zebragalax

Med en riklig mängd alkohol i kroppen försvinner Han för ett litet tag. Men blodet rinner snabbare. Och naturligtvis så kommer Han igen. Han kommer. Han våldtar och slår. Jag tror att Han dödar.

I min skog
där dansar älvor nätt på tå.
De snurrar in sig i dimman
och kommer aldrig ut igen

Och jag sitter på mossan
och försöker sy ihop
mig själv.
Till en hel trasa,
till en enda liten
bit.

Känslor svallar och tankarna
bara snurrar.
Avhuggna och
korta.
De försvinner
in i dimman.
De också.

Känslor du aldrig känt.
Saker du aldrig
tänkt på.
Skrämmer jag dig
fortfarande?

En zebra;
en pirat;
en busunge utan dess like.
En blå.

Barnförbjuden,
är jag det?
Jag - Vilda.
Det är ju bara kemi..

Jag är arg idag. Ledsen och arg, besviken och sårad. Inte för att jag skulle få för mig att erkänna det för mig själv, någonsin, men det är så det är. Fast på något sätt visste jag nog att det skulle komma, men murarna föll nog inte HELT. Det blev ett milt slag, och förhoppningsvis gjorde det mest ont i min fiende. Tyvärr tror jag inte det, för han är ganska stark.


Evanescence - Everybody's fool

Perfect by nature
Icons of self-indulgence
Just what we all need
More lies about a world that
Never was and never will be
Have you no shame, don't you see me
You know you've got everybody fooled

Look, here she comes now
Bow down and stare in wonder
Oh, how we love you
No flaws when you're pretending
But now I know she
Never was and never will be
You don't know how you've betrayed me
And somehow you've got everybody fooled

Without the mask, where will you hide
Can't find yourself, lost in your lie

I know the truth now
I know who you are
And I don't love you anymore


Och du vet så väl. Och det är nästan lite komiskt, för du bryr dig inte heller. Överhuvudtaget. Och det är nog nästan det som gör mest ont. Att veta att vad jag än säger, vad jag än gör, så rör det dig inte ryggen. På något sätt så blir det alltid så till slut. Och jag börjar tycka att det är lite långtråkigt och fruktansvärt romantiskt - förutsägbart. Fyfan för sånt skit.

Inte konsigt att antalet homosexuella tjejer växer. Argsinta flator och maskulina manshatare.
(Varfan fick jag nu det ifrån? Det ploppade bara upp, förlåt. Och jag kallar mig feminist.)

Nu har jag precis synat dödsannonserna i B-delen i hopp om att hitta användbara, vackra ord. Och vips! så stod de framför mig. En dikt av Pär Lagerkvist, och en skriven av Nils Ferlin. De är utklippta och nu ska jag bara göra något vettigt av dem..

Kollade Postis också, och det blev en del urklipp.


Mina fyra vattendjur sov här inatt och vi hade väldigt mysigt. Vi levde lite för oss själva. Och vi blir äldre, det märks så tydligt, och vi växer ifrån varandra, det märks också så tydligt. Men vissa av oss kommer närmare, medan andra flyter bort. Andra har redan fallit utför vattenfallet..

Jag sitter på min skrivbordsstol med ett rosa linne med röda prickar på på mig och jag ska snart gå ut och sätta mig och läsa. Zebraflickan. Jag ska läsa den igen, och sen ska jag läsa Vingklippt Ängel, igen. Jag tror att jag kan behöva det just nu..

Och nu började jag gråta så nu går jag ut.

Tingeling är hemma, och jag sitter i hemma hos henne nu. Hon klipper Ceasar och han sitter och kvider inne i badrummet. Det är roligt att lyssna på dom, samtidigt som The Sounds - 24 Hours spelas, HÖGT. Det är underbart - det är levande, duvet.

Igårkväll när jag och Tingeling låg på hennes säng och pratade så.. jag vet inte. Världen runt omkring försvann bort och allting bara.. JAG VET INTE! Men Lycka är det. Världen utanför hennes rum stannade och det var bara VI i hela världen som var levande, och vi levde på riktigt. "Vi är nog födda för att hålla varandras huvuden ovanför ytan".

Tänk om man kunde
stanna tiden.
Bara en liten stund.
Ligga här föralltid,
i natten
det behagliga mörkret.
Det vackra.

