Sat nam & lugnt godnatt.
I skrivande stund har jag precis varit på yoga. Älskade yoga. Jag sitter nu och dricker mitt kryddiga te, och det värmer gott i magen när teet gör bananen sällskap. (Oavsett vad jag tränar, äter jag banan efteråt. Alltid gjort. Kommer alltid att göra. En ritual i sig.) Men nu ville jag ju faktiskt inte skriva om bananen, utan om yogan. Just nu får jag inte fram ett vettigt ord, det känns bara så häftigt. Jag känner mig så lugn, det känns som om jag läker. Inifrån och ut. Till en hel människa.
Jag förstår att detta låter otroligt flummigt, det tyckte jag också första gången jag fick höra om det, prova. Men om man verkligen ger sig in i det, tror på det, öppnar upp sig själv för det okända; om man vågar det, kan man få ut så mycket. Så mycket bra. Så mycket kraft, kärlek och energi. Yogan skapar en balans i min kropp som jag inte är van vid, men välkomnar med öppna armar. Det är den balans jag saknat, den balans som har fattats mig. Jag behöver inte vara orolig för att förhållandet mellan mat och träning ska bli rätt; om jag lämnar över det till min kropp kommer den att tala om för mig hur jag ska göra. Jag har alla svar jag behöver. Men dom sitter långt inne. I mitten av min kropp, i rotchakrat, där sitter svaren. I min eviga källa :)
Jag vet, det låter så fånigt! Men jag har börjat hitta min balans. Jag har blivit en harmonisk varelse med drömmar, med närvaro, med här och nu. Jag har drömmar om framtiden, jag har livslust i hjärtat och jag masserar mitt inre med den fysiska yogan. Och det är så underbart. Jag trivs så bra. Jag känner mig så härlig!
Sat Nam.
Jag förstår att detta låter otroligt flummigt, det tyckte jag också första gången jag fick höra om det, prova. Men om man verkligen ger sig in i det, tror på det, öppnar upp sig själv för det okända; om man vågar det, kan man få ut så mycket. Så mycket bra. Så mycket kraft, kärlek och energi. Yogan skapar en balans i min kropp som jag inte är van vid, men välkomnar med öppna armar. Det är den balans jag saknat, den balans som har fattats mig. Jag behöver inte vara orolig för att förhållandet mellan mat och träning ska bli rätt; om jag lämnar över det till min kropp kommer den att tala om för mig hur jag ska göra. Jag har alla svar jag behöver. Men dom sitter långt inne. I mitten av min kropp, i rotchakrat, där sitter svaren. I min eviga källa :)
Jag vet, det låter så fånigt! Men jag har börjat hitta min balans. Jag har blivit en harmonisk varelse med drömmar, med närvaro, med här och nu. Jag har drömmar om framtiden, jag har livslust i hjärtat och jag masserar mitt inre med den fysiska yogan. Och det är så underbart. Jag trivs så bra. Jag känner mig så härlig!
Sat Nam.
Jag, yogi.
Att rensa sitt skrivbord är otroligt: intressant, jobbigt, tidskrävande, ångestframkallande, lärorikt och kanske framför allt insiktsgivande. Om det nu finns ett sådant ord. Om det inte finns, så uppfann jag det precis. Cred till moi! Jag har precis gått igenom gamla brev, låttexter jag skrivit ut, foton, uppsatser, tal och tidningsurklipp. Hade jag gjort detta för ett år sedan, hade jag börjat storgråta, lagt mig i min säng och vägrat röra mig. Inte ens för att hämta glass.
Because.. För ett år sedan, hade alla de breven, fotona, uppsatserna och låttexterna jag skrivit ut, påmint mig om hur otroligt dåligt jag mått och vilket helvete de senaste åren har varit. Jag hade vältrat mig i mitt eget självdestruktiva beteende och jag hade ältat gamla problem och undrat varför jag trodde att jag förtjänade bättre, vad jag gjort för att förtjäna att ha det så jävligt. Motsägelsefullt, I know. Jag hade inte lämnat sängen, jag hade ringt A, gråtit, undrat varför han är tillsammans med mig och hur kan han tycka om en sån som jag?
