zebragalax

Ingen mer bok som måste läsas. Inget prov jag behöver plugga till. Ingen speciell tid att passa. En bal imorgon, student om åtta dagar. Så varför känner jag mig så stressad? Jag jagas av mig själv genom någonting jag inte ens orkar tänka på.

Det är kanske så det är - jag orkar inte. Orkar inte tänka på vad det är som snart kommer att hända. Ytterligare en grej som kommer att hända, oavsett vad jag gör. Den är oundviklig. Ni kommer ta studenten, utan mig, hur jag än försöker. Det känns inte som om ni lämnar mig, mer som om vi nu faktiskt inte går åt samma håll längre. Den skräckblandade glädje ni verkar känna för det som ska komma, för hur ni ska klara er, vad ni ska hitta på.

Exakt samma skräckblandade glädje känner jag inför nästa skolår - hur ska jag klara mig utan er? Men snart går ni inte i de här korridorerna längre. Snart får jag klara mig utan er. Men ni behöver väl inte försvinna förrän jag gjort det nationella provet i fysik B - snälla?

Det hade blivit en vana - som jag hatar. Så jag slängde iväg det. Jag kom på mig själv med att tänka att jag använde sprit för att liksom - bli fri? Nej, fel ordval. Jag vet inte. Det var som en befrielse; att kunna dansa utan komplex och lulla runt och vara glad utan att ha Honom där. Ständigt. Bakom ena axeln. Det blev vad det är - en drog. En nödvändig. Jag ville supa mig redlös och inte komma ihåg någonting. Skämmas lite dagen efter, men sen bara glömma det. Men jag har lovat nu. Jag har lovat för sista gången. Funkar det inte nu - funkar det inte alls. Även om det sista kanske inte riktigt stämmer, så tänker jag så för att få mig själv att förstå.

Jag är yr, mår illa och har en konstig smak i munnen. Det smakar som - en bortglömd puss. Om någonting kan smaka så. Som vanligt borde jag i alla fall inte sitta här och skriva. Jag borde läsa min bok, skriva min analys och analysera den andra boken. Jag har planerat att det ska bli klart - inatt.

Nu har jag nog vaknat lite grann. Ögonen är fortfarande grusiga och huvudet dunkar som om Han stod med en hammare och slog - gång på gång på gång. Men en treo och lite mys med Z fixar det mesta. Fast kanske kan just de grejerna inte riktigt rätta till de misstag jag uppenbarligen begick igår. Jag fryser en aning.

Jag förstår inte varför jag gång på gång måste dricka så mycket att jag spy, somnar och samtidigt känner mig på topp. Jag var glad - men inte så länge. Tydligen gjorde jag ett flertal Fel som min pojkvän inte uppskattade. Men ibland är det tur att Papi finns. Han kom och hämtade mig - i min bil. Han körde hem, jag tog en pizzabit och sen gick jag och lade mig. Han tar det lugnt, berättar om hur många gånger han har blivit hämtat och försökte ge sig på lite pojkvänspsykologi. Papi är bäst.

Så nu sitter jag här, yr, och urskuldrar mitt beteende och förklarar mig. Det går inte så bra. Det går väldigt dåligt, det blir flummigt, och nej, det finns inga ursäkter. Jag betedde mig, som vanligt, naivt. En liten pajas som springer runt och tramsar, dansar lite, shottar tequila två gånger för mycket, blir fullast, spyr, somnar. En liten pajas - en naiv festare som hoppas att någon ska ha överseende med mina försök att få bort några känslor - supa bort några känslor. Varje gång, varje fest, förlorar jag alltid någon känsla. Och av någon anledning är det fruktansvärt skönt.

Jag känner mig just nu ganska likgiltig inför mig själv. Jag är ett litet svinigt stycke, och som vanligt förstår jag inte varför ni tar hand om mig så. Jag gör om samma misstag, dricker lika mycket, gråter lika mycket - och ni sitter kvar på sängkanten och stryker mig över huvudet. Försöker lugna. Ni är helt otroliga - på ett bra sätt.

Mina ögon grusar sig. Jag ska sova lite till nu.
Förlåt, igen.

Det känns en liten aning
tomt.
En liten stunds ensamhet.
En ledsen syster.

Ångest.

Det går bara inte att
beskriva.
På ett bra och
förståeligt sätt.

Tungt.
Tomt.

Slut.

Vem kom egentligen på att man ska sticka trägrejer genom öronen, och förstora hålen man har i öronsnibbarna, så mycket som möjligt? Jag undrar eftersom jag precis tryckte igenom ett träsmycke i örat - nickel är där i alla fall ingen. Men det är en lustig tanke.

