Arga leken med Verkligheten.
Ilskan i magen bara lade sig där. Maskarna krälar runt och jag vågar inte känna efter riktigt. (Kanske är där mer än bara maskar?) Allting känns så förvridet nu. Min Verklighet verkar inte stämma riktigt överens med den jag lärde mig att leva i - leva för. I den verkligheten har man inte likmaskar som krälar runt i magen för att man åt lite chips. (CHIPS!?! Jävla kossa.) Och det gör mig arg. Det gör mig arg att jag uppfattas som Sjuk, när jag egentligen bara inte är riktigt så glad som jag var innan jag började gymnasiet. Jag sprallar inte runt, har ingen överskottsenergi och springer inte runt skolan flera gånger om dagen. Jag sitter helst bara stilla, helst ensam, helst så finns jag inte alls. Osynlig skulle jag vilja vara. Det hade varit trevligt. Men det kan jag inte vara och det gör mig också arg. Arg som ett litet bi är jag, och ilskan bara växer, växer och växer. Den byggs upp som en våg och snart störtar den mot klipporna och krossas, utan att gå sönder.
Läkaren betedde sig konstigt. Han skrattade åt mig. Han lyssnade inte heller. Han tyckte nog mest att jag bara var i vägen, en liten dum flicka som egentligen inte mår dåligt alls, utan bara låtsas för att få uppmärksamhet. Han tyckte att jag tog upp hans tid. Han skrattade nog åt mig när jag gick därifrån.
Gårkvällen blev bra och trevlig. Det verkar i alla fall så på storleken av min krympta hjärna och antalet gram Pandoil jag har lyckats få i mig idag. (Ibland är det bra med en mamma med en opererad fot och konstant smärta.) Jag har ont i rumpan och går lite roligt, för jag trillade när vi dansade och fick en liten hög människor över mig. Jag lever dock fortfarande - tyvärr - om än illa. Nej, nu ska jag sluta leka såhär med Verkligheten och ta mig i kragen och gå och rena mig med kokhett vatten. För det är ju det jag håller på med när jag skriver - jag leker med Verkligheten för att den ska bli lättare att hantera. Är inte det hemsk? Att man - ehm, jag - hela tiden försöker fly från det man lever i.
(Vissa människor kan inte svälja en hel Panodil på en gång. Jag kan svälja sjutton.)
Läkaren betedde sig konstigt. Han skrattade åt mig. Han lyssnade inte heller. Han tyckte nog mest att jag bara var i vägen, en liten dum flicka som egentligen inte mår dåligt alls, utan bara låtsas för att få uppmärksamhet. Han tyckte att jag tog upp hans tid. Han skrattade nog åt mig när jag gick därifrån.
Gårkvällen blev bra och trevlig. Det verkar i alla fall så på storleken av min krympta hjärna och antalet gram Pandoil jag har lyckats få i mig idag. (Ibland är det bra med en mamma med en opererad fot och konstant smärta.) Jag har ont i rumpan och går lite roligt, för jag trillade när vi dansade och fick en liten hög människor över mig. Jag lever dock fortfarande - tyvärr - om än illa. Nej, nu ska jag sluta leka såhär med Verkligheten och ta mig i kragen och gå och rena mig med kokhett vatten. För det är ju det jag håller på med när jag skriver - jag leker med Verkligheten för att den ska bli lättare att hantera. Är inte det hemsk? Att man - ehm, jag - hela tiden försöker fly från det man lever i.
(Vissa människor kan inte svälja en hel Panodil på en gång. Jag kan svälja sjutton.)
Insparkskväll :)
Nu sitter jag här, hos älskade Sarah, och fyller mig med banansmoothie. Det är sanslöst gott, och jag mår äckligt bra. Nästan sådär för bra(!) och det känns inte alltid jättebra. Men läkaren sa ju, att om det fortsätter såhär, så ska vi prata om att sätta ut medicinerna redan i december. Och jag kom på innan, när jag satt och grät för att jag tydligen har blivit bättre, utan att jag själv har märkt det, att jag inte vill vara en depressiv tjej! Jag vill inte det!!! Eller? Jag kommer inte ihåg hur jag mådde innan, när jag var "frisk", men ändå längtar jag efter dagar utan rädsla, oro och ångest - utan Honom.
Nu ska jag låta alkoholen ge mig sin egen speciella berusning, och sen ska musiken och dansen få göra sitt. Och sen ska jag glömma verkligheten. Och nu vill jag sjnga med Sarah - älskade Sarah. Men jag hoppas ändå att er kväll blir bra, lyckad, trevlig, lugn, whatever! :) (!!!!!!!)
Nu ska jag låta alkoholen ge mig sin egen speciella berusning, och sen ska musiken och dansen få göra sitt. Och sen ska jag glömma verkligheten. Och nu vill jag sjnga med Sarah - älskade Sarah. Men jag hoppas ändå att er kväll blir bra, lyckad, trevlig, lugn, whatever! :) (!!!!!!!)
Bittersweet.
Jag satt i skolan innan. Hade religion för första gången sen jag slutade nian. Jag tänkte bättre, klarare. än jag gjort på flera dagar och hade så mycket att skriva. Helt plötsligt kändes det som om det rymdes väldigt många vettiga tankar inuti mitt huvud. Det kändes lite läskigt, men samtidigt väldigt befriande, som ett betyg på att jag inte är helt hjärndöd trots allt. Det kändes speciellt att helt plötsligt veta exakt; att fascineras över sig själv. Det är inte ofta det händer. Men jag hade ingen dator, jag hade inte tillräckligt med papper eller tillräckligt snabba fingrar. Jag tänkte att det antagligen kan vänta tills jag kommer hem, så jag väntade. Jag fortsatte med psykologilektion. Det gick väl - bra? (Läskigt att läsa överskrifterna i boken: Neuroser, tvångssyndrom, fobier och ångest, Kriser, Depression, Ätstörningar.) Jag fortsatte min väg hemåt. Det gick väl - bra? (Upprepningar, ständigt alla dessa jävla upprepningar.)
Men nu, när jag sitter här och har tagit mod till mig coh ska skriva, så kommer jag inte ihåg vad det var som lät så fruktansvärt bra inuti mitt huvud innan. Jag är bara tom - tom på ord. Jag känner ingen inspiration till att skriva om någonitng vettigt, istället skriver jag smörja om smörja nu igen. Detta känns så meningslöst och patetiskt, men jag fortsätter. I hopp om att hitta den där tanken som kändes så revolutionerande i förmiddags! Vem vet, jag kanske hittar den när jag sitter där på den där hårda cykeln, som inte kommer framåt, hur hårt och snabbt jag än trampar. Då - kanske - jag kan hitta den där revolutionerande tanken igen, men inte ha några som helst möjligheter att få utlopp för den. Åter igen, upprepning. Många.
It feels so bittersweet, this emptyness inside of me; V.
Men nu, när jag sitter här och har tagit mod till mig coh ska skriva, så kommer jag inte ihåg vad det var som lät så fruktansvärt bra inuti mitt huvud innan. Jag är bara tom - tom på ord. Jag känner ingen inspiration till att skriva om någonitng vettigt, istället skriver jag smörja om smörja nu igen. Detta känns så meningslöst och patetiskt, men jag fortsätter. I hopp om att hitta den där tanken som kändes så revolutionerande i förmiddags! Vem vet, jag kanske hittar den när jag sitter där på den där hårda cykeln, som inte kommer framåt, hur hårt och snabbt jag än trampar. Då - kanske - jag kan hitta den där revolutionerande tanken igen, men inte ha några som helst möjligheter att få utlopp för den. Åter igen, upprepning. Många.
It feels so bittersweet, this emptyness inside of me; V.
Say what?
Det tog lite längre tid för mig än vad det gjorde för dig för att förstå alla känslorna. Jag fattade inte att jag kunde älska igen. Förrän du kom, vill säga. Jag vet inte varför, men det var svårt att förstå. Men nu, när jag sitter här och funderar och grubblar, inser jag att på torsdag ska du flyga över hela Atlanten, till ett annat land där de pratar ett annat språk, lever ett annat liv, och sen ska du stanna där - i tio månader. Tio månader, David? Jag har svårt att smälta det, kan inte fatta det. Inga "hemliga" lappar, inga morgonkramar eller blyga leenden på bussen. Och inga leenden genom bussfönstret heller - inga leenden att förgylla min dag. (Våra dagar?)
Detta kommer sent, detta kommer dumt och olägligt. Jag önskar att jag haft fotografier på oss jag kunde rama in, och jag har ju foton på oss, jag har ramar, men jag har inte ork att skriva ut dom och sätta dom i den där ramen. Och om jag verkligen gjorde det, så tror jag faktiskt bara att det skulle få mig att gråta. Krokodiltårar stora som snögubbar som rullar över trägolvet, bort mot en rymd jag inte känner till. Jag tror inte jag skulle stå ut med att se dig varje dag, men inte kunna röra dig, inte kunna prata med dig, se på dig och diskutera med dig - skicka lappar med dig. Men jag vet att detta kommer försent, detta kommer dumt och olägligt. Men när skulle det annars kommit? My confession, svart på vitt. Nu, innan det är helt försent.
David, jag kommer att sakna dig till tusen - jag kommer gå sönder utan dig!? Jag kommer sakna att ligga på din säng och skratta åt Kalle Anka, sparka innebandyboll på ditt golv och gå runt i dina rosa golfbyxor. Vara ute och gå med dig och Milou kommer jag också sakna. Jag kommer sakna allt med dig, och jag hoppas - trots allt - att du kommer att sakna mig också. Jag vet att det är dumt att tänka så, men jag hoppas på det. Jag hoppas också att de kommande tio månaderna går snabbt. Jag kommer att sakna dig till tusen..
Jag älskar dig.
