätta? Nej, jag är svag.

Jag finner inga ord!

Nu har jag äntligen fått mitt Rosa Band jag också. Jag har gått och suktat efter dessa små söta, rosa band sen de började tillverkas eftersom jag på något sätt velat visa mitt medlidande och stöd. Sedan morfar dog av en hjärntumör och mormor fick bröstcancer strax därpå kändes det ännu viktigare. (Att pappa har haft prostatacancer bidrog kanske. Lite.)

När jag var lite yngre och vigde mitt liv åt simningen och skolan hade jag en bästa kompis som fanns där för mig i alla väder. Vi hade alltid roligt tillsammans, vad vi än gjorde, men roligast hade vi på simtävlingar. Vi var drottningar i vattnet och vi härjade som kungar vid sidan av bassängen. Det var när jag lärde känna henne som jag första gången kom i kontakt med och blev medveten om sjukdomen cancer. Hon hade inte cancer. Men vem var flickan som alltid stod bredvid henne och hennes lillebror på alla foton de hade lite här och var i huset? Vem var flickan, som var så otroligt lik min bästa kompis, men som jag aldrig någonsin träffat, inte ens sett på håll?

År 1987 föddes flickan på alla fotona. Jag kommer inte ihåg hur gammal hon var när hon dog, men jag tror att hon var ungefär 9 år. Hon dog, mycket riktigt, av cancer. Leukemi. Hon hade inget hår på huvudet, hon var blek, hon tillbringade alla sina vakna timmar på ett sjukhus med nålar och morfin och provtagningar och cellgiftsbehanglingar av den värsta sorten. Hon blev aldrig frisk, och sorgen och smärtan har nog aldrig riktigt lämnat huset familjen fortfarande bor i. Då, när jag var liten, förstod jag inte riktigt, men nu känns det så annorlunda, så - fel. Och jag förstår nu att sorgen och smärtan de har inom sig, den kommer aldrig att försvinna. Kanske avtar en med åren, men den kommer aldrig någonsin att försvinna. Inte helt - aldrig fullkomligt.

Metro visar sitt stöd genom en 'Rosa bandet-kampanj' hela oktober månad. Deras redaktionschef Ann Olrin skriver en spalt varje dag i tidningen eftersom hon, tillsammans med väldigt många andra kvinnor, lever med bröstcancer. Jag läste hennes första spalt i måndags, och naturligtvis var det överskriften som lockade mig att läsa. 'Jag lever med en dödlig sjukdom' löd den. 'En dödlig sjukdom' - orden har inte lämnat mig sedan jag läste dem första gången. Hennes insändare började med: "Jag har alltid undrat hur människor som lever under dödshot står ut. Människor i krig, som vet att det när som helst kan falla en bomb över dem, går ändå och köper mat, träffar sina vänner och nattar sina barn. Varför sätter de sig inte bara ner och skriker? Nu vet jag. De har inget alternativ."

'De har inget alternativ', är det vad som har getts mig också? Jag påstår inte att jag är drabbad av cancer, i alla fall ingen fysisk form. Berny Pålsson skrev i sin bok Vingklippt Ängel att hon har 'emotionell cancer', som inte går att bota, den bara växer och växer och tar sönder inifrån. Och det är precis så det känns. Jag kanske inte har fysisk cancer, med det är någonting inuti mig som växer sig större och större för varje dag som går, och som vägrar att försvinna. Någonting obotligt? Jag kanske använder hennes ord nu, men det är ju precis så det känns. Sen jag läste hennes bok första gången har jag på något sätt fått förståelse för mig själv. Jag är inte sjuk som hon är, men på något sätt blev den boken ändå någon form av förklaring. Ett sätt på vilket jag såg att jag inte är ensam. Det finns andra. Jag är inte ensam, trots allt. Och precis som alla de som kämpar mot sin fysiska cancer, funderar jag på att med samma beslutsamhet, samma tro på att det jag gör är för någonitng som är bättre, kämpa mot det okända jag har inom mig. Det som bara växer sig större och större, för varje dag som går.

Idag har varit en såndär knäpp dag igen, och jag orkar inte fortsätta. Jag sitter fast nu igen. Jag gråtar nu igen. Av saknad den här gången. Saknad av den värsta sorten. Den där sorten som river på insidan, får magen att dra ihop sig till en litenliten boll och som får ögonen att rinna av smärta. Den där sortens saknad som gör så fysiskt ont i hela kroppen att man inte vet vart man ska ta vägen. Vart är det meningen att jag ska ta vägen? Hålet på insidan är så stort nu, det känns inte som om någonting i hela världen kan laga det igen. Det fortsätter att riva. Den sliter sönder mig i mindre och mindre bitar - trasigt. Miljoner glasskärvor som ska föreställa en hel person sitter på en stol och försöker desperat limma ihop sig med varandra igen. Utan framgång. Jag ser fortfarande ut som ett 175cm långt pussel med övervikt.

'Den som skrattar åt ärret,
har aldrig känt smärtan från såret.'

GAAAAAAAAH - jag orkar inte. Inte mer och inte NU. Varför NU av alla tidpunkter i livet?
Lilla Fröken kurator tycker att jag 'har det svårt'. Say what? Jag orkar inte med mer sympatikänslor och barmhärtighetshandlingar. Det är bara så jävla överskattat alltihopa. Ärliga handlingar är fan så mycket bättre. Men vad finns det egentligen som är rligt med mina egna handlingar?

Det känns inte som om jag fanns igår. Det känns inte som om jag kommer finnas imorgon. Tydligen 'hör det till sjukdomen' - vilken jävla sjukdom?! Jag är inte sjuk, har jag ju sagt! Allting är bara tomt nu. Tomhet är allt som finns, och en dimma vit som snö. Ogenomtränglig och fast. Massiv, orubblig. JAG SITTER FAST!!! Fan.

Men sjuk, det är jag inte. Aldrig!

Läkaren vill träffa mig igen på torsdag - byte av medicin? Kanske, möjligtvis. Fram och tillbaka. Så efter att ha kämpat en hel sommar med att ta ett steg fram, tog jag idag två steg tillbaka. Det gick inte längre att undvika. Min mage knyter sig i frustration. Jag vill slå. Hårt, mycket, många gånger, MASSOR. Jag vill inte sitta fast här. Jag vill nog - trots att det skrämmer mig och trots allt som händer och sker överallt - leva. Bara ordet gör mig panikslagen.