zebragalax

Hur kunde det bli såhär? När började jag hata mig själv så mycket? När satte Han sig på min axel? Var startade alltihopa? Vilken tid på dygnet blev jag såhär? Hur bara kunde jag låta något som detta hända så lätt? Sen när blev jag en som gav upp? När försvann tävlingsmänniskan i mig? Bara - någon gång på vägen hit...

Jag får skylla mig själv, jag får skylla mig själv, jag får skylla mig själv.

Man kan nog kalla det förtvivlan. Eller olycklig-het. Depression och självhat. Uppgivenhet, också. Jag vill be om ursäkt till världen för att jag har tagit upp plats och varit till besvär. Jag fick ju höra det på TV nu, till och med. Jag är inte speciell, jag är bara i vägen för alla de människor som är Levande och Vackra. Man skulle kunna säga att inuti mitt huvud, i min egen värld, där ingen annan har tillträde, där är jag den enda som är sann. Den enda människan som har rätt, den enda, vars ord räknas. Alltså... jag vet inte vad jag menar.

Jag vill urskuldra mig själv och mitt beteende, eftersom det är opassande. Att säga att man inte kan jobba om man har influensa, det förstår alla. Men om man är inlagd på psyket, då är det nog säkrast att man jobbar, i alla fall. Detta håller på att ta livet av mig. Jag håller på att bryta ihop i en överdos tequila och kemiska substanser. Åh, tänk er den trippen! Mina destruktiva tankar - som det ju faktiskt är - håller på och infiltrerar hela mitt nätverk av tankar. Alla! Ingen tanke går säker.
Inte nu längre.

Fan.
Förlåt.

melodi,
spela dina vackraste toner
för mig ikväll
gör mig den äran
igen
lätta mitt sinne
igen
förgör mitt inre
igen
till dina vackraste toner

melodi,
spela för mig
väck min hjärna
igen
försätt mig i lågor
igen
med dina vackraste toner

melodi,
spela vad-som-helst
för mig ikväll
väck mig till liv
igen
hjälp mig upp på tå
igen

Jag tror jag vet varför jag tycker så illa om mig själv. Jag är ganska säker, till och med, på att det är för att jag gjorde sådär mot mig själv, för att jag förstörde min egen dröm. Och nu tycker jag att jag får skylla mig själv, och för det ska jag straffas, ungefär. Men eftersom ingen annan verkar förstå att jag är så hemsk, så måste jag göra illa mig själv på egen hand. Och det hatet som ibland lyser starkare än allting annat, det rår inte ens Kärlek på. Inte ens Kärlek i sin renaste, finaste form. Ingen form av Kärlek hjälper mot det hatet jag känner mot mig själv.

Att tänka så känns rubbat, även om jag nu i alla fall har en liten bra anledning till varför jag tycker så illa om mig själv. Jag har kunnat förklara för mig själv, och det gör det lite lättare att inse vad jag måste göra, för att hitta baland i Livet igen. Jag måste förlåta mig själv, försonas med mig själv. Jag måste acceptera mig själv, för det jag gjorde mot mig själv och för den person jag har blivit utav det. Men att fölåta sig själv är ingen jävla dans på rosor, och jag har inga krafter kvar.

Jag vill lägga mig i min säng, på mitt rum, jag vill skära halsen av mig eller plundra medicinskåpet på sömnmedicin och läkarsprit. Sedan vill jag, under tiden världen löses upp framför mina ögon, låtsas att du kommer dit och sitter hos mig. Jag ser dig komma gående, du kramar mig länge, och sen kan jag somna. Utan mardrömmar sover jag. Du lägger dig bredvid mig och somnar du också. Och innan jag helt förlorar medvetandet, så sover vi en sista gång tillsammans.
Som Romeo och Julia.

I min egen drömvärld, somnar jag lugnt och fridfullt. Jag drömmer aldrig mardrömmar, jag orkar leva i min egen kropp - utan att göra illa den. Jag orkar leva över huvud taget! Jag ser tillbaka på erfarenheter och framåt på en värld, som vill bli upptäckt av mig! Jag ser en nutid, som är det absolut viktigaste som finns. Dessvärre orkar jag just nu inte riktigt med att leva i den. Jag har inte orken, viljan eller lusten det krävs för att Leva, på riktigt. Så tills vidare, så lever jag på låtsas...