Och så mycket betyder du för mig.
Förlåt.
Detta kommer sent, detta kommer dumt och olägligt. Jag önskar att jag haft fotografier på oss jag kunde rama in, och jag har ju foton på oss, jag har ramar, men jag har inte ork att skriva ut dom och sätta dom i den där ramen. Och om jag verkligen gjorde det, så tror jag faktiskt bara att det skulle få mig att gråta. Krokodiltårar stora som snögubbar som rullar över trägolvet, bort mot en rymd jag inte känner till. Jag tror inte jag skulle stå ut med att se dig varje dag, men inte kunna röra dig, inte kunna prata med dig, se på dig och diskutera med dig - skicka lappar med dig. Men jag vet att detta kommer försent, detta kommer dumt och olägligt. Men när skulle det annars kommit? My confession, svart på vitt. Nu, innan det är helt försent.
David, jag kommer att sakna dig till tusen - jag kommer gå sönder utan dig!? Jag kommer sakna att ligga på din säng och skratta åt Kalle Anka, sparka innebandyboll på ditt golv och gå runt i dina rosa golfbyxor. Vara ute och gå med dig och Milou kommer jag också sakna. Jag kommer sakna allt med dig, och jag hoppas - trots allt - att du kommer att sakna mig också. Jag vet att det är dumt att tänka så, men jag hoppas på det. Jag hoppas också att de kommande tio månaderna går snabbt. Jag kommer att sakna dig till tusen..
Jag älskar dig.
Och så mycket betyder du för mig.
Förlåt.
Hit me hard!
En unken smak av öl ligger kvar i munnen, tillsammans med gårkvällens alla cigg. Jag måste sluta, med både det ena och det andra, men har inga speciellt stora planer på det ändå. Jag sitter här, och bara sitter, igen, och funderar inte ens på att resa på min feta röv och göra någonting åt det. Min feta röv alltså. (Jag vet, mitt ordval är magnifikt, men jag orkar faktiskt inte mer idag.) Jag känner mig som en uppstoppad korv, och jag ser ut som en också. Han står och skriker. Han står och slår. Han vet bäst, det vet jag, men varför gör Hans ord så fruktansvärt ont då? Varför gör Hans slag så mycket ondare än mina egna då? Jag tror aldrig jag har varit såhär Fet. Aldrig varit såhär Ful - så Fel. Och jag har inga andra knep än knivar. Kanske spinning kan hjälpa lite grann ändå? Jag tror att detta kan kallas Skolångest. Deluxe.
Jag hoppas att jag får mitt recept på dom braiga medicinerna imorgon, för jag orkar inte må som en zombie längre. Det känns som om jag är fångad inuti mig själv! Och jag har ingen väg ut, mer än Blodet. Mer än såren - ärren.
Jag är fångad inuti mig själv. Han fortsätter att slå.
Jag hoppas att jag får mitt recept på dom braiga medicinerna imorgon, för jag orkar inte må som en zombie längre. Det känns som om jag är fångad inuti mig själv! Och jag har ingen väg ut, mer än Blodet. Mer än såren - ärren.
Jag är fångad inuti mig själv. Han fortsätter att slå.
Phsyco
Så hamnade jag här igen. Efter en kväll med massa människor runt omkring och överallt. Och nu är det sådär sent igen, och jag kommer sova sådär länge igen. Men det är nu man tänker bäst - på natten, i lugnet. Det är nu tankarna klarnar och känslorna svallar. Orden flyter bäst nu. I mörkret. Det kanske är för att det ingen kan se dom nu, och jag inbillar mig att orden - det jag skriver och känner - blir mer hemliga och mindre lästa om jag skriver dom i mörker.
Det är så mycket jag saknar nu. Det är så mycket folk inte vet, och antagligen tänker, men aldrig säger. Det är så mycket jag borde göra, så mycket jag ska göra och så mycket jag vill göra. Så mycket jag vill göra men inte kan göra. För jag vet att snacket efteråt inte kommer vara nådigt. Men å andra sidan borde människor i största allmänhet bry sig mer om sitt eget liv, och inte bli så involverade i mitt. Eller hur? Är det inte alltid så?
Han finns fortfarande här. Han lever i varenda vrå av allting som existerar och försvinner aldrig. Men jag har slutat skära, eller hur? Jag har slutat vara sådär avstötande destruktiv. I alla fall så att det syns.
Det är så mycket jag saknar nu. Det är så mycket folk inte vet, och antagligen tänker, men aldrig säger. Det är så mycket jag borde göra, så mycket jag ska göra och så mycket jag vill göra. Så mycket jag vill göra men inte kan göra. För jag vet att snacket efteråt inte kommer vara nådigt. Men å andra sidan borde människor i största allmänhet bry sig mer om sitt eget liv, och inte bli så involverade i mitt. Eller hur? Är det inte alltid så?
Han finns fortfarande här. Han lever i varenda vrå av allting som existerar och försvinner aldrig. Men jag har slutat skära, eller hur? Jag har slutat vara sådär avstötande destruktiv. I alla fall så att det syns.
The upside of anger
Medicinerna börjar verka nu, så det är lika bra att jag skriver detta innan jag slocknar helt. Så, vad hade jag nu tänkt skriva då? Jag har inte mycket att komma med längre, men jag vill fortfarande tro att mitt skrivande har ett syfte. Om inte annat så i alla fall för mig själv. Vilket även det är mycket tveksamt just nu.
Boken jag läser nu är väldigt speciell. Den är lite underlig, lite knasig - väldigt knasig - men språket är fantastiskt! Jag älskar språket i den och även om jag inte alltid gillar allt som står där, så tycker jag av någon anledning om vad det står om. Författaren, John Irving, måste ha en fantasi bortom universums gränser, och lite till - något annat är inte möjligt. Och precis nu - när jag skrev den förra meningen - förstod jag bokens innehåll. Jag förstår handlingen nu! Jag förstår syftet med boken, och varför jag läser den. Mamma och pappa sa till mig att läsa den av en anledning, de trodde att jag skulle tycka om den, och guess what: jag älskar den!!! Är det sådant som kallas tecken? Ett tecken på att Ödet har någonting stort planerat, eller var det helt enkelt bara en slump?
Om ni kollar i tidningen - B-delen för er som har Sydsvenskan - under vad TV3 har sänt för program idag, så kan ni följa min dag där. Det började med Smalville, sen Förhäxad och efter det en film: "Kärlek vid andra ögonkastet". Den handlade om just Tecken. Det följdes av.. något jag inte kommer ihåg, men det kan du som läser som sagt kolla upp i tidningen. Jag har alltså legat i soffan större delen av dagen, och tittat på TV. Detta kanske inte låter speciellt speciellt, men det är det faktiskt! Eftersom det händer väldigt sällan. Oerhört sällan faktiskt. Men egentligen så spelade inte själva TV-tittandet så stor roll, det är det faktum att jag verkligen inte ville göra någonting annat som skrämmer mig lite. Jag hade varken lust eller ork att lyfta mitt feta arsle och göra en kopp te, gå och hämta vatten, saft, mjölk eller whatever! Jag bara låg där, och varje gång jag skulle hämta någon av de sakerna, krävdes det både planering och en kraftansträngning från min sida. Det kändes pinsamt.
MEN! Jag tog mig - självklart - i kragen, och när Ångesten blev för mycket för min värld gick - halvsprang, joggade; tog mig framåt i PowerWalk-takt - jag ut med Zippo och grät, skrek, sjöng och förde en djup monolog tillsammans med luften jag andades in. Jag var säker på att jag höll på att bli ihjälgasad av mördarsniglarna i skogen. Jag tror inte teatern igår var så bra för mitt psyke.
Nu ska jag återvända till min trogna T.S. Garp. Han heter faktiskt så.
Boken jag läser nu är väldigt speciell. Den är lite underlig, lite knasig - väldigt knasig - men språket är fantastiskt! Jag älskar språket i den och även om jag inte alltid gillar allt som står där, så tycker jag av någon anledning om vad det står om. Författaren, John Irving, måste ha en fantasi bortom universums gränser, och lite till - något annat är inte möjligt. Och precis nu - när jag skrev den förra meningen - förstod jag bokens innehåll. Jag förstår handlingen nu! Jag förstår syftet med boken, och varför jag läser den. Mamma och pappa sa till mig att läsa den av en anledning, de trodde att jag skulle tycka om den, och guess what: jag älskar den!!! Är det sådant som kallas tecken? Ett tecken på att Ödet har någonting stort planerat, eller var det helt enkelt bara en slump?
Om ni kollar i tidningen - B-delen för er som har Sydsvenskan - under vad TV3 har sänt för program idag, så kan ni följa min dag där. Det började med Smalville, sen Förhäxad och efter det en film: "Kärlek vid andra ögonkastet". Den handlade om just Tecken. Det följdes av.. något jag inte kommer ihåg, men det kan du som läser som sagt kolla upp i tidningen. Jag har alltså legat i soffan större delen av dagen, och tittat på TV. Detta kanske inte låter speciellt speciellt, men det är det faktiskt! Eftersom det händer väldigt sällan. Oerhört sällan faktiskt. Men egentligen så spelade inte själva TV-tittandet så stor roll, det är det faktum att jag verkligen inte ville göra någonting annat som skrämmer mig lite. Jag hade varken lust eller ork att lyfta mitt feta arsle och göra en kopp te, gå och hämta vatten, saft, mjölk eller whatever! Jag bara låg där, och varje gång jag skulle hämta någon av de sakerna, krävdes det både planering och en kraftansträngning från min sida. Det kändes pinsamt.
MEN! Jag tog mig - självklart - i kragen, och när Ångesten blev för mycket för min värld gick - halvsprang, joggade; tog mig framåt i PowerWalk-takt - jag ut med Zippo och grät, skrek, sjöng och förde en djup monolog tillsammans med luften jag andades in. Jag var säker på att jag höll på att bli ihjälgasad av mördarsniglarna i skogen. Jag tror inte teatern igår var så bra för mitt psyke.
