zebragalax

En vän - en förlorad sådan borde jag kanske säga i just detta fall - sätter ofta djupa spår, omöjliga att sudda ut eller förstöra. Alla orden sitter ändå där de sitter; de sitter ändå kvar. Det där sitter ändå kvar. Allting sitter kvar, som om jag precis såg allting på film och kunde analysera mig själv och de saker jag sa och gjorde - herregud så vemodigt.

Orden smakar bittersött och jag vill inte sova ensam. Han kommer nu när lampan släcks och jag mår illa och skälver i hela kroppen. Maskar kryper i magen. Maten jag åt innan var äcklig, och Lillasyster anmärkte på mängden.
Jag har rakbladet i min skattkista.

Vilda - wildfire.

Rakbladet som ligger så stilla ute på byrån lockar och ropar. Det känns konstigt inuti, och jag längtar och hoppas. (Ett självmord borde vara fulländat.) Jag tror inte att jag borde tänka såhär. Jag borde nog istället se fram emot helgen och allt festande och alla vänliga själar jag ska träffa då. Men det gör jag inte: rakbladet snurrar i mitt huvud. Det snurrar snabbare och snabbare, och jag blir illamående. Han sitter bredvid mig och tröstar, men det gör det inte mycket bättre. Han talar om för mig att det är rätt, att det är bra, att allting är precis så som det ska vara.

(Jag borde lita på det och tro på de orden.)
Berätta för mig en godnattsaga värd sitt namn.

Igår var jag tvungen att ta mig en tur till Trelleborg och återse fröken Kurator, som jag tycker så lite om. Hon var orolig för mig, eftersom jag inte är villig att ge samtalen en chans, och inte svarar på medicinerna. Nästa vecka ska jag även återse herr Läkare, och då ville fröken Kurator närvara. Pappa ska följa med mig, men jag tänker låta honom sitta utanför och vänta: han ska inte behöva höra. Ingen borde egentligen behöva höra.

Jag hoppas att allting snart vänder och kylan blir varm; halkan ger ett grepp om verkligheten. Och nu är det snart den där årstiden då piren är hal och vattnet är isande kallt. Stormarna skakar vågbrytaren och inga båtar guppar i hamnen. Min kamera ligger så otåligt och väntar på att kylan ska locka ut mig mot Havet - mitt älskade Hav.

Jag hoppas att Anders snart har lyckats göra klart sin programmeringsuppgift. Jag hoppa att han snart kommer hit. Och jag hoppas att jag undviker att bli beroende.

Mamma har en massa krav nu. Hon ställer krav på en till synes välmående flicka, när hon inte har en aning om vad som försigår på insidan. Det känns lite lustigt att gå runt och ljuga så grovt, och sedan sitta i min ensamhet och skratta åt henne, just för att jag ljugit för henne. Åh, vad jag tycker om att spela detta spel. Å andra sidan hatar jag att jag inte kan låta bli att spela, och bara leva som jag vill och inte bry mig så fasligt. Men det kanske hör till det också. Att oron ska äta upp en inifrån - oron över sig själv och livet och alla lögnerna.

Kom
vira in dig i mitt täcke.
Kom
jag vill inte att du fryser.
Kom
och värm mig
också.

Jag ligger
i mitt täcke.
Och värmer mig själv
i
vinden.
Och Han skrattar
och hånar.
Och sänder mig
vassa klor.

Så jag ligger
på svarta lakan.
Hjälplös
inte värd mer
än en
glasskärva.

Och samtidigt ber jag
dig
att vira in dig
i mitt täcke.
För jag vill visa
dig
någonting.

Kom
och kryp in i min
värld.

Mamma sa innan idag att man inte känner någon förrän man sett personen i fråga full. Om man ska tänka så, så känner jag i alla fall min pojkvän, och det känns ju i alla fall lite betryggande(?). Jag vet i alla fall att jag kanske mot all förmodan vill lära känna honom - om möjlig: bättre. Och det är en väldans knasig känsla som bor på insidan.

