konstigt
det kommer stormvindar,
som känns som varma strömmar trots sina elaka intentioner
jag ser mig inte för när jag går över gatan
för huvudet vill inte röra sig ordentligt
det kommer iskalla nordanvindar,
som jag aldrig förstår mig på
det kommer minnen och sköljer över mig
dom dränker mig till slut
jag stannar upp för att känna efter
men det känns just ingenting
snart känns allt igen
snart känns allt igen
då tar det över
allting igen
den där smärtan som känns som en varm ström
trots elaka intentioner
I hope you will enjoy.
Bara två gånger kvar hos min psykolog. Sen slutar han och lämnar mig ensam. Vad ska jag ta mig till då? Hela sommaren utan kontakt med varken honom eller min läkare, för han har tider först i augusti. Jag är lite orolig. Det ligger ett litet hungrigt monster och lurar i hörnet av magen. Jag är orolig, för jag mår inte så bra som jag borde. Det är för mycket bilder på bikinisar och för mycket snack om vikt och dieter i min omgivning. Dte blir nog lätt så när man jobbar tillsammans med medelålders kvinnor "i sina bästa år". Fast det tycker dom inte själva.
Ja, som sagt: "Det finns dagar när en depression skulle kännas som en frisk fläkt." Och idag är en sådan - typisk - måndag. Inte ens träning hjälpte. Jag kan inte varva ner, tagga ur. Jag har ett bi i mitt bröst och det vägrar att hålla tyst. Det gör mig skrämd och lite ledsen, för det var länge sedan jag hade såhär låga tankar om mig själv. Det var längesedan mitt självförakt fick blomma upp såhär fullkomligt och generöst och ta över hela min existens för en dag. (För jag vägrar låta detta pågå längre! Det drar ner mig i en neråtspiral jag inte orkar ta mig ur.)
Och som min snälla, fantastiska psykolog så många gånger upprepat och försökt slå in i min skalle: Jag är känsligare nu för stress - psykisk som fysisk - än vad jag var innan allt det här Hände. Om man nu kan säga så. Det har ju varit en minst sagt utdragen process och jag undrar om jag någonsin kommer att bli fri från det här: mitt kassa mående. Kommer jag någonsin att kunna ta mig ur detta beteende, helt och hållet? Kommer jag någonsin att kunna älska mig själv?
Usch, vilka tunga frågor denna måndag bjuder på. Jag orkar inte!
Ja, som sagt: "Det finns dagar när en depression skulle kännas som en frisk fläkt." Och idag är en sådan - typisk - måndag. Inte ens träning hjälpte. Jag kan inte varva ner, tagga ur. Jag har ett bi i mitt bröst och det vägrar att hålla tyst. Det gör mig skrämd och lite ledsen, för det var länge sedan jag hade såhär låga tankar om mig själv. Det var längesedan mitt självförakt fick blomma upp såhär fullkomligt och generöst och ta över hela min existens för en dag. (För jag vägrar låta detta pågå längre! Det drar ner mig i en neråtspiral jag inte orkar ta mig ur.)
Och som min snälla, fantastiska psykolog så många gånger upprepat och försökt slå in i min skalle: Jag är känsligare nu för stress - psykisk som fysisk - än vad jag var innan allt det här Hände. Om man nu kan säga så. Det har ju varit en minst sagt utdragen process och jag undrar om jag någonsin kommer att bli fri från det här: mitt kassa mående. Kommer jag någonsin att kunna ta mig ur detta beteende, helt och hållet? Kommer jag någonsin att kunna älska mig själv?
Usch, vilka tunga frågor denna måndag bjuder på. Jag orkar inte!
Under några timmars tysta förtryck.
Varför är det ofta så, att det alla barn önskar sig, är att deras föräldrar ska vara stolta över dem. Och varför är det ofta så, att de barnen som önskar det, inte alltid känner att det är så. Snarare tvärt om. De barnen känner sig sällan tillräckliga. Men varför? Är det fel på dem, är det fel på deras föräldrar; vem av dem är det som inte ser den andre?
Jag är ett av de där barnen som inte känner att mina föräldrar är stolta över mig. Jag känner mig misslyckad, otillräcklig och som en besvikelse. Det är sällan jag känner att jag räcker till, att jag är good enough. Det var länge sedan nu. Och samma stund som mamma och pappa klev innanför dörren i kväll, var det som om både jag och min syster sjönk ihop lite grann. Vi blev lite kortare, båda två. Våra själar bleknade lite, efter att ha fått blomstra fritt en hel helg. Jag trodde att det skulle räcka med att ha städat hela huset, tvättat, inte lämnat synliga spår efter oss överhuvudtaget, för det brukar vara sådant som stör husfriden. Men inte ens det räckte denna gång. Nu var det "Finns där något pålägg överhuvudtaget?!" och när jag råkade nämna att jag städat hela huset idag var det: "Det kan ju vara för alla gånger jag dammsugit där uppe då." och ett fint leende att matcha med.
