zebragalax

Jag undrar hur det känns att vara förälder. Och framför allt så undrar jag hur det känns att vara förälder till ett barn, som gör illa sig själv - med mening. Jag undrar hur det känns att vara förälder till ett barn, som gör sig själv fysiskt och psykiskt illa, för att hon eller han tycker att hon eller han förtjänar det. Jag undrar hur det känns att vara så hjälplös, inför sin sjuttonåriga, artonåriga eller nittonåriga unge. Jag undrar hur det känns att känna sig så misslyckad som förälder. Jag undrar hur det känns att inte veta vad man ska ta sig till, när det man älskar mest av allt i hela världen, gör något man inte skulle utsatta de för. Inte ens.. näe - aldrig. Jag undrar hur det känns.

Samtidigt undrar jag när känslan av att de, som älskar en mest i hela världen, är så besvikna att det inte längre finns ord, ska lätta. Och jag undrar när, och om, jag någonsin kan visa dem, som älskar mig mest i hela välrden, hur tacksam jag är. För att de lät mig hålla på med min skit, men samtidigt sa till mig att lägga av.

På något konstigt sätt är det så.
Godnatt.

Ännu en gång behövde jag inte bara en knäpp på näsan, utan en krasch i väggen för att förstå och inse, acceptera och agera. (Jag behövde få sitta ner och stirra in i det jag rusat in i, för att fatta vad det var, för att inse att den väggen har stått där hela tiden och väntat på att jag ska springa in i den.) Förstå: att jag inte kan ha tre jobb. Inse: att jag måste sluta på ett av dom, att "jag måste ta hand om mig själv, för att kunna ta hand om andra", som Bamse sa. Acceptera: att jag inte är odödlig, inte alltid kan ge allt, att jag själv måste komma i första hand. Agera: säga "hejdå" till ett jobb och välkomna mig själv i Min värld.
Jag har ju varit lite frånvarande ett tag.

Men samtidigt som jag inte har varit Här, verkar det som om alla andra har sett, hört och förstått en massa saker, som jag inte har. Min psykolog har himlat med ögonen och undrat hur jag kan stå upp länge nu, och i tisdags förklarade han för mig att om jag varit en arbetande vuxen, som varit inlagd i januari och mått såsom jag, så hade jag - om jag haft tur och en förmåga att ta hand om mig - jobbat 50%. Jag saknar den där förmågan tror jag, för A bad mig tänka efter lite, tänka lite på honom. Han sa: "Jag tänkte på det igår, det blir bara djupare sår..". (Vi har rim-tävling.)

Jag känner mig så rutten just nu. För att jag har utsatt mig själv och pinat mig igenom detta. För det har verklige inte varit något annat än en pina. Det har varit förjävligt. Det har varit gråt, skrik och ångest varje kväll, varenda natt. Hur många nätter har jag somnat med tårar upp till hakan och en kudde med fläckan av mascara sen tidigare på kvällen? Jag har tappat räkningen, men kanske har han räknat. Han som legat, suttit, stått bredvid. Genom monsunregn och stormar. Tack.

Jag behöver nu tid att reflektera över detta, mitt nya jag - liv - där mitt eget liv och framförallt välmående ska få chansen att för en gångs skull stå i fokus. Men jag är ändå tveksam. För varför i hela friden, skulle jag helt plötsligt, i en ångestkantad orosvärld, kunna tro på mig själv och min egen förmåga att överleva? Men jag har ju i alla fall kommit så här långt. Jag står på två ben, jag står upp. Fortfarande. Jag har vänt ryggen mot väggen och lutar mig nu mot den.

Står handlingsförlamad och ser på det liv jag kallar mitt. Det liv jag för länge sedan borde byggt upp, tagit hand om, vårdat och älskat. Jag måste sluta hata. Mig själv.

I've run out of complicated theories
So now I'm taking back my words
and I'm preparing for the breakdown

Jag vet varken ut eller in, varken upp eller ner. Jag är osäker på allt, men framförallt på mig själv. Och när Ångesten knackar på och vill krypa in under skinnet, undrar jag varför inte jag är så som jag borde. Någonting på insidan fattas. Det är som en lampa som slocknat, och nu har någon skruvat ur lampan också. Och just den sortens lampa tillverkas inte längre.
Det är mörkt just nu och jag tror att jag börjar förstå.


Jag har aldrig blivit konfronterad med mina egna tankar.

Från igår, 22.28
Även om dagarna då jag kan dansa som om det inte fanns någon morgondag är få, så finns dom ändå där. Som stjärnfall att längta efter och leva på. För när jag dansar med stängda ögon, blundar jag för molnen och ser bara stjärnorna. De, som jag i mörkret bygger upp mitt hopp och min värld på.

Slumpmässigt lyckorus. För inte hade jag någon aning om att jag kunde vara så glad.

Från idag, 22.31
Och de där unika, underbara, underliga tillfällena fortsätter att dyka upp. Varje dag hittar jag ett nytt. Idag var det leenden i ansikten jag träffar varje dag. Inte för att det var ett leende av vanligt slag, utan för att de log när de såg mig; jag gjorde dom glada. Jag gjorde barnen glada, bara genom att komma dit, säga "Heej!" och le. Jag fick kramar, jag fick livshistorier sedan i torsdags och jag fick en julklapp. En julklapp för att jag är jag.

Jag ser stjärnfallen. Jag ser stjärnorna som hänger kvar på sin krok. Jag ser er alla, genom moln och dimmor. Och när medicinernas dimma har lättat, kommer jag att kunna berätta det för er, och ge igen. Åh, vad jag ska våga kramas!

A, du är det bästa som jag vet. Glöm aldrig det.
Det är du och jag. Jag och du. Knasigheter.