Men idag var det väldigt annorlunda. Idag läste jag breven med värme, med kärlek. Jag läste breven och grät av Lycka (den där livsviktiga, men alldeles för ovanliga ingrediensen, i våra Liv). Jag tog upp tidninsgurklippet ur kuvertet, läste, kände en stolhet växa inom mig och tänkte: jag gjorde som den overkligt starka tjejen, och slutade skära mig. Stolt! är vad jag är just nu. Jag läste min väg vidare genom breven, jag läste: "L undrade igår hur du ska klara dig genom hela sommaren i långärmat." Men jag behövde inte klara mig genom hela sommaren i långärmat, för jag tog av mig dom långa ärmarna och visade mina zebraränder och kände mig adrenalinfylld och rädd som fan på samma gång.
Jag läste att: "T tycker att depression har blivit en folksjukdom." Vadå depression? Jag var inte deprimerad, jag var bara olycklig, självdestruktiv, ledsen hela tiden, fylld av självförakt och lite för självupptagen. Kan jag säga nu. Jag tänker inte minimera och ta bort mina problem bara för att jag har blivit äldre och en liten aning klokare. Men jag tänker se det som att: "Allt som sker, sker av en anledning." (Och hon hade ju rätt, jag var deprimerad, på riktigt.)
Jag hade antagligen aldrig lärt mig se skillnad på människa och människa, utan denna Resa. Jag hade aldrig förstått det otroliga stöd och oumbärliga trygghet en äkta vänskap står för. Jag hade kanske aldrig insett att jag är så mycket mer än SÅ. Jag hade kanske inte fallit för A, och kanske hade inte han fallit för mig. (Eller ja, jag hade inte haft tid, för jag hade varit i simhallen istället.) Och kanske hade jag inte kunnat sitta här, Lycklig över att rensa mitt skrivbord, Lycklig över att jag vet att jag har Trygghet och Kärlek i alla brev, bilder, tidningsurklipp och uppsatser som ligger här, precis bredvid mig.
När jag var och träffade min läkare för ett "akutmöte" var jag orolig och lite ledsen. Jag var helt säker på att det nu var dags för höjd dos, lägga till en till medicin, och kanske fler psykologsamtal. Men nej, varför skulle det bli så, egentligen? Jag hade intalat mig själv att jag inte kunde själv, att jag hade gått ner mig i ett träsk jag inte kunde ta mig upp ur. Men när jag hörde mig själv berätta, att jag jobbar heltid; jag ska ut på en långresa (och därmed försöka övervinna min sprut-skräck); jag vet ungefär vad jag vill bli så småningom, men det kan ju ändras och jag vet inte riktigt vad som händer, men det gör inte så mycket, för vad som än händer så blir det nog bra till slut. Jag lät trygg i mig själv, jag lät självsäker och levnadssugen. Jag lät... frisk. Jag har skaffat mig en självinsikt och en vishet som är få förunnat, fick jag höra. "Det tar de flesta människor en hel livstid att klura ut detdär."
När jag efter mötet kört tillbaka till jobbet, jobbat lite till, sovit på vilan och sen kört hem, rensade jag mitt skrivbord. Mina småpalmer står i fönstret och lapar sol i takt med Z som ligger i min säng och skräpar ner. Där ligger alltid något missplacerat barr i sängen när han har vaktat den. Vinden som letar sig in genom persiennen luktar gräs och är sådär lite kylig, lite höstig. Det är precis som om den har fått en extra syreboost nu i september. Solen värmer mina händer när jag skriver. Jag behöver inte strumpor heller, för mattan är varm. Och Lillasysters kanelbullar ligger bra i magen. Behöver jag ens skriva att jag mår oförskämt bra just nu?