Mando Diao - Ringing bells, bara för att den är så himla mysig att lyssna på när jag sitter på bussen hem och ser stora fält av någonting gult, som jag har växt upp i och bredvid och med. Jag trivs då. Att sitta på bussen och bara åka någonstans. Gå av, tända en cigg och njuta av att himlen inte ramlat ner. Jag vet inte, men de ännu blommande rapsfälten är lite sådär provocerande gula, och den gula färgen liksom plockas upp av solens strålar (detta handlar visserligen egentligen om fotoner osv.), och det känns riktigt härligt att titta på dom. Det känns sådär osmakligt härligt, om ni förstår vad jag menar?

Och imorgon tänker jag också se ut sådär - knasig. Lite fel, felplacerad av en hand ingen vet vem den tillhör (men tro mig, även om ingen vet vems handen är, så är det i alla fall inte guds, för honom är det något knasigt med, på riktigt! Ännu värre är det med de som tror på honom.). Men å andra sidan kanske inte jag ska sitta här och snacka, för jag tror ju på Någon som ingen annan ser, och kanske är det mig det egentligen är fel på då?

Han satt bakom mig idag när jag körde till skolan i alla fall. Det var mysigt sällskap hela dagen.

The Donnas kicked ass at KB! Yes they did.
Det var lycka i ett gitarrsolo och glädje i en trumpinne.
Kärlek i en mikrofon!

Det är som om de små sinnescellerna i örat har lagt sig platt ner. Jag hör i princip nada på vänster öra och jag bara älskar känslan KB ger. Jag bara.. LEVER!!! And it feels so DAMN gooooud.

'When you put you hands on me
You start a chemical reaction

Han orkar med mig! Han tycker om mig - och han låter mig veta det. Jag känner mig som världens största fjolla! Och imorgon ska jag och Lillasyster och se på 'feministrock' på KB. Det ska bli superduperskoj, och jag längtar. Men jag längtar ännu mer efter Anders, och då känns det som om det är någonting fel. Det känns inte som det brukar, men ändå känns det bra. Lite. Kanske?


Jag tvekar fortfarande ibland, och tillåter inte mig själv att njuta av alla känslorna, än.
Men jag hoppas och tror att jag en dag kommer kunna göra det också. Kanske (?).

Det är något speciellt med de där sensuella, bubbliga rörelserna hos en som simmar sådär graciöst. När jag står på kanten och tittar på de som simmar, de som rör sig så vackert i vattnet, då sticker det till - det gör så ont att bara titta. Varje gång jag hoppar i vattnet numer, rinner det kristaller nerför kinderna.. (Rivsåren på halsen gör ingen nytta, nej - de skapar däremot frågor.) Jag vill rycka upp mig, vara stark och hålla fast vid mitt liv. Men det går inte - det är svårt, näst intill omöjligt. Och varför känns det såhär inuti?!

Mamma gråter och pappa tröstar. Johanna blundar och jag lyssnar inte. Jag lyssnar på låten Anders skickade innan. Och jag saknar honom. Jag vet inte varför, men jag saknar honom så. Och det är precis så som du beskrev det 'a.', det går inte att vara stark i närheten av honom. Och det känns som om det är någonting bra. Det känns som om jag skulle kunna ropa på honom, be honom om hjälp, för det känns som om detta är någonting bra.


'Please come now I think I'm falling
I'm holding on to all I think is safe
It seems I found the road to nowhere
And I'm trying to escape
I yelled back when I heard thunder
But I'm down to one last breath
And with it let me say, let me say

Hold me now
I'm six feet from the edge and I'm thinkin'
Maybe six feet
Ain't so far down'

Creed - One last breath

Blodet jag borde ha i fingrarna vägrar fortfarande att infinna sig och jag sitter med tio iskalla stumpar och försöker skriva någonting vettigt här. Men ingenting blir bra idag - allting blir fjolligt och sådär jobbigt överdrivet. Jag kommer på mig själv med att känna mig lugn och avslappnad, och innan, när jag låg i soffan och Anders pillade mig lite försiktigt på halsen så att jag fick gåshud på hela ryggen kände jag mig nästan till och med trygg. Det kändes knasigt - det är en konstig, sällsynt känsla, men det kändes ändå på något sätt väldigt bra. Det känns som ett helt nytt äventyr. Det känns nästan som om jag väcks till liv igen, och det gör det hela mycket läskigare.

