D-Ö-D
Ibland, vid speciella och mindre trevliga tillfällen, står det DÖD skrivet med stora bokstäver, vart jag än tittar. Ungefär som i Secret Window, när det står "Shot Her" överallt. Han dödar henne, ja, och odlar sen majs över hennes döda kropp. Jag skulle också vilja odla majs, men inte över någons döda kropp. Det är ju fan vad jag ska tänka på Döden hela tiden. Vågar man säga det till sin kurator, eller är det då hon skickar en till psyk och man blir klassad som manodepressiv? Minst en gång om dagen tänker jag på hur jag vill - och ska! - dö. Jag tänker ut sätt på vilka jag ska göra illa mig själv, straffa mig själv, hur jag ska kunna försvinna från världen utan att någon märker det.
Det blev inga öl eller konserter idag, och jag tror inte att en enda brydde sig så värst mycket. Jag tror inte att de saknade mig, över huvud taget. Det borde de inte göra. Jag är nämligen en sådan person som man helst och gärna slipper, eftersom jag bara säger och gör fel saker, hela tiden - dumma saker! Dessutom vill människor helst inte bli sedda med mig, eftersom jag är så ful. Jag vet att det är så, ni behöver inte låtsas. Inte nu längre, jag förstår.
Jag vet att jag borde börja bli bättre nu, i mitt "tillfrisknande". Men för att kunna bli frisk, måste man ju vara sjuk. En liten del av mig har börjat förstå varför jag äter medicin för denna sjukdom, som jag inte förstår mig på, men en annan del av mig - en större del av mig - tycker att jag är precis som jag brukar. Bara lite mer besatt av tanken att få dö. (Har jag inte alltid varit det?) Jag tycker som sagt om att förnedra mig själv och göra mig själv illa, det är lite det som är själva grejen med med liv för tillfället. Att tala om för mig själv hur ful jag är, dra i mitt eget hår, riva upp sår och pilla sönder ärr har blivit en bekväm del av "vardagen", något jag ser fram emot och längtar till. Och jag har gjort mig en egen skattkista, med alla mina värdefullaste saker i.
Ofta är det så att man skriver mest på kvällen och natten. Kanske är det mörkret i sig som bidrar till att skrivandet går lättare, eller så gör mörkret att ett lugn; en fristad, infinner sig under de timmarna. Men precis som för många andra skriver jag helst på kvällen och natten, i lugnet - i min fristad. Mitt rum har ju dessutom börjat likna ett riktigt rum nu, vilket gör att jag känner mig lite mer hemma här nu. Det är svart och vitt - min värld. Just nu, när det är mörkt och jag har druckit upp mitt vita te, känner jag mig klarsynt. Man behöver ju inte nödvändigtvis se för att vara klarsynt, tvärt om. Ofta tycker man att man ser en sak väldigt klart och tydligt, men man glömmer det viktigaste av allt - det som finns under ytan. Och om man inte kunde se ytan i sig, skulle man vara tvungen att lyssna till det dunkande hjärtat. (Detta känns mest som klyschigt snack, och kanske det är, men låt det då vara det.)
Jag trivs i alla fall bäst under ytan, inte över. Whatever that means.
Det blev inga öl eller konserter idag, och jag tror inte att en enda brydde sig så värst mycket. Jag tror inte att de saknade mig, över huvud taget. Det borde de inte göra. Jag är nämligen en sådan person som man helst och gärna slipper, eftersom jag bara säger och gör fel saker, hela tiden - dumma saker! Dessutom vill människor helst inte bli sedda med mig, eftersom jag är så ful. Jag vet att det är så, ni behöver inte låtsas. Inte nu längre, jag förstår.
Jag vet att jag borde börja bli bättre nu, i mitt "tillfrisknande". Men för att kunna bli frisk, måste man ju vara sjuk. En liten del av mig har börjat förstå varför jag äter medicin för denna sjukdom, som jag inte förstår mig på, men en annan del av mig - en större del av mig - tycker att jag är precis som jag brukar. Bara lite mer besatt av tanken att få dö. (Har jag inte alltid varit det?) Jag tycker som sagt om att förnedra mig själv och göra mig själv illa, det är lite det som är själva grejen med med liv för tillfället. Att tala om för mig själv hur ful jag är, dra i mitt eget hår, riva upp sår och pilla sönder ärr har blivit en bekväm del av "vardagen", något jag ser fram emot och längtar till. Och jag har gjort mig en egen skattkista, med alla mina värdefullaste saker i.
Ofta är det så att man skriver mest på kvällen och natten. Kanske är det mörkret i sig som bidrar till att skrivandet går lättare, eller så gör mörkret att ett lugn; en fristad, infinner sig under de timmarna. Men precis som för många andra skriver jag helst på kvällen och natten, i lugnet - i min fristad. Mitt rum har ju dessutom börjat likna ett riktigt rum nu, vilket gör att jag känner mig lite mer hemma här nu. Det är svart och vitt - min värld. Just nu, när det är mörkt och jag har druckit upp mitt vita te, känner jag mig klarsynt. Man behöver ju inte nödvändigtvis se för att vara klarsynt, tvärt om. Ofta tycker man att man ser en sak väldigt klart och tydligt, men man glömmer det viktigaste av allt - det som finns under ytan. Och om man inte kunde se ytan i sig, skulle man vara tvungen att lyssna till det dunkande hjärtat. (Detta känns mest som klyschigt snack, och kanske det är, men låt det då vara det.)
Jag trivs i alla fall bäst under ytan, inte över. Whatever that means.
Kommentarer
Trackback
