zebragalax

Jag oroar mig nu igen. Denna gång är det min hjärna, min bas, mitt huvudkvarter och -kontor som är i blickfånget. Och det är ingen trevlig anledning. Jag börjar bli lite orolig nu när det gått en vecka av ordsnubblingar, bokstavsomkastningar och idag kom jag inte på vilken bokstav i mitt namn som kommer efter "t". Och hur ser den ut? Att skriva detta inlägg kräver dessutom fruktansvärt mycket koncentration och alla långa ord tar en evighet och skriva. Jag missar tangenter, trycker fel, på ett sätt jag aldrig sett maken till!

Jag vet inte vad som har hänt med min värld, men den tycks vara upp och ner. Som en grå sten går jag runt och det brinner i kanterna på mig: jag gör allting på en och samma gång och jag gör allt. Men ändå ingenting, för det blir ingenting gjort. Jag bara går på högvarv och glömmer bort mig själv. Min psykolog undrar varje gång om jag har tid för mig själv? Jag har fått några bonusgånger nu, och det är jag mycket tacksam för. Det ger mig tillfälle att få en knäpp på näsan, tagga ner och slappna av och inse vad det är jag gör mot mig själv. Jag stressar, glmmer bort mig själv. Och för varje topp, blir utsläckningskurvan längre. Det tar längre tid varje gång, och en skadad hjärna är en skadad hjärna. Den måste bli frisk först.

Om jag ska lyckas ta mig ut i världen, resa, plugga, jobba, vad jag nu ska hitta på, så måste jag må bra. Jag kan inte ge mig ut ensam och inte må bra, det kommer sluta i katastrof, i en ångestattack på en restaurangtoalett på andra sidan jorden? Eller kanske en psykos på ett hostelrum mitt i natten. Nejtack. Jag blir orolig när jag tänker på det. Rädd för mig själv ovh vad min hjärna kan åstadkomma. Det känns inte helt Okej.

Just nu är det faktiskt få saker som känns helt Okej. Allting är ett virrvarr av Ingenting och jag har trasslat in mig i gamla tankar och känslor. Tankar, känslor, situationer som tar mig tillbaka till: Jag vill inte leva längre. Jag undrar fortfarande, funderar hela nätter, ligger vaken och vrider mig tills jag blir tokig, kastar kuddar och täcken och skriver oförståeliga rader i min Bok. Men vart tog min livslust vägen? Den var ju här alldeles nyss!

Den har nog bara gått och gömt sig...

"Freedome's just another word for nothing left to lose."
Lite sånt hade varit fint. Vad har jag egentligen att förlora?
Mitt jag är ju redan förlorat.

det slår aldrig fel. det är alltid ett nöje att få sitta där, mitt emot honom, och ta in hans ord som de små knopparna lapar i sig den sol de kan nå. det är så underbart. jag blir upprymd, glad, lättsam. jag vill berätta, om allt! men vet att vi bara har tid för det viktigaste. jag går på övertid. min sista gång har varit flera gånger nu. och nu har jag 4 gånger kvar, innan han slutar. och jag visste inte om jag skulle skratta eller bara gråta när stenen dunsade ner i magen på mig. men jag grät i alla fall inte. jag såg det inte som en avgrund, jag såg det som: njut nu av de gånger du har kvar, tokfia! ta tillvara på de små miraklen som gör verkligheten till en helhet. gör något bra av detta.

så nu gör jag något bra av mig och säger: i lördags lärde jag mig att jonglera. på tre timmar. jag är så bra!

(och när ett avgrundshål öppnar sig, redo att ta emot en fallande pirat, tittar jag ner och ler: varför skulle jag vilja trilla ner där? ens snubbla? det är inte vackert. men solljus är. jag går på övertid.)

Imorgon ska jag till Mikael. Jag vet inte riktigt om jag längtar mycket eller om jag bara tycker att det är jobbigt. Just nu. Jag vet inte. Jag kommer antagligen att tycka att det är underbart imorgon, men jag befarar att det är bland dom siata gångerna nu. Och jag vet inte om jag fråga om jag kan få fortsätta där för att det känns så bra. Jag tycker om våra möten. Men som sagt, just nu vet jag inte om jag längtar. Just nu vill jag nog egentligen bara somna och dö. Och jag oroar mig för ikväll. Inför eventuella ångestattacker och mardrömmar. (Bäst att oroa sig nu liksom, innan det har ens har hänt, bara för att vara på den säkra sidan om att kunna oroa sig.) Jag blir trött, matt, ledsen, sorgsen. Och jag vill fortfarande bara somna och sen dö. Utan att märka något. Utan att kunna hinna oroa mig.

Det händer ingenting nu. Det står still. Och mitt problem är att jag ändå inte hänger med. För det går för fort, på samma gång. Det snurrar så snabbt att jag blir yr och måste av och kräkas. Men detta tåg vill inte stanna, så det fortsätter snurra, för det har förvandlats till en karusell! (Fantasi, tack.) Huvudvärken släpper inte taget om mig, trots 9 smärtstillande om dagen. Och trots happy-pills och bra mat så är jag ändå inte speciellt glad. Eller så är det helt enkelt bristen på trygghet som gör att mitt mående sviktar så kraftigt att jag ibland trillar av och måste klättra upp igen - så ofta, så jobbigt. Hur länge orkar en människa må dåligt? Hur länge orkar jag kämpa? Jag blir orolig, tänker för mycket, trasslar in mig i ett nystan av förgiftat garn som jag inte har botemedel mot. Jag behöver lite Kraft, lite Styrka. Vart tog all min livslust vägen?

Jag är orolig. Jag är inte glad längre. Jag skrattar, men det är kallt längst inne ändå. Värmen når inte hela vägen in och det gör mig orolig, att min kropp har stängt sig, stängt in sig, mot all värme. Det är mulet, kan man säga. Jag blir nedstämd, deppig, ser inget slut på denna eviga neråtspiral som jag är så evinnerligt trött på. I sommar har jag käkat medicin för att bli glad i tre år. För ett år sedan var dom oroliga för att min hjärna fastnat i ett dåligt mående, och gud vad jag saknar Benite och hennes Banana-splits nu! Nu är jag orolig för att jag fastnat i en neråtspiral som jag verkligen inte kan ta mig ur... Gamla tankebanor dyker upp igen. Men å andra sidan är det bara just det: gamla tankebanor. Och jag vet att jag tar mig ur dom. Förr eller senare. Frågan är bara hur länge jag orkar kämpa. Vågar jag ge upp?

Det är dags för sömnens stilla andetag att hitta hit. Jag vill sova.
Det är dags för sömnen att hitta mina stilla andetag. Jag vill andas.

<3