Nu ska jag återvända till min trogna T.S. Garp. Han heter faktiskt så.
Och vem - ...?
"Vem är jag?" är en fråga som har en tendens att upprepa sig otaliga gånger varje - ja, om inte dag så i alla fall - vecka. Jag hade tänkt att utveckla mitt svar väldigt mycket mer en dag, för jag har en litenliten aning om Vem Jag Är, men denna aning är vag och går inte riktigt att ta i. Men är jag då verkligen så fruktansvärt värdelös och meningslös, bortglömd och osynlig som jag tror att jag är? Kan någon levande varelse överhuvudtaget vara det? Jag tänkte så att hjärnan glödde när jag gick hem från bussen och såg de små mördarsnigelbebisarna krypa över trottoaren. De var så små och redan så slemmiga - men det värsta var att de var så många - och jag undrade om det är någon mer än jag som tycker att de har väldigt stor betydelse? Jag tycker att en mördarsnigelbebis har större betydelse för världen än vad jag har. (Den bryr ju sig i alla fall om sig själv.)
Idag har jag sådär mycket jag vill skriva, så att det blir för mycket att skriva. Det går inte att sätta ord på tankarna, så jag tror jag bara ska låta det vara och se de segla iväg på löven, som åker på vågorna, som guppar fram i bäcken. Och istället för att bara skriva såhär mycket om att inte skriva om någonting alls, så skulle jag kunna fylla detta utrymme med Ord, som faktiskt bildar vettiga meningar, som formar åsikter. Mina åsikter och tankar om Vem Jag Är. För vem är jag egentligen? Men istället för att skriva någonting vettigt, så fortsätter jag med denna smörjan och bättrar på den. Man skulle kunna säga att jag smörjer in smörjan i smörja.
Igår var en mycket speciell börja-skolan-dag. Det kändes ganska OK att börja skolan igen, för jag har ändå Storebror och Anders där. Och Sarah. Och Linnea. Det känns OK att vara där, för jag är inte helt otrygg där längre. Det känns ändå helt OK. (Nej, det var inte meningen att jag skulle upprepa mig så fruktansvärt.) Men på samma gång känns det så fel att vara där, för jag passar ju inte in där. Jag är för mycket - FEL. Jag är för mycket fel för att få vara där. Och idag skulle jag träffa min andra klass också. Och ta hand om Henriks klass. På en och samma gång. Men jo, det gick bra. Min nya klass är trevlig, den är rolig och stimmig, flamsig och tramsig. Jag tror ändå att jag kan trivas ganska så bra där. Bland dom. På ett lite udda vis.
Det var meningen att jag och Lillasyster skulle åka in till Malmöfestivalen ikväll och se Juvelen, Melody Club och The Ark. Och visst, det kanske kommer att bli årets konsert och allt det där, men jag bryr mig inte om det. Jag ligger hellre i soffan och frossar i godis just nu. Jag känner inte alls för att varken dricka öl, röka, lyssna på musik eller prata med någon annan än Zippo. Eller jo - röka. Men skit i det. Skit i allt. Okej?
"Varför är man alltid en jävla nybörjare på sånthär?"
Idag har jag sådär mycket jag vill skriva, så att det blir för mycket att skriva. Det går inte att sätta ord på tankarna, så jag tror jag bara ska låta det vara och se de segla iväg på löven, som åker på vågorna, som guppar fram i bäcken. Och istället för att bara skriva såhär mycket om att inte skriva om någonting alls, så skulle jag kunna fylla detta utrymme med Ord, som faktiskt bildar vettiga meningar, som formar åsikter. Mina åsikter och tankar om Vem Jag Är. För vem är jag egentligen? Men istället för att skriva någonting vettigt, så fortsätter jag med denna smörjan och bättrar på den. Man skulle kunna säga att jag smörjer in smörjan i smörja.
Igår var en mycket speciell börja-skolan-dag. Det kändes ganska OK att börja skolan igen, för jag har ändå Storebror och Anders där. Och Sarah. Och Linnea. Det känns OK att vara där, för jag är inte helt otrygg där längre. Det känns ändå helt OK. (Nej, det var inte meningen att jag skulle upprepa mig så fruktansvärt.) Men på samma gång känns det så fel att vara där, för jag passar ju inte in där. Jag är för mycket - FEL. Jag är för mycket fel för att få vara där. Och idag skulle jag träffa min andra klass också. Och ta hand om Henriks klass. På en och samma gång. Men jo, det gick bra. Min nya klass är trevlig, den är rolig och stimmig, flamsig och tramsig. Jag tror ändå att jag kan trivas ganska så bra där. Bland dom. På ett lite udda vis.
Det var meningen att jag och Lillasyster skulle åka in till Malmöfestivalen ikväll och se Juvelen, Melody Club och The Ark. Och visst, det kanske kommer att bli årets konsert och allt det där, men jag bryr mig inte om det. Jag ligger hellre i soffan och frossar i godis just nu. Jag känner inte alls för att varken dricka öl, röka, lyssna på musik eller prata med någon annan än Zippo. Eller jo - röka. Men skit i det. Skit i allt. Okej?
"Varför är man alltid en jävla nybörjare på sånthär?"
Motsatt håll; fel håll?
Tänk att få gå upp på morgonen, skära två snitt i armen, ta en cigg och gå ut och röka. Sitta på de morgonkalla stenarna och känna nattens Ångest lätta bara lite grann och se den flyga iväg mot solen. Känna regndropparna, som mjukt faller, mot kinden och bara koncentrera sig på glöden och röken som stiger åt motsatt håll. Känna att man lever när man drar ciggen mot stenplattorna och se hur det blir ytterligare en svart liten cirkel, som senare regnar bort den också. Gå in, skruva upp volymen på Marilyn Mansons "If I was your vampire", tills högtalarna hotar att sprängas och känna att man faktiskt lever. Även om blodet rinner bort; åt motsatt håll.
Men nu är det bara drömmar; tankar om hur jag skulle vilja ha det. Frihet. Jag drömmer bara konstiga mardrömmar för tillfället, jag sover inte bra och jag mår konstant illa. Huvudvärken tilltar i styrka alleftersom tankarna snurrar snabbare och snabbare, i samma takt som dagen fortskrider. Fast lite snabbare. Mina blodröda naglar är långa och det låter inte som vanligt när jag låter mina seniga händer flyga över det lilla tangentbordet.
Idag känns allting Fel.
Men nu är det bara drömmar; tankar om hur jag skulle vilja ha det. Frihet. Jag drömmer bara konstiga mardrömmar för tillfället, jag sover inte bra och jag mår konstant illa. Huvudvärken tilltar i styrka alleftersom tankarna snurrar snabbare och snabbare, i samma takt som dagen fortskrider. Fast lite snabbare. Mina blodröda naglar är långa och det låter inte som vanligt när jag låter mina seniga händer flyga över det lilla tangentbordet.
Idag känns allting Fel.
D-Ö-D
Ibland, vid speciella och mindre trevliga tillfällen, står det DÖD skrivet med stora bokstäver, vart jag än tittar. Ungefär som i Secret Window, när det står "Shot Her" överallt. Han dödar henne, ja, och odlar sen majs över hennes döda kropp. Jag skulle också vilja odla majs, men inte över någons döda kropp. Det är ju fan vad jag ska tänka på Döden hela tiden. Vågar man säga det till sin kurator, eller är det då hon skickar en till psyk och man blir klassad som manodepressiv? Minst en gång om dagen tänker jag på hur jag vill - och ska! - dö. Jag tänker ut sätt på vilka jag ska göra illa mig själv, straffa mig själv, hur jag ska kunna försvinna från världen utan att någon märker det.
Det blev inga öl eller konserter idag, och jag tror inte att en enda brydde sig så värst mycket. Jag tror inte att de saknade mig, över huvud taget. Det borde de inte göra. Jag är nämligen en sådan person som man helst och gärna slipper, eftersom jag bara säger och gör fel saker, hela tiden - dumma saker! Dessutom vill människor helst inte bli sedda med mig, eftersom jag är så ful. Jag vet att det är så, ni behöver inte låtsas. Inte nu längre, jag förstår.
Jag vet att jag borde börja bli bättre nu, i mitt "tillfrisknande". Men för att kunna bli frisk, måste man ju vara sjuk. En liten del av mig har börjat förstå varför jag äter medicin för denna sjukdom, som jag inte förstår mig på, men en annan del av mig - en större del av mig - tycker att jag är precis som jag brukar. Bara lite mer besatt av tanken att få dö. (Har jag inte alltid varit det?) Jag tycker som sagt om att förnedra mig själv och göra mig själv illa, det är lite det som är själva grejen med med liv för tillfället. Att tala om för mig själv hur ful jag är, dra i mitt eget hår, riva upp sår och pilla sönder ärr har blivit en bekväm del av "vardagen", något jag ser fram emot och längtar till. Och jag har gjort mig en egen skattkista, med alla mina värdefullaste saker i.
Ofta är det så att man skriver mest på kvällen och natten. Kanske är det mörkret i sig som bidrar till att skrivandet går lättare, eller så gör mörkret att ett lugn; en fristad, infinner sig under de timmarna. Men precis som för många andra skriver jag helst på kvällen och natten, i lugnet - i min fristad. Mitt rum har ju dessutom börjat likna ett riktigt rum nu, vilket gör att jag känner mig lite mer hemma här nu. Det är svart och vitt - min värld. Just nu, när det är mörkt och jag har druckit upp mitt vita te, känner jag mig klarsynt. Man behöver ju inte nödvändigtvis se för att vara klarsynt, tvärt om. Ofta tycker man att man ser en sak väldigt klart och tydligt, men man glömmer det viktigaste av allt - det som finns under ytan. Och om man inte kunde se ytan i sig, skulle man vara tvungen att lyssna till det dunkande hjärtat. (Detta känns mest som klyschigt snack, och kanske det är, men låt det då vara det.)
