En avskedsdag.
Dramatiken i naturen påväg hem från Malmö gjorde mig stum av förundran. Efter en biltur brukar jag alltid komma ihåg bästa låten jag hörde under tiden jag hörde, men idag så... var det tomt när jag tryckte på STOPP-knappen. Jag kom ihåg regnet, som öste ner över mig, regndropparna som landade tungt och sköljde bort fågelskit, lera och oro. Jag kom ihåg alla de färger min omgivning ger mig helt gratis varje dag och jag kom ihåg att andas. Jag kommer att sakna detta. Denna enkelhet vi lever i - jag lever i. Att köra bil i 30 min gjorde mig otroligt lugn, glad - nästan lite lycklig. För jag vet att även imorgon kommer färgerna att finnas kvar, dramatiken dör inte över en natt. Den ändras, förändras till något annat, men den finns kvar. Kanske har 100 löv till ändrat färg och kanske har några till och med fallit ner till marken och färgat gräset orange. (Men ännu finns det gröna fläckar kvar, under gula, röda, orangea, bruna, mörkgröna löv- och barrverk.)
Jag kommer att sakna detta.
Och nu när gamlingarna åkt hem insåg jag att jag kommer att sakna dom också. Jag grät inte, men herre gud vad nära det var. Inte träffas på ett halvår. Hjälp. Det har inte hänt sedan jag föddes. Det gör mig lite sorgsen att tänka på att åka hemifrån. Det gör mig rädd, jag känner mig osäker. Samtidigt ska jag iväg på mitt livs äventyr; min resa, med min älskade, och det ska bli så otroligt häftigt. Jag jobbar med meditation och övningar på att öppna mitt sinne och förbereda min kropp på allt möjligt intressant, utmanande och underbart som kan hända. Om jag bara tillåter det att hända mig också.
Under den senaste veckan är det precis som om jag blivit lite mer känslosam. Jag känner mer, för allt och alla. Jag värdesätter fler saker och människor mer och jag funderar djupare. Jag är orolig för mig själv, hur jag ska klara mig. Jag är orolig för att jag ska hamna i en djup grop av mörker och ha svårt att ta mig upp igen. Och hur gör jag då, på andra sidan jorden, när jag inte har en orange skog, en höstkyla som biter mig i kinden och väcker min kropp till liv; när jag inte har en varm dusch som kan döda ångesten. När jag inte har min familj där. Är jag tramsig nu?
Jag har lyssnat på Muse idag. Resistance-albumet. Låt nr. 3, "Undisclosed desires", gick på repeat ett tag. Sådär lite lagom sorglig, väldigt vacker, lite olycklig. Men mest vacker. Den säger allt om dagen idag. Mest en vacker avskedsdag.
Jag kommer att sakna detta.
Och nu när gamlingarna åkt hem insåg jag att jag kommer att sakna dom också. Jag grät inte, men herre gud vad nära det var. Inte träffas på ett halvår. Hjälp. Det har inte hänt sedan jag föddes. Det gör mig lite sorgsen att tänka på att åka hemifrån. Det gör mig rädd, jag känner mig osäker. Samtidigt ska jag iväg på mitt livs äventyr; min resa, med min älskade, och det ska bli så otroligt häftigt. Jag jobbar med meditation och övningar på att öppna mitt sinne och förbereda min kropp på allt möjligt intressant, utmanande och underbart som kan hända. Om jag bara tillåter det att hända mig också.
Under den senaste veckan är det precis som om jag blivit lite mer känslosam. Jag känner mer, för allt och alla. Jag värdesätter fler saker och människor mer och jag funderar djupare. Jag är orolig för mig själv, hur jag ska klara mig. Jag är orolig för att jag ska hamna i en djup grop av mörker och ha svårt att ta mig upp igen. Och hur gör jag då, på andra sidan jorden, när jag inte har en orange skog, en höstkyla som biter mig i kinden och väcker min kropp till liv; när jag inte har en varm dusch som kan döda ångesten. När jag inte har min familj där. Är jag tramsig nu?
Jag har lyssnat på Muse idag. Resistance-albumet. Låt nr. 3, "Undisclosed desires", gick på repeat ett tag. Sådär lite lagom sorglig, väldigt vacker, lite olycklig. Men mest vacker. Den säger allt om dagen idag. Mest en vacker avskedsdag.
.
Dagens aktivitet: ligga i sängen.
Jag läser överallt att livet är underbart, ta tillvara på varje dag, ta hand om dig själv för du är det viktigaste i ditt liv. Men om man inte orkar? Jag ligger här och funderar på att ta en lång promenad genom skogen ner till havet och njuta lite. Men jag orkar inte. Jag har en klump i halsen som bara växer och för varje gång jag tänker: "Upp, på med skorna, gå." Jag har mediciner jag tar, men varför finns det ingen med livslust i? Varför kan jag inte förmå mig själv att gå ut och njuta av den blåa himlen, de orangea löven, den gröna gräsmattan och fåglarna som fortfarande kvittrar lite då och då.
Nej, nu ska jag ut. Om jag så bara ska sitta i en stol på terassen.
Don't fucking tell me what to do.
Jag vill kräka av mig, slå något. Men ingenting vettigt kommer ut. Ingenting låter bra och allting blir så fel hela tiden! Min kropp är spänd som en fjäder, mitt hjärta slår alldeles för snabbt, min livslust blev uppäten av den sista getingen och bivråkarna ovanför mitt huvud har somnat. Jag orkar inte. Jag dricker te. Lyssnar. Medicinerar som jag ska, så kanske det blir bättre - men jag är nog lite sent på det. Jag vill inte avbryta en ångestperiod in progress. Det känns fegt.
(Men det blir ju så mycket värre sen! Varför inte ta sitt förnuft till fånga någon gång och göra som jag blir tillsagd?)
(Men det blir ju så mycket värre sen! Varför inte ta sitt förnuft till fånga någon gång och göra som jag blir tillsagd?)
