What's orange and sounds like a parrot?
Dagens overklighetskänsla har upphört - Lillasyster är hemma nu. Glädjen och värmen hon sprider genom sin dataskärm till min dataskärm, även om jag pratar verbalt med henne, över skärmarna - det är lite ofattbart. Hon använder engelsk slang jag inte har en aning om vad det betyder, men jag skrattar ändå. Det första riktigt äkta skrattet på ganska många dagar.
Jag har saknat henne.
Mucho.
WAAH! Det spritter i benen och jag vill bara brista ut i gapskratt. Hah, det lät lite fånigt. Jag ska sluta med detta nu. Min läkare sa till mig att kämpa på, och det är väl det jag kommer att ägna mig åt i framtiden. Skulle jag tro. För Lillasysters skull. För Tingeling. Och för dom som visat att jag kanske kan vara värd det.
CARROT!!!
Jag har saknat henne.
Mucho.
WAAH! Det spritter i benen och jag vill bara brista ut i gapskratt. Hah, det lät lite fånigt. Jag ska sluta med detta nu. Min läkare sa till mig att kämpa på, och det är väl det jag kommer att ägna mig åt i framtiden. Skulle jag tro. För Lillasysters skull. För Tingeling. Och för dom som visat att jag kanske kan vara värd det.
CARROT!!!
Lite död.
När mormor jobbade på sjukhus, fick psykpatienterna alltid varm mjölk med honung i när de skulle sova, för att de skulle bli lite lugnare. Av någon anledning fick alltid jag och Lillasyster det när vi var små och ledsna. Och nu, när jag arton år gammal har haft svårt att sova i cirka två års tid, dricker jag varm mjölk med honung i och försöker låtsas att jag är lugn.
När jag låter den ångande mjölken mjukt rulla ner i magen tänker jag oförklarligt på min morfar. På hur mycket jag saknar honom. Det känns obehagligt och fruktansvärt svart att tänka på det - att han dog. Att han verkligen försvann. Det är många som dör. Den sjunde februari dog Amanda. Skillnaden var att hon valde det själv, att dö. Hon bestämde själv och hade allting planerat, in i mina detalj. Och hon dog. Hon hade nog uttryckt det på så sätt att hon lyckades, men jag saknar henne. Jag saknar planerna på att åka buss hela dagarna.
Jag vet inte varför. Idag är verkligen ingen bra dag. Jag vill sjunka genom jorden och försvinna. Som Amanda, till henne. Det hade varit fruktansvärt mysigt. Jag saknar den där mysiga känslan, av att verkligen känna sig hemma någonstans.
När jag låter den ångande mjölken mjukt rulla ner i magen tänker jag oförklarligt på min morfar. På hur mycket jag saknar honom. Det känns obehagligt och fruktansvärt svart att tänka på det - att han dog. Att han verkligen försvann. Det är många som dör. Den sjunde februari dog Amanda. Skillnaden var att hon valde det själv, att dö. Hon bestämde själv och hade allting planerat, in i mina detalj. Och hon dog. Hon hade nog uttryckt det på så sätt att hon lyckades, men jag saknar henne. Jag saknar planerna på att åka buss hela dagarna.
Jag vet inte varför. Idag är verkligen ingen bra dag. Jag vill sjunka genom jorden och försvinna. Som Amanda, till henne. Det hade varit fruktansvärt mysigt. Jag saknar den där mysiga känslan, av att verkligen känna sig hemma någonstans.
Räddhare, som hoppar iväg.
- Hjälper det då? Att fly?
Jag vet inte vad som är upp och vad som är ner. Oron har rotat sig fast och jag kommer inte loss. Magen vänds ut och in och Paniken har börjat tränga sig på. Orden börjar likna de ord jag en gång trodde jag var färdig med. Jag hatar det nog - att orden jag skriver nu, har skrivits tidigare.
Lillasyster är fortfarande i England, och kommer inte hem förrän på torsdag. Jag saknar henne nåt helt enormt, och jag vill bara få skratta med henne, kittla henne, och väcka henne på morgonen genom att kasta mig på henne! Jag älskar henne, och det är faktiskt sant det 'dom' säger: "Man vet inte vad det är man har, förrän det är borta." Men hon kommer, som sagt, tillbaka.
