zebragalax

Och så sitter den där, som ett slag i magen, en dörr i huvudet. Ångesten. Den närmar sig, smyger sig på, gör sig påmind, sitter och visslar, låtsas att den inte finns, jag trycker undan, den visslar liiite högre, jag blir irriterad, vänder mig om för att skrika: "HÅLL KÄFTEN" och då hugger den till. Stora tänder flyger snabbt genom luften. Dom landar, i mig, och sjunker neråt, genom mig. Genomborrar mig med svarta hål och sen finns jag inte längre. Jag upphör. Nu.

Och sen saknar jag ögonblicksbilderna jag aldrig hann fotografera. Psykologen undrade hur jag orkade gå upp från sängen på mornarna. Han undrade hur och jag satt some tt fån och undrade jag med. Hur orkade jag? Men tydligen är det så att överlevnadsinstinkten är otroligt mycket starkare än vad jag någonsin trodde, och det är nog den jag måste tacka idag. Han förklarade vidare att det är ju inte så konstigt att jag går igång så som jag gör på Ångesten, det är ju samma signalsubstanser och hjärncentran som jobbar som vid kraftiga fysiska prestationer. Och om en kropp varit inställd på att det är Bra grejer, rid på dom, flyt med! i 10år, är det ju inte så konstigt att Ångesten ligger nära till hands.

Adrenalinet, KGT-tänket, pannloben... Jag förstod inte riktigt allt, men jag hängde med och förstod så pass mycket att min prestation är helt klart godkänd. Jag förstod att det jag gjort är strongt jobbat, och ändå känner jag mig så värdelös. Kanske för att den prestationen, jobbigare än någon av dom andra tillsammans, krävde så mycket. Och det var meningen att jag skulle klara den. Men jag misslyckades, med den också. Ändå kan jag bli varm inombords, lugn och känna mig trygg med min kropp, då jag får höra att jag är starkast i världen, modig och när jag får förklaringar på varför jag är Annorlunda och varför Det Tar Tid.

Min fotonklump behöver repareras. Och sånt tar tid.

Inspirationen tryter och tankarna hopar sig. Jag vill få ner bokstäverna på tangenterna men det blir bara en gröt av farliga tankar och missbildade ord. Farliga tankar, ja. Det var lite för många sådana igår och kanten på läppglansburken var för vass. Varför gör jag såhär? Jag väntar otåligt på svar jag måste ge mig själv. Svar om en framtid som ingen vet något om. Men jag vill, jag vill så gärna veta. "Men att vilja är en sak", skrev du precis. Så passande. Kan du läsa vad jag tänker nu också? Jag sitter ju redan så fast och fint i ditt nät.

Ja, du får mig ändå. Trots allt och även om, så får du mig ändå. Men det visste du väl redan?
Det är går inte.


Det 20e oktober var Nephew världens bästa band. Jag levde i ett moln av lycka och jag grät nästan när de första tonerna spelades. En trumpinne ligger ljus och flisig bredvid min dator. Signerad och slagen med. Usch, vad jag njöt.

Du sover bakom min rygg. Oron lurar inuti.
Nu ska vi borsta tänderna och sova. Det blir bäst så.

När förväntningarna stigit sig så höga och hindrena glömts bort, då gömmer jag mig i sängen och tycker synd om mig. Jag blir liten, svag och bräcklig. Jag blir ett korthus i regnet utanför mitt fönster. Och det var det här jag var rädd för: att blåsas omkull, dränkas av regn. Om jag vill visa världen att jag mår bra måste jag samtidigt passa mig, så att ingen börjar förvänta sig att det alltid ska vara så och att jag är precis som vanligt igen. jag måste passa mig jävligt noga så att ingen börjar tro, att jag mår bra igen.

Jag har timmar, jag har dagar - ibland har jag haft veckor - då allting kan vara bra. Då allting flyter på och ingenting får mig att bryta ihop. Jag ler åt hindren och vänder mig aldrig om för att titta efter om jag rev ner något. Jag bara gör, jag bara är, jag bara trivs så in i bomben. Men de timmarna, de dagarna och de sällsynta veckorna är farliga. För såfort ibland blir ofta höjs ribban och förväntningarna skjuts i taket. Men kanske är det bra, att en hel veckas gråt och hysteriska utbrott, ångestattacker och stressmagsår kan glömmas bort, kan blåsas bort och försvinna, av en timmes skrattande.

Men det enda skrattet som egentligen verkligen fungerar, är det som kommer ända inifrån. Längst in. Därifrån måste det komma, vilket det sällan gör. Så att låtsas, det har blivit en självklarhet i de mest konstiga situationer. Allt för att höja förväntningarna och minska hänsynstagandet för att kunna hata mig själv ännu mer. Även om det inte finns så mycket kvar att hata..

Jag sitter och står, går och ligger ner. Jag lever och jag trivs, för jag ler lite då och då. Det kan tränga fram ett skratt ibland, och ibland kan jag till och med dra ett tråkigt, torrt och kanske roligt skämt, om det vill sig väl. Jag kan planera nu, jag kan göra en sak i taget och få alla saker gjorda. Jag kan vara nöjd, bli nöjd, känna mig nöjd. Imorse blev jag väckt kvart i sex då det var dags för födelsedags-sång och det första jag gör är att säga att det går inte för jag måste värma upp min sångröst, trots att jag inte har någon.

Men jag har Någon. Och denne Någon har visat sig vara mer värdefull än jag någonsin kunnat drömma om. Jag hoppas att Någon ser detta, och att Någon tar till sig av det. För jag älskar Någon otroligt mycket.

Och jag tror att Anna har rätt i att: "det brukar vara då saker faller på plats, när de inte längre är relevanta". För hon är klok och hon är vacker. Hon är ett litet dikt-geni och en ord-ängel. Och visst är det så, att det är först när vi har accepterat och nästan glömt bort Sorgen som den verkliga Lyckan kan få ta plats på scenen. Och det är först när vi slappnar av som vi kan tillåta oss själva att Njuta. Om än i smyg.

Jag har ont i magen av maktlöshet & besvikelse. Men jag är glad, tacksam & lycklig över hur underbart livet ändå kan vara. När de där små sakerna blir stora mirakel & en borttappad mobil inte utgör mer än trettio minuters hysterisk gråt.

Vill du dansa genom natten med mig? På bara fötter & ömma tår kan vi dansa. Bara du & jag.


Men du hör mig ju inte. Så tokigt.