Leva förevigt
i en värld.
Där Allting
bara var.
Finnas till -
varför är det en kamp?

Du är min Livskraft.


Om inte Tingeling kommit hem i helgen vet jag inte vad jag skulle gjort eller var jag skulle varit just nu. Jag har verkligen ingen aning - överhuvudtaget. Jag..
Jag kan inte leva utan henne. Hon är mitt Allt.

Hon gör mig hel, om och om igen.
Gång efter gång. Tårar efter tårar.
Söm efter söm.. Ärr efter ärr.
Dag efter dag - VI.
I en Evighet. Denna Evighet.

Han ville.
Inte jag.
Jag ville
sova,
det fick jag.
Tillåtelse..
Men ändå fången
- i Mörkret.
Inuti
mig.
Ja,
det finns inuti mig
- nu.

Det tar över mig
och förintar mig
och jag försvinner
bort.
Bort från det
som ni kallar
"Verklighet".

Bort.

Andas.
Svälj.
Jag kvävs.
Andas!
Dom river!
STRUNTA I DOM!

Dödsskriken ekar.

I flera dagar har jag tvingat mig själv att hålla mig borta härifrån. Jag har inte ägnat Orden någon uppmärksamhet. Jag har struntar i dem och tvingat dem att stanna där de är - inuti mitt huvud har de tillslut har förintats av Honom.

Klockan är tusen..

Det är så mycket jag raderar när jag skrivit det. Så mycket jag aldrig tänker skriva här igen. För jag vet nu att jag skrivit förmycket. Och nej, jag säger verkligen inte det för att jag vill få bekräftelse. Snälla, tro aldrig det igen - älskade, älskade du. Jag säger ingenting av detta för att jag letar efter reaktioner eller bekräftelse, utan för min egen skull. För att jag är för lat för att skriva förhand. Men det gör jag det också.

Detta blev förmycket. Jag ville ju egentligen bara säga godnatt.
Och jag trodde att det obehagligt varma vattnet skulle ta bort demonerna, men de fortsätter att riva. Såfort jag inte gör det själv, är de där och tar sönder mig. Det har blivit en trivsam känsla. Det är faktiskt ganska mysigt..

Men jag är rädd.
Skräckslagen.
Och det är Jag
som gör Mig rädd.

Orden flyter,
som vatten.
De glittrar,
som snö.

Jag har smutsiga mjukisbyxor på mig.

Orden är viktiga.
Ändå ägnar jag de inte mer uppmärksamhet
än såhär.

Vi skulle åka och äta middag hos min farfar och hans fru, Birgitta, ikväll. Jag såg verkligen inte fram emot det, utan ville nog egentligen bara vara hemma och läsa och skriva och klippa och klistra - pyssla runt liksom. Dessutom skulle mormor också med, vilket gör det hela ännu mycket värre. Hemskt, med andra ord. Mormor är som mamma, fast i dubbel styrka. Mormor är - mormor är mycket. Det är Mycket Kvinna. Hon är lång, tycker om att höras och synas och talar väldigt gärna om hur bra hon ser ut. Fast det gör hon ju inte, egentligen.

Farfar lärde mig att äta godis, äta chips, kränga kakor och dricka läsk. Han berättade sagor, han visade mig och Lillasyser hamnen och Havet. Han berättade om när han besökt alla världens länder, och han blev min idol. Han lärde min fantasi att den kan gå vart den vill i världen - för min farfar finns inga gränser. Nu säger jag inte att han är typ Stålmannen med gråa hår, långt ifrån. Han hör dåligt, riktigt dåligt faktiskt och han är ganska stel, som de flesta äldre männiksor nog är. Men ändå så lyser det i hans ögon! Mer än det lyser i några andra ögon jag har sett. Kanske med undantag för Lillasysters.

Min farfar är min idol, och jag mår bra av min farfar. Jan heter han förresten. Han är en fantastisk människa, farfar, far, man, ex-man, svärfar, vän, kompis, bekant, främling - Idol.