Av någon konstig anledning har mina tankar på självmord börjar flyga igen. Det är precis som om jag nu är tillräckligt lugn för att förstå att någonting är fel, och att någonting drastiskt måste göras. Jag måste straffa mig själv för de känslor jag har i magen och överallt i tårna, så jag skär mig, jag låter bli att äta, jag går som en dåre och struntar i att teet är varmt. Jag önskar bara att jag inte hade en sådan drivkraft (vad det gäller just detta ämne) inom mig, jag önskar att jag hade någonting inom mig som skulle tillåtit mig att känna den där Tryggeheten och som fick mig att acceptera känslorna som har virvlat upp.

Ibland låter jag bara så extremt sorglig, fjollig eller bitter.
Desperat, söndrig, raggsocka. En blå en.

Allt splitter jag har i magen river och sliter på mig. Jag försöker spy ut det, jag försöker få det att rinna ut med blodet - men det blir bara större hål och ingenting fungerar. Och jag fortsätter att fundera på meningen med livet - hur kan man rädda ett nästan bortblåst liv? Jag borde inte fundera såhär, och jag borde definitivt inte hålla så stabilt i kniven igen. Jag borde kanske fundera över vad det är jag gör som är så fel - vad det är som får folk att tycka så illa om mig. För någonting gör jag, det är någonting som är fel med mig, annars hade det inte blivit såhär. Annars hade de inte gått iväg och lämnat mig kvar.

'How to save a life' står på repeat. Jag försvinner bort någonstans långt bort, och när mamma ropar är det som om någon skjuter ett skott i taket. Och hennes röst är ändå ganska klen. Kristallerna bränner och jag saknar Tingeling så fruktansvärt mycket - hon känns så långt borta. Men jag vill inte störa, inte vara ivägen. Jag vill inte ta plats och jag vill inte finnas till. Jag vill inte känna såhär, jag vill inte vara rädd!


Jag ville att DET HÄR som händer med mig nu - igen - skulle försvinna! Det skulle ju försvinna! De sa att det skulle försvinna. Jag känner mig så tom, så värdelös. Människor lämnar och sviker mest hela tiden, men måste de envisas med att göra det på de grymmaste sätten? Tortyr kanske bara är ännu ett nytt inslag i vardagen - jag kanske borde bidra lite själv?

Jag vet inte om detta kan kallas för 'ett liv', men jag är ännu mer rädd för att det inte kommer gå att räddas. Jag har en dödsångest som gnager i magen. Den brottas med en dödslängtan, och det har varit såhär förut! Jag vill inte ha det så IGEN - hur mycket orkar en kropp, en själ, ett psyke? Hur mycket kommer jag att orka, innan det tar stopp och jag slår bakut igen, innan det är dags för hot om BUPs akut igen. Jag vill inte ha det så igen, men rädslan äter upp mig och jag kan inte sova på nätterna.

Jag vill att systrar ska sova tillsammans igen <3

Migrän och illamående, ett hål i magen och ont i armen. Träningsvärk. Visst, det kanske gör ont, det känns och värker, men det är ingenting mot allt annat som känns, på insidan. Det bubblar och har sig och fjärilarna fäktas för fullt. Det händer så mycket, och det finns så mycket runt omrking mig att studera och iaktta. Det känns nästan lite läskigt - jag är nog rädd för allt det som händer. Framförallt det som händer inuti mig. Alla känslor jag inte trodde att jag kunde känna igen.

Ilskan har byggts upp inuti till någonting jag inte längre kan hantera - igen. Om två veckor ska jag träffa söta lilla fröken Kurator igen, men det vill jag inte. Jag vill inte ta några mediciner, jag vill inte gå och 'få hjälp'. Jag är inte sjuk, och jag önskar att de kunde förstå det. Jag önskar att de kunde låta mig vara, jag önskar att jag fick leva mitt eget liv igen, jag önskar att jag kunde få lte mer plats att röra mig fritt på - som en vild zebra ute på savannen.

Jag vill inte tillbaka dit, till Trelleborg. Jag pratade med Tingeling om det igår, och hon tycker att jag ska gå någon annan stans. Det enda alternativ vi kunde komma fram till var BUP, men dit vill jag verkligen inte gå. Jag vet egentligen inte varför, men jag vill inte. Jag är rädd igen.

Jag har hemska mardrömmar igen.