Jag har ingen aning om vart jag ska börja. I vilken ände jag vill börja förklara, jag vet liksom inte varför. Jag vet att grönt te är gott och att jag är otroligt grinig och otroligt barnslig idag - det skiftar, snabbt - men jag har ingen aning om varför eller vem som gjort mig så. Jag vet inte varför känlsorna inuti uppkommer, varifrån de skapas, eller hur jag kan bli av med dem - vill jag ens bli av med dem? Tveksamt.

Jag vet att någonting är som det inte borde vara. Jag vet att det är någonting som är fel.
Men jag vet, att när Ni berättar för mig hur viktig jag är, då känns det bra. Som blommor & bin.

Den där ångesten kom flygande väldigt snabbt när hon nämnde Min Vikt. Det blev katastrof i huvudet, och alla de bra orden Fröken Kurator sagt på morgonen kändes bortblåsta. Kaos, kan vi kalla det. Men jag ställde ju mig, dum som jag är, på vågen, kollade på displayen, och - tomt. Jag kände mig maktlös, i kampen mot min egen kropp.

Nej, jag mår inte bra. Och jag är inte enbart frisk. Jag är långt ifrån kry, men kanske visste ni redan det? Det är nog bara Ma som blir helt chockad och får tårar i ögonen när jag säger att jag ska bli remitterad till en ätstörningsklinik i öppenvården. Är inte det knäppt om något.

Jag ser det som ett framsteg att jag vågar; hon ser det som ett bakslag.
Ett kraftigt sådant.

Det (bakslag) påminner mig om att jag slog huvudet i stenväggen i duschen innan, av misstag. Det gjorde väldigt ont, fast på ett lite skönt och roligt sätt. Nu är mina ögon grumliga och tunga.

Jag kom fram till en sak för några timmar sen. Jag tror att jag av någon anledning har mognat på sistone. Jag känner mig inte lika håglös, jag känner mig lite stabilare. Jag vet inte varför, men det ger mig kraft att ta tag i mig själv, istället för att släppa mig själv lös.

Det är en läskig insikt, och jag vågar verkligen inte utveckla det mer än så på papper just nu. Tankarna måste få jobba färdigt. Men kommer de någonsin att bli färdigtänkta? Jag är osäker.

Och kanske är det som Fröken Kurator och Herr Läkare sa förra veckan, att det är det sjuka som växer. På något sätt pendlar jag inte längre. Jag har blivit stark i mig själv, stark i det som alla andra säger inte är bra. Eller är det tvärt om? Är det det friska, det disciplinerade, som har tagit tag i mig - eller är det det sjuka, disciplinerade.

Jag är fortfarande förvirrad, men jag har styrka nog att faktiskt göra ett försök att få någon form av ordning på kaoset jag just nu trots allt befinner mig i. Ett potpuri av oändliga känslor - inga gränser alls.

Kanske är jag en väldig tjej när jag tänker såhär. Jag kanske överreagerar och är fjollig, när det blir såhär. Men det känns ju så mycket. En klump i halsen, och jag är fast. Precis som klumpen. Att gå sig själv på nerverna är ingenting att rekommendera. Alls.

Jag vill slita av mitt hår, dra ut alla örhängen, slita av mig mina kläder och skära sönder mig själv - men till vilken nytta? Jag kommer inte få plats i spegeln för det. Idag är nog bara en såndan dag jag måste överleva, liksom. På ett patetiskt vis skriver jag nu om hur mina känslor vågar sig fram. Jag försöker beskriva, men det blir bara dumt, det låter bara som om jag tycker fruktansvärt synd om mig själv och vill att andra människor också ska göra det.

Är det så det är? Tycker jag bara synd om mig själv och vill att andra ska göra det, ta hand om mig och säga till mig vad jag ska göra, så att jag slipper göra någonting själv? Slippa tänka; känna - slippa vara eller göra någonting.

Vi är en jävla duo - jag och min storebror. Lika vilsna och knasiga tankar. Lika dumma i huvudet ibland. Fulla och ärliga, det är vad vi är - han och jag. Min storebror och jag. Förlåt mig, men jag måste bara få tala om vilken liten patetisk människa jag är. En onödig parentes är jag, en såndär som man helst bara vill ta bort. En sån som man undrar varför den överhuvudtaget finns. Jag orkar inte riktigt mer.



Grattis L, om 7 minuter.

Det river och sliter. Tar sönder och förstör. Kommer det alltid att vara såhär? Jag vill inte att min mage ska snöras ihop till en krampaktig boll och riva sönder mitt inre. Jag får inte plats med några känslor alls längre. Eller rättare sagt - bara en enda känsla får plats. Den tränger bort allting annat och tar över. Hänsynslös; totalförstöring. Bara den som får plats.

Den gör mig trasig, den där ångesten.
Den som är större än allt annat tillsammans.
Den har tagit över.
Den har härjat - men inte färdigt.