Jag trivs i alla fall bäst under ytan, inte över. Whatever that means.
Det blev inga öl eller konserter idag, och jag tror inte att en enda brydde sig så värst mycket. Jag tror inte att de saknade mig, över huvud taget. Det borde de inte göra. Jag är nämligen en sådan person som man helst och gärna slipper, eftersom jag bara säger och gör fel saker, hela tiden - dumma saker! Dessutom vill människor helst inte bli sedda med mig, eftersom jag är så ful. Jag vet att det är så, ni behöver inte låtsas. Inte nu längre, jag förstår.
Jag vet att jag borde börja bli bättre nu, i mitt "tillfrisknande". Men för att kunna bli frisk, måste man ju vara sjuk. En liten del av mig har börjat förstå varför jag äter medicin för denna sjukdom, som jag inte förstår mig på, men en annan del av mig - en större del av mig - tycker att jag är precis som jag brukar. Bara lite mer besatt av tanken att få dö. (Har jag inte alltid varit det?) Jag tycker som sagt om att förnedra mig själv och göra mig själv illa, det är lite det som är själva grejen med med liv för tillfället. Att tala om för mig själv hur ful jag är, dra i mitt eget hår, riva upp sår och pilla sönder ärr har blivit en bekväm del av "vardagen", något jag ser fram emot och längtar till. Och jag har gjort mig en egen skattkista, med alla mina värdefullaste saker i.
Ofta är det så att man skriver mest på kvällen och natten. Kanske är det mörkret i sig som bidrar till att skrivandet går lättare, eller så gör mörkret att ett lugn; en fristad, infinner sig under de timmarna. Men precis som för många andra skriver jag helst på kvällen och natten, i lugnet - i min fristad. Mitt rum har ju dessutom börjat likna ett riktigt rum nu, vilket gör att jag känner mig lite mer hemma här nu. Det är svart och vitt - min värld. Just nu, när det är mörkt och jag har druckit upp mitt vita te, känner jag mig klarsynt. Man behöver ju inte nödvändigtvis se för att vara klarsynt, tvärt om. Ofta tycker man att man ser en sak väldigt klart och tydligt, men man glömmer det viktigaste av allt - det som finns under ytan. Och om man inte kunde se ytan i sig, skulle man vara tvungen att lyssna till det dunkande hjärtat. (Detta känns mest som klyschigt snack, och kanske det är, men låt det då vara det.)
Jag trivs i alla fall bäst under ytan, inte över. Whatever that means.
När och var och hur.
Jag orkar inte leva idag. Det är Malmöfestivalen och jag borde vara uppåt och på topp och glad och pigg och le och skratta, men för tillfället vistas jag i en tät ångestdimma, som inte vill lätta. Jag kan inte ta i den, och kasta iväg den. Jag kan inte skriva bort den eller få den att försvinna med kokande vatten - jag vet ju så väl vad som hjälper. Men jag får inte, jag har ju slutat med sånt. Varför längtar jag då efter det? Det är som att sluta röka. Svårt. Det är som att vara tvungen att sluta simma. Förjävligt - näst intill omöjligt. Jag drömmer om det också.
Ikväll ska jag i alla fall in till festivalen och faktiskt umgås med människor jag faktiskt tycker om och där kommer nog vara en hel del andra människor också, i alla färger och former och storlekar. Men vart ska jag ta vägen då? När mina ögon blir dimmiga och jag inte kan andas? När jag varken ser, känner eller hör - när jag inte har en aning om vad jag gör. (Oj, det rimmade.) När jag nu sitter här och skriver skulle det lika gärna kunna blåsa orkan utanför mitt förnster; det skulle kunna komma en dinosaurie inklampande i huset eller en råtta springade över golvet - jag tror inte att jag hade märkt det i alla fall. Jag sitter i min lilla bubbla nu och världen utanför den är grå, dimmig. Där finns inga skarpa kanter eller linjer, bara dimma och suddiga konturer som knappt går att urskilja.
TV:n visar bara myrornas krig, och det är ungefär så det känns.
När jag inte längre vet vad det är jag gör eller vart jag hör hemma.
Jag kommer ihåg mina drömmar lite vagt. Det är konstiga drömmar, förvirrande drömmar, och jag vaknar och tror att mamma har flyttat, Tingeling har fått sitt drömjobb, jag har tagit livet av mig och... nej, vänta - jag har inte tagit livet av mig. Jag vaknade ju precis och trodde det, och om jag tagit livet av mig, så hade jag aldrig vaknat igen. Fan. Och så är vi tillbaka till morgonen. Trött som ett as är jag, fortfarande. Har precis klämt i mig "frukost" och den äter inuti min mage. Maskarna kryper nu igen. Fotstegen skapar Panik i min kropp!
När man har halsfluss får man penicillin av olika former och färger, beroende av vad som passar just Dig bäst. Jag får medicin för att min själ är sönder och för att jag bara har Ångest i min lilla Värld. Fast den är inte lika lätt att bli av med som halsfluss, tyvärr. Det känns knasigt att tänka så, det känns fel och det är svårt att acceptera, men jag måste nog försöka göra det. Det är nog så det är: jag har en sjukdom - jag är sjuk.
Nej, jag är inte sjuk. Jag är arg. Jag är bara lite ledsen, lite sorgsen. Det är inte en sjukdom! Det är Känslor!!! Sådana som man egentligen inte får visa.
Förlåt mig - jag gjorde fel redan på dagis när jag grät.
Ikväll ska jag i alla fall in till festivalen och faktiskt umgås med människor jag faktiskt tycker om och där kommer nog vara en hel del andra människor också, i alla färger och former och storlekar. Men vart ska jag ta vägen då? När mina ögon blir dimmiga och jag inte kan andas? När jag varken ser, känner eller hör - när jag inte har en aning om vad jag gör. (Oj, det rimmade.) När jag nu sitter här och skriver skulle det lika gärna kunna blåsa orkan utanför mitt förnster; det skulle kunna komma en dinosaurie inklampande i huset eller en råtta springade över golvet - jag tror inte att jag hade märkt det i alla fall. Jag sitter i min lilla bubbla nu och världen utanför den är grå, dimmig. Där finns inga skarpa kanter eller linjer, bara dimma och suddiga konturer som knappt går att urskilja.
TV:n visar bara myrornas krig, och det är ungefär så det känns.
När jag inte längre vet vad det är jag gör eller vart jag hör hemma.
Jag kommer ihåg mina drömmar lite vagt. Det är konstiga drömmar, förvirrande drömmar, och jag vaknar och tror att mamma har flyttat, Tingeling har fått sitt drömjobb, jag har tagit livet av mig och... nej, vänta - jag har inte tagit livet av mig. Jag vaknade ju precis och trodde det, och om jag tagit livet av mig, så hade jag aldrig vaknat igen. Fan. Och så är vi tillbaka till morgonen. Trött som ett as är jag, fortfarande. Har precis klämt i mig "frukost" och den äter inuti min mage. Maskarna kryper nu igen. Fotstegen skapar Panik i min kropp!
När man har halsfluss får man penicillin av olika former och färger, beroende av vad som passar just Dig bäst. Jag får medicin för att min själ är sönder och för att jag bara har Ångest i min lilla Värld. Fast den är inte lika lätt att bli av med som halsfluss, tyvärr. Det känns knasigt att tänka så, det känns fel och det är svårt att acceptera, men jag måste nog försöka göra det. Det är nog så det är: jag har en sjukdom - jag är sjuk.
Nej, jag är inte sjuk. Jag är arg. Jag är bara lite ledsen, lite sorgsen. Det är inte en sjukdom! Det är Känslor!!! Sådana som man egentligen inte får visa.
Förlåt mig - jag gjorde fel redan på dagis när jag grät.
Såpbubbla i Stockholm
Ännu en helg - några andetag till. Lite tårar, funderingar, leenden och en hel del skratt. Känslor!!! Jag vet inte hur jag ska skriva detta, men helgen har varit underbar, fantastisk, färgstark och magisk. Och jag undrar återigen varför jag åkte hit igen.
När jag satt på planet hem var jag så utmattad av en kombination av känslor och trötthet att jag helt slött och drömmande tittade ut genom fönstret på molnen som låg där - så stilla och mjuka - några meter ner. (Det kändes som några meter i alla fall, även om det inte var det.) Jag drömde om ett liv med leenden och ljusa dagar, inte tårar i svarta grottor. Ensamhet. Jag orkar inte det mer, och det sa jag till Tingeling också. "Det är två år till du behöver kämpa, sen får du göra vad fan du vill!" och "Tänk bara så snabbt detta året har gått. Och jag finns alltid här. Du får komma upp när du vill, och det vet du. Det är bara att komma." sa hon och kramade mig. Hon gick efter mig och satte sig bredvid mig när jag tyst och obemärkt gick ut och rökte.
Tårarna orakades av Oro också. Oro för henne, för mig och för allt som lever och rör sig. Vi finns för varandra, kämpar för varandra. Hon kämpar en del för sig själv nu, en del för sin mamma och en liten del för mig också. Men hon kämpar i alla fall en liten del för sig själv, och det är det viktigaste. Jag tycker inte om att hon är så JÄVLA långt borta. Det känns fel, som om halva min hjärna och min själ är här, på mitt halvfärdiga rum, och den andra halvan av min hjärna och min själ är någon helt annan stans, 60 mil bort - i Stockholm. Det känns fel, jag känner mig kluven. Ändå känner jag mig fruktansvärt mycket i vägen när jag är där. Jag stjäl tid och plats, jag är en tjuv!