Som om jag vore bedövad. Som om jag inte ens kunde bry mig, även om jag kanske hade velat.

Jag tittar sorgset ner på sax-strecken och undrar: Igen? Och fyfan vad jag är frestad. Jag kunde inte stå emot det innan, jag var tvungen att ge efter för heroinet. Annars hade jag förlorat mig själv i en ångestdimma tjock som filmjölk. Och jag längtar efter att göra det igen. Se de röda småsmå dropparna avslöja sina tillhåll och sedan rinna likt tårar nerför min kropp. Det är precis som om min kropp gråter, och jag märker det inte ens.

Jag är den värsta människa jag vet. Jag är en vidrig varelse, och jag förstår inte hur någon över huvud taget kan vilja ha med mig att göra. Det är för mig ett mysterium hur någon kan finna mig snäll, vänlig, trevli och allra minst attraktiv! Och det är min egen plikt, att tala om det för mig själv. Det är även min plikt att tysta mitt samvete och min ångest med destruktiva gester, för att stilla smärtan - om än bara för en litenliten stund.

Att höra absolut ingenting, att leva i total tystnad, även om det bara är några minuter, är något underbart och fantastiskt. Något obeskrivligt underbart. Något jag tror att jag håller på att bli beroende av igen. Jag håller på att bli beroende av att göra mig själv illa igen. Jag håller på att ta sönder min kropp, igen. Min kropp gråter, men min hjärna mår bra. Insidan av mig, mår bra. Den är det enda i mitt liv just nu, som är i balans.

Att vara inlagd är en annorlunda upplevelse. Det är en stillhet, ett speciellt lugn som existerar i en annan värld än den jag är i nu. Det är en plats där jag kan luta mig tillbaka och bara observera och iaktta, inte behöva prestera och uppleva så mycket. Jag behöver bara vara jag nu. Vem Jag är vet jag inte, men jag vet att jag inte behöver vara någon annan nu. Här inne är det precis tillräckligt mycket om jag går upp ur sängen på morgonen, äter alla måltider och går och lägger mig på kvällen. Skönt. Avkoppling. För det finns inget annat att göra.

Imorgon ska jag få elbehandling igen, och jag har redan börjat längta efter den kittliga, varma känslan som sprider sig genom kroppen när sömnmedlet sprutas in i mitt blod och får flyta tillsammans med det genom hela min kropp. Det är en märkligt härligt farlig känsla, som jag har börjat tycka om. Egentligen så tycker jag nog om hela känslan jag får när jag rullas in i rummet med den fina änglabilden i taket. Det är dit jag är påväg! Jag känner mig lättad när jag rullas in där. jag känner mig fri - helt och hållet ansvarslös inför mig själv. Det är doktorerna och sköterskorna som sköter min om min kropp då, det är dom som gör mig frisk.

Jag behöver inte oroa mig då, när dom har rullat in mig i det rummet.

Det är väldigt skönt att inte behöva tänka på att jag måste ta hand om mig själv. Skötarna kommer och kollar mitt blodtryck de mornar jag ska få elbehandling och de ger mig Panodil och min medicin när behandlingen är klar och jag har vaknat ordentligt. Panodilen är för huvudvärken. De säger till mig när det är frukost, lunch och middag, och de ger mig mina mediciner i handen tillsammans med ett glas vatten när det är dags för det. Det är skönt, att slippa ansvara för min existens. Bara koppla av, bara vara, och låta andra sköta grovjobbet.

Det är skönt - när det är Sömnmedel istället för Ångest, som injiceras likt Heroin i mina ådror.

via de allra största artärerna
flyter vätskan svart och giftig
den trasar sönder
med knivar och glöd
gör den hål och revor

i bottenlösa hål
är jag min egen fånge
klockan tickar
samvetskval
jag letar efter revorna
i molnen

jag letar desperat

I födelsedagspresent fick jag lite rödare kinder och lite klarare ögon. Ett lite piggare ansikte. Och jag fick också en möjlighet, som jag nu efter timmar av tårar och skakande ser det som. En möjlighet, en utmaning jag måste ta mig an för att överleva. Det gäller Livet nu. Välja. Utmana. Bestämma sig. Ett mål. Jag fick en inläggning i tre dagar i födelsedagspresent.

