Det var längesedan nu.
Det var väldigt längesedan, ja, sedan jag skrev någonting här. Någon form av uppdatering av min kamp mot mig själv och drömmen om ett fint liv. Jag läste igenom lite gamla inlägg och insåg precis att jag har ett fint liv. Jag har ett bra liv, ett innehållsrikt liv. Men jag insåg en annan sak också: jag är fortfarande dålig på att ta hand om mig själv. Jag skriver så fint om att jag ska lära mig av mina misstag, men har jag verkligen tagit till mig av det jag själv har sagt och tänkt och skrivit? Varför är det så svårt att förändra sig själv? Till det bättre dessutom.
Jag önskar att jag kunde känna att jag håller på att läka inifrån igen, emn det där med läkningsprocesser är svårt. De är ofta långsamma, kämpiga och kräver tålamod och omsorg. Och jag tror att jag tappade någon av ingredienserna på vägen hit.
Jag har läst på många olika ställen att det är viktigt att acceptera att man är sjuk, för att kunna bli frisk, och jag undrar om jag faktiskt har lyckats med det? Jag tror inte att jag tycker om att jag måste acceptera en bild av mig själv, som mer känslig för stressorer, något psykiskt ostabil med "en medelsvår depression" och en lång historia inom psykiatrin. Det känns inte som Jag. Det är inte Jag. Jag är ju stark som få, har en självinsikt och ett kunnande om mig själv få förunnat och en smart hjärna. Men kanske är det just av de anledningarna, som jag har blivit stark som få. Jag vill tro det.
När jag ser hur det börjar bli höst igen i skogen, vill jag tro det. Jag vill tro att allt detta har gjort mig otroligt stark, smart och insiktsfull. Det har gjort mig så mycket gott, i slutändan, att det var värt det. Men kommer det egentligen någonsin att vara värt det? Kommer det någonsin kännas fullkomligt OKEJ att det hände mig och att Jag hände mig och att jag hamnade i en djup, mörk grop, som jag inte kunde ta mig ur? Men jag tog mig ju ur det.. Ändå. Till slut. Jag halkar ner igen ibland, ibland bara en liten bit, men jag har skaffat mig stegar. Stegar och rep, som hjälper mig att ta mig upp. Jag får klättra, jag blir lerig, det värker i muskler och leder, men jag kan ta mig upp själv nu. Jag kan klara av det själv nu.
Jag vill tro, att jag kan klara av det själv nu. Att jag har så stark tilltro till mig själv att jag vill tro att jag kan klara av att ta mig upp själv nu. Jag måste samtidigt tro på mig själv så mycket att jag tar hand om mig själv. För om jag tror på mig själv, på min framtid, att den ser fin ut vad den än innehåller, så kommer jag att ta hand om mig själv. För min framtid utan mig, kommer att bli tom, och det vill jag inte att den ska vara. Jag kanske aldrig kommer att anses vara frisk i mina ögon, för i mina ögon tycker jag det är konstigt att se mig som sjuk. Det gör ju ingen annan. Men samtidigt så kanske det inte är det som styr heller? Det är underligt det här, hur tankarna helt plötsligt kan börja snurra, hur orden bara vill ut och hur jag bestämmer mig för att skriva ett blogginlägg, såhär 1 år senare. Men det kändes bra. Nu ska jag klättra upp. Hej A!
Jag önskar att jag kunde känna att jag håller på att läka inifrån igen, emn det där med läkningsprocesser är svårt. De är ofta långsamma, kämpiga och kräver tålamod och omsorg. Och jag tror att jag tappade någon av ingredienserna på vägen hit.
Jag har läst på många olika ställen att det är viktigt att acceptera att man är sjuk, för att kunna bli frisk, och jag undrar om jag faktiskt har lyckats med det? Jag tror inte att jag tycker om att jag måste acceptera en bild av mig själv, som mer känslig för stressorer, något psykiskt ostabil med "en medelsvår depression" och en lång historia inom psykiatrin. Det känns inte som Jag. Det är inte Jag. Jag är ju stark som få, har en självinsikt och ett kunnande om mig själv få förunnat och en smart hjärna. Men kanske är det just av de anledningarna, som jag har blivit stark som få. Jag vill tro det.
När jag ser hur det börjar bli höst igen i skogen, vill jag tro det. Jag vill tro att allt detta har gjort mig otroligt stark, smart och insiktsfull. Det har gjort mig så mycket gott, i slutändan, att det var värt det. Men kommer det egentligen någonsin att vara värt det? Kommer det någonsin kännas fullkomligt OKEJ att det hände mig och att Jag hände mig och att jag hamnade i en djup, mörk grop, som jag inte kunde ta mig ur? Men jag tog mig ju ur det.. Ändå. Till slut. Jag halkar ner igen ibland, ibland bara en liten bit, men jag har skaffat mig stegar. Stegar och rep, som hjälper mig att ta mig upp. Jag får klättra, jag blir lerig, det värker i muskler och leder, men jag kan ta mig upp själv nu. Jag kan klara av det själv nu.
Jag vill tro, att jag kan klara av det själv nu. Att jag har så stark tilltro till mig själv att jag vill tro att jag kan klara av att ta mig upp själv nu. Jag måste samtidigt tro på mig själv så mycket att jag tar hand om mig själv. För om jag tror på mig själv, på min framtid, att den ser fin ut vad den än innehåller, så kommer jag att ta hand om mig själv. För min framtid utan mig, kommer att bli tom, och det vill jag inte att den ska vara. Jag kanske aldrig kommer att anses vara frisk i mina ögon, för i mina ögon tycker jag det är konstigt att se mig som sjuk. Det gör ju ingen annan. Men samtidigt så kanske det inte är det som styr heller? Det är underligt det här, hur tankarna helt plötsligt kan börja snurra, hur orden bara vill ut och hur jag bestämmer mig för att skriva ett blogginlägg, såhär 1 år senare. Men det kändes bra. Nu ska jag klättra upp. Hej A!