Och på torsdag börjar skolan - anledningen till min bistra uppsyn och min mages kramper och själens Ångest. Jag vill inte vara här, nu. Jag vill hem.
När jag satt på planet hem var jag så utmattad av en kombination av känslor och trötthet att jag helt slött och drömmande tittade ut genom fönstret på molnen som låg där - så stilla och mjuka - några meter ner. (Det kändes som några meter i alla fall, även om det inte var det.) Jag drömde om ett liv med leenden och ljusa dagar, inte tårar i svarta grottor. Ensamhet. Jag orkar inte det mer, och det sa jag till Tingeling också. "Det är två år till du behöver kämpa, sen får du göra vad fan du vill!" och "Tänk bara så snabbt detta året har gått. Och jag finns alltid här. Du får komma upp när du vill, och det vet du. Det är bara att komma." sa hon och kramade mig. Hon gick efter mig och satte sig bredvid mig när jag tyst och obemärkt gick ut och rökte.
Tårarna orakades av Oro också. Oro för henne, för mig och för allt som lever och rör sig. Vi finns för varandra, kämpar för varandra. Hon kämpar en del för sig själv nu, en del för sin mamma och en liten del för mig också. Men hon kämpar i alla fall en liten del för sig själv, och det är det viktigaste. Jag tycker inte om att hon är så JÄVLA långt borta. Det känns fel, som om halva min hjärna och min själ är här, på mitt halvfärdiga rum, och den andra halvan av min hjärna och min själ är någon helt annan stans, 60 mil bort - i Stockholm. Det känns fel, jag känner mig kluven. Ändå känner jag mig fruktansvärt mycket i vägen när jag är där. Jag stjäl tid och plats, jag är en tjuv!
Och på torsdag börjar skolan - anledningen till min bistra uppsyn och min mages kramper och själens Ångest. Jag vill inte vara här, nu. Jag vill hem.
And it's time again.
Just nu sitter jag på golvet i mitt rum. Jag sitter på golvet eftersom jag har datorn på stolen. Jag har datorn på stolen eftersom skrivbordet är överbelamrat med diverse verktyg och inredningsartiklar. Det är mysigt, och det luktar målarfärg i hela rummet. Jag håller till viss del på att packa också, eftersom jag åker imorgon bitti - tidigt. Just nu vet jag inte riktigt hur jag känner inför resan. Jag vet inte om jag är nervös eller mest bara exalterad - eller både och. (Åh, det är så klyschigt - så klassisig - att jag nästan kräks.) Eller så är det skolan som spökar och gör att jag inte kan slappna av. Jag vet inte vad det är, men illamående är jag. Och gravid är jag inte. Det är väl kanske bara en del av mitt nuvarande liv - fullt av tomma ord och meningslösa meningar. (Det om något framkallar ju kräkreflexer hos vem som helst.)
"I'm sitting in a room
Made up of only big white walls and indoor halls
There's people looking through
The window though they know exactly what we're here for"
...
Jag skulle vilja säga att jag kommer att sakna allt här, men jag kan inte. Jag vill inte ljuga - jag skulle kunna lämna allt detta när som helst. Just nu är jag mest rädd hela tiden. Rädd för nästa sammanbrott, utbrott, nästa attack, nästa hot och nästa stämpel.
"I'm sitting in a room
Made up of only big white walls and indoor halls
There's people looking through
The window though they know exactly what we're here for"
...
Jag skulle vilja säga att jag kommer att sakna allt här, men jag kan inte. Jag vill inte ljuga - jag skulle kunna lämna allt detta när som helst. Just nu är jag mest rädd hela tiden. Rädd för nästa sammanbrott, utbrott, nästa attack, nästa hot och nästa stämpel.
Pang boom krasch!!!
Ja herre gud vad jag har legat i idag - nästan så att jag inte hunnit känna efter alls. Jag har varit på IKEA med mamma och köpt saker till mitt rum, jag har skruvat ihop och monterat upp och häftat allting på plats. Inkluderat där är en stol, som jag klädde om. Däremellan någonstans hann jag med ett samtal med Fröken Kurator också. Och nu ska jag sätta upp tavlor. Imorgon ska vi måla om, och sen ska jag putsa fönster på pappas jobb. Trettio stora fönster invändigt och utvändigt, plus två portars fönster. Ska tilläggas att fönstrena sitter två meter upp, vilket betyder att jag måste stå på en såndär hopfällbar stege á la den mindre varianten, och använda en förlängd fönsterskrapa. Och på fredag ska jag till Stockholm - äntligen - och få koppla av, få vara mig själv, få leva och andas lite igen.
Visst, jag känner mig lite stressad, lite uppjagad, men jag är samtidigt så jävla glad för att jag klarar av att göra alla de här sakerna! Jag var inne på IKEA idag!!! Jag tror inte ni förstår vilken seger det är, gör ni det? Jag kan gå runt och vänta på att nästa sammanbrott ska komma, men under tiden kan jag ju i alla fall känna mig lite nyttig och ambitiös - användbar.
Nu ska jag spika upp tavlor :D
Visst, jag känner mig lite stressad, lite uppjagad, men jag är samtidigt så jävla glad för att jag klarar av att göra alla de här sakerna! Jag var inne på IKEA idag!!! Jag tror inte ni förstår vilken seger det är, gör ni det? Jag kan gå runt och vänta på att nästa sammanbrott ska komma, men under tiden kan jag ju i alla fall känna mig lite nyttig och ambitiös - användbar.
Nu ska jag spika upp tavlor :D
Svåra steg!?
Jag har glömt ta mina mediciner några kvällar. Jag har fått medicinera lite själv, exprimentera lite och sådär. Och änsålänge känns det som om det har gått bra. Mitt pälsmonster Zippo håller koll på mig om kvällarna och ligger vid mina fötter och jagar iväg spindlarna och skuggorna när de blir för många. När jag och mamma tittade på TV innan satt det helt plötsligt en gräshoppa på soffan. Jag hatar gräshoppor. Jag är livrädd för gräshoppor, precis som jag är livrädd för spindlar. Vilken tuff pirat jag är. Jag stod och hoppade i köket i säkert fem minuter för att det helt plötsligt var gräshoppor överallt. De hoppade innanför mina kläder. Inuti min mage.
Jag gjorde bananvåfflor innan idag och kände mig oerhört ambitiös. Och det blev fruktansvärt gott också. Enda anledningen till att jag kunde äta våfflor var för att min lunch bestod av ett äpple. Alltid denna jävla planering, alltid samma oro för att jag inte ska hinna göra allt det jag TÄNK göra och alltid samma tjat om saker jag inte VILL göra. Men jag gör dom ändå - naturligtvis - eftersom jag vet att det förväntas av mig. Och på torsdag nästa vecka börjar skolan, och innan dess är det rätt bra om jag kan bekanta mig med min Ångest, som fröken Kurator sa.
Som tur är ska jag få andas riktigt syre i helgen. Lite kraft till skolan, som just nu är det enda som seglar genom mitt huvud. Alla nya människor, ny klass, nya frågor, nya svar och nya blickar, nytt snack. Men Tingeling ska få laga, få berätta. Hon ska också bli lagad. Av mig. Jag duger trots allt kanske till något? <3
"Livet är en dans på rosor
Men det är en dans med svåra steg
Du ville visa att du fanns och att du levde
Och att inte allt var lika dött som dom
Du ville se alternativ i allt som inte var nåt var bra
Och att det gick att göra om
Du ville bara hjälpa till och vara snäll
Mot dom som praktiskt taget ingenting förstår
Du ville bara göra gott och ändå fick du namnet Fröken Svår"
- Lars Winnerbäck
Jag gjorde bananvåfflor innan idag och kände mig oerhört ambitiös. Och det blev fruktansvärt gott också. Enda anledningen till att jag kunde äta våfflor var för att min lunch bestod av ett äpple. Alltid denna jävla planering, alltid samma oro för att jag inte ska hinna göra allt det jag TÄNK göra och alltid samma tjat om saker jag inte VILL göra. Men jag gör dom ändå - naturligtvis - eftersom jag vet att det förväntas av mig. Och på torsdag nästa vecka börjar skolan, och innan dess är det rätt bra om jag kan bekanta mig med min Ångest, som fröken Kurator sa.
Som tur är ska jag få andas riktigt syre i helgen. Lite kraft till skolan, som just nu är det enda som seglar genom mitt huvud. Alla nya människor, ny klass, nya frågor, nya svar och nya blickar, nytt snack. Men Tingeling ska få laga, få berätta. Hon ska också bli lagad. Av mig. Jag duger trots allt kanske till något? <3
"Livet är en dans på rosor
Men det är en dans med svåra steg
Du ville visa att du fanns och att du levde
Och att inte allt var lika dött som dom
Du ville se alternativ i allt som inte var nåt var bra
Och att det gick att göra om
Du ville bara hjälpa till och vara snäll
Mot dom som praktiskt taget ingenting förstår
Du ville bara göra gott och ändå fick du namnet Fröken Svår"
- Lars Winnerbäck
Dead.
Och vad är dte meningen att man ska göra när världen tycks stå stilla och ingenting fungerar? När kroppen stannar mitt i en rörelse och det blir kortslutning i hjärnan. Och hjärtat bara känns som en tung, iskall klump i bröstet. Ibland oroar det mig något fruktansvärt - det gör mig rädd. Skräckslagen. Och när det inte känns som om det finns någon hjälp att få.. Fast jag vet ju att det finns det. Det känns bara som om den är utom räckhåll och för långt borta. Det känns så hopplöst. Och jag känner mig så värdelöst. Men vem vill höra det? Alla människor förnekar det, säger saker de inte menar för att vara snälla. Ibland är det tur att människor utan krav finns. Eller - finns dom?