Fyfan. Detta är det jobbigaste någonsin. Jag håller på att bryta ihop varenda sekund. Men tydligen är det okej att ha maskar i kroppen och skuggor som vandrar överallt - där inne är det det, sa Hon. Hon sa att jag får komma med vilka knasigheter som helst, det var ingen fara. Jag börjar tro att hon inte riktigt kan hantera sånna som jag, och kanske är det därför det är osäkert om jag får fortsätta gå hos henne sedan.

Det blir kanske bildterapi. Eller psykoterapi. Eller något annat. En packningslista behöver jag skriva. En väska behöver jag ta fram. Och jag känner att jag inte orkar just nu. Jag känner att jag inte orkar någonting just nu. Jag känner att det blir mörkare nu.. Det kanske är inatt jag ska dö istället?

11/1 00:10

Det känns som om maskarna i min mage har världsmästerskapen i karate just nu. Jag mår illa, vill spy, men jag vil helst av allt skada mig själv. Ta sönder mig. Förgöra, förstöra.

---

11/1 22:47

Denna helg, denna dag och början på nästa också, fick den absolut mest sällsynta, bästa, knasigaste och mest underbara slut och början jag någonsin kunnat önska mig. Jag fick den bästa presenten någonsin ikväll! Jag fick skratt. Jag fick glädje, lycka, leenden, glada och helt genomsnälla ögon, vänskap och värme - kärlek tror jag. Det kändes så obeskrivligt när jag öppnade dörren och några av mina vänner står där, med tårtor, och sjunger - för mig. Mig av alla människor som fyller år imorgon.

Jag har ont i magen nu, av skratt och för mycket tårta. Jag kommer ha ångest imorgon över tårtan, jag mår lite illa redan nu, men jag fick på samma gång som magontet kom, en hel jävla massa kärlek - som jag absolut inte var beredd på. Jag hade inte garderat mig, jag hade inga murar att försvara och bortförklara deras handling med. Jag hade inget försvar, men jag överlevde ändå. Och ännu bättre: jag överlevde med ett leende på läpparna.

Jag fick till och med en zebra. I marzipan.

Jag sitter och dricker otroligt kryddigt och starkt te och lyssnar på Säkert!. Nu sjunger hon att vi kommer dö samtidigt, du och jag. Och jag tycker om orden. Dödsordet blir så slutgiltigt, men ändå så.. ja, kanske har du rätt, kanske inte! och en blink med ena ögat. En utmaning, spännande. Att utmana ödet. Och om man känner sig utanför, ensam, lämnad, då kan man kanske i vissa fall trösta sig med att man alltid kommer att dö samtidigt med någon annan, i alla fall. Fast det kanske inte är en speciellt rogivande tanke för någon annan än - mig?

Det kändes lite lustigt igår, inatt var det nog mer, när du sa att det var fint väder. Du satt på ett hustak och jag såg paradiset framför mig. En värld där jag inte behöver kämpa så mycket. En värld där nätterna inte är speciellt långa eller ångestfyllda. Inga mörka monster eller tankar som gror fast i min hjärna och förgiftar mig på en sekund. Sen är jag fast, om inte död. Och om inte död, så livrädd..

Jag vill inte vara såhär rädd längre. Jag vill inte ha ångest, må dåligt, må illa, ha ont i magen, ha maskar inuti mig eller se svarta skepnader och skuggor bakom min rygg hela tiden. Jag har börjat höra Honom igen, och kanske så blir det värre när jag inser att det kanske inte går att bli av med. Det blir en liten tröst, något tryggt, något jag känner till - om man nu kan känna till något som ingen vill veta av - något jag i alla fall vet vad det är. Något jag kan. Och jag är ganska erfaren dessutom.

Och, visst, vissa dagar är det lätt att bestämma sig för att vara Pippi och gå med rak rygg genom Ångesten, blåsa bort Paniken och ignorera Rädsla. Att kämpa blir ett mål, en fast punkt, något stabilt och orörbart. Men vissa dagar är jag för svag. De flesta dagar, är jag för svag. Det tar så mycket kraft, det är så otrolihgt utmattande att ta sig igenom en dag att om jag överlever tills jag får lägga mig i sängen igen, då har det gått en dag till av mitt liv. Bara. När det känns som ett årtioende. Att vara ångestfri en hel dag är en dröm, ett paradis. Men jag är så trött, orkeslös, livlös. Mina drömmar bleknar i förhållande till alla starka känslor som tar över, och till slut försvinner dom. Dom regnar ner över snön och ingen kan någonsin se dom mer. Bara ekot av dom finns kvar nu.

