zebragalax

Jag sitter här utan att kunna tänka. Jag låg på soffan och tittade på när Carrie mötte Aleksandr för första gången och kunde identifiera mig med kvinnan hon stod och gjorde sig lite rolig över. Jag kände mig tom, orkeslös och äcklig. Efter en lång dag på stan, kringsnubblandes i mina ostabila kängor kände jag mig helt slut. Slut i rutan. Jag skulle kunna falla död ner nu, tänkte jag. Gick bort från publiken, bort från familjen och upp på mitt rum: jag vill inte skämmas, nu igen. Inte nu igen. Jag vill inte. Vill inte. Vill inte. Jag vill ju visa att jag alltid mår bra nu! Jag vill alltid må bra; måste alltid må bra. Numer. Jag har inte fått tillåtelse att må dåligt! Jag tar ju medi...

Jag hade glömt mina mediciner. Självklart var jag låg, hängig, självmordsbenägen och orkeslös. Om inte Energi och Lycka tillsätts i små, men naggande goda, mängder är det klart att ingenting fungerar. Samtidigt gör det mig rädd. Vad kommer - ska - hända den dagen när jag ska sluta ta mediciner? För inte tänker jag fortsätta gå på anti-depressiva hela livet. Jag är ju glad! (?)

Eller är det bara på låtsas?
Jag är vilsen i min egen livshotande skog.

Jag trodde att jag förberett mig väl.
Det blev som ett slag i magen.
Förlåt, men tårarna kom utan att jag hann tänka: Stopp.
Som en örfil och ett knäckt revben.
Jag hörde mitt eget eko i telefonen.
Jag lät ynklig och patetisk.


Förlåt, men detta är svårt att hantera.
Jag vet inte hur jag ska göra..

Orkar inte.

Vaknade. Mådde illa. Och jag ville inte gå upp. Illamåendet växte och jag började tänka: "inte är jag gravid, inte har jag drömt om dödsänglar eller liknanade, inte har jag väl fått... kräksjukan? Drick lite vatten." Och så drack jag eftertänksamt lite vatten. Hoppades på det bästa, precis som alla andra. Men det gick inte över. Inte ens efter att jag tvättat ansiktet, insett hur knasigt mitt hår såg ut och tagit av mig det alldeles för trånga linnet. Ingenting hjälpte. Illamåendet var ett faktum. Att jag sedan insåg att min rumpa ser ut som en femtioårings och att mina så kallade "kärlekshandtag" har blivit mer än bara två handtag, gjorde verkligen inte saken bättre. Mina axlar gjorde ont och käkarna var som ihopklistrade. Elände, kände jag.

Tills jag insåg att jag inte får jobba med illamående och kräksjukor i stugorna, för då blev det nästan lite värre. Jag hade ju efter idel tvivel till slut lyckats ena mina jag om att jag skulle klara av detta idag, jag skulle fixa maten, och jag skulle göra det i tid! Men näe. Fällebenet döck upp och jag var blind, för allt jag såg var en äcklig rumpa och ett bildäck runt höfterna. Jag mådde riktigt illa. Så jag somnade om, försökte glömma bort illamåendet. Men drömde så konstiga drömmar att jag började undra över mitt psykiska tillstånd: är detta normalt? Psykosliknande. Oroväckande. Äckliga drömmar. Så jag gick upp. Reste mig. Och så tänkte jag: yoghurt brukar coola ner magen, jag testar med det! Och så öste jag på kanel på mammas lättyoghurt och müslin är ju faktiskt rätt så god... Magen höll inte med mig, inte idag. Och när jag släppte in hunden, alldeles snöig om nosen, trodde jag att jag skulle dö: allt blev svart och det sög till i hela kroppen, precis som om jag skulle sugas upp av min egen kropp och försvinna i ett svart hål som satt mitt i magen. Ungefär så kändes det.

Men jag dog inte. Och när jag slutligen tagit mig hela den långa vägen till soffan började jag inse varför jag slutade hälla i mig alkohol såfort det var fest och varför jag slutade shotta Zambuca innan skolan: jag hatar att må illa. Precis som jag inte klarar av att dricka vanlijvodka längre så klarar jag inte av illamåendet för mycket alkohol för med sig. Sömnigheten är bättre. Den är underbar. Huvudvärken är långt ifrån underbar, men när den kommer är jag i alla fall beredd. Men illamående... Det knäcker även mig. Fan vad ynklig jag har blivit! Och dessutom tjock.