Det här blev äckligt ytligt och jobbigt. Jag borde aldrig ens ha börjat. Jag ville ju, för en gångs skull, skriva något bra och betydelsefullt här. Mitt skrivande är en idislande ko. Fast varför vet jag inte.
Bajs.
Jag vet inte vad som är upp och vad som är ner. Oron har rotat sig fast och jag kommer inte loss. Magen vänds ut och in och Paniken har börjat tränga sig på. Orden börjar likna de ord jag en gång trodde jag var färdig med. Jag hatar det nog - att orden jag skriver nu, har skrivits tidigare.
Lillasyster är fortfarande i England, och kommer inte hem förrän på torsdag. Jag saknar henne nåt helt enormt, och jag vill bara få skratta med henne, kittla henne, och väcka henne på morgonen genom att kasta mig på henne! Jag älskar henne, och det är faktiskt sant det 'dom' säger: "Man vet inte vad det är man har, förrän det är borta." Men hon kommer, som sagt, tillbaka.
Det här blev äckligt ytligt och jobbigt. Jag borde aldrig ens ha börjat. Jag ville ju, för en gångs skull, skriva något bra och betydelsefullt här. Mitt skrivande är en idislande ko. Fast varför vet jag inte.
Bajs.
Tatuerade tårar
Ja. Nu igen. Det är dags nu igen. Att återigen gå från klarhet till klarhet. Eller ja - i alla fall att försöka. Ungefär som att jag försöker förstå min på Lillasysters MacBook, men det går inge vidare. Det tog fem minuter att lista ut hur msn fungerar och jag har ännu inte kommit på hur man loggar in på msn. I övrigt gillar jag den. Skarpt.
I övrigt? Tackar som frågar. Jag lever - det är huvudet upp och fötterna ner. För det mesta, vill säga. Jag kan inte påstå att jag mår bra - eftersom det vore att ljuga, vilket jag sa att jag skulle lägga av med - trots det är det det vanligaste, dock enklaste, svaret på fråga: "Hur är det?". Jag tycker inte om den frågan. Den har bivit nästan retorisk och totalt meningslös, ungefär som att säga hej.
Jag är helslut. Min kropp orkar inte. Den går på tomgång, fast det inte är tillåtet mer än 1 minut. Dock har jag fått lite smak på det goda livet idag. Fick vakna, för tidigt i och för sig, med A och känna mig som en prinsessa i hans säng när han gick upp och åt frukost och borstade tänderna, och jag låg kvar. Jag fick skrivit lite innan också, och ikväll var Ting här.
Det är så ofattbart underbart. Att ha någon som vet allt, som vill veta allt, som säger precis vad hon tycker och tänker och som alltid finns där. Alltid kommer finnas där. Det känns en liten aning overkligt.
Ändå känns mina tårar tatuerade - så fruktansvärt fejkade.
Godnatt, jag tror inte jag hatar dig.
I övrigt? Tackar som frågar. Jag lever - det är huvudet upp och fötterna ner. För det mesta, vill säga. Jag kan inte påstå att jag mår bra - eftersom det vore att ljuga, vilket jag sa att jag skulle lägga av med - trots det är det det vanligaste, dock enklaste, svaret på fråga: "Hur är det?". Jag tycker inte om den frågan. Den har bivit nästan retorisk och totalt meningslös, ungefär som att säga hej.
Jag är helslut. Min kropp orkar inte. Den går på tomgång, fast det inte är tillåtet mer än 1 minut. Dock har jag fått lite smak på det goda livet idag. Fick vakna, för tidigt i och för sig, med A och känna mig som en prinsessa i hans säng när han gick upp och åt frukost och borstade tänderna, och jag låg kvar. Jag fick skrivit lite innan också, och ikväll var Ting här.
Det är så ofattbart underbart. Att ha någon som vet allt, som vill veta allt, som säger precis vad hon tycker och tänker och som alltid finns där. Alltid kommer finnas där. Det känns en liten aning overkligt.