Jag säger inte att jag tycker att det är dumt av henne att kräva någonting sådant från mig - eller ja, oss borde det kanske varit, men det blir mig, som den tvättäkta storasyster jag är - och jag säger inte att jag begär att hon ska omfamna mig och pussa mig i pannan och säga: "Du är ju världens underbaraste!", även om det helt klart hade varit väldigt befriande, lättande, underbart. Men det känns som om ett litet: "Tack" kunde ha varit på sin plats. Bara så. Inget tillägg om att det var en gentjänst, inget mer. Bara enkelt, kort och koncist. Men det blev inte så denna gången heller.
Jag var inte tillräckligt bra denna gången heller. Och det som skrämmer mig mest är att jag och min syster går runt och successivt säckar vi ihop timmarna innan de kommer hem, för vi vet att det är någonting som inte kommer att vara tillräckligt bra. Vi vet, att vi inte är tillräckligt bra. Och hur bra känns det? Skithemskt, faktiskt. Jag orkar inte gå runt och trycka ner mig själv på grund av mammas suckar, hennes äckliga tonfall och hennes missnöjda uppsyn. Det är ju hennes problem, inte mina! Men under årens lopp har de blivit mina och jag önskar så att jag nu kunde få prata med Fröken Kurator igen, så att hon kan banka in i min skalle igen, att det är hos Henne, inte hos Mig, hennes problem ligger. Jag hart glömt bort det nu igen.
När jag var liten var mamma min räddande ängel och pappa min hjälte. De var allt jag hade och allt jag behövde. När jag grät tröstade mamma och pappa gav mig hopp och tro på framtiden. Min framtid som jag skulle bygga. Men hennes missnöje smittar av sig, hennes dåliga självkänsla smittar av sig, och pappas inspirerande prat försvann någonstans på vägen... Eller så stängde jag bara öronen, för att slippa höra suckarna som antydde att jag var en besvikelse.
Tänk, om jag bara för en dag, kunde få känna att de är stolta över mig. Men jag har faktiskt börjat tvivla på det själv också. Vad har jag att vara stolt över?
(Massor! Mycket! Allt! Att jag lever! Att jag äter, står och går. Att jag andas och skrattar. Det kan jag vara stolt över.)
Jag är ett av de där barnen som inte känner att mina föräldrar är stolta över mig. Jag känner mig misslyckad, otillräcklig och som en besvikelse. Det är sällan jag känner att jag räcker till, att jag är good enough. Det var länge sedan nu. Och samma stund som mamma och pappa klev innanför dörren i kväll, var det som om både jag och min syster sjönk ihop lite grann. Vi blev lite kortare, båda två. Våra själar bleknade lite, efter att ha fått blomstra fritt en hel helg. Jag trodde att det skulle räcka med att ha städat hela huset, tvättat, inte lämnat synliga spår efter oss överhuvudtaget, för det brukar vara sådant som stör husfriden. Men inte ens det räckte denna gång. Nu var det "Finns där något pålägg överhuvudtaget?!" och när jag råkade nämna att jag städat hela huset idag var det: "Det kan ju vara för alla gånger jag dammsugit där uppe då." och ett fint leende att matcha med.
Jag säger inte att jag tycker att det är dumt av henne att kräva någonting sådant från mig - eller ja, oss borde det kanske varit, men det blir mig, som den tvättäkta storasyster jag är - och jag säger inte att jag begär att hon ska omfamna mig och pussa mig i pannan och säga: "Du är ju världens underbaraste!", även om det helt klart hade varit väldigt befriande, lättande, underbart. Men det känns som om ett litet: "Tack" kunde ha varit på sin plats. Bara så. Inget tillägg om att det var en gentjänst, inget mer. Bara enkelt, kort och koncist. Men det blev inte så denna gången heller.
Jag var inte tillräckligt bra denna gången heller. Och det som skrämmer mig mest är att jag och min syster går runt och successivt säckar vi ihop timmarna innan de kommer hem, för vi vet att det är någonting som inte kommer att vara tillräckligt bra. Vi vet, att vi inte är tillräckligt bra. Och hur bra känns det? Skithemskt, faktiskt. Jag orkar inte gå runt och trycka ner mig själv på grund av mammas suckar, hennes äckliga tonfall och hennes missnöjda uppsyn. Det är ju hennes problem, inte mina! Men under årens lopp har de blivit mina och jag önskar så att jag nu kunde få prata med Fröken Kurator igen, så att hon kan banka in i min skalle igen, att det är hos Henne, inte hos Mig, hennes problem ligger. Jag hart glömt bort det nu igen.
