zebragalax

Redan på fredag ersätts denna tillvaro med solsken och vackra berg. På lördag träder snö-kraften in och jag blir återigen snöprinsessa med rosa brallor. Fast brallorna är nya för i år. Det är dags för fart-terapi och njutning av allra högsta graden. Och det som nästan känns bäst av allt, är att min psykolog satt och kollade på mig med stora ögon och en imponerad min i ansiktet. Att han sedan även berättade för mig att han tyckte att detta står för något fundamentalt i mitt liv; i mitt mående; något så otroligt bra, var ofattbart och fick skrattet att bubbla upp till ett fnitter. Han kallade det "matrix-pillret". Mitt har börjat verka nu. På riktigt. Jag bara flyter med...

Jag tycker om att gå till min psykolog. Det tvingar mig - på ett löjligt bra sätt - att stanna upp och känna efter; landa, i mig själv. Fråga mig själv vad det är som händer inuti mig. Något jag borde göra varje dag, och som jag till min stora förvåning och stolthet, nästan gör varje dag. Våra möten tvingar mig att reflektera över min inre hälsa och vad jag just nu gör för att göra det bästa av mig. Dom ger mig även tid att kräka ur mig alla funderingar jag har över mitt eget tänkande. Det brukar sluta med att han säger: "Tänk inte så mycket. Var bara."

Och det är precis vad jag nu ska göra. Vara, på ett par skidor. Och om det kommer en ovälkommen tacke om ett Måste, Borde eller Skulle, ska jag hälsa glatt, välkomna dom, men hänvisa dom alla till väntrummet eller post-it-lappen. För i år är det ingen prestation i att åka skidor. Jag behöver inte åka snabbast, bäst av alla, vara tuffast eller se coolast ut. Jag ska bara glida runt på ett par blåa skidor och njuta av att mina ben bär mig. Vara lycklig. Inget presterande, bara ett varande. Och en himla massa god mat :)

Jag är påväg åt rätt håll.

Jag tror inte att det förra inlägget gjorde min känsla av total lycka rättvisa, men det får vara. Jag har solsken att lapa! :) Just nu längtar jag mest efter min Janis-skiva som är påväg. Jag läser boken "Love, Janis" just nu och den är otroligt gripande och på något vis lugnande. Kanske är det den som gjort mig lugn? Äntligen en berättelse om en verklig person, och om varför det blev som det blev. En ordentlig förklaring. Bevis på varför hennes låtar var så bra, varför hennes tankesätt var frihet.

Men alla tankar får inte alltid plats. Och då blir det exempelvis såhär: rörigt. Men kanske gör det inte så himla mycket, för, som Anna skriver: "fast ett enda virrvarr verkar det ändå vara. mina ord är ju knappt läsliga. jag tänker dock inte göra något åt saken; ni får stå ut. se det som ett bevis på att när något är trassligt, till skillnad från trasigt, så går det i alla fall att reda ut." Det går i alla fall att reda ut. Det känns som en lättnad och en mysig tanke. Precis som: det ordnar sig. Fortsättning följer...

Jag har inte blivit vansinnig än. Det vände, hela den där neråtspiralen. Jag vet inte när, jag tror uppgången kom smygande. Kanske vände det på riktigt när jag var hos min Läkare och han bad mig säga en massa bra saker flera gånger, så att både jag och han kunde höra att det kom från hjärtat. T.e.x: Jag mår bra. Det känns helt sjukt galet knaisgt att jag kan gå runt och säga så! Och mena det. Det kommer hela vägen ner från tårna...

Jag ska dessutom börja sätta ut en medicin. Den ska bort! Solen får ersätta den och kvar var de bara 2. Känns som en seger i sig bara detdär. Och en sak jag tänkt mycket på på senaste tiden, är känslan jag har inuti kroppen när jag gör olika saker. Och det på grund av att den känns så annorlunda. Jag är liksom.. så lugn. Jag är sällan hyperaktiv, jag är sällan otroligt förkrossad, jag är sällan stressad (say what?) och jag är sällan riktigt upprörd. Är jag det är det kanske för att den som handlade sist glömde köpa frysta blåbär som jag kan ha på min havregrynsgröt på morgonen (för jag äter nyttigt och ordentligt nuförtiden, det du!) och för att jag inte kan göra smoothies utan blåbär. Går inte!