Ändå känns mina tårar tatuerade - så fruktansvärt fejkade.
Godnatt, jag tror inte jag hatar dig.
Kaosteori
Hemkommen från en förmiddag vid Lunds Universitet, och jag känner mig nästan frälst. Hade jag känt mig minsta lilla religiös hade jag nog mest av allt börjat tillbe Spaghettimonstret, men då jag anser mig själv vara icke-troende, tänker jag låta bli. Däremot skulle jag vilja påstå att jag ännu en gång känner mig sådär exalterad och studiemotiverad, som jag bara gör då jag fått gå på en föreläsning om något så intressant om t.ex. 'Hur jorden skapades..'.
Att jag somnade på den första föreläsningen av en f.d. tysk medborgare som bytte OH-bilder en gång var femte minut och pratade om saker jag inte förstod ett skvatt av, var kanske inte jättebra, nej. Men på den andra föreläsningen, om hur universum skapades, hade Leif min fulla uppmärksamhet från början till slut. Det var helt fantastiskt intressant, och jag har än en gång bestämt mig för att det är naturvetenskap jag vill syssla med. Kanske parallellt med en konstnärshobby bestående av att tillverka smycken och måla oljefärg på stora dukar. Kanske.
Det jag fruktar är dock att mitt intellekt ska svika och jag inte ska klara av det jag så gärna vill klara av. Jag vill bli allt det där jag drömt om, samtidigt som jag vet att jag antagligen inte kommer klara av det. Det känns mer som en självklar tanke - att jag inte kommer att klara av det - än tanken på att det finns möjlighet för mig att studera fysik på universitetsnivå.
Fröken Kurator sa i måndags att det är ju inte så konstigt att jag har svårare i skolan nu än vad jag hade innan (det hon menade var nog: "Det är kanske inte så konstigt att du inte fattar ett piss nu i skolan"), eftersom det nu trängs så otroligt många tankar inuti mitt lilla huvud. Min hjärna känns överbefolkad och varje dag blir det värre och värre. Det är så det är just nu: jag har svårt att koncentrera mig, jag kan knappt läsa böcker längre, en formel i fysik blir Einsteins relativitetsteori och jag förstår ingenting, någonsin. Kanske sitter även det i huvudet: det faktum att jag inte tror att jag förstår någonting kanske är den felande faktorn, vilket i sig gör att jag inte förstår någonting. När jag egentligen kanske hade kunnat förstå i alla fall en bråkdel.
Hon frågade mig även om min oro. (Ja, jag tycker om min kurator nu, eftersom jag har fått byta till den jag från början tyckte så mycket om. Jag inbillar mig att hon förstår mig.) När jag försökte uttrycka mina känslor i ord, sa hon ganska snabbt: "Katastroftankar?". Och helt plötsligt gick det upp för mig vad alla desa blodiga barn och söndertrasade bilar gjorde i mina drömmar. Katastroftankar. Jag smakade på ordet som om det var den första godisbiten jag åt på flera år, och funderade tyst. Katastroftankar? är det så de kallas.
När jag på bussen påväg hem från Lund idag satt och läste i ett häfte om teoretisk fysik, läste jag ordet: Kaosteori. Och med ens när jag läst det visste jag att jag älskade det. Ett ord jag under låg tid framöver kommer att förakta och missbruka, beskriver väldigt bra det jag tror att jag försöker uttrycka här. Detta är min kaosteori. Mitt sätt att se på mitt eget psyke, mina tankar och känslor. Det är så självklart nu, på något sätt. Tänk på det, du som läser de ord jag skriver: Detta är min kaosteori.
Att jag somnade på den första föreläsningen av en f.d. tysk medborgare som bytte OH-bilder en gång var femte minut och pratade om saker jag inte förstod ett skvatt av, var kanske inte jättebra, nej. Men på den andra föreläsningen, om hur universum skapades, hade Leif min fulla uppmärksamhet från början till slut. Det var helt fantastiskt intressant, och jag har än en gång bestämt mig för att det är naturvetenskap jag vill syssla med. Kanske parallellt med en konstnärshobby bestående av att tillverka smycken och måla oljefärg på stora dukar. Kanske.