Ong Namo Guru Dev Namo
Because.. För ett år sedan, hade alla de breven, fotona, uppsatserna och låttexterna jag skrivit ut, påmint mig om hur otroligt dåligt jag mått och vilket helvete de senaste åren har varit. Jag hade vältrat mig i mitt eget självdestruktiva beteende och jag hade ältat gamla problem och undrat varför jag trodde att jag förtjänade bättre, vad jag gjort för att förtjäna att ha det så jävligt. Motsägelsefullt, I know. Jag hade inte lämnat sängen, jag hade ringt A, gråtit, undrat varför han är tillsammans med mig och hur kan han tycka om en sån som jag?
Men idag var det väldigt annorlunda. Idag läste jag breven med värme, med kärlek. Jag läste breven och grät av Lycka (den där livsviktiga, men alldeles för ovanliga ingrediensen, i våra Liv). Jag tog upp tidninsgurklippet ur kuvertet, läste, kände en stolhet växa inom mig och tänkte: jag gjorde som den overkligt starka tjejen, och slutade skära mig. Stolt! är vad jag är just nu. Jag läste min väg vidare genom breven, jag läste: "L undrade igår hur du ska klara dig genom hela sommaren i långärmat." Men jag behövde inte klara mig genom hela sommaren i långärmat, för jag tog av mig dom långa ärmarna och visade mina zebraränder och kände mig adrenalinfylld och rädd som fan på samma gång.
Jag läste att: "T tycker att depression har blivit en folksjukdom." Vadå depression? Jag var inte deprimerad, jag var bara olycklig, självdestruktiv, ledsen hela tiden, fylld av självförakt och lite för självupptagen. Kan jag säga nu. Jag tänker inte minimera och ta bort mina problem bara för att jag har blivit äldre och en liten aning klokare. Men jag tänker se det som att: "Allt som sker, sker av en anledning." (Och hon hade ju rätt, jag var deprimerad, på riktigt.)
Jag hade antagligen aldrig lärt mig se skillnad på människa och människa, utan denna Resa. Jag hade aldrig förstått det otroliga stöd och oumbärliga trygghet en äkta vänskap står för. Jag hade kanske aldrig insett att jag är så mycket mer än SÅ. Jag hade kanske inte fallit för A, och kanske hade inte han fallit för mig. (Eller ja, jag hade inte haft tid, för jag hade varit i simhallen istället.) Och kanske hade jag inte kunnat sitta här, Lycklig över att rensa mitt skrivbord, Lycklig över att jag vet att jag har Trygghet och Kärlek i alla brev, bilder, tidningsurklipp och uppsatser som ligger här, precis bredvid mig.
När jag var och träffade min läkare för ett "akutmöte" var jag orolig och lite ledsen. Jag var helt säker på att det nu var dags för höjd dos, lägga till en till medicin, och kanske fler psykologsamtal. Men nej, varför skulle det bli så, egentligen? Jag hade intalat mig själv att jag inte kunde själv, att jag hade gått ner mig i ett träsk jag inte kunde ta mig upp ur. Men när jag hörde mig själv berätta, att jag jobbar heltid; jag ska ut på en långresa (och därmed försöka övervinna min sprut-skräck); jag vet ungefär vad jag vill bli så småningom, men det kan ju ändras och jag vet inte riktigt vad som händer, men det gör inte så mycket, för vad som än händer så blir det nog bra till slut. Jag lät trygg i mig själv, jag lät självsäker och levnadssugen. Jag lät... frisk. Jag har skaffat mig en självinsikt och en vishet som är få förunnat, fick jag höra. "Det tar de flesta människor en hel livstid att klura ut detdär."
När jag efter mötet kört tillbaka till jobbet, jobbat lite till, sovit på vilan och sen kört hem, rensade jag mitt skrivbord. Mina småpalmer står i fönstret och lapar sol i takt med Z som ligger i min säng och skräpar ner. Där ligger alltid något missplacerat barr i sängen när han har vaktat den. Vinden som letar sig in genom persiennen luktar gräs och är sådär lite kylig, lite höstig. Det är precis som om den har fått en extra syreboost nu i september. Solen värmer mina händer när jag skriver. Jag behöver inte strumpor heller, för mattan är varm. Och Lillasysters kanelbullar ligger bra i magen. Behöver jag ens skriva att jag mår oförskämt bra just nu?
Ong Namo Guru Dev Namo