Jag blir helt full i skratt när jah sitter och tänker på hur jag har förändrats över de senaste veckorna. Det är... ofattbart. Men jag är stolt över mig själv. Så otroligt jävla stolt! Jag fixar detta. Jag kommer aldrig kunna sluta kämpa, för risken att ramla tillbaka är så stor, det kommer så lätt. Men just nu känns inte det som någon big deal, då jag mår så otroligt bra. Jag är stolt över mig själv.

Jag håller på att bli hel. Jag lyssnar in.

Jag håller på att seriöst driva mig själv till vansinne. Denna kvälssdeppighet tar över mitt liv och jag går och oroar mig hela dagen inför denna mer och mer rutinmässiga kvällsritual. Jag försöker att inte äta något, men för kunna bli frisk måste jag äta. Och om jag blir frisk så kan jag ju ÄNTLIGEN få träna igen! Denna drog jag inte kan vara utan har jag nu varit utan alldeles för länge. Jag har lagt upp otaliga träningsprogram för att bli smidigare, snyggare, men framförallt och mestadels starkare. Så att jag kan simma igen.. Bara några längder. 1500m kanske? Med lite tur ett lugnt insim på 2000m och sen lite ben på det. Nu är jag blygsam.

FYFAN VAD JAG LÄNGTAR EFTER ATT TA I! Röra på mig. Använda min kropp och få fysiskt ont, blodsmak i munnen, illamående, mjölksyra så att det sprutar ur öronen. Jag är trött på att vara sjuk, alltså äter jag. Och vilar. Och det driver mig till vansinne. Det ger mig ångest. Jag får Ångest av att äta. Men jag måste.. For the greater good.

Men att tvinga sig själv att göra något som inte känns speciellt bra, det ger också Ångest. Det ger oroskänslor och Panik i magen. Biet surrar och jag glömmer bort att jag har mediciner för att lugna mitt bi. Och jag gråter, hjälp vad jag gråter, för att jag är så dum och korkad och för att jag har gjort så att min hjärna blivit sjuk och inte kan komma ihåg hur jag ska göra för att bryta denna neråtspiral som aldrig verkar ta slut. Jag gråter. För jag känner mig maktlös, hopplös, rotlös. Jag irrar runt, får inget fäste. Jag har tappat greppet om verkligheten.

På torsdag ska jag träffa min läkare. Jag - längtar. Så otroligt mycket. Jag vill bli av med en medicin och så vill jag veta varför min psykolog inte har ringt. Har han gett upp? Eller bara tröttnat? Han såg att det var en annan tjej som gick in i rummet. En tjej med solsken på kinderna och ett leende på läpparna, med vakna ögon och färgglada byxor. Tänk om han hade sett mig nu.. Med panikångest bultande innanför bröstbenet. En klump i magen och svart gift i blodådrorna.

Men jag äter i alla fall havregrynsgröt med blåbär varje morgon. Det är en början, eller ett slut. Eller både och. Godnatt.

Jag önskar att jag, för min egen skull, hade något att komma med här. Något kreativt att avleda min hjärna med. Jag önskar att min psykolog ringt och bokat in en ny tid med mig, snart. Så att jag kan andas igen. (Jag måste göra läxan också..) För jag behöver de där 45 minuterna. Visserligen ska jag få träffa min läkare om två veckor i en hel timme, och jag har allvarliga buisness att snacka med honom om, men - det är två veckor dit. Vad ska jag göra tills dess?

Jag önskar att jag inte hade några skuldkänslor. Och jag önskar att mitt bi kunde sluta surra sådär otroligt enerverande, men som alltid glömmer jag bort att jag får lov att ta medicin mot sånt här och låter det surra på. Och istället för att trycka i mig ett-tre tillåtet litet piller, så går jag runt och är stressad, har magknip, migrän och kan inte slappna av och andas ordentligt. Hyperventilation. Ångest. Tårar. Skrik. Hopplösheten sköljer över mig som munskölj över Karius och Baktus och jag undrar om jag någonsin ska ta mig ur detta avgrundshål?

Visste ni att våren är påväg? Det är sant. För efter regn och snö och åter regn och grått och blött, så kommer solen fram igen. Den väcker allting till liv och den tysta, ljusa, renande snön får lov att flyta iväg och lämna plats för allt det som vill bli levande igen. Bland annat: Mig.

Jag nynnar tyst Beatles låt för mig själv...