Jag vill göra som när jag och Lillasyster var små, och fick bo hos farfar och farmor, och senare farfar och Birgitta, på helgerna. Vi gick på stranden, först med hund och sedan utan hund när den dog. Vi åt glass på Dalabadet och kollade på campinggästerna, vi åkte in till Trelleborg och gick runt på Valen och shoppade med farmor, vi fick dricka coca-cola till frukost och vi fick äta rån med smör när vi ville. Vi fick hallonbåtar i glasskål! Vi fick höra sagor från alla världens hörn, vi fick följa med till farfars jobb och vi fick titta på vackra tavlor. Vi fick gå på museum och vi fick springa runt nakna i trädgården. Vi fick äta sura krusbär och göra rabarberpaj av rabarbern de hade i sin trädgård..

Jag tänker och ska åka ner och bo hos farfar någon helg. Bara få sova i deras gästrum, gå upp, dricka kaffe och läsa tidningen med farfar och sitta uppe till tre på natten och spela "Gin och Rummy". Lyssna på berättelser från tider då jag inte existerade, då världen inte var som den är idag. Lyssna på sagor - få min fantasi att resa bort. Jag tror att alla behöver någon som min farfar, någon som får dig att lyssna på dig själv, aldrig ångra något du gör och inte tänka för mycket på konsekvenserna av ditt handlande. Någon som får dig att uppskatta livet som det är, och inte tänka på det du inte har, utan på det som står framför dig.

Jag älskar min farfar, men jag kommer inte att bli ledsen när han dör. Jag lovar dig att jag kommer att gråta, och jag kommer att längta till den dagen då jag får träffa honom igen - jag kommer att sakna honom. Men när han pratar om sin död, vilket han gör, lätt och lugnt och sansat, så hör man på honom att fram till den dagen då hans guldhjärta inte längre slår, så kommer han att uppskatta varje dammtuss, varje grässtå, varenda våg som går på havet, och varje fågel som slår sig ner i deras trädgård och kvittrar varje morgon..

Varenda liten såpbubbla, farfar.
Varenda liten bit fantasi jag har fått av dig..

Antingen så kommer jag att börja knarka och bli utnyttjad och bli en trasa, eller så kommer jag att begå självmord. Jag har inga problem med att prata om det längre, för det är ju ungefär det enda jag tänker på. Självmord och mat. Men det är ju ungefär samma sak.

Jag fick låna en film av Timara förra veckan, och nu har jag tagit mig tid att se på den, två gånger. Jag grät, mycket, men det är en av de vackraste filmer jag sett. Vit Oleander heter den. Oleander är en giftig blomma, som är väldigt vacker. Och stark. Men, ändå - giftig.

Innan, ibland, förra året ungefär, så hade jag några bra timmar nästan varje dygn. Vissa saker och ting ingav mig Hopp. Jag kände att jag levde sådär ibland, lite sporadiskt utstrött. Lite överallt. Gubben sa att jag inte verkar lika sorglig längre. Jag är alltid sorglig numer. Men om jag inte gått hos honom, om mina föräldrar hade varit insatta i vad min ångest, som de nog inte heller vet om, handlat om, då hade jag gått på BUP. Och då hade jag kanske varit inlagd och medicinerad nu. Inlagd för lindrig ätstörning, depression och ångestmojsigojs. De får kalla det vadfan de vill. Det är bara jag och min hund hemma nu, och han kan inte hindra mig från att ta sönder min lever.

Lillasyster såg mitt feta zebralår imorse - hon blev stel i hela kroppen.

Jag har ätit massor idag. Ångesten börjar komma krypande redan på morgonen när jag sätter vänster fot i golvet. Ja, då kommer Han, säger godmorgon, håller i mig när det svartnar för ögonen och jag håller på att trilla. Då sår Han där och tar emot mig och leder mig in i duschen. Han följer alltid med mig in i duschen. Ibland hjälper Han mig att tvätta min nakna rygg med min vanilj-tvål. Ibland är Han inte lika snäll. Ångesten äter upp mig inifrån, och jag kan inte längre ta mig bort från den - få den att lämna min kropp. Ångesten gör mig ännu äckligare. Jag får inga attacker längre. Den finns där alltid istället. Gnager konstant på mig. Inuti mig. Den gör mig febrig och konstant illamåeende. Och idag fick den mig att gå hem från skolan.

Han anföll på mig det ögonblick jag klev innanför dörren.

Har varit hos gubben. Tre gånger till måste jag stå ut och låtsas att saker har blivit bättre. Tre gånger kvar. Det har nog egentligen blivit sämre, men det tänker jag inte säga till honom. Nej.