Toaletten har varit ren i en vecka nu. Men inte någonting annat. Jag är den smutsigaste varelsen som finns, och pappa såg de patetiska såren innan. Mamma vet, och spelar orolig. Men hon vågar fortfarande inte prata om det som är så tabubelagt. Hon vågar fortfarande inte nämna det faktum att jag är deprimerad, skär mig, helst inte äter, spyr upp maten jag äter, super mig redlös, röker och får ångestattacker. Det är så tabu det kan bli. Det är så förbjudet, så orent och smutsigt, och jag tror nästan det är därför jag har så fruktansvärt mörkt samvete, känner mig så otroligt nersölad av lera och inte klarar av att se mig själv i spegeln.

Det var en dramatisk helg. En dålig helg - nästan. En sanningshelg, kan man säga. Jag tycker om ärliga människor, sånna som vågar säga vad dom tycker, gråta och kramas. Även om närkontakt kan vara obehagligt, så när den sker i kontrollerad form, gillar jag det. Och när en annan människa kan krama mig, gråta och tala sanning på samma gång - det känns nästan lite overkligt. Jag bara.. vet inte vad jag ska säga, L. Jag blev så otroligt glad. Du höll mig i handen och kramade mig hårt, du nöp mig och skrek med mig. Jag älskar dig. Du är den bästa vän man kan ha, och jag förstår fortfarande inte varför du skulle vilja vara med mig.

Varför någon av er, som alltid på något sätt finns där, skulle vilja vara med mig.

Jag fick ännu en utskällning. Ett par ord som satte sig hårt. Ord om att jag måste skärpa mig och ge mitt liv en chans. Då tänkte jag: "Inte förrän jag vunnit kriget mot mig själv." Men jag tror att det var dumt tänkt.


Inga fler ord.

Det kliar i armen.
Hjärnan skriker efter ett rus, någonting som kan flytta Ångesten lite längre bort.
Den ligger där. Precis bredvid min hand.
Någonting gräver i magen - snälla, gräv bort hela mig.

Bulimi. Anorexi. Ätstörningar. Hah - jag är ju inte ens lite smal. Jag gillar det inte. Jag gillar inte tanken på att andra ser mig som sjuk, när jag i mina egna ögon är fullt frisk. Nej, jag mår inte bra, men det betyder väl inte att jag är sjuk. Jag vet att någonting inte är som det ska, men jag tycker fortfarande inte att jag är sjuk. Och just därför gillar jag inte att min Läkare ska skriva en remiss så att jag akut ska få träffa någon från Ätstörningsteamet. Det är sjukt om något. Gah, jag hänger inte med i mina egna svängar.

Idag när jag satt i bilen påväg till Fröken Kurator tänkte jag efter lite, och insåg hur Arg jag är. Det kokade inombords, och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Ilskan som bubblade och fräste; brände och röt, hade ingenstans att ta vägen. Jag fick prata av mig, få ut mina ord och undringar, och Fröken Kurator hade, som alltid, svar på tal och frågade bra frågor. Det som kokade på insidan, bubblade bara upp lite då och då när jag körde därifrån. Det svindyra nässprayen på apoteket blev gratis - det gjorde mig nästan ännu mer uppgiven. (Har jag fått käka så jävla mycket kemikalier?) Men dagen fortskred, som alla andra dagar.

Utom en - natt visserligen. Den där natten, då när vi låg i din säng och pratade om Mörker, Rädsla och självhat. Vi pratade om demoner på insidan och saker som inte går att förklara. Kommer du ihåg, Tingeling - kommer du ihåg att tiden stod stilla, och att vi åt glass mitt i natten? Du lagar mig, förstår utan ord - du gör mig hel igen. Det är precis som om vi dansar i samma takt, du och jag. Du är mitt allt.

"Fanns ingen poäng att leva utan en bästa vän
Jag förstod det inte då men nu vet jag vem det kommer bli
Vi kommer att dö samtidigt du och jag"

Och så är det bara.

Tystnaden är det enda som hörs. Jag och Zippo är ensamma nu och jag trivs förvånansvärt bra i hans sällskap. Tystnaden ja. Jag har saknat den, har längtat och velat att den ska komma att infinna sig lite oftare än vad den faktiskt gör. Det susar, det skriks och Han befaller och kommenderar. Jag skriver om det som om det inte är någon big deal för mig. Och det är inte inte - längre. Befallningarna och alla förbud är bara ytterligare en grej som numer ingår i min vardag. Det känns också knasigt. Skrik, gråt och rop.

Jag är så äckligt nära att ge upp - hela tiden. En tanke mer, en mindre, en som redan rotat sig, en som ännu bara är ett litet frö. Det spelar egentligen ingen roll, jag är noga med att vattna dem. Han också. Jag vet bara inte varför. Kan jag inte bara låta bli att vattna, låta maten stanna i magen och förstå det jag läser?

Nu ska jag, en kopp te och några paranötter äta middag ihop framför tvn.