Dom har inte ringt idag heller.


tom

Jag tänker kladda ner min egen historia nån dag. Bara för att göra det. För att komma ihåg, när jag blir gammal och senildement och glömmer bort vem jag är igen. Då ska jag läsa den historian för mig själv. Och komma ihåg vem jag var, vem jag tyckte om och vad jag tänkte. Det kommer nog bli roligt, ett avbrott i tandlösheten.

Jag har bestämt mig för att bli gammal. Just det. Du läste rätt.

Jag vill vara liten igen. Inte liten i ålder, jag trivs ganska bra med att vara någonstans mellan barn och vuxen och ändå inte ha någon aning om mot vilket steg i livets åldersbenämningstrappa jag är påväg på. Men liten till storlek. Jag vill vara så liten att jag ryms i en handflata! Jag vill kura ihop mig på fleecefilten på sängen, med en onaturligt mjuk kudde under huvudet och bara se ut som en liten apa. Jag vill vara ett litet skelett, inte väga någonting - tyngdlös! Inte masslös, men tygndlös. Flyga, som en fågelfjäder i luften, utan att störa någon alls. Inte ta upp någon plats, inte fylla någon funktion, bara vara. Där bredvid.

Jag vill inte medverka eller regissera er som är på scen. Jag tittar så gärna på, betraktar och analyserar, innan jag kanske vågar ta mig upp och sitta på scenkanten. För just nu är allting annat otroligt läskigt, i denna Livets Teater.

Åh, jag har så många tankar om detta! Att allting kan liknas vi den teater, som vi alla medverkar i! Den fria viljan är vår egen Hollywood-regissör och vi älskar honom, han är underbart bra. Men ibladn hatar vi varandra, för det han har bett vår motspelare eller oss själva att göra. Ibland gör vi saker vi kanske inte gillar egentligen, ibland blir vi sjuka eller skadar oss själva. Ibland blir det inte riktigt som vi tänkt oss. Och ibland blir det inte ens som regissören tänkt säg. Ibland kan det bli bättre, ibland kan det bli sämre. I de flesta fall kommer det något bra ur det som från början var så extremt dåligt.

I mitt fall blev det nog som.. en pannkakstårta. Den kan falla i sönder när som helst, men lägg på lite mer bananer, så håller den i alla fall en minut till. Om du har tur! Vem vet, den kanske bara spelar teater?

Vissa kvällar när jag tar mina mediciner, så har dom en tendens att liksom fasta i halsen. Det känns som om dom inte riktigt åker hela vägen ner, utan fastnar, och sitter kvar, på tvären. Jag tror det är dom gröna kapslarna som ställer till det. Dom är många och svåra att svälja. Dom eller min hals vägrar att samarbeta kängre, det har gått för långt. Jag tar fyra olika mediciner, och mår sämre och sämre. Det kanske är läge att avbryta medicineringen? Eller i alla fall trappa ner. Jag känner mig som en cancerpatient med så många olika mediciner och saker att tänka på.

Kanske är det cancer jag har. Cancer i själen. En tumör i mitten av magtrakten, ch den sprider sig. Helt omöjlig att få stopp på. Celldelning på celldelning - det tar aldrig slut! En elakartad tumör. Den kanske blir min död. Men kanske inte. "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" tänker jag läsa såfort den kommer ut. Direkt. Hur jobbigt det än är och hur mycket kraft det än tar, ska jag läsa bokjäveln. Någonting som faktikt kan fånga mitt intresse, då jag kan känna igen mig. En liten bit av samhörighetsbananen.

