zebragalax

Varför känner jag mig så skyldig när jag tänker på hur glad jag är för att jag kommer få slippa både den svenska julaftonen och det svenska nyåret? Varför känns det så bra att slippa det? Slippa all mat och all Kalle Anka och hela faderullan. Det känns som en obeskrivlig lättnad att få komma bort från just de sakerna iår, och fly till andra sidan jorden.

Å andra sidan är det första gången på många år nu som jag inte längtar iväg fullt så mycket som jag gjort innan. Det känns som om allting kommer att ta slut, allting kommer att försvinna om jag åker iväg. Allting kommer rubbas och ingenting kommer att bli som förr när jag kommer tillbaka, om jag kommer tillbaka. Det känns som om jag bara har en dag kvar att leva. Det känns inte som om 2008 kommer att infinna sig.

Jag tror att jag har resångest och bara överdriver.
Mina nya sömnpiller gör mig dåsig och huvudvärkig.

Jag tycker om det där pirret i magen som fortfarande infinner sig när han kysser mig. Jag tycker om att det pirrar. Jag tycker om känslan. Jag tycker om pirret. Jag har lärt mig att tycka om alltihopa - hela konceptet. Jag tror att jag har lärt mig hur man visar en annan människa att man tycker om den, och samtidigt har jag lärt mig hur man gör för att ta emot lite kärlek, lite värme, och en gnutta trygghet. Det känns nästan bra.

Naglarna blir ceriserosa nu.

Jag sitter och funderar över alla de i min närhet som kommer att ta studenten till våren. Jag sitter och funderar på att jag om fem dagar sitter på ett flygplan, på väg till andra sidan jordklotet. Bort från allt detta gråa. Bort från allt det jag den senaste månaden har lärt mig att acceptera, men inte tycka om. Än.

Jag har lärt mig många knasiga, många bra, många användbara och många nödvändiga saker under en massa år nu. Snart är det arton år, och det får en ändå att börja undra lite. 'Vad händer sen' och allt det där snurrar runt uppe i skallen, och just nu gör det mig ännu mer deppig än min diagnos visar. (Måste komma ihåg att herr Läkare ska ringa imorgon angående sömnisarna - they don't do their job.)

Jag går på konstant tomgång. Allting snurrar, jämt, och ingenting vill ens leka att det sitter fast och kan försöka ge mig stöd. Jag går runt och det känns som om jag lever i en halvvaken dis eller dimma, någonting som inte riktigt går att se igenom, och de klara partierna blir allt färre och kommer allt mer sällan. Om det skrämmer mig eller om det bara känns tryggt har jag inte kommit fram till än.

Emil Jensen - Väck mig inte imorgon.
Snälla, lyssna på den.

Jag sitter och försöker rimma på 'pussel'. Det går inge vidare. Mina julklappsrim blir bara sämre och sämre. Lillasyster ligger i min soffa och försöker desperat och helhjärtat hjälpa mig med de sista.
Nu är det pappas klapp det ska rimmas på,
eftersom han ska få
en bok om alla världens öl.

(Japp, den standarden är det som gäller just nu.)

Jag har egentligen ingenting att skriva, så jag vet inte ens varför jag satte mig här från första början. Det var kanske dumt, kan tyckas knasigt, men jag har ingenting annat vettigt att syssla med, mer än att längta, så då tänkte jag att jag kanske kan sätta mig här en stund och kanske få någonting gjort. Trodde jag.

Jag fick simma igår. Jag låg och skrattade i vattnet, och jag trivdes så bra. Jag blev hög på klor, igen, och jag simmade fjäril, igen. Det gör ont att simma, men det som gör mest ont är ändå det faktum att det gör så fruktansvärt ont. Saknaden och smärtan i ett gör att det onda blir till ett berg av smärta. Samtidigt känner jag mig så lycklig - hög! - när jag till slut är tvungen att gå upp ur bassängen. Hade jag fått välja hade jag stannat där. Alltid.

