zebragalax

I skrivande stund har jag precis varit på yoga. Älskade yoga. Jag sitter nu och dricker mitt kryddiga te, och det värmer gott i magen när teet gör bananen sällskap. (Oavsett vad jag tränar, äter jag banan efteråt. Alltid gjort. Kommer alltid att göra. En ritual i sig.) Men nu ville jag ju faktiskt inte skriva om bananen, utan om yogan. Just nu får jag inte fram ett vettigt ord, det känns bara så häftigt. Jag känner mig så lugn, det känns som om jag läker. Inifrån och ut. Till en hel människa.

Jag förstår att detta låter otroligt flummigt, det tyckte jag också första gången jag fick höra om det, prova. Men om man verkligen ger sig in i det, tror på det, öppnar upp sig själv för det okända; om man vågar det, kan man få ut så mycket. Så mycket bra. Så mycket kraft, kärlek och energi. Yogan skapar en balans i min kropp som jag inte är van vid, men välkomnar med öppna armar. Det är den balans jag saknat, den balans som har fattats mig. Jag behöver inte vara orolig för att förhållandet mellan mat och träning ska bli rätt; om jag lämnar över det till min kropp kommer den att tala om för mig hur jag ska göra. Jag har alla svar jag behöver. Men dom sitter långt inne. I mitten av min kropp, i rotchakrat, där sitter svaren. I min eviga källa :)

Jag vet, det låter så fånigt! Men jag har börjat hitta min balans. Jag har blivit en harmonisk varelse med drömmar, med närvaro, med här och nu. Jag har drömmar om framtiden, jag har livslust i hjärtat och jag masserar mitt inre med den fysiska yogan. Och det är så underbart. Jag trivs så bra. Jag känner mig så härlig!

Sat Nam.