I never really liked you anyway..
I never really liked you anyway..
Running with scissors.
Rädsla är en vanligt förekommande känsla. En känsla som alla människor någon gång i sitt liv kommer att uppleva eller har upplevt. Rädlsa är en obehaglig känsla, men kanske är den nödvändig? Ångest är en överlevnadsinstinkt, som säger till kroppen att göra sig redo för att fly. Rädsla framkallar Ångest. Eller gör den det? Jag har ingen aning, och ifrågasätter inte om det är så. Jag bara undrar. Jag undrar för att jag vill veta och för att jag är så fruktansvärt borttappad i mina egna känslor. Jag tror ibland att jag kommer att drunka i mig själv. Jag tror ibland att jag ska dränka mig själv när jag dricker för häftigt. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det kryper på golvet. Fotstegen låter dova mot den gamla trappan. Det ekar och min mage drar ihop sig. Av Ångest. Av Mörkret. Av Monstrena i garderoben och spökena under sängen. Han ligger där och väntar på mig nu. Om jag bara visste vad som hjälper mot de här känslorna. Eller, jag vet ju.. Och jag har redskap. Jag har Hjälp där i lådan och i den lilla silvriga burken.
Jag vill drömma silverdrömmar och försvinna bort. Jag vill slippa detta nu.
Jag vill drömma silverdrömmar och försvinna bort. Jag vill slippa detta nu.
Splittrat
Jag vet inte varför det känns som det gör, men nu gör det det iaf. Och det känns inte så bra. (Det är ju fan vad det ska kännas saker hela tiden.) Och det hände saker igår som jag inte vet hur jag ska tackla eller hur jag ska hantera. Jag vet inte vart jag ska ta vägen och jag är för trött för att kunna sova, för hungrig för att äta och för törstig för att dricka. Och regnet fortsätter att falla alla kilometer ner från himlen, utan att bry sig om Varför. De bara gör det, och ibland känns det som om jag också faller. Alldeles för långt och för länge.
Och när Ångesten tar över och jag inte har någonting att säga emot så försvinner verkligheten på en sekund, och jag kan bara låta det gå. Jag behöver Tid och Kraft, men det är saker jag inte äger. Ting jag inte förstår mig på längre. Ibland känns det som om Tiden bara är ett begrepp som ingen egentligen förstår sig på, men de låtsas att de gör det för att de tror sig veta. När de egentligen inte har en aning. Jag hade ingen aning igår. Ingen aning om vad som hände eller vad det var som gjorde att Han och Armén kom och hälsade på. Varför växer Ångesten inuti mig? Den skulle ju försvinna! Läkaren sa att det skulle bli mindre, att jag skulle kunna kontrollera det! JAG SKULLE KUNNA KONTROLLERA DEN!!! Varför växer den då hela tiden? Känslorna växer hela tiden och tar över. Jag blir uppäten inifrån.
Det var det som hände igår. Jag blev uppäten inifrån och jag kunde inte göra någonting åt det. Det var för sent för att göra motstånd, och Hans ord i mitt huvud, Hans handlingar i min kropp förstörde mig. Och när jag låg på badrumsgolvet och skakade med mitt huvud i Prinsessans knä och skrek att läkaren sa att det skulle försvinna och att det aldrig blir tyst och att dödsskriken alltid ekar, märkte jag själv hur rädd jag blev. Jag har aldrig sagt orden högt innan, inte De orden, inte till någon. Inte ens till mig själv. Jag har aldrig insett hur rädd detta verkligen gör mig. Prinsessan klappade mitt hår och sa att allting kommer att bli bra, en dag. Men jag tvivlar, jag vet inte vilken dag som skulle kunna göra allting bättre.
Om inte Prinsessan följt efter mig in i badrummet, om inte hon hade skrikit på mig, gråtit och sagt till mig, kramat om mig och brytt sig om mig, vet jag inte hur jag hade mått idag. Enda spåret jag har efter gårkvällen nu är ett bitmärke på vänsterarmen, men det är allt. Inga stick- eller skärsår. Inga brännmärken. Inga drunkningsolyckor eller självmord. Tack vare Prinsessan? Antagligen. Hon sa själv: "Om du hade stängt dörren innan jag hunnit in till dig vet jag inte vad som hade kunnat hända. Det finns ju hur många vassa och farliga saker där inne. Jag hade slått in dörren om du inte hade öppnat, fan." Jag skrämmer mig själv. Jag kan inte fatta vad det var jag verkligen gjorde. Jag förstår inte, får inte in det i min skalle. Jag är rädd för det mesta, men jag är mest rädd för mig själv, och vad jag är kapabel till - och villig? - att göra mot mig själv, med mig själv, och mot andra.
Anders blev arg när jag låste in mig på toaletten där uppe sen, men jag skulle bara kissa. Han blev arg i alla fall. Och antagligen rädd, han också. Sen gick han in i en glasruta och fick lite skrapsår lite här och var. Och så många glassärvor! Så många glasbitar, som låg där och blänkte i det jumma skenet från lamporna där inne. Så många bitar av glitter som låg där och ropade, kallade och lockade. Danne var skärrad, arg och ledsen. Fylleångest kallade han det imorse när han ringde, och jag tror honom. Jag hoppas att han är okej, och det verkade nästan så på honom. Överlag var det, trots allt, en bra fest. Det var trevligt folk, det var bra musik och det var mycket sprit. I alla fall i min kropp. Inte för mycket, men tillräckligt mycket. Både av den ena och den andra sorten.
Regnet uatnför har upphört och blysmaken på tungan gör mig illamående och snurrig. Jag borde gå och lägga mig igen. Jag borde somna nu, och sen borde jag inte vakna igen. Allt jag vill är att få vila, på riktigt. Jag vill vila utan att behöva oroa mig för fotstegen i trappan, spindlarna på golvet eller dödsskriken som studsar mot väggarna.
AM
Jag är på sånt humör så jag lyssnar på Alanis Morisette på hög volym och målar naglarna svartglittriga.
I´m here but I´m really gone
I´m wrong and I´m sorry baby
I´m wrong and I´m sorry baby
Footsteps couting..
Och inte visste jag, att främlingar kunde bli vänner. Att ovän kunde bli snäll och att aska kunde bli eld. Tiden spelar ingen roll, sa hon, och hon sa det med övertygelse och fast blick. Hennes kropp var orolig. She was a Girl, Interrupted. Och det var hon som sa, att naturlagarna inte alltid stämmer. Det var hon.
Jag var nervös. Jag var lite rädd och väldigt orolig. Men nu är jag glad. Nu känner jag mig lättad och lite friare och jag mår nog lite bättre, även om tröttheten ligger över mig som ett åskmoln. Åskan ja. Det åskade inatt. Men där låg vi två och pratade och mumlade och lyssnade. På varandra och på åskan, och jag kan bara hoppas att du tycker som jag. För jag tyckte att det var väldigt roligt.
Jag vet inte om jag mår bättre överlag, eller om det bara är oron som har lättat en litenliten aning. Ibland känns det som om Ångesten tar över för mycket, fortfarande, och ibland blir jag livrädd - skräckslagen - för mig själv. För mina egna tankar, mitt eget huvud. Det är sjukt vad mycket som kan hända inuti ett huvud på bara några sekunder. Ja, det är vad det är - sjukt. Men inte tillräckligt farligt. Ojoj.
One, two, three, four..
Jag var nervös. Jag var lite rädd och väldigt orolig. Men nu är jag glad. Nu känner jag mig lättad och lite friare och jag mår nog lite bättre, även om tröttheten ligger över mig som ett åskmoln. Åskan ja. Det åskade inatt. Men där låg vi två och pratade och mumlade och lyssnade. På varandra och på åskan, och jag kan bara hoppas att du tycker som jag. För jag tyckte att det var väldigt roligt.
Jag vet inte om jag mår bättre överlag, eller om det bara är oron som har lättat en litenliten aning. Ibland känns det som om Ångesten tar över för mycket, fortfarande, och ibland blir jag livrädd - skräckslagen - för mig själv. För mina egna tankar, mitt eget huvud. Det är sjukt vad mycket som kan hända inuti ett huvud på bara några sekunder. Ja, det är vad det är - sjukt. Men inte tillräckligt farligt. Ojoj.
One, two, three, four..
That scar.
Orolig dag med positiv överraskning, för jag hade massa pengar på kontot. Jag luktar vin och rök och äter rostade mackor och dricker te. Jag kommer må dåligt över det imorgon, vilket påminner mig om: Medicinen. Idag var jag ju också hos fröken Kurator, den nya, och vi pratade om min Ångest, min Panikångest och vad det egentligen är. Hon sa till mig att ett bra sätt att minska Ångesten - för bli av med den går inte, den finns där, genetiskt, som en överlevandsinstinkt - är att bekanta sig med den. Jotack. Så jag ska bli kompis med hela Armén och alltihopa?
Den ljuger om den säger att den tvekade innan den slog.
Men jag fick sitta några timmar och dricka upp en vinflaska och röka upp ett paket cigg tillsammans med Världens Bästa Mamma, och det enda som saknades var hennes dotter: Tingeling. Och FYFAN vad jag saknar henne, och det är ju helt sanslöst. Visst, det kanske är vinet som skriver nu, men ändå.
Zippo välkomnade mig inte när jag kom hem, men en liten fågel och tretusen mygg och andra äckliga nattlevande flyginsekter gjorde. Stackars fågel, men jag tror den flög ut.
Nu lyssnar jag på Emil Jensens "Väck Mig Inte Imorgon", och drömmer om min begravning, och det känns lite knasigt. När jag innan idag diskuterade vad som kommer att hända efter gymnasiet med Prinsessan. Helknas, verkligen.
