zebragalax

Från igår, 22.28
Även om dagarna då jag kan dansa som om det inte fanns någon morgondag är få, så finns dom ändå där. Som stjärnfall att längta efter och leva på. För när jag dansar med stängda ögon, blundar jag för molnen och ser bara stjärnorna. De, som jag i mörkret bygger upp mitt hopp och min värld på.

Slumpmässigt lyckorus. För inte hade jag någon aning om att jag kunde vara så glad.

Från idag, 22.31
Och de där unika, underbara, underliga tillfällena fortsätter att dyka upp. Varje dag hittar jag ett nytt. Idag var det leenden i ansikten jag träffar varje dag. Inte för att det var ett leende av vanligt slag, utan för att de log när de såg mig; jag gjorde dom glada. Jag gjorde barnen glada, bara genom att komma dit, säga "Heej!" och le. Jag fick kramar, jag fick livshistorier sedan i torsdags och jag fick en julklapp. En julklapp för att jag är jag.

Jag ser stjärnfallen. Jag ser stjärnorna som hänger kvar på sin krok. Jag ser er alla, genom moln och dimmor. Och när medicinernas dimma har lättat, kommer jag att kunna berätta det för er, och ge igen. Åh, vad jag ska våga kramas!

A, du är det bästa som jag vet. Glöm aldrig det.
Det är du och jag. Jag och du. Knasigheter.