Under några timmars tysta förtryck.
Varför är det ofta så, att det alla barn önskar sig, är att deras föräldrar ska vara stolta över dem. Och varför är det ofta så, att de barnen som önskar det, inte alltid känner att det är så. Snarare tvärt om. De barnen känner sig sällan tillräckliga. Men varför? Är det fel på dem, är det fel på deras föräldrar; vem av dem är det som inte ser den andre?
Jag är ett av de där barnen som inte känner att mina föräldrar är stolta över mig. Jag känner mig misslyckad, otillräcklig och som en besvikelse. Det är sällan jag känner att jag räcker till, att jag är good enough. Det var länge sedan nu. Och samma stund som mamma och pappa klev innanför dörren i kväll, var det som om både jag och min syster sjönk ihop lite grann. Vi blev lite kortare, båda två. Våra själar bleknade lite, efter att ha fått blomstra fritt en hel helg. Jag trodde att det skulle räcka med att ha städat hela huset, tvättat, inte lämnat synliga spår efter oss överhuvudtaget, för det brukar vara sådant som stör husfriden. Men inte ens det räckte denna gång. Nu var det "Finns där något pålägg överhuvudtaget?!" och när jag råkade nämna att jag städat hela huset idag var det: "Det kan ju vara för alla gånger jag dammsugit där uppe då." och ett fint leende att matcha med.
Jag säger inte att jag tycker att det är dumt av henne att kräva någonting sådant från mig - eller ja, oss borde det kanske varit, men det blir mig, som den tvättäkta storasyster jag är - och jag säger inte att jag begär att hon ska omfamna mig och pussa mig i pannan och säga: "Du är ju världens underbaraste!", även om det helt klart hade varit väldigt befriande, lättande, underbart. Men det känns som om ett litet: "Tack" kunde ha varit på sin plats. Bara så. Inget tillägg om att det var en gentjänst, inget mer. Bara enkelt, kort och koncist. Men det blev inte så denna gången heller.
Jag var inte tillräckligt bra denna gången heller. Och det som skrämmer mig mest är att jag och min syster går runt och successivt säckar vi ihop timmarna innan de kommer hem, för vi vet att det är någonting som inte kommer att vara tillräckligt bra. Vi vet, att vi inte är tillräckligt bra. Och hur bra känns det? Skithemskt, faktiskt. Jag orkar inte gå runt och trycka ner mig själv på grund av mammas suckar, hennes äckliga tonfall och hennes missnöjda uppsyn. Det är ju hennes problem, inte mina! Men under årens lopp har de blivit mina och jag önskar så att jag nu kunde få prata med Fröken Kurator igen, så att hon kan banka in i min skalle igen, att det är hos Henne, inte hos Mig, hennes problem ligger. Jag hart glömt bort det nu igen.
När jag var liten var mamma min räddande ängel och pappa min hjälte. De var allt jag hade och allt jag behövde. När jag grät tröstade mamma och pappa gav mig hopp och tro på framtiden. Min framtid som jag skulle bygga. Men hennes missnöje smittar av sig, hennes dåliga självkänsla smittar av sig, och pappas inspirerande prat försvann någonstans på vägen... Eller så stängde jag bara öronen, för att slippa höra suckarna som antydde att jag var en besvikelse.
Tänk, om jag bara för en dag, kunde få känna att de är stolta över mig. Men jag har faktiskt börjat tvivla på det själv också. Vad har jag att vara stolt över?
(Massor! Mycket! Allt! Att jag lever! Att jag äter, står och går. Att jag andas och skrattar. Det kan jag vara stolt över.)
Jag är ett av de där barnen som inte känner att mina föräldrar är stolta över mig. Jag känner mig misslyckad, otillräcklig och som en besvikelse. Det är sällan jag känner att jag räcker till, att jag är good enough. Det var länge sedan nu. Och samma stund som mamma och pappa klev innanför dörren i kväll, var det som om både jag och min syster sjönk ihop lite grann. Vi blev lite kortare, båda två. Våra själar bleknade lite, efter att ha fått blomstra fritt en hel helg. Jag trodde att det skulle räcka med att ha städat hela huset, tvättat, inte lämnat synliga spår efter oss överhuvudtaget, för det brukar vara sådant som stör husfriden. Men inte ens det räckte denna gång. Nu var det "Finns där något pålägg överhuvudtaget?!" och när jag råkade nämna att jag städat hela huset idag var det: "Det kan ju vara för alla gånger jag dammsugit där uppe då." och ett fint leende att matcha med.
Jag säger inte att jag tycker att det är dumt av henne att kräva någonting sådant från mig - eller ja, oss borde det kanske varit, men det blir mig, som den tvättäkta storasyster jag är - och jag säger inte att jag begär att hon ska omfamna mig och pussa mig i pannan och säga: "Du är ju världens underbaraste!", även om det helt klart hade varit väldigt befriande, lättande, underbart. Men det känns som om ett litet: "Tack" kunde ha varit på sin plats. Bara så. Inget tillägg om att det var en gentjänst, inget mer. Bara enkelt, kort och koncist. Men det blev inte så denna gången heller.
Jag var inte tillräckligt bra denna gången heller. Och det som skrämmer mig mest är att jag och min syster går runt och successivt säckar vi ihop timmarna innan de kommer hem, för vi vet att det är någonting som inte kommer att vara tillräckligt bra. Vi vet, att vi inte är tillräckligt bra. Och hur bra känns det? Skithemskt, faktiskt. Jag orkar inte gå runt och trycka ner mig själv på grund av mammas suckar, hennes äckliga tonfall och hennes missnöjda uppsyn. Det är ju hennes problem, inte mina! Men under årens lopp har de blivit mina och jag önskar så att jag nu kunde få prata med Fröken Kurator igen, så att hon kan banka in i min skalle igen, att det är hos Henne, inte hos Mig, hennes problem ligger. Jag hart glömt bort det nu igen.
När jag var liten var mamma min räddande ängel och pappa min hjälte. De var allt jag hade och allt jag behövde. När jag grät tröstade mamma och pappa gav mig hopp och tro på framtiden. Min framtid som jag skulle bygga. Men hennes missnöje smittar av sig, hennes dåliga självkänsla smittar av sig, och pappas inspirerande prat försvann någonstans på vägen... Eller så stängde jag bara öronen, för att slippa höra suckarna som antydde att jag var en besvikelse.
Tänk, om jag bara för en dag, kunde få känna att de är stolta över mig. Men jag har faktiskt börjat tvivla på det själv också. Vad har jag att vara stolt över?
(Massor! Mycket! Allt! Att jag lever! Att jag äter, står och går. Att jag andas och skrattar. Det kan jag vara stolt över.)
Kommentarer
Trackback