Och här sitter jag nu och ger råd och det har jag gjort hela dagen: Lyssnat och gett råd och pratar och berättat litegrann. Men aldrig att jag skulle få för mig att lyda mina egna råd och lyssna på mig själv. Det funkar ju inte. Man är helt enkelt klokast när det gäller andra. Vilket leder mig in på: den 14:e augusti. Var det inte så, Isak? Men då ses vi där.
Mysig natt.
Den ljuger om den säger att den tvekade innan den slog.
Men jag fick sitta några timmar och dricka upp en vinflaska och röka upp ett paket cigg tillsammans med Världens Bästa Mamma, och det enda som saknades var hennes dotter: Tingeling. Och FYFAN vad jag saknar henne, och det är ju helt sanslöst. Visst, det kanske är vinet som skriver nu, men ändå.
Zippo välkomnade mig inte när jag kom hem, men en liten fågel och tretusen mygg och andra äckliga nattlevande flyginsekter gjorde. Stackars fågel, men jag tror den flög ut.
Nu lyssnar jag på Emil Jensens "Väck Mig Inte Imorgon", och drömmer om min begravning, och det känns lite knasigt. När jag innan idag diskuterade vad som kommer att hända efter gymnasiet med Prinsessan. Helknas, verkligen.
Och här sitter jag nu och ger råd och det har jag gjort hela dagen: Lyssnat och gett råd och pratar och berättat litegrann. Men aldrig att jag skulle få för mig att lyda mina egna råd och lyssna på mig själv. Det funkar ju inte. Man är helt enkelt klokast när det gäller andra. Vilket leder mig in på: den 14:e augusti. Var det inte så, Isak? Men då ses vi där.
Mysig natt.
Wildfire
Och jag hade så fel. Jag trodde så fruktansvärt fel. Och som vanligt var det jag som stod där, som ett fån, och trodde mig att hittat Rätt. Men jag förstår. Jag tror att jag förstår Varför. Jag vet Varför. Hela jag är ju Fel. Och då blir det ju lätt såhär - trasigt. Jag kan inte fatta att jag lät mig dras med, att jag lät mig förföras av drömmen och tanken på att det var Rätt, dethär. Det kändes Sant, det kändes Bra och det kändes som en litenliten Trygghet. När ska jag lära mig? Kommer jag någonsin att lära mig? Lära mig av mina misstag och låta bli att upprepa dom.
När ska jag ta tag i mig själv och den där pillerasken och kniven? När jag skrivit färdigt.
Wildfire?
Det låter lugnt, men farligt.
Vackert, men livsfarligt.
När ska jag ta tag i mig själv och den där pillerasken och kniven? När jag skrivit färdigt.
Wildfire?
Det låter lugnt, men farligt.
Vackert, men livsfarligt.
Vattenkyss!
Jag har läst ut "du & du & du" nu. Och jag har tänkt en massa och en massa ord strömmar genom hela min brunbrända kropp just nu. En massa ord vill ut nu. Och en massa energi strömmar genom mig och vill att jag ska skrika rakt ut, att jag ska hoppa upp och ner, att jag ska springa i skogen just nu. Den energin vill att jag ska acceptera det faktum att en Lycka som bara overkliga personer kan frambringa strömmar genom min kropp och min själv just nu. En Lycka som vinet inte har någonting med att göra. Mina ögon bränns av vin.
Men jag har min egen Nils. Nils är en funderande 20-åring som begraver sig själv levande; som tänker massor på massor av saker och som pratar. Men min funderande pojke - man? Nej, pojke - heter Niklas. Han är egentligen inte ens min. Jag saknar bara honom. Och jag tycker lite synd om honom, för att jag saknar honom. Jag saknar hans sätt att svamla så mycket att det blir helt kaotiskt mysig stämning över hela Vintergatan.
Så här sitter jag nu, dricker vin och leker med ord. Jag leker med mina egna tankar också, jag leker med min egen själ och jag trivs. Jag trivs så jävla bra. Och det känns som om jag precis blivit kysst av Vattnet igen.
Men jag har min egen Nils. Nils är en funderande 20-åring som begraver sig själv levande; som tänker massor på massor av saker och som pratar. Men min funderande pojke - man? Nej, pojke - heter Niklas. Han är egentligen inte ens min. Jag saknar bara honom. Och jag tycker lite synd om honom, för att jag saknar honom. Jag saknar hans sätt att svamla så mycket att det blir helt kaotiskt mysig stämning över hela Vintergatan.
Så här sitter jag nu, dricker vin och leker med ord. Jag leker med mina egna tankar också, jag leker med min egen själ och jag trivs. Jag trivs så jävla bra. Och det känns som om jag precis blivit kysst av Vattnet igen.
Skrammel
Igår var en ganska så bra dag. En bra med ganska många skratt, väldigt många leenden och en hel del cyklande. Bra dag alltså. Men samtidigt så gnager tvivlet på insidan. Jag vill ju bara skratta, jag vill leva, precis som alla andra. Och ibland så lyckas jag, och det borde jag ju göra nu, när jag får hjälp, men ibland så. Ibland tar Ångesten över starkare än den brukar och ibland så vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen. Och det hoppar, från dag till dag, från glädje till ångest, och tillbaka igen. Men i slutändan är det ändå alltid Ångesten som vinner. Varför vet jag inte. Än.
När jag cyklade hem igår natt var det mörkt. Beckmörkt. Och jag cyklade snabbt som om jag var med i Tour de France och jag var livrädd och hade Paniken på pakethållaren. Men om jag inte varit så rädd, om jag inte haft Paniken med mig och om jag inte cyklat för Mitt Liv, så hade jag nog kunnat beundra. Beundra Ljungen i ett obefintligt ljus på ett sätt man aldrig gör annars. Jag hade nog kunnat förundras över hur vackert det var i Mörkret, något jag inte heller brukar göra och är speciellt van vid. För jag tror att jag såg i kanten av mitt vänstra öga att det var vackert, där i Mörkret. En konstig iakttagelse.
Och jag önskar att jag kunde, för jag skulle så gärna vilja, säga att jag lever. Men istället så säger jag, med fast övertygelse: Jag dör.
När jag cyklade hem igår natt var det mörkt. Beckmörkt. Och jag cyklade snabbt som om jag var med i Tour de France och jag var livrädd och hade Paniken på pakethållaren. Men om jag inte varit så rädd, om jag inte haft Paniken med mig och om jag inte cyklat för Mitt Liv, så hade jag nog kunnat beundra. Beundra Ljungen i ett obefintligt ljus på ett sätt man aldrig gör annars. Jag hade nog kunnat förundras över hur vackert det var i Mörkret, något jag inte heller brukar göra och är speciellt van vid. För jag tror att jag såg i kanten av mitt vänstra öga att det var vackert, där i Mörkret. En konstig iakttagelse.
Och jag önskar att jag kunde, för jag skulle så gärna vilja, säga att jag lever. Men istället så säger jag, med fast övertygelse: Jag dör.
Det skramlar..
Och där står grannen, överdrivet trevlig och social, på ett behagligt och trivsamt sätt. Och här står jag, och tänker över min död, och hör egentligen inte ett ord av hans prat. Jag märker inte hans försök att vara en Bra Granne. Jag bara sår där, som ett fån, med mina solglasögon som hindrar honom från att se mina tomma ögon, och där springer hans son, och tittar blygt på mig. Och det är honom jag ska sitta barnvakt till, om jag fortfarande lever då, vill säga.
Och Ångesten samlas som en klump i magen, och dessa patetiska tonårsproblem borde inte bringa mig sådan olycka. Men jag är svag - nej, förlåt - jag är känslig. Så ska det tydligen heta. Jag vet varken ut eller in, fram eller bak, och jag gör inga överdrivet stora försök till att lista ut hur det egentligen ska se ut. Jag orkar helt enkelt inte bry mig, för tillfället.
Tingeling är långt borta med sin Ångest. Hon ligger bredvid Jonas i sängen och förklarar och jag älskar henne för hennes mod. För hennes styrka. Och herre gud vad jag saknar henne! Jag vill sitta bredvid henne på stenarna och prata om det första som ploppar upp i huvudet, och jag skulle göra vad som helst för att kunna göra det nu. <3
Alla känslor känns tveksamma, utom Saknaden. Tveksam.
Och Ångesten samlas som en klump i magen, och dessa patetiska tonårsproblem borde inte bringa mig sådan olycka. Men jag är svag - nej, förlåt - jag är känslig. Så ska det tydligen heta. Jag vet varken ut eller in, fram eller bak, och jag gör inga överdrivet stora försök till att lista ut hur det egentligen ska se ut. Jag orkar helt enkelt inte bry mig, för tillfället.
Tingeling är långt borta med sin Ångest. Hon ligger bredvid Jonas i sängen och förklarar och jag älskar henne för hennes mod. För hennes styrka. Och herre gud vad jag saknar henne! Jag vill sitta bredvid henne på stenarna och prata om det första som ploppar upp i huvudet, och jag skulle göra vad som helst för att kunna göra det nu. <3
Alla känslor känns tveksamma, utom Saknaden. Tveksam.
No further
Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag har suttit med fingrarna på tangenterna hur länge som helst, men kommer ingen stans. Ångesten är för stark, det Dåliga Samvetet för stort. Jag är inte säker på att jag klarar detta. Musiken är inte tillräckligt hög, inte tillräckligt stark, inte tillräckligt låg eller svag för att jaga iväg Honom. Musiken är inte tillräcklig. Jag får inte röra mig, inte göra någonting som kan orsaka andra människor smärta. Jag får inte yttra ett ljud, inte viska en stavelse. Jag måste Ångra det jag gjorde och snart, snart, väldigt snart, så tar nog Ångesten och Armén över helt. Kavalleriet är påväg. Jag hör dom i trappan.