När jag var liten var mamma min räddande ängel och pappa min hjälte. De var allt jag hade och allt jag behövde. När jag grät tröstade mamma och pappa gav mig hopp och tro på framtiden. Min framtid som jag skulle bygga. Men hennes missnöje smittar av sig, hennes dåliga självkänsla smittar av sig, och pappas inspirerande prat försvann någonstans på vägen... Eller så stängde jag bara öronen, för att slippa höra suckarna som antydde att jag var en besvikelse.
Tänk, om jag bara för en dag, kunde få känna att de är stolta över mig. Men jag har faktiskt börjat tvivla på det själv också. Vad har jag att vara stolt över?
(Massor! Mycket! Allt! Att jag lever! Att jag äter, står och går. Att jag andas och skrattar. Det kan jag vara stolt över.)
What can I do? I am losing you.
Vad har jag gjort för att förtjäna att ha det så här? Vad har jag gjort för att pendla mellan dödsångest och lycka. Mellan himmel och jord. Det är så underligt.
Jag har fallit pladask för kärlek, men ändå måste jag varje dag kämpa mig upp till ytan igen. Kan inte vattennivån sjunka lite? Det hade underlättat. Just nu sitter jag tyst och lyssnar på Anna Ternheim. Känner mig lite lagom deprimerad och jag saknar mina vänner. De som sov över ibland och de som ville kramas och sitta jättejättenära i soffan. Alla bilder ger tillbaka ögonblick av minnen jag inte trodde att jag kom ihåg. Som en film utspelas de framför världen, som en transparent filmduk framför mina ögon som ingen annan ser.
(Oj, vad detta blev konstigt. Jag hade från början tänkt skriva om att jag är otroligt glad och tacksam över att jag kan älska en annan människa så att det gör ont. Det här blev ju något helt annat. Det här blev deppigt och otacksamt.)
Igår sa jag för mig själv att jag är härlig. Och att prova bikini var inte så jobbigt som jag trott. Jag överlevde det med! Men efter stressen, pressen, snacket, alla speglar, kunde jag knappt fokusera på vägen när jag körde hem. Bilderna jag såg blev suddiga och bilarna smälte ihop med luften. Men jag kom hem. Och jag kunde lägga mig i soffan och känna hur det pirrade i fingrar och tår, hur ögonen slöt sig, hur hjärtat började lugna sig och den där äckliga, varma känslan i kroppen lade sig att vila en stund. Och det var skönt, bekvämt, när det gick att andas ner i magen igen.
Som sagt, det går på en sekund. Från Lycklig till Dödsångestfylld och utom allt hopp. På en millisekund har hjärnan registrerat att det är dags för adrenalin och noradrenalin och kortisol och allt möjligt annat. "Det är dags att fly!"
Det är så otroligt befriande att få reda på att allt det jag tolkar som livsfarligt, sjukt, hemskt, det är naturliga reaktioner på mina tankar, mina känslor, mina handlingar. Det är ett - om än plågsamt - tecken på att min hjärna fungerar som den ska. Visserligen är den kanske lite känsligare än andra hjärnor, då den fungerat såhär - med ångest, panik och rädsla - lite för länge, men utsläckningskurvan är lång. Och min hjärna är snabb. Minsta lilla stresstopp, så slår den på adrenalinet, stänger av det kognitiva tänket och jag blir dum i huvudet, glömmer, förvirrar mig själv.
Men ändå, är jag på rätt väg nu. Det är så underligt. Jag vet inte riktigt vart jag är på väg, eller vart jag är. Ändå känns det ganska bra.
Jag har fallit pladask för kärlek, men ändå måste jag varje dag kämpa mig upp till ytan igen. Kan inte vattennivån sjunka lite? Det hade underlättat. Just nu sitter jag tyst och lyssnar på Anna Ternheim. Känner mig lite lagom deprimerad och jag saknar mina vänner. De som sov över ibland och de som ville kramas och sitta jättejättenära i soffan. Alla bilder ger tillbaka ögonblick av minnen jag inte trodde att jag kom ihåg. Som en film utspelas de framför världen, som en transparent filmduk framför mina ögon som ingen annan ser.
(Oj, vad detta blev konstigt. Jag hade från början tänkt skriva om att jag är otroligt glad och tacksam över att jag kan älska en annan människa så att det gör ont. Det här blev ju något helt annat. Det här blev deppigt och otacksamt.)