Det jag fruktar är dock att mitt intellekt ska svika och jag inte ska klara av det jag så gärna vill klara av. Jag vill bli allt det där jag drömt om, samtidigt som jag vet att jag antagligen inte kommer klara av det. Det känns mer som en självklar tanke - att jag inte kommer att klara av det - än tanken på att det finns möjlighet för mig att studera fysik på universitetsnivå.
Fröken Kurator sa i måndags att det är ju inte så konstigt att jag har svårare i skolan nu än vad jag hade innan (det hon menade var nog: "Det är kanske inte så konstigt att du inte fattar ett piss nu i skolan"), eftersom det nu trängs så otroligt många tankar inuti mitt lilla huvud. Min hjärna känns överbefolkad och varje dag blir det värre och värre. Det är så det är just nu: jag har svårt att koncentrera mig, jag kan knappt läsa böcker längre, en formel i fysik blir Einsteins relativitetsteori och jag förstår ingenting, någonsin. Kanske sitter även det i huvudet: det faktum att jag inte tror att jag förstår någonting kanske är den felande faktorn, vilket i sig gör att jag inte förstår någonting. När jag egentligen kanske hade kunnat förstå i alla fall en bråkdel.
Hon frågade mig även om min oro. (Ja, jag tycker om min kurator nu, eftersom jag har fått byta till den jag från början tyckte så mycket om. Jag inbillar mig att hon förstår mig.) När jag försökte uttrycka mina känslor i ord, sa hon ganska snabbt: "Katastroftankar?". Och helt plötsligt gick det upp för mig vad alla desa blodiga barn och söndertrasade bilar gjorde i mina drömmar. Katastroftankar. Jag smakade på ordet som om det var den första godisbiten jag åt på flera år, och funderade tyst. Katastroftankar? är det så de kallas.
När jag på bussen påväg hem från Lund idag satt och läste i ett häfte om teoretisk fysik, läste jag ordet: Kaosteori. Och med ens när jag läst det visste jag att jag älskade det. Ett ord jag under låg tid framöver kommer att förakta och missbruka, beskriver väldigt bra det jag tror att jag försöker uttrycka här. Detta är min kaosteori. Mitt sätt att se på mitt eget psyke, mina tankar och känslor. Det är så självklart nu, på något sätt. Tänk på det, du som läser de ord jag skriver: Detta är min kaosteori.
Beneath my skin.
Definitionen av Vänskap fick för mig helt andra ögon ikväll. Det var synd, det var ledsamt och det blev en besvikelse. Det gör mig faktiskt ledsen.
Imorgon är det dags. Den stora stötet, karftmötet. Fröken Kurator - eller terapeut, som det ska heta - ska få veta hur det verkligen egentligen ligger till. Jag vill inte ljuga mer nu. Jag får så ont i magen då. Det kan i och för sig vara pastan också.
Imorgon är det dags. Den stora stötet, karftmötet. Fröken Kurator - eller terapeut, som det ska heta - ska få veta hur det verkligen egentligen ligger till. Jag vill inte ljuga mer nu. Jag får så ont i magen då. Det kan i och för sig vara pastan också.
'I know I've got a face in me
Points out all my mistakes to me'
Linkin Park - Papercut
Points out all my mistakes to me'
Linkin Park - Papercut
I like my new bunnysuit
Jag vill ha
en kanindräkt.
Den ska vara smurfblå
och passa
alla tillfällen.
Jag vill ha
en smurfblå kanindräkt,
för alla tillfällen.
Med långa öron
och en stor
fluffig
svans.
Jag vill ha en
kanindräkt.
Och om
den har långa
öron,
och en stor
fluffig svans,
tror jag
att den kommer att vara
snyggast i
hela kaninvärlden.
Bara för att jag kände för det.
en kanindräkt.
Den ska vara smurfblå
och passa
alla tillfällen.
Jag vill ha
en smurfblå kanindräkt,
för alla tillfällen.
Med långa öron
och en stor
fluffig
svans.
Jag vill ha en
kanindräkt.