Det har stormat i en vecka. Idag är det klarblå himmel, sol och nästan helt vindstilla. Det är sådär kyligt och härligt i luften och det är så mycket syre att allt inte riktigt får plats. Det är lugnt idag. Jag är lugn idag.

Det är bokstavligt talat lugnet efter stormen idag. Ångesten som rymdes i min kropp igår, måste vara nog för att döda någon. Hade inte Anders varit där, och varit så förlåtande, och varit så underbar, och så jävla bra - då vet jag inte vad jag skulle gjort. Sarah höll om mig, och pussade mig på halsen. Sebastian frågade hur det var med mig, han brydde sig och bad mig att ta hand om mig. Och Anders satt kvar bredvid mig när jag skrek, han höll kvar mig, hårt, när jag ville springa iväg. Han följde med mig ner till havet, och jag bad honom att lyssna.

Jag vet inte varför det blir så ibland, att allting bara blir så fel på en och samma gång. Jag vet inte varför det blir så att allting blir svart och jag slutar tänka. Mitt dåliga självförtroende och min äckliga osäkerhet på mig själv och alla runt omkring gjorde att Han fick fotfäste och slog. Hårt. Hårt slog Han. Det gjorde ont, det gjorde så JÄVLA ont. Jag hade precis förlorat en vän, jag höll på att förlora Anders. Det gjorde så jävla ont - smärtan åt upp mig inifrån.

Jag vet inte riktigt vad som hände, i vilken ordningn det hände, men jag kommer ihåg att Anders och jag kom fram till att vi är tillsammans. Jag tycker ju så mycket om honom! Jag fick prata med hans storasyster, han pratade med sin storasyster och mitt i alltihopa så hade Tingeling ringt. Jag hörde inte min telefon, Oskar hade också ringt och Sarah hade skickat sms. Jag förstår nog inte riktigt hur mycket alla verkar bry sig om mig.

Imorse när jag loggade in på msn hade jag två nya mail. Ett från en prinsessa som anser att jag inte kämpar tillräckligt. Att jag inte tror på någon för att jag inte vill bli frisk. (Jag är inte sjuk!) Hon anser att jag inte kämpar så mycket som jag kan, och hon avslutade med att skriva att hon älskar mig och vill vara min vän. Att höra att man inte kämpar för sig själv och sitt liv, är inte precis det man behöver höra, när man dag efter dag, natt efter natt, tänker på Döden. Det gjorde jävligt ont.

Men där var ett mail till - ett lyckomail. Ett äkta mail, ett vackert mail, med ett vackert meddelande. Det var Linnea som skickat det. Det var Linnea som stod för lyckan den här gången. och jag grät floder, just för att jag är så otroligt tacksam för att hon verkligen tycker om mig så mycket. Linnea är nog min skyddsängel eller nånting, för så underbar som hon är, det är sällsynt. Hon skrev i sitt mail att hon var glad för att Sarah skulle sova hos mig så att hon kunde ta hand om mig, och det är jag glad för. Om inte Sarah varit med hem, kanske jag inte hade suttit här nu, utan sovit i flera hundra timmar istället.

Fast å andra sidan kan jag inte sluta le nu. Jag har kanske förlorat en vän, men det är mycket som har blivit mycket klarare efter igår, och det är mycket som har retts ut. 'Efter regn kommer alltid sol.'

Introt till Arctic Monkey's Mardy Bum spelades, så jag tog mina såpbubblor, öppnade fönstret mot världen och skrattade ut i vinden. Det var mer glädje i det skrattet än jag känt på länge - det kändes som Liv. Jag kände mig Levande när jag blåste ut alla dessa hundra bubblor i världen. Jag kände mig fri, och jag skrattade. Jag levde en liten stund, och jag kände mig fri. Såpbubblor - tänk att det kunde vara så enkelt.


Förlåt för att jag inte ingde Sarah, och förlåt för att jag inte bad om hjälp - förlåt för att jag inte tror. Jag skar för att det var det enda som hjälpte - just då. Min kurator ringde och frågade hur jag mår, och jag sa att jag mår bra. Hon frågade inte mer och jag fick en ny tid om två veckor. Jag undrar varför jag går där överhuvudtaget. Behöver jag den hjälpen? Jag håller mig på benen i alla fall.