Innan idag hälsade jag på min morfar, Boa. Han såg så fridfull och lugn ut. Förhoppningsvis kommer jag att få bo hos honom, permanent, snart. Jag hoppas det i alla fall. Ja, det gör jag nog. För hur mycket folk än talar om för mig att jag inte kan kasta bort mitt liv, så tänker jag och vill jag flytta till honom. Jag vill verkligen det. Där är det enda stället där jag kan få vara ifred. Tror jag. Jag vill så desperat gärna träffa honom nu igen! Jag saknar honom så. Nu flyter tårarna stilla, och orden blir förvirrade och tilltrasslade. Boa, jag hoppas att jag vågar komma och bo hos dig, väldigt snart, för jag vill inte vara kvar här längre. Jag längtar efter ditt varma hus, mer än jag nog vågar erkänna för mig själv..

Hans gravsten ser ut som om den kommer från vårat sommarställe. Han älskade det..

Idag är det soligt, och när jag gick till bussen innan så såg jag en tilltrmapad ölburk på marken. Utan vidare betydelse. Den bara låg där, och anatgligen kommer den omärkt sparkas runt på marken tills någon snäll person plockar upp den och slänger den i närmaste papperskorg. Eller så kanske någon sparkar lite till på den, det vet man faktiskt aldrig. Och för de flesta människor är den ölburken inte mer än skräp. Det är en liten bit aluminium, som skänkte en kväll lite hopp om någonting odefinierbart. Men inte mer än så. Sen slängdes den iväg och användes aldrig mer. Eller kanske möjligtvis som fotboll. Det vet jag inte heller.

Men för mig blev just den ölburken - jag kommer inte ens ihåg vad det var för märke och om jag själv någonsin druckit den sortens öl, så jag vet inte heller om den var god - en symbol för någonting. För mig själv. Jag är som en tilltrampad ölburk, fast det är ingen som direkt har trampad på mig, medvetet. Jag blev som en fotboll, och sen skapade jag själv vakuum inuti mig. Och det tack vare alla otaliga timmar i sal B6, och Henrik Geimer. Jag vet hur man skapar vakuum: Man suger helt enkelt ut alla syremolekyler och kvävemolekyler och andra molekyler, så att det inte finns någonting kvar. Det bilder då ett Perfket Vakuum. Men som vi också har fått lära oss så finns det ingenting som är perfekt. Misstag gör alla, och inte heller jag lyckades åstadkomma Perfekt Vakuum. Tyvärr.

Och alla ni, som jag nu vet läser de här oerhört patetiska och värdelösa orden, ni vet också att Henrik Geimer inte är en person man känner att man skulle vilja prata, i förtroende med. Han gav mig besked om mitt värde som fysikelev idag, och jag blev nästan lite glatt överraskad när han sa till mig att jag faktiskt inte är totalt värdelös. Som fysikelev, villsäga. Han frågade även om allting var bra med mig, och för en gångs skull gav jag honom - faktiskt och trots allt - ett ärligt svar. Han gav mig en komplimang då han sedan sa "Det syns inte på dig." Nej, men lilla söta rara Henrik, vad tror du är meningen? Att folk ska se och tycka synd om mig? Jag klarar mig utan de ögonkasten; ögonblicken, som det faktiskt blir. Senare sa han även att det lät löjligt att säga det, men att om jag vill prata så skulle jag säga till. Prata om vadå? Trycket inuti mig och spänningen som finns i luften? Det är väldigt vänligt av dig, men jag vet också att tårarna inuti mig aldrig kommer att rinna när du ser på. De har redan gjort det en gång, och det var en gång för mycket. Du menade inte det du sa, du sa det för att vara snäll. Det vet du väl?

Jag tycker inte om att vara beroende. Inte av någonting. För risken att det ska ryckas bort från en och krossas mot marken är så stor, att man inte ens behöver räkna på det. Jag tycker ju dessutom inte om sannolikhetslära, det är bara onödigt. Eller hur, Linnea? Jag har dessutom aldrig fått tillåtelse - eller, nej, förlåt mig; aldrig givit mig själv tillåtelse - att bli beroende. Speciellt inte av mina föräldrar, och då framförallt inte mamma. Jag ska klara mig själv, inte be om hjälp, vara duktig, - Nej, bäst! - ta ansvar och bli en stolt och stark kvinna. Ja, det var så det var tänkt, från början. Jag blev beroende, en gång. Eller kanske inte direkt beroende, men något åt det hållet, och eftersom jag inte är så bra på svenska, hittar jag ingen bra synonym. Fast jag har tagit in vår, familjens, stora ordbok för att kunna slå upp ord jag hittar i böcker och inte förstår. Den har hjälp mig mycket.