Och om
den har långa
öron,
och en stor
fluffig svans,
tror jag
att den kommer att vara
snyggast i
hela kaninvärlden.
Bara för att jag kände för det.
See you at the bitter end
Måndag 3/3 -08, 10.48:
Vissa dagar har en tendens att försvinna mitt framför ögonen. Alla händelser klupmar ihop sig till en enda geggig klump, och alltid, varenda gång det händer, lyckas jag naturligtvis fastna i geggan och sedan också bli kvar där. Det är dömt att misslyckas att försöka ta mig ur geggan, så jag tror jag har gett upp det - också.
A sitter på andra sidan bordet och undrar. Han skriver stödord på ett papper. Stödorden är till hans idrottsarbete, och jag får en känsla av att jag är en liten skolkningsmagnet. Små, kyliga ord och blickar får mig att haverera.
'She doesn't look,
she doesn't see'..
En ständigt återkommande tanke resulterar i en ständigt återkommande mening: jag orkar inte med mig själv längre. Jag förstår inte vad leendena gör i mina klasskamraters ansikten när de ser mig. Jag struntar i att räkna nu. Jag har egentligen matte,men jag struntar helt enkelt i den. Min ursäkt? Att mitt psyke inte orkar mer. Det kollapsar snart, och min kropp håller på att ge upp den också.
Och när jag skolkar hoppas jag att lärarna inte ska bry sig om att fråga om det är någon som vet vart jag är. Jag vill nästan att de ska glömma bort mig, för då hade jag inte behövt ursäkta mig när jag inte är där, när jag skolkar och alla de gånger jag fysiskt är på lektionen, men egentligen inte är närvarande.
Nutid:
Så orkeslös. Sådan ångest kan ingen någonsin beskriva med vanliga mänskliga ord. Det snurrar till sig i huvudet och skapar en gegga av hjärnceller som håller på att smälta ihop till en klump. En klump som sedan tänker frysa till is. Kanske har en ny istid startat inuti min kropp, och den verkar vara här för att stanna. Den kom tillsammans med årets första snö innan idag. Men vad skulle mina småglin säga om röda streck på en blek arm? Skulle de undra, eller vara så uppslukade av att jag ska visa dem hur de ska simma sitt ryggsim?
Jag simmade idag, förresten. När jag sedan kom hem från A, trött, arg, ledsen och besviken, mest av allt på mig själv, och packade upp och hängde upp min blöta baddräkt och handduk, som så oräkneliga gånger förr, så såg jag min gamla simväska. Varför finns den kvar? Varför ligger mina tävlingsbaddräkter och gamla klubbkläder och träningsoveraller kvar i trådbackarna? Varför har ingen - Jag - bränt upp det, lagt hoppet på hyllan, stoppat ner alla drömmar i lådor och stängt alla simhallsdörrar? Är detta ännu ett sätt jag använder för att plåga mig själv - någonting jag en gång levde för, andades för - ännu ett destruktivt beteende, tillsammans med maten, alla de vassa föremål och kemiska substanser?
Placebo - The bitter end
Vissa dagar har en tendens att försvinna mitt framför ögonen. Alla händelser klupmar ihop sig till en enda geggig klump, och alltid, varenda gång det händer, lyckas jag naturligtvis fastna i geggan och sedan också bli kvar där. Det är dömt att misslyckas att försöka ta mig ur geggan, så jag tror jag har gett upp det - också.
A sitter på andra sidan bordet och undrar. Han skriver stödord på ett papper. Stödorden är till hans idrottsarbete, och jag får en känsla av att jag är en liten skolkningsmagnet. Små, kyliga ord och blickar får mig att haverera.
'She doesn't look,
she doesn't see'..
En ständigt återkommande tanke resulterar i en ständigt återkommande mening: jag orkar inte med mig själv längre. Jag förstår inte vad leendena gör i mina klasskamraters ansikten när de ser mig. Jag struntar i att räkna nu. Jag har egentligen matte,men jag struntar helt enkelt i den. Min ursäkt? Att mitt psyke inte orkar mer. Det kollapsar snart, och min kropp håller på att ge upp den också.