Jag vet inte. Jag suckar flera tusen gånger om dagen just för att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag orkar snart inte stå upp längre.

Fast gårkvällen var bra, även om min stickiga kavaljer ville dra ut på mystiken - det gick inte så bra. Jag var full, han var fullare, och när jag gick hem ensam i mörkret log jag. Jag var livrädd för mörkret, men min kliande haka gjorde mig påmind om hur underbart det var. Lite närhet och jag mådde bra. Lite snurr i huvudet, ett tomt kamera-batteri och lite närhet. Anton är en bra vän. Och Mattsson gav mig beröm för mitt sätt att kramas, så vi kramades lite till. Det var en bra kväll, även om jag fick gå hem tidigt, vid 2.

Säg inte till mig att jag inte är fel. Försök inte övertala mig om att jag duger som jag är och gör rätt. Berätta inte för mig hur stark jag är och hur bra jag är, hur underbar och söt jag är. Jag vill inte ha era lögner längre! Jag vill ha era sanningar! Varför kan ni inte bara ge mig dom istället, från början? VARFÖR MÅSTE NI LJUGA?

När en person man har lärt sig att älska och verkligen fått betydelse för en helt plötsligt vandrar iväg för att dom inte 'orkar längre' - DET GÖR SÅ JÄVLA ONT! Förstår ni hur ont det gör? Det känns som om smärtan tar över allt som någonsin existerat och hjärtat slutar slå, samtidigt som andningen ökar och allting blir svart. Magen krampar ihop sig till en litenliten klump och ingenting fungerar som det ska. Det känns som om det inte finns någonting utan smärtan. Och inga tårar i världen kan få den att försvinna, men de slutar inte rinna för det.

Det kommer att äta upp mig inifrån - Han hade rätt. Han har alltid rätt, när ska jag lära mig att lyssna på honom? Hur fan kunde jag vara så jävla dum? Det heter ju 'Tredje gången gillt' - detta var tredje gången. Detta var mer än jag orkade med. Detta var SLutet.

Låt mig vara,
låt mig bara gå.

Jag satt i fem timmar igår och försökte komma på vad meningen med livet är - det blev ett niosidigt arbete i religion. Det var intressant, det var kul och lärorikt. Det var dessutom spännande. Men när jag satt och skrev och skrev och skrev blev det mesta lite för mycket och jag bröt ihop sådär som jag har en tendens att göra lite då och då. Jag bröt ihop och lä det gå ut över den enda perosonen som får mig att känna någonting överhuvudtaget just nu. Men jag vet inte om det är speciellt bra.

Jag har undrat en massa idag över vilka det är som verkligen läser min blogg. Timara sa igår till mig att hon tycker att jag skriver bra. Jag blev otroligt glad för att hon sa det, för just nu känns mitt skrivande som det enda vettiga som händer. (Jag vill ha pärlplattor!) Men jag har verkligen ingen aning om vilka som läser detta just nu. Kan ni inte bara, snälla, ge mig en ledtråd?

Nej, gör inte det, förresten. Då kanske jag börjar bry mig om vad det är jag skriver - jag kanske börjar tänka över orden innan jag låter de rinna ut över tangenterna. Jag börjar få ont i ryggen, och sittsår i gumpen.

Jag vet inte vad det är jag håller på med - förlåt. Jag vet inte varför jag beter mig som skit och tror att det ska vara försvarbart. Jag skäms så otroligt mycket för mig själv. Jag skulle vilja somna, bredvid dig, och sen sova i några evigheter. Men jag vet inte - det känns också fel. Jag vill inte fly längre, även om det nog det är det enda jag kan just nu. Och det är jag inte ens bra på. Jag vill bara inte att Han ska sitta där bakommig och flåsa mig i nacken som ett odjur från de djupaste skogarna i ett fantasiland bortom våra gränser.

Det räcker inte att säga förlåt, jag vet, men det är det enda ord jag äger som inte är nedsmutsat och fult. Så: Förlåt mig för att jag finns till.


