zebragalax

Tyck inte sYnd om mig nu, säg inget alls egentligen. Ångestattackerna avlöser varann och med en hjälplöst öppen mun ligger jag och gråter lite halvdant. Detta känns otroligt självömkande, men just nu får det kännas så. Helst vill jag bara glömma hela känslan - hjälplöshetskänslan. Den tar sönder med klor, som river stora djupa sår, in till revbenen.


det finns dom som dansar
för dansandets skull
jag dansar fullast
för minnesluckans skull

för
varje dag är ett slagfält
varje tröskel ett berg

det finns dom som dör
för lugnets skull
jag dödar mig själv
för ångestens skull

för
varje dag är ett slagfält
varje tröskel ett berg

Jag läste nyss igenom gamla vackra ord, som en vän till mig har skrivit. Det var längesen nu. Jag tror jag var sexton år, och relativt oskyldig. Kanske var jag till och med sjutton. Jo, sjutton var jag nog, det stämmer. Han med. Men orden kändes väldigt avlägsna, ungefär som när man åker till ett ställe, som man inte sett på väldigt länge - bekant, men samtidigt spännande. Jag har små fjärilar som orolig flyger i magen, precis som när fiskar simmar fångade i ett nät. Jag är lite nervös, lite orolig och spänd. Som en fjäder på en snötäckt duva.

Hur jag kunde få någonting så destruktivt, att bli så vackert, var en fråga. En fråga, utan svar, såklart. Det märks nog inte utanpå - hoppas jag! - men jag känner det på insidan. Som en eld, nära att slockna. Men helt plötsligt häller någon på tändvätska igen, och jag minns hur det var. Hur det kändes att baka med dig. Hur det kändes att gå promenader i så iskall luft att jag mina lungor frös ihjäl. Hur det kändes att kramas med en så nära vän. Det glöms bort så lätt, men jag är för feg för att påminna dig. Jag minns nu, det är precis som om den delen har legat i dvala.

Psykiatrisk resursmottagning

Han undrade om jag har astma. Eller om nån i min släkt har liknande problem. Pappas halvsyster är schizofren, men det räknades inte. Han undrade hur länge jag hade mått såhär och vilka mediciner jag tar. Han frågade efter min längd och min vikt och om jag åt ordentligt. han undrade om jag var sjukskriven från skolan och om jag hade kompisar. Han undrade hur det var med det där att leva, och jag sa att jag helst inte ville. Pillerna är det meningen att jag ska ge till pappa nu. Jag fick lova att inte skada mig själv, på något sätt.

Det jag inte kan förstå med alla snälla människor, är varför de bryr sig så mycket. Och dessutom så mycket om mig. Jag spelar ingen större roll, och därför förstår jag inte. Han känner inte mig. Han träffade mig i en halvtimme. Han frågade om oro och ångest och konstaterade att jag har en medelsvår/svår depression, men han känner fortfarande inte mig. Ändå bryr han sig så pass mycket att han inte vill att jag ska göra illa mig själv. Men vad har jag för värde för honom? Egentligen? Det känns bakvänt.

För eftersom det gäller mig, är det i mina ögon orimligt. Jag vet att jag lurar mig själv, så jag fortsätter bara på samma sätt. Steg efter steg. Jag grät, där, inför honom. Jag satt och pillade nervöst med mitt halsband och blev arg på mig själv när jag inte kunde svara. Förbannad.

Om han hade fått bestämma, sa han, hade jag varit inlagd nu.
Men, precis som med skolan, sa han, kan du få fundera på det lite till.

Jag känner mig konstigt uppgiven.
Rispat.

Det känns för stort och för mycket för att jag ska kunna ta in alltihopa. Jag gråter inte hela tiden, för jag kan inte gråta riktigt. Jag kaninte prata, inte dricka eller äta. Inte gå eller stå. Bara ligga ner, sitta ner. Pälsmonstret kramas med mig. DÅ blir jag lite lugnare. Men oveklighetskänslan är för stor, för stark. Det håller på att svämma över. Jag har ångest, panik, skräckslagen är jag. Panikartade ord, osammanhängande meningar. Ingen logik någonstans. Saknad. Det går inte att få in att jag inte får träffa Dig förrän tidigast i april. April? Det går inte att få in i min skalle. Jag orkar inte tänka på det. En dag i taget - det känns för jobbigt. En timme i taget. Jag går sönder ändå..
"Att sklijas är att dö en smula."

Mitt pälsmonster vaktar mig.

Om jag skriver en bok om det, så sa K att han skulle läsa den. Jag förstår inte varför någon skulle vilja läsa den, men han blev helt förvirrad. Förlåt. Men att fokusera så länge, på en och samma sak, det är för jobbigt just nu. Det är för mycket runt omrking, det är för många intryck, för mycket folk. Det är för få dagar kvar.. Ge mig mer tid! Ge mig lite ork och en liten nypa salt.

Håll mig hårt, och släpp mig för guds skull inte. Skala av min hud och kom närmre. Bry dig inte om bldet som pumpar - det pumpar ändå. Skala bestämt, med en supervass kniv. Jag är din - du får mig! Ta vad du vill ha. Du är det enda som finns kvar, som fortfarande är helt intakt. Du är den enda fantastiska personen. Jag klarar av att bara vara med dig, men inte med någon annan. Att vara ensam med mig, är som att vara ensam med en sten - annars. Men inte med dig. Med dig Kan jag och Vill jag vara här och nu.