Och när jag skolkar hoppas jag att lärarna inte ska bry sig om att fråga om det är någon som vet vart jag är. Jag vill nästan att de ska glömma bort mig, för då hade jag inte behövt ursäkta mig när jag inte är där, när jag skolkar och alla de gånger jag fysiskt är på lektionen, men egentligen inte är närvarande.
Nutid:
Så orkeslös. Sådan ångest kan ingen någonsin beskriva med vanliga mänskliga ord. Det snurrar till sig i huvudet och skapar en gegga av hjärnceller som håller på att smälta ihop till en klump. En klump som sedan tänker frysa till is. Kanske har en ny istid startat inuti min kropp, och den verkar vara här för att stanna. Den kom tillsammans med årets första snö innan idag. Men vad skulle mina småglin säga om röda streck på en blek arm? Skulle de undra, eller vara så uppslukade av att jag ska visa dem hur de ska simma sitt ryggsim?
Jag simmade idag, förresten. När jag sedan kom hem från A, trött, arg, ledsen och besviken, mest av allt på mig själv, och packade upp och hängde upp min blöta baddräkt och handduk, som så oräkneliga gånger förr, så såg jag min gamla simväska. Varför finns den kvar? Varför ligger mina tävlingsbaddräkter och gamla klubbkläder och träningsoveraller kvar i trådbackarna? Varför har ingen - Jag - bränt upp det, lagt hoppet på hyllan, stoppat ner alla drömmar i lådor och stängt alla simhallsdörrar? Är detta ännu ett sätt jag använder för att plåga mig själv - någonting jag en gång levde för, andades för - ännu ett destruktivt beteende, tillsammans med maten, alla de vassa föremål och kemiska substanser?
Placebo - The bitter end
Calling off the day
Jag trodde inte att det så snabbt skulle få så mycket kontroll. Dagen blev lidande, då det stod 'Kalas för kusin Oskar' i almanackan. Jag ville inte ens smaka på prinsesstårtan. Jag kunde inte; fick inte. Det gick inte. Och jag tappade precis orken i golvet. Som ett fruktansvärt ömtåligt kristallglas. Splittrat mot stenar. Sönderslaget mot murar av marmor. Ogenomträngliga saker. De står i vägen - för mig, för livet och för det där som kallas hopp. Det flög iväg istället. Hoppet alltså.
In this stupid fight
Orkeslös. Darrig i benen. Yr. Det snurrar nu. Det snurrar runt, och det slutar inte. Händerna skakar. Axlarna går inte att kontrollera. En molande värk i hela kroppen - tomhet. En tomhet ingenting kan fylla ut. Ensamhet? Eller bara rent ut sagt instängd, fast. Två fingrar i halsen, ett samtal och ett bekännande. Det gav klarhet. Har inte kommit underfund med varför än. Min hals känns sårig, min mage gör uppror. Hjärnan jobbar febrilt med ord och meningar. Huvudvärk, migrän. Svullna mandlar. Men mitt hjärta är lika ihåligt som innan.
Hon sa till mig. Hon var inte arg, men besviken, och ibland kan en sådan besvikelse vara en besvikelse som kan öppna ens ögon. Det sa hon också. Hon sa att hon alltid finns för mig, att nästa gång jag funderar på att göra om det, så 'ring mig då!'. Jag lovar, jag ska. Det är svårt när man inte orkar med sig själv, det är jobbigt, det tar mycket mer kraft än vad man tror.
Det finns ytterligare en fråga, som jag nog aldrig kommer lyckas besvara. Varför? Som alltid annars.
Disturbed - Meaning of Life
Hon sa till mig. Hon var inte arg, men besviken, och ibland kan en sådan besvikelse vara en besvikelse som kan öppna ens ögon. Det sa hon också. Hon sa att hon alltid finns för mig, att nästa gång jag funderar på att göra om det, så 'ring mig då!'. Jag lovar, jag ska. Det är svårt när man inte orkar med sig själv, det är jobbigt, det tar mycket mer kraft än vad man tror.
Det finns ytterligare en fråga, som jag nog aldrig kommer lyckas besvara. Varför? Som alltid annars.
Disturbed - Meaning of Life