Jag ska försöka få kontakt med John Blund nu, innan jag av misstag kvävs av mina gröna kapslar. Det är obehagligt. Tänk om jag dör i sömnen utan att jag märker det? Jag har ju inte skrivit färdigt alla brev! Tänk om jag bara slutar andas, innan jag hunnit gräva tillräckligt djupt i min tumör för att Förstå. Det hade nog varit - underbart.


http://sydsvenskan.se/samtidigt/article402877/Angesten-ar-ett-dodligt-hot.html

Jag bryr mig inte längre om att jag fryser. Jag gör allt jag gör, på rutin. Av gammal dammig vana. På samma gång har det där lilla energifröet börjat växa till sig ordentligt i kylan. Marken är stenhård, helt genomfrusen, men mitt lilla frö växer. Jag tror det kan vara för att det vattnas så ofta. Det rinner hela tiden tårar, av blod och saltvatten, ner i marken och får fröet att växa. Det pulserar i takt med att mitt hjärta slår, och det skriker plågat av fruktansvärd växtvärk.

En hyllning till Livet, skulle jag vilja säga att denna dag är. Det är iskallt ute - bokstavligt talat. Men solen lyser på oss som aldrig förr, den bländar och gör riktigt ont i ögonen, men den är vacker. Den vet att den gör ont, men att det är ett bra Ont, så den fortsätter att lysa, lite starkare. Doktorn i Trelleborg ska ringa och tala om för mig när jag ska läggas in nästa vecka. Jag ska gå till apoteket och hämta ut ännu en medicin. En ångestdämpande medicin, som jag ska ta vid behov.

Jag är väldigt trött, och skräckslagen. Jag är livrädd och har dödsångest. Men jag är lugn. Jag andas ju fortfarande, A finns fortfarande och solen lyser fortfarande. Jag finns ju! Precis här inuti den här kroppen finns jag. Varje sekund finns jag. Det är en värkande, tjock, påtaglig närvaro som nästan är obehaglig att ha att göra med. Den pulserar av blod och saltvatten, av kött och skelett, av kemiska substaner och nertrådar. Den finns, och den är i allra högsta grad levande.

Jag har betsämt mig för att klara detta nu. Som du sa, A, i vissa fall räcker det inte att göra sitt bästa, utan man måste helt enkelt bestämma sig för att man klarar av det. Det finns inget annat alternativ. Jag är livrädd, men beslutsam, levande och troende. Jag tror inte på mig själv än, men jag tror på att mitt energifrö kommer att ge mig krafter inom en mycket snar framtid. Jag måste tro det, för att orka fortsätta sätta den ena foten framför den andra.

Jag har inte gjort en enda av kemiuppgifterna, som jag skulle. Jag har inte läst i min astronomibok. Jag har heller inte ens funderat över att jag borde städa. Men jag har lärt mig massor om Livet. Jullovet är snart slut, men jag känner mig otroligt lugn och beslutsam. Jag är i harmoni med kylan, så jag fryser inte. Jag är lika Vild och oberäknelig som vinden och vågorna, så jag stannar inte vid rödljus. Men jag är livrädd. Om jag klarar detta, förstår du hur stark det gör mig? Förstår du verkligen hur jobbigt det är att försöka hitta tillbaka till Glädje, Kärlek, Vänner, Skratt, Trygghet - LIVET - när man har glömt bort hur det känns, helt och hållet?

Tvekande fortsätter jag att föra fingrana över tangenterna. Tangenterna på denna datorn ser ut som fyrkantiga knappar, och dom låter väldigt mysigt när jag trycker ner dom, en efter en. Jag kan hålla på en stund till. En stark stund av Liv.

Men jag kommer aldrig att klara detta själv, och du har redan hjälpt mig att inleda kampen. Kampen mot mig själv. Mot Honom. Hädanefter tänker jag inte bry mig om att det gör ont. Om jag dör; tar livet av mig eller får en hjärtattack, så kan det på min gravsten i alla fall stå att jag kämpade för Livet.

Mitt energifrö skriker efter vatten, så jag tar några klunkar av vattnet i flaskan. Det är iskallt efter att ha stått i denna igloo hela natten. Jag har legat som en nedkyld säl i sängen och sovit som en isprinsessa. Jag älskar vintern. Kylan och isen. Det vita. Frosten. Röda kinder och spruckna läppar. Det känns så levande. Som om allting trotsar världen och går emot kylan och fortsätter att leva, fast det borde vara nedkylt och långsamt. Som en upprorisk röst, en kär tonåring på festival, svett och lera, närhet och glädje. Allt det där - allting som omger oss, alla känslor och tankar och rörelser och röster - är Livet.