Och här sitter jag, lite yr och småfull sådära, och sveper varm mjölk med honung i. Jag har sagt för mycket, undrat för mycket, och tänkt alldeles för mycket. Jag undrar vad ni kommer tycka och tänka imorgon bitti. Men det är återigen bara jag och mina funderingar. Jag trodde att ni visste, jag trodde at ni hade era aningar.. Ett undrande sänker sig. Min mage gör ont på grund av mjölken. Mitt huvud snurrar på grund av sömnbrist, trots sömntabletter.

Och trots antidepressiva så mår jag inte så bra. Trots maxade doser och hot om inläggning, mår jag inte bättre. Jag känner mig så eländigt, knasigt, feligt, konstigt - tom. Bara tom. Inget annat. Och snart så åker Du..


Bort.
Långt bort
dessutom.
Jag vandrar långsamt
genom
min dödligt vackra
skog.

Som vanligt. Jag har inget nytt att komma med. Vill inte börja mina meningar med "Jag", det känns väldigt egoistiskt. Just nu är jag väldigt trött på mig själv, och återigen handlar det om mig. Men att Mitt Liv handlar om mig kanske egentligen inte är såå knasigt, men det känns Fel. Väldigt fel känns det. Tomt känns det verkligen.

Ja, en tomhetsensamhetskänsla vilar som ett envist regnmoln över mig. Och det vill inte regna klar - det kommer i spridda skurar lite när som helst. När du minst anar det så gråter jag floder över dig! Oj, förlåt - regnar menade jag. Förståss. Nej, jag orkar inte med tomheten mer. För den fyller mig på samma sätt som om någon hade blåst upp en ballong inuti mig. Och det är en högst obehaglig känsla.

Kemin får mig att må illa. Både den utanför och den inuti min kropp. Ett illamående, ett alltför bekant sådant. Illa mår jag. Illamåendet har också tagit över. Paniken börjar innfinna sig.
SPRING!

Det är bara lösryckta känslor och ord. Ingenting hänger samman. Men rädslan lever vidare. Såklart. och jag vill fortfarande springa och gömma mig. Någonstans där ingen någonsin kan hitta mig. Alla formler flimrar..

Jag har ett hål i min mage: om en vecka.. Där finns ett hål som växer. Det gör ont, det vill bli fyllt. Det kommer inte fyllas. Inte på några månader, i alla fall. Ett hål. Ett hål. Ett jävla hål mitt i kroppen. Ett hål, mitt genom kroppen. Ett hål som delar mig. I två knäppa halvor. Knäppa jag. Och skriva kan jag inte heller nu..
Jag låter In Flames sköta det jobbet åt mig nu.

come faith, I'm dying
slowly
in many ways I'm the burden
that divides us from the light
in many ways you're the halo
that keeps my spirit alive
temptation
play the good or evil part
with me, you evoke the dark
erase my free will watch me heal

Ingen orkar ha ont i en evighet. Ingen vill ha ont eller känna sig helt hjälplös - lealös.
Panikångest. Tror inte att mina muskler kan röra sig mer. Jag lyssnar uppmärksamt.
Men jag hör ingenting. Där finns - inget. Ingen där?
Det går långsammare och långsammare och mina ben är otroligt tunga nu. Stilla.
Ljud - musik i mina högtalare

Jag har börjat inse lite olika saker nu. Börjat förstå vad det är som håller på att hända nu. Kanske har jag slutligen insett att även jag lever, att min smärta är på riktigt och att det finns smärtstillande substanser att lindra - inte bota - smärtan med. Det gör otroligt ont ibland. Det känns otroligt konstigt ibland. Men jag fortsätter att i för små skor och traskandes i isbjörnsspår, planlöst irra omkring i en djungel av världar. Men jag lever fortfarande medan jag gör det.

Jag lever, även om jag har ont.
Även om jag letar och söker efter någonting.
Någonting jag inte vet vad det är.
Men jag lever ändå.

Du sitter inte långt ifrån, men din hjärna är mer än de två meter det geometriskt sett är mellan oss. Eller så är det min som rymt. Jag vet inte, som så många gånger förr har jag ju egentligen ingen aning, vart jag ska ta vägen. Och vägen är lång, krokig och jag går jämt bara vilse. Det är det enda jag duger till - gå vilse. Fast å andra sidan får jag se delar av områden ingen annan någonsin sett. Å andra sidan får jag se konstiga bilder och opubliserade texter, som ingen annan någonsin sett.

Hur hade du tänkt att jag ska klara mig här?Tårdrypande ord mitt i natten.
Oops. I did it again.

Det är för mycket just nu, för att det ska gå att få fram, vilket stör mig något fruktansvärt. Det får mig att undra om det är värt att stanna kvar? När jag tittade på klockan 22.22 önskade jag mig min egen död. Det kommer inte att gå i uppfyllelse - denna gången - eftersom jag delade med mig av min önskan. Jag sov oroligt men gott den natten. I vilket fall som helst sov jag. Med en dödslängtan hängande över mig, och en vakande själ bredvid mig.