zebragalax

Hur kunde det bli såhär? När började jag hata mig själv så mycket? När satte Han sig på min axel? Var startade alltihopa? Vilken tid på dygnet blev jag såhär? Hur bara kunde jag låta något som detta hända så lätt? Sen när blev jag en som gav upp? När försvann tävlingsmänniskan i mig? Bara - någon gång på vägen hit...

Jag får skylla mig själv, jag får skylla mig själv, jag får skylla mig själv.

Man kan nog kalla det förtvivlan. Eller olycklig-het. Depression och självhat. Uppgivenhet, också. Jag vill be om ursäkt till världen för att jag har tagit upp plats och varit till besvär. Jag fick ju höra det på TV nu, till och med. Jag är inte speciell, jag är bara i vägen för alla de människor som är Levande och Vackra. Man skulle kunna säga att inuti mitt huvud, i min egen värld, där ingen annan har tillträde, där är jag den enda som är sann. Den enda människan som har rätt, den enda, vars ord räknas. Alltså... jag vet inte vad jag menar.

Jag vill urskuldra mig själv och mitt beteende, eftersom det är opassande. Att säga att man inte kan jobba om man har influensa, det förstår alla. Men om man är inlagd på psyket, då är det nog säkrast att man jobbar, i alla fall. Detta håller på att ta livet av mig. Jag håller på att bryta ihop i en överdos tequila och kemiska substanser. Åh, tänk er den trippen! Mina destruktiva tankar - som det ju faktiskt är - håller på och infiltrerar hela mitt nätverk av tankar. Alla! Ingen tanke går säker.
Inte nu längre.

Fan.
Förlåt.