It's in the pills that pick me up
It's in the pills that pick me up
It's in the pills that pick me up
It's in the pills that pick me up

Att sitta här, med skollhett te i halsen och en förkylningsblåsa på läppen, det skulle kunna vara så oerhört tillfredsställande - det brukade vara det. Musik, te och några rader av mina egna ord brukade göra mig på gott humör. Att få giftet ur blodet brukade alltid funka. Men inte idag. Idag hopar sig de religiösa texterna, fysikuppgifterna och biologiboken som moln ovanför mitt huvud. Det haglar stora bollar - de väger minst ett Mg (megagram) styck! Jag tror inte att jag orkar mycket mer av detta, av denna - ensamhet? Det låter så patetiskt. Det gör så ont.

Jag vet ite riktigt än hur jag ska förklara för mina små simmare varför jag går med långärmad tröja inne i en simhall. Jag får nog börja brainstorma kraftigt snart. Jag känner mig bara så död, och det gör så ont. Fast Antons kram när jag var på väg hem från bussen lättade mina axlar lite - det var mysigt att behöva ställa sig på tå för att överhuvudtaget kunna lägga armen om hans nacke. Och han böjde sig ändå en bit.

Nu tänker jag sitta här, och ha ont. Jag vet inte än vilket som är värst, den fysiska eller den psykiska smärtan, men ont gör det. Överallt. Det känns som växtvärk, och ingenting verkar hjälpa.

Idag blir David 18 år: grattis. Jag saknar honom så jävla mycket.
Lars winnerbäck - Tidvis

Jag vet inte riktigt vad det var som hände idag - jag vet inte varför en tjej i min klass tittade sådär äcklat på mig idag igen. Så nyfiket, och så nedlåtande. Jag hatar när dom gör så. Folk stirrar och blir tysta när de ser. (Undra vad de tänker?) Jag antar att de ser mig som en patetisk sak som inte borde vandra runt i kortärmat - jag borde låsas in i overaller. Jag tror att detta kommer fortsätta. Jag har en känsla av att abstinensen nu har blivit stillad, och känslan jag kände igår när jag tryckt och dragit, var en känsla av frihet och välbehag; en mysig känsla. Nästan som Kärlek. Det kändes lite knäppt.

Jag vet inte vad det är jag håller på med. Jag vet inte varför jag velar och låter bli. Men där finns någonting som håller mig tillbaka mer än jag kan gå framåt. Jag vill ju springa efter dig varje gång du går, jag vill krama dig när du står och jag vill sitta bredvid dig i klassrummet. Varför gör jag såhär? Vad är det som får mig att tro att jag kan ge dig det du vill ha - jag skulle vilja veta det. Ännu en fråga jag vill ha svar på är en ganska välkvalificerad och enkel: Vad är det egentligen du ser i mig?

Det svarta hålet i magen expanderade plötsligt. Han satte sig på sängen bakom mig, kallade på mig. Han höll om mig och viskade så ömt i mitt öra. Han vet alltid vad som är bäst för mig. Men Han ändrade snabbt taktik och började skrika på mig. Hårt, högt och mycket. Han skrek. Jag vågade inte göra någonting åt det. Jag ville sitta kvar, hålla mig fast i verkligheten och inte bara försvinna in i allt det svarta, urskiljaktiga. Men det var oundvikligt, det visste jag redan från början. (Gav jag upp redan innan det började?) Jag hde ett val - jag kunde låtit bli. Men kanske är det dags för en period i långärmat, med skam och fasa; oro, ångest och panik. Det rann så snabbt. Tårarna strömmade i takt från höger öga. Jag tror att det är oundvikligt. Precis som fjärilarna som fäktas på insidan.

Jag har ett svart hål i magen och fotstegen närmar sig.
Detta kallas kaos, och det är mitt kaos. Bara mitt.

Något av det första mamma sa idag när jag kommit hem var: 'Idag började jag på ViktVäktarna.' Mardöm, tänkte jag då, eftersom familjen redan ältat points på alla möjliga håll en gång tidigare - då under en tidsperiod av minst ett år. Den gången gick det inte 'neråt', så hon slutade. Nu ska hon tydligen 'bli smal till Thailand' och hon 'vill inte visa sig i bikini' så som hon ser ut nu. En av de andra revolutionerande sakerna med mötet hon var på innan idag var att hon fick reda på att hon äter för lite - det är därför hon har gått upp så mycket i vikt. 'Gått upp mycket i vikt'?! Hon ser ut som hon alltid gjort - typ.