'Everywhere I turn, I hurt someone..'

Det var ju, som alla antagligen vet, lussevaka igår. Och så vitt jag förstod, var det även Stephs födelsedag: Grattis Steph! :)

Gårkvällen bjöd på en halvdramatisk tripp, men mest var det bara krångligt. Och kallt. Musiken inne på Chokladfabriken var inge vidare, inte heller lukten, som slog emot en såfort dörrarna öppnades. Vakterna var knasiga, och jag känner att jag börjar låta som en kritiker, en journalist, som vill sätta dit Chokladfabriken för en hemsk upplevelse, men så är alltså inte fallet. Mitt första intryck av Chokladfabriken är dock inte av den bästa sorten. Kan man säga så?

Huvudet gör fortfarande ont. Det bultar och bankar. Illamåeendet vill inte heller låta bli att förgifta min kropp - mer och mer. Placebo och Nine Inch Nails tillsammans med Death Cab for Cutie rullar. Det känns tryggt och bra, det gör mig sömnig, vilket kanske kan betyda att jag får sova lite mer än 4 timmar inatt. Nu gör mitt Pälsmonster snart mig sällskap, som han gjorde igår natt. Han låg i min klädbeströdda soffa och sov på mina blåglittriga leggins och mina gråa jeans. Jag tycker om när han gör så. Jag tycker om när jag inte behöver sova ensam, när han förstår utan att jag behöver tala om för honom att jag är rädd på natten - att jag fortfarande är rädd på natten.

'..det är inte så lätt när Han hela tiden dansar runt mig.'

Mina små vita cirklar börjar verka nu. En högre topp med lugnande, ångestdämpande kemisk substans gör att tröttheten sätts in snabbare och sömnen infinner sig lättare. Det känns inte bra att sova ensam längre, och det är läskigt att tänka på hur snabbt man faktiskt vänjer sig vid att ha någon bakom ryggen, någon annans andedräkt i pannan. Jag kan ligga så i timmar och bara existera lite mer än vad jag annars gör. När han andas på min panna eller i min nacke orkar jag finnas till lite mer än annars. Då orkar jag andas jag också.

Å andra sidan börjar det kännas sådär nu. Läskigt spännande och jag börjar känna mig beroende; det börjar kännas som om jag är - fast. Jag känner mig fjollig och jobbig, skuldkänslorna hopar sig som flugor kring hästskit mitt i varmaste augusti. Likaså orden som fastnar i halsen; tvekar. De stannar där, blir aldrig sagda, jag vill inte låta så - fast.

Jag trodde Han hade flytt iväg. Jag trodde inte att Han skulle finnas mera. Naturligtvis hade jag fel. Och nu när jag tänker efter vet jag inte riktigt varför jag trodde att Han var borta för alltid - jag har inte stabila belägg för det påståendet. Inga överhuvudtaget. Jag borde inte ha gett mig själv falska förhoppningar, det var mest bara dumt.

GODNATT

Artonårsfest ikväll. Sjuk nu. Städa snart. Nu? 'The Fray - She is'
(Oh, jag är så glad för att Anders tappade sin dator i marken. Lite grann - sådär lagom skadeglad.)

Jag dricker mitt gröna te men orkar knappt sätta på mig mjukisbrallorna. Stel som en pinne, ett kylskåp på en stol. Pepparkakor har jag krängt i mig en del också - de borde ju i alla fall göra någon nytta kan man ju tycka.

Pillerna har numer en central plats på mitt skrivbord så att jag inte ska glömma dom (känns så konstigt att stoppa i sig massa kemiska substanser när man tänker på vad det egentligen är). Imorse vaknade jag halv nio, och - håll i er nu! - jag kände mig utvilad. Jag ville knappt erkänna det för mig själv, och när jag sedan reste mig från det varma täckets rike blev jag snurrig och allting blev svart. När jag återfick synen märkte jag att jag såg dimmigt. När jag senare infann mig på simhallen upptäckte jag också att jag inte var så utvilad som jag faktiskt trodde. Jag var riktigt jävla svintrött. Men jag somnade snabbt igår, jag sov mycket inatt, och jag kunde gå upp när klockan ringde.

