zebragalax

golvad nertrampad slagen besegrad
inte tänka inte tänka inte tänka
ångestdämpande lugnande sömnmedicin
och magnesiumtillskott
inte tänka inte tänka inte tänka

gömda tårar i arga isögon
ilska nedtryckt i ett slutet bröst
sorg tilltrampat i fotsulorna
ångest dunkar i en utmattad kropp
en själ i en kropp med dunkande hjärta

Jag ville börja må bra. Ta tag i mitt liv och sedan kunna leva ut det, helt och hållet. Men det gick inte som jag trodde. Jag sjönk ihop i soffan och blev liggande. Paralyserad av ingenting och fastnaglad vid skärmen av en annan värld. Jag började fundera på vem det var som kom på LCD-tekniken, och kom fram till att det i alla fall inte var jag. Jag är inte tillräckligt bra för det. Och efter mötet med min nya psykolog kom jag fram till att jag inte kommer att klara av att läsa upp Kemi B heller. Och difinitivt inte Fysik B. Vad tänkte jag med? Jag skrämmer mig själv genom att tänka högt om mig själv - det är bara löjligt. Att tänka normalt, rationellt, ligger inte i min natur - längre. Men igår gjorde jag en sak, jag aldrig trodde jag skulle klara av.

Jag simmade. Jag tränade tillsammans med min döskallebadmössa och mina silvriga glasögon och fula öronproppar, med min gamla tränare och med mina fantastiska vänner. Och jag log hela tiden. Jag kom ihåg hur jag skulle sticka i handen i vattnet för maximal kraft bakåt - framåt - (37,42°), jag kom ihåg hur jag skulle lyfta armbågen, rotera kroppen, använda magen, ryggen för att få en kraftfull, snabb rotation som i en och samma rörelse även kunde föra mig framåt. Allting trillade så snabbt på plats igen. Jag simmade fjärilsim - och fyfan vad jag njöt! Jag simmade bröstsim och gjorde de snabbaste vändningarna jag någonsin gjort(?) - och fyfan vad jag njöt! Och trots att det gjorde ont i armen, och trots att jag blev rädd, stannade och sträckte ut, kollade färgen på armen, kände efter om alla fingrarna fortfarande kändes, så njöt jag. Av världens bästa drog.

Jag tänker aldrig prova kokain, heroin, jag kommer aldrig röka på igen, jag kommer antagligen att dricka öl igen, men jag tänker först och främst koncentrera mig på att berusa mig med mjölksyra, endorfiner, adrenalin och klorgas. En cocktail så svårslagen att jag inte ens vill försöka. Och fyfan vad stolt jag blev över mig själv! Jag hängde med, hela vägen till slutet. Hade jag haft en dålig dag för tre år sedan hade resultatet varit ungefär detsamma. Min gamle tränare blev imponerad och sa: "Waltzing, när som helst, vilken dag du vill, är du välkommen att vara med på ett insim. Dom brukar ligga på 1500m, ungefär." Jag tror inte han fattar hur mycket dom orden betyder. Dessutom sa han att jag "hängde ju med bra, återhämtade mig snabbt" och undrade om jag simmat mycket. "Inte på två år", svarade jag då. Och fyfan vad bra det kändes.


Min nya psykolog är norrlänning och pratar ganska roligt, men nu när jag väl fått en tid, varit där, träffat honom, pratat med honom, vet jag inte längre vad det är jag vill ha hjälp med. Han vill inte älta gammalt, men ändå frågar han samma saker som alla dom andra frågat. Och jag måste svara. Svara med gråten i halsen, en tom hjärna och en blick som fokuserat någonstans utan för fönstret - i trädet? Det är så jävlaskitjobbigt att svara på samma frågor en gång till, när tårarna ligger och lurar i ögonvrån. Inte gråta, inte gråta, inte gråta. Jag vill vara stark och inte svag, även om jag faktiskt bett om hjälp, själv.

Så jag fick hemläxa: vad är det egentligen jag vill ha hjälp med?

Det är dags att börja tänka om, tänka nytt, tänka i större perspektiv
- men tänka mindre.

Ja, jag måste börja tänka mindre. Ägna förre timmar av dygnet åt att tänka, intressera mig för andra saker. Intressera mig för annat än Varför? och hjälpa mig själv med Hur? När? & Var?. Jag är trött på varför, jag är trött på att tänka mig själv sömnig på alla världens problem och med tårar i ögonen somna då jag insett att jag tyvärr inte kan lösa denna katastrof heller. Jag känner mig själv som en naturkatastrof, och inte ens mig själv kan jag klura ut. (Det där låter bättre på engelska.)

Jag hoppas att psykologtiden dimper ner i brevlådan snart, för jag börhar bli orolig och desperat(?). Att göra mig själv illamående, på grund av mig själv, är inget jag njuter av och jag hade gärna sluppit må som jag gör: sämre och sämre med katastroftankar inombords. Jag hade gärna sluppit.

Och som titeln säger: "Vi kan inte lösa problem genom att tänka på samma sätt som när vi skapade dem.", så måste jag börja tänka om. Jag måste börja tänka som A. Einstein - min stora idol och gud - rationellt, men filosofiskt, men på samma gång otroligt matematiskt och läskigt logiskt, med en liten touch. (Tänkte han på alla olika, möjliga, tänkbara sätt?) Jag måste tänka om.
Men tänka mindre.

tydligen ligger det en grundtrygghet och vilar i mig någonstans. kanske kommer även det där lugnet jag har inom mig träda fram en dag, en dag som inte är denna. förhoppningsvis bryter det sig ut snart, då jag allt för ofta kommer på mig själv med att stanna upp, ta tre extremt djupa andetag, och säga "lugna ner dig!" till mig själv. det känns som om jag känner magsåret under tiden det växer. jag känner stresshormonerna producera fettceller, bereda kroppen på flykt, men ingen flykt kommer. istället blir jag tjock och deppig, klantig och konstig. klumpig och sne, glömsk och gråtfärdig.

hej depression, here I come. och jag är så jävla trött på frågan: "vad ska du göra nu då?"
jag hade tänkt försöka leva lite.
du då?

"Gravitationen kan inte beskyllas för att människor dras till varandra."
- Albert Einstein

(rewrite)

"om du verkligen brydde dig om mig
skulle de se på mig när du talar till mig
skulle du tänka på vad jag säger
snarare än vad du ska säga när jag slutat
skullde du höra mina känslor tillsammans med mina ord

om du verkligen brydde dig om mig
skulle du lyssna utan att försvara dig
skulle du lyssna utan att bestämma, om jag har rätt eller fel
skulle du fråga mig varför och inte bara var, när och hur

och om du verkligen brydde dig om mig
skulle jag släppa in dig bakom mitt yttre
skulle jag berätta för dig vad jag hoppas, drömmer, fruktar och lider av
skulle jag berätta när jag gjorde bort mig och när det gick bra

om du verkligen brydde dig om mig
skulle du skratta med mig men inte åt mig
skulle du tala med mig men inte till mig
och du skulle veta när det är tid att vara tyst

om du verkligen brydde dig om mig
skulle du inte klättra över mina murar
skulle du vänta utanför, tills jag släpper in dig genom porten
skulle du inte låsa upp mina hemligheter
skulle du vänta tills jag ger dig nyckeln

om du verkligen brydde dig om mig
skulle du älska mig i alla fall
du skulle be om det bästa jag kan ge
och försiktigt dra fram det ur mig

om du verkligen brydde dig om mig
skulle du lägga handboken åt sidan
och lämna alla lösningar hemma
föreställningarna skulle upphöra
vi skulle vara oss själva"


poet okänd.