Enda stället jag just nu inte känner mig bortjagad, portad, ifrån är Världen i Boken - Boken Harry Potter. Jag gråter såfort de hamnar i minsta problem och får hjärtklappning såfort det händer någonting som inte är helt bra. Jag sitter med en puls väldigt högt över den normala vilopulsen och läser en bok, som borde vara avkopplande, medans kristaller sakta rullar nerför mitt ansikte. Det har alltid varit avkopplande att läsa innan. Jag har inte heller gråtit av känslomässiga skäl på väldigt länge, så detta är något nytt för mig. För tillfället.
Gårkvällen var speciell, kan man kanske säga. Det var underbart roligt att få träffa Anna och Stephanie, igen. Det var trevligt att få gå runt och snacka med alla möjliga människor. Det kändes bra att bara umgås, att bara vara i samma rum som Henrik utan att flippa. Det kändes bra att träffa Anders också, till en början. Men, som Lars W sjunger i sin "Varning för ras", kan dina ögon krossa min värld, som stenar mot glas. Och det gjorde dom igår.
Förlåt Storebror, för att jag gjorde dig besviken.
Enda stället jag just nu inte känner mig bortjagad, portad, ifrån är Världen i Boken - Boken Harry Potter. Jag gråter såfort de hamnar i minsta problem och får hjärtklappning såfort det händer någonting som inte är helt bra. Jag sitter med en puls väldigt högt över den normala vilopulsen och läser en bok, som borde vara avkopplande, medans kristaller sakta rullar nerför mitt ansikte. Det har alltid varit avkopplande att läsa innan. Jag har inte heller gråtit av känslomässiga skäl på väldigt länge, så detta är något nytt för mig. För tillfället.
Gårkvällen var speciell, kan man kanske säga. Det var underbart roligt att få träffa Anna och Stephanie, igen. Det var trevligt att få gå runt och snacka med alla möjliga människor. Det kändes bra att bara umgås, att bara vara i samma rum som Henrik utan att flippa. Det kändes bra att träffa Anders också, till en början. Men, som Lars W sjunger i sin "Varning för ras", kan dina ögon krossa min värld, som stenar mot glas. Och det gjorde dom igår.
Förlåt Storebror, för att jag gjorde dig besviken.
Galenskap i en flaska
Nu har jag den där konstiga känslan i magen igen. Den där tomma, äckliga, smutsiga känslan som säger att någonting inte är som det ska. Det kan ju i och för sig vara så att det so inte är som det ska är Jag, och då finns det inte mycket att göra. Jag har mycket att göra imorgon. Men innan dess ska jag lyckas somna, och sen vakna igen också. Jag vet inte hur jag ska lyckas. Oron gnager på insidan. Det känns verkligen som om jag kommer att ätas upp inifrån av allt detta, och jag vet inte om jag orkar med det.
Men varför klagar jag hela tiden? Jag skriver om Oro, Rädsla och Ångest, och jag vet inte längre varför. Men hur ska jag kunna skriva om någonting annat, när jag inte längre känner till någonting annat? Jag borde sluta med detta, å andra sidan gör jag inte detta för någon annans skull, utan min egen. Bara det känns väldigt konstigt; väldigt fel.
Jag ligger mest i min säng och lyssnar på musik och läser. Jag läser Harry Potter nu, sista boken, och det är verkligen svårt att släppa den. Det är en helt annan värld, som tillät mig att en gång vandra in i den, och sedan dess har jag fått gå runt där, när jag vill. Den världen tilltalar mig väldigt starkt, måste jag säga. Jag skulle så gärna vilja leva i en annan värld, en värld där fester och kompisar och kläder och skola inte hade så stark inverkan på mig. Jag skulle vilja leva i min egen värld, och jag skulle nog göra vad som helst för att få hitta den världen.
Jag är fylld av saknad och sorg och oro. Det är inga behagliga känslor, inga behagliga tillstånd att befinna sig i. Detta gör mig galen. Jag håller på att krypa ur mitt eget skinn känns det som! Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Och allt detta är bara svammel som ingen uppskattar. Jag borde inte ta upp plats här..
Godnatt, älvor, jättar och troll.
Sov så gott, och dröm sött, så ses vi snart igen.
Men varför klagar jag hela tiden? Jag skriver om Oro, Rädsla och Ångest, och jag vet inte längre varför. Men hur ska jag kunna skriva om någonting annat, när jag inte längre känner till någonting annat? Jag borde sluta med detta, å andra sidan gör jag inte detta för någon annans skull, utan min egen. Bara det känns väldigt konstigt; väldigt fel.
Jag ligger mest i min säng och lyssnar på musik och läser. Jag läser Harry Potter nu, sista boken, och det är verkligen svårt att släppa den. Det är en helt annan värld, som tillät mig att en gång vandra in i den, och sedan dess har jag fått gå runt där, när jag vill. Den världen tilltalar mig väldigt starkt, måste jag säga. Jag skulle så gärna vilja leva i en annan värld, en värld där fester och kompisar och kläder och skola inte hade så stark inverkan på mig. Jag skulle vilja leva i min egen värld, och jag skulle nog göra vad som helst för att få hitta den världen.
Jag är fylld av saknad och sorg och oro. Det är inga behagliga känslor, inga behagliga tillstånd att befinna sig i. Detta gör mig galen. Jag håller på att krypa ur mitt eget skinn känns det som! Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Och allt detta är bara svammel som ingen uppskattar. Jag borde inte ta upp plats här..
Godnatt, älvor, jättar och troll.
Sov så gott, och dröm sött, så ses vi snart igen.
Varning för ras!
Jag sitter här och häver i mig varm mjölk med honung i. Oron över att inte kunna sova har lagt sig som ett stort, svart regnmoln i taket igen och mardrömmarna svävar utanför mitt förnster, redo att få klampa in och göra storslagen entré. Jag borde göra någonting åt det, sluta tänka på det, det är ju bara att somna, men just nu upptar de tankarna väldigt stora delar av min hjärna. Vilket inte är så bra, tror jag. Jag har börjat läsa Harry Potter-boken nu, och hittills går det bra, även om det ibland är svårt att få orden att inte simma runt. Jag har svårt att koncentrera mig och blir rastlös och helt knasig av orden, ändå vill jag så gärna läsa. Fast ibland undrar jag om mamma inte fick en upplaga av den swahiliska översättningen.
På fredag är det fest, och människor jag inte vill träffa vet jag ska dit, vilket gör det hela väldigt orosfyllt och ångestladdat. Att förbereda sig mentalt inför så mycket folk tar mer tid än vad jag har. Sen ska det i och för sig bli intressant att träffa några människor igen. Se om de känner igen mig i min nya, feta look, och se hur de reagerar, om de reagerar på mitt sätt att vara. Mitt lättsamma, glada, nya jag. (?) Nej. Jag har inget nytt, lättsamt, glatt jag. Jag är nog ganska mycket precis som vanligt. Fast Rädslan och Oron över min kära moder växer och gör att jag hellre stannar kvar på mitt mörka rum, än umgås med min kära far, som är min största idol.
Och Zippo, min prins, jag älskar dig. Du är den finaste jag vet och jag kommer aldrig att lämna dig. Tack för alla oräkneliga gånger du tröstat mig - jag önskar så högt att du förstår mina ögon. <3
På fredag är det fest, och människor jag inte vill träffa vet jag ska dit, vilket gör det hela väldigt orosfyllt och ångestladdat. Att förbereda sig mentalt inför så mycket folk tar mer tid än vad jag har. Sen ska det i och för sig bli intressant att träffa några människor igen. Se om de känner igen mig i min nya, feta look, och se hur de reagerar, om de reagerar på mitt sätt att vara. Mitt lättsamma, glada, nya jag. (?) Nej. Jag har inget nytt, lättsamt, glatt jag. Jag är nog ganska mycket precis som vanligt. Fast Rädslan och Oron över min kära moder växer och gör att jag hellre stannar kvar på mitt mörka rum, än umgås med min kära far, som är min största idol.
Och Zippo, min prins, jag älskar dig. Du är den finaste jag vet och jag kommer aldrig att lämna dig. Tack för alla oräkneliga gånger du tröstat mig - jag önskar så högt att du förstår mina ögon. <3
Morgonblaha-blaha.
Klockan är tjugo minuter i ett och jag har precis avlägsnat mig från täckets varma klor. Jag gjorde det dessutom i rätt tid, eftersom sista låten på den enkommaåtta timmar långa spellistan spelades. Mamma tror nog att jag sover, för hon rusar till telefonen, som hon inte riktigt vet var den är. Och här siter jag och har en telefon en decimeter från min högerhand.
Innan jag gick upp läste jag lite i min bok. För tillfället läser jag "du & du & du" av Per Nilsson. Jag har läst den en gång innan, och jag älskar hans sätt att skriva och berätta. Jag vet inte varför, men fint är det. Nu är det nog tänkt att jag ska äta frukost, men jag är inte hungrig utan mår mest illa. Nu tog musiken slut. Och jag har fruktansvärt ont i käken, på höger sida, nästan uppe vid örat. Tänderna värker också.
Ett sorgset leende sprider sig över min mun och en mild glädje har tagit över min kropp. Fråga mig inte Varför.
Innan jag gick upp läste jag lite i min bok. För tillfället läser jag "du & du & du" av Per Nilsson. Jag har läst den en gång innan, och jag älskar hans sätt att skriva och berätta. Jag vet inte varför, men fint är det. Nu är det nog tänkt att jag ska äta frukost, men jag är inte hungrig utan mår mest illa. Nu tog musiken slut. Och jag har fruktansvärt ont i käken, på höger sida, nästan uppe vid örat. Tänderna värker också.
Ett sorgset leende sprider sig över min mun och en mild glädje har tagit över min kropp. Fråga mig inte Varför.