Framsteg?
Jag är inte så säker på att mina nyritade röda streck säger samma sak.
Det är ett steg fram, och två setg bak. Som alltid annars. Som varje gång.

Nu. Sitter jag här igen då.
Nu sitter jag här igen, 'Foo Fighters' jublar genom högtalarna och basen dunkar i takt. Det låter så vackert, så bra och fulländat med den sortens musik. Det är bra musik och jag beundrar dom för deras vilja att skapa. För att de lyckades skapa. Jag vill också skapa - någonting - men ingenting tycks bli bra eller viktigt. Inte ens värt att läsas.

Det enda jag lyckats skapa hittills är tårarna som vätar ner hela tangentbordet. Jag sitter här och förundras över min egen korkade gestalt och skäms så fruktansvärt över mitt svaga psyke. Jag tror att jag kommer att gå sönder, fysiskt, när jag vet att det enligt alla naturens lagar inte går till så. Det händer inte - inte på det sättet jag tror att det hela tiden kommer hända.

Jag skjuter hela tiden upp det som är så viktigt - idrottsarbetet, skadedelen. Jag ska skriva några sidor om min skada, hur den uppstod och vad som 'hände sen'. Jag har skrivit en halv sida. Jag har producerat några få ord, men annars finsn där bara tårar, tårar och åter tårar. Jag gråter över min egen dumhet och mitt svaga psyke, och nu är det inte mycket att göra åt det. Se till att jag inte hamnar i samma situation en gång till? Det är tekniskt omöjligt, då jag aldrig mer kommer kunna träna på den nivån jag slutade på.

Jag kommer aldrig att uppnå alla de där målen jag satte upp i mitt huvud. Jag måste lämna ifrån mig mina drömmar, få dom krossade av en hand jag inte har någon som helst kontroll över. Det känns som om jag upprepar mig, som om jag varit med om detta innan, skrivit de här orden en gång tidigare. Jag upprepar mig, jag gör det hela tiden. Jag gör det igen och igen och igen, till slut blir själva upprepandet ett upprepande i sig. Det är helt sanslöst.

Det är som när jag lurar mig själv, och vet om att jag gör det, och sen fortsätter att lura mig själv. Det är kanske tur att Anders står relativt stadigt på jorden, så att jag kan ta tag i honom när allting bara snurrar och jag går genom dörren med texten som säger: KAOS. Jag tror att det är där jag befinner mig nu. I kaos. Mitt eget kaos. Inuti mitt eget kaos står jag, som vanligt, helt ensam.

Mitt (i) kaos.

Jag tror jag är kär - på riktigt. Helkörd.
Och det känns lite underbart, och
otänkbart.
Jag vet inte än vart jag ska ta vägen.
Så fjolligt att jag nästan kreverar.

Aerosmith - 'I don't wanna miss a thing'

Idag är en lite gråmulen bloggdag och jag sitter och kränger ostmackor som dryper av fett och dricker O'boy. Jag älskar min nya livsstil (i alla fall för idag!) som går ut på att inte äta någonting nyttigt alls. Eller, alltså, egentligen har jag inte baktanke med mitt ätande, jag vet bara att det är skadligt och att jag söker ursäkter. Hemskt ledsen.

Jag har målat tånaglarna röda och gosat med mitt pälsmonster ett litet tag. Nu försöker jag få hit Anders, men han sörjer sin dator och musik och vill nog inte träffa sin feta flickvän.


Ganska passande så sjöng Winnerbäck precis 'jag fattar ingenting'. Jag vet inte riktigt vad det är som händer med mig, och jag undviker hela tiden att ta reda på det.
Jag har kommit på hur jag vill ha min bok nu, jag har idéer i huvudet, som nog sprängs snart. Nu ska jag duscha ändå.

'Minns du..?'