Igår sa jag för mig själv att jag är härlig. Och att prova bikini var inte så jobbigt som jag trott. Jag överlevde det med! Men efter stressen, pressen, snacket, alla speglar, kunde jag knappt fokusera på vägen när jag körde hem. Bilderna jag såg blev suddiga och bilarna smälte ihop med luften. Men jag kom hem. Och jag kunde lägga mig i soffan och känna hur det pirrade i fingrar och tår, hur ögonen slöt sig, hur hjärtat började lugna sig och den där äckliga, varma känslan i kroppen lade sig att vila en stund. Och det var skönt, bekvämt, när det gick att andas ner i magen igen.
7 maj 2010 skrev jag:
"Det går på en sekund
Jag går på botten
Klafsar runt i bottenslam
Drar fötterna i dynga
Det gick på en sekund
Från solsken till åska
Det snurrar och surrar och det blir aldrig tyst
När jag klafsar runt i bottenslam
Och drar fötterna i dynga"
Som sagt, det går på en sekund. Från Lycklig till Dödsångestfylld och utom allt hopp. På en millisekund har hjärnan registrerat att det är dags för adrenalin och noradrenalin och kortisol och allt möjligt annat. "Det är dags att fly!"
Av min psykolog fick jag ett fantastiskt bra häfte, "Rädslans Fysiologi". Jag har läst det ett antal gånger sedan jag fick det för en vecka sedan och om en vecka ska vi gå igenom och prata om allt.
Det är så otroligt befriande att få reda på att allt det jag tolkar som livsfarligt, sjukt, hemskt, det är naturliga reaktioner på mina tankar, mina känslor, mina handlingar. Det är ett - om än plågsamt - tecken på att min hjärna fungerar som den ska. Visserligen är den kanske lite känsligare än andra hjärnor, då den fungerat såhär - med ångest, panik och rädsla - lite för länge, men utsläckningskurvan är lång. Och min hjärna är snabb. Minsta lilla stresstopp, så slår den på adrenalinet, stänger av det kognitiva tänket och jag blir dum i huvudet, glömmer, förvirrar mig själv.
Men ändå, är jag på rätt väg nu. Det är så underligt. Jag vet inte riktigt vart jag är på väg, eller vart jag är. Ändå känns det ganska bra.
Ett eftersträvansvärt matrixtillstånd av djupaste lycka.
Jag hoppas att alla såg det. Jag hoppas att alla i hela världen lyckades få en glimt av mig. Jag hoppas att ni alla nu kan observera, att jag - om än för bara några sekunder - var Lycklig idag. Jag skrattade så att magen krampade och kinderna gjorde ont. Jag visade nog varenda tand jag har och kroppen liksom skakade i vinden. Jag älskar fart! När det går sådär fort att jag vet att det kanske inte är helt säkert. DEN kicken, kan nog liknas vid ett tävlingslopp. Kanske 100 fjäril i långbana, eller kanske till och med i kortbana, för jag är ju en jävel på undervattenskick. Att hitta det flowet, den känslan det ger - som att flyga! vara tyngdlös - det är så svårt, så fruktansvärt svårt. Och så otroligt beroendeframkallande. Matrixkänslan. Den är så sällsynt, men så otroligt bra för mig. Den är precis det jag behöver.
Jag tror att om jag tar steget ut i världen i höst, under längre tid, kommer jag testa på det mesta som kan få mig att röra mig fortare, smidigare, snyggare; allt som kan få mig att hitta Matrixkänslan. Om det så är att dyka med vithajar, djupdyka, träna karate, meditera med munkar i Indien, hoppa Bungyjump, snorkla, mata meterstora sköldpaddor med banan (det är sant, dom äter faktiskt banan!), bergsklättra och hoppa ner i vattenfall 30 meter längre ner, det spelar ingen roll. Bara jag kan få mina Matrix-injektioner, så är jag nöjd.
Det är allt jag begär.
Men egentligen behöver det inte vara så svårt. En kyss av dig, och jag är i himlen. Du tar mig till ett matrixtillstånd av djupaste lycka, älskling.
Fly safe <3
Jag tror att om jag tar steget ut i världen i höst, under längre tid, kommer jag testa på det mesta som kan få mig att röra mig fortare, smidigare, snyggare; allt som kan få mig att hitta Matrixkänslan. Om det så är att dyka med vithajar, djupdyka, träna karate, meditera med munkar i Indien, hoppa Bungyjump, snorkla, mata meterstora sköldpaddor med banan (det är sant, dom äter faktiskt banan!), bergsklättra och hoppa ner i vattenfall 30 meter längre ner, det spelar ingen roll. Bara jag kan få mina Matrix-injektioner, så är jag nöjd.
Det är allt jag begär.
Men egentligen behöver det inte vara så svårt. En kyss av dig, och jag är i himlen. Du tar mig till ett matrixtillstånd av djupaste lycka, älskling.
Fly safe <3
