blommor som jag
Saknaden. Plågsam, långsam tortyr på avstånd. Det är olidligt, gråtmässigt. Min själ har drabbats av allergi. Denna gång mot långa avstånd och otillräcklig tid. Så långt borta och så lite tid i telefonen. Det är smärtsamt, det river och sliter i mitt innersta. Det gör ont, det biter fast och hänger kvar. Som en blodigel sitter saknaden i min halspulsåder, gör mig svagare, blekare, tunnare. En blekfis är jag. Och det hänger ett regnmoln över mig, eller är det tårar nu igen? Jag var ju så glad, jag skrattade. På riktigt. Det var äkta skratt och överenergiska steg jag tog. Var allt bara en illusion? En genomskinlig filmduk jag satt upp alldeles själv. En illusion av något jag ibland kunde tro på.
Det var längesen jag skrev såhär, med publik. Som att leverera på beställning. Jag tror inte att det är min grej, jag har helt tappat känslan. Känslan av att kunna, att vilja, att orka. Inspirationskällorna torkar ut och jag nöjer mig med att titta på. Är det skolan som gör mig så förbryllad och utmattad? Mina fingrar och händer är svullna. Som små prinskorvar försöker dom springa lätt över tangenterna. Men det går inte så bra, jag stavar fel, får göra om. Det tjänar ändå inget till, det jag skriver blir ju aldrig bra. Tänk om ni visste hur lite jag egentligen kan... Jag låtsas ju bara.
Jag är dålig på att göra saker vackra. Och jag är dålig på att göra vackra saker hållbara. När jag kom hem från min Hälsoresa mådde jag ju så bra! MIn nya läkare frågade mig hur jag mådde, och jag sa att jag mår bra. Jag gav honom ett leende. Men som vanligt blev mina misstankar verklighet och jag är tydligen bräcklig. Som flickan i din novell, Anna. Nästan på. Läkaren gav mig ett sånt-där papper, ett av de där papprena jag fyllt i så många gånger nu att jag tror jag kan det utantill. Man svarar på frågor, får en siffra, räknar ihop svaren, får reda på vilken grad av deppighet man tillhör.
Jag sa: jag mår bra. Det resulterade i en måttlig depression. Det var den lägsta siffran jag någonsin haft tror jag, nästan, sen jag behövde börja fylla i de där papprena. Det var i alla fall tio poäng mindre än när jag blev inlagd. Och även om jag ännu inte funderat på att ta livet av mig sen jag kom hem, så känner jag att siffran ökar. Kanske inte stadigt, men den går uppåt. Men kanske kan en ny medicin hjälpa, kanske inte. Älskling, jag vill känna min puls på din. Jag vill se dig, känna din hud under mina fingrars hud igen. Det gjorde mig gott, det fick mig att blomma igen. Jag vill blomma mer! Jag vill äta mat och njuta, läsa en vanlig bok, ta på mig kläder och trivas. Men jag tror mitt frö behöver din värme, för att kunna växa.
Jag tror jag slutar här. Godnatt.
Det var längesen jag skrev såhär, med publik. Som att leverera på beställning. Jag tror inte att det är min grej, jag har helt tappat känslan. Känslan av att kunna, att vilja, att orka. Inspirationskällorna torkar ut och jag nöjer mig med att titta på. Är det skolan som gör mig så förbryllad och utmattad? Mina fingrar och händer är svullna. Som små prinskorvar försöker dom springa lätt över tangenterna. Men det går inte så bra, jag stavar fel, får göra om. Det tjänar ändå inget till, det jag skriver blir ju aldrig bra. Tänk om ni visste hur lite jag egentligen kan... Jag låtsas ju bara.
Jag är dålig på att göra saker vackra. Och jag är dålig på att göra vackra saker hållbara. När jag kom hem från min Hälsoresa mådde jag ju så bra! MIn nya läkare frågade mig hur jag mådde, och jag sa att jag mår bra. Jag gav honom ett leende. Men som vanligt blev mina misstankar verklighet och jag är tydligen bräcklig. Som flickan i din novell, Anna. Nästan på. Läkaren gav mig ett sånt-där papper, ett av de där papprena jag fyllt i så många gånger nu att jag tror jag kan det utantill. Man svarar på frågor, får en siffra, räknar ihop svaren, får reda på vilken grad av deppighet man tillhör.
Jag sa: jag mår bra. Det resulterade i en måttlig depression. Det var den lägsta siffran jag någonsin haft tror jag, nästan, sen jag behövde börja fylla i de där papprena. Det var i alla fall tio poäng mindre än när jag blev inlagd. Och även om jag ännu inte funderat på att ta livet av mig sen jag kom hem, så känner jag att siffran ökar. Kanske inte stadigt, men den går uppåt. Men kanske kan en ny medicin hjälpa, kanske inte. Älskling, jag vill känna min puls på din. Jag vill se dig, känna din hud under mina fingrars hud igen. Det gjorde mig gott, det fick mig att blomma igen. Jag vill blomma mer! Jag vill äta mat och njuta, läsa en vanlig bok, ta på mig kläder och trivas. Men jag tror mitt frö behöver din värme, för att kunna växa.
Jag tror jag slutar här. Godnatt.