Hon var på mig direkt. Hon räknade ut hur många points jag ska äta varje dag, och kom snabbt fram till att jag åt ALLDELES för lite. Jag måste äta mer, jag måste äta det och det, och tänka på att jag ska fungera och blahablaha. Jag kollade igenom guiden för hur många points alla möjliga saker innehåller och kom fram till att jag kan äta 22 bananer om dagen - det hade jag lätt klarat av. Jag vill äta tillräckligt mycket, så att jag inte går upp mer i vikt nu, men samtidigt vill jag inte stoppa i mig mer mat än vad jag gör nu. Det är redan för mycket! Jag kan inte äta mer än vad jag gör - jag hade svällt som en ballong. Jag vågar inte äta mer. Maten är farlig.

Jag orkar inte detta också. Mamma kommer bli som en matpolis vid matbordet - hur ska jag då kunna slappna av? Det är jobbigt redan nu, när jag sitter och proppar i mig. Och idag i skolan - jag åt flera gafflar med ris. Jag tror aldrig jag skäms så mycket inför dig sen jag strulade med din kompis den där kvällen i somras. Jag tror inte att jag orkar mer nu. G på fysikprovet, och så ViktVäktarna också? Jag kommer att drunkna i points!


Placebo - In the Cold Light of the Morning

Och allting snurrar så fasligt fort. Det går undan och jag hänger inte med - skola imorgon igen? Orkar jag det? Kommer jag inte att bryta ihop redan den första timmen, i gympasalen? Jag orkar inte med fler frågetecken nu. Jag orkar inte med mitt eget velande och mina egna äckliga ord. Mitt arbete om 'skador' kan bli så oändligt långt att det är synd om min idrottslärare - men hon är ju så bra. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Jag står i mitten, och velar, fram och tillbaka och jag kommer naturligtvis ingenstans.

Saker som de här börjar låta som klischér.
Men mest av allt hatar jag ändå mig själv.

Musiken vandrade genom kroppen och jag är inte säker på om det var mängden alkohol eller musik som gjorde mig sådär berusad och gungig. Och jag har fortfarande inte kommit fram till om det var den där äckliga ölen eller om det var äcklet jag kände för det jag gjort (eller om det var den skumpiga bussen - eller en kombination av alla tre?) som fick mig att spy. Jag kände mig äcklig, vidrig och ful.

En kille som är tio år äldre kanske under vissa omständigheter kan vara trevligt, men när han blir efterhängsen och jobbig, är det inte längre lika kul. Han bjöd på cigg och kyssar och öl och det var roligt en stund. En stund - inte hela kvällen. Att de snygga killarna har dåligt självförtroende och inte vågar gjorde det inte roligare eller lättare att hitta nån att fly till. Antagligen ville de inte ens. Antagligen var jag för full och berusad på musik för att förstå vad det var jag höll på med - nej, det var fel: jag visste exakt vad det var jag höll på med. Jag tror att jag lekte. Och jag tyckte det var roligt. Jag tyckte det var riktigt roligt att leka, att fly.

Det är det enda jag gör för tillfället, hittar nya sätt att fly på. Jag flyr från allt och alla och helst av allt verkligheten. Jag var hög på musik och igår blev det mitt sätt att fly. Musik och 'sexighet' blev drogen igår, och det funkade ju onerkligen. Jag borde kanske bli skådespelerska? Killen verkade ju vara helt förtrollad, vilket var läskigt. Och min lek funkade: han sa att jag var så jävla sexig.

Fyfan vad jag skäms.


Billie the Vision and the Dancers - My Love

Alla låtar är så bra. De sitter där de ska - de träffar mitt i prick. Varenda gång. (Ungefär som dina ord, David.) Han sjunger så vackert, så bra och så klockrent. Har jag kärat ner mig i en massa låtar nu igen? Det är så många bra ord, ord jag vill citera, om och om igen. Jag vill ha mer och mer! Jag törstar efter ord mäktigare än någonting annat. Jag vill ha ord som är utomjordiskt bra, och det lyckas han ge mig. Med sina låtar. Med alla sina ord. Alla orden är så bra, vet Du det? Dom är så bra, dom stämmer så bra..