Men när jag sedan komit till insikt, insett att jag inte gillar att bli ÄCKEL-full längre bara för att glömma - glömma kan man ju göra ändå! Varför sa ingen det tidigare? - insåg jag att jag verkligen inte har något att klaga över. Så för att stilla mitt i övrigt så fruktansvärt dåliga samvete skänkte jag lite pengar till de Läkare Utan Gränser som för tillfället jobbar i Haiti. Med hopp en bättre värld i framtiden, än den vi lever i idag. För den känns ganska död på sina håll. Och det var min dag i sin helhet. Illamåendet och det faktum att människor lever i rädsla, panik och skräck har inte försvunnit. Det står hugget i all den sten som under åren rasat. Och alla de tankar som vi tänker...
Nej, nu börjar det flippa ur. Kanske är medicinerna starkare än jag tror.


Usch för detta. Godnatt.

Jag är helt slut i kroppen. Jag har ont överallt, känns det som. Det känns även som om jag bara klagar hela tiden på att jag har just ont och är helt slut. Men så är det, just nu. Och just nu funderar jag mycket. Just nu tänker jag mycket och då blir det lätt tårar på kudden och ångest i kroppen. Jag vet inte vad jag ska skriva, men jag vill skriva.

Jag lever i en liten saga för tillfället.

"Du är en saga för god, för att vara sann
Det är en saga i sig att vi funnit varann"
Lisa Ekdahl - Vem vet? <3

Huden runt mina ögon svider nu igen. Den svider av för många salta tårar och för mycket tänkande. För lita självkänsla, för få varma tankar, för många minusgrader. På insidan. För stressigt, för mycket, för lite, för dålig, för hemsk, för vidrig och äcklig. Jag har ångest i hela magen och min kropp vill vända sig ut och in, det är jag säker på. Den har legat i bakhåll ett tag nu, och bestämde sig precis för att störta mig från makten; jag förtjänar inte att vara kvar som diktator i detta land jag kallar V längre. Det är inte mitt, någon annan har tagit över spakarna...

Jag är rädd. Snart livrädd. Jag känner Paniken nu igen. Den sitter kvar i väggarna. Den kommer aldrig ge sig av. Tårarana bara kommer; dom kommer och kommer och kommer. Blodet sitter kvar i lakanen. Det kommer aldrig kunna tvättas bort. Och natten kommer aldrig bli fylld av solljus. Sluta. Stopp. Panik. Ångest.

Det är jobbigt - hemskt - att ge upp något man tycker så mycket om. Även om det tär på mig att gå dit, även om det är jobbigt att gå därifrån, så tar det tid och framför allt kraft, som jag inte har. Jag önskar att jag hade, för att se deras blick när dom klarar något, se deras lycka när dom fixar det omöjliga och förbättrar en tid, hamnar på pallen, se deras små ögon lysa av målmedvetenhet och beslutsamhet - det är fantastiskt. Det är en känsla som uppfanns efter att ord uppfanns, och går därför inte att beskriva. Men den är härlig.

Och ovanpå detta ledsamma, långsamma farväl, lade sig ett annat farväl. Hon, som gett mig både hopp och styrka, glädje och beslutsamhet; hon, som inspirerat mig och motiverat mig, ska även hon sluta. Jag har aldrig vågat prata med henne tidigare, men jag har lyssnat, tagit in, känt, funderat och tänkt efter. Jag har beundrat henne sen den första stund jag såg henne och jag har undrat var hon hittat all sin klokhet och visdom. Jag har drlig vågat prata med henne tidigare, men idag kramade jag om henne. Jag sa: "Jag kommer sakna dig." Och hon har lärt mig en viktig sak, som jag aldrig - från och med nu! - kommer att vika ifrån. Bry dig om dig själv.

År 2010 har jag bestämt mig för att hålla löften jag gett mig själv. Jag har bestämt mig för att ta hand om mig och bry mig om mig. Jag har bestämt mig för att bry mig om andra, som jag tycker om - och endast dem - för att få energin att räcka till. Och jag har slutligen bestämt mig för att njuta så mycket det bara går. (Njuta av vad? Av att leva.)

"- Slutet, är bara början på någonting nytt.
Och en punkt är nästan alltid provisorisk."