Nu ska jag, denna nertrampade ölburk, gå ut och skramla med kameran hängande runt halsen. Men först ska jag försöka få min kropp att bli av med dagens kaloriintag, eftersom det ligger på en nivå som är långt över det normala. Det har inte gått hittills, så vi får se hur det blir med den saken. Jag kanske är lite lik pappa just med det. Han sa för ett tag sedan att han inte var den typen som spydde. (Anledningen att han sa det var för att vi diskuterade fester, och pappa rekommenderade inte champagne och snaps.)

Dessutom blev gårkvällen en besvikelse. Jag trodde att det skulle bli bättre med mer aktiv substans, men tydligen inte. Det enda jag tror att jag kanske har orsakat är en ytterst liten skada på min stackars lever, som tvingas leva inuti en kropp som denna. Jag vet vad du tänker, att detta är för uppmärksamhetens skull. Men nu vill jag göra dig besviken, igen, för det är det inte. Det är tvärt om. Jag skriver detta för att jag vet att du läser och vill att du, precis som jag, ska avsky orden du läst och på samma gång då avsky Mig och hela min existens.

Jag har släppt in lite ljus på mitt rum nu. Jag drog isär mina zebragardiner, och nu ska jag bege mig ut på äventyr. Men först ska jag stänga fönstret, så att det inte krossas i vinden. Och jag ber om ursäkt för inlägget, det blev fult och äckligt, och utan vidare mening. Fan.

Jag sitter, rakt upp och ner, på min stol med en stor mörkblå filt runt hela mig. Filten är egentligen mitt överkast, och jag sitter som en fjärilslarv, invirad i sin kokong. Hela dagen har varit mystisk, och speglarna på mitt rum stirrar tillbaka på mig. Jag sitter här, som en mörkblå larv, våt i håret.

Jag ser nog ganska lustig ut.


Idag fick jag ett mystiskt kuvert i mitt skåp. Jag har ingen aning om vem som lade det där, men någon vet tydligen vart jag har mitt skåp, och att jag skär mig och inte mår bra - överhuvudtaget. På lappen stod det "Det finns folk runt omkring dig som bryr sig, var inte rädd för att be om hjälp eller be om ett lyssnande öra." I kuvertet låg även en helsidesartikel om en flicka som skurit sig. Mystiskt och nyfikenhetsframkallande.


Det kommer att bli massaker ikväll..

Ibland önskar jag att du kom hit, till mig. Att du duschade med mig och tvålade in hela mig med vanilj-tvålen jag har. Den som luktar så gott. Och att du lade dig i min säng, nyduschad och naken, på mina lakan, under mitt täcke, och att jag fick ligga bredvid dig. Och att du luktade i mitt nyduschade hår, och att jag fick lukta i ditt då också. Och ibland önskar jag att du höll om mig då också, för att monstrena ska försvinna bortåt, åt ett annat håll än - heh.. - vårat.

Men de tankarna går över snabbt igen och ersätts av ett behov av att spy. Det är äckligt, alltihopa och Hela Jag.



Det är en dans i Mörkret,
av en psykiskt sargad själ.

Just nu lyssnar jag på Thåström - Varför är du så tyst? och drömmer mig bort en bit. Musiken och det behagliga Mörkret kommer och omsluter mig i varma täcken och mjuka ord och röresler. Jag vill inte ha någon kontakt med världen runt omrking, så jag struntar helt enkelt i den. Vill den mig något stör dörren till mitt rum öppen. Än så länge. Jag stänger den snart, och då kanske föralltid. Kanske inte. Det vet inte heller jag.

Jag borde läsa nu. Borde läsa engelska, svenska, bilogi, bioteknik; skriva. Men det jag borde göra försvinner bort dit jag inte längre kan nå det, och tänker sedan att jag inte längre bryr mig. Och nu har det gått så långt att jag inte längre känner att jag kan bry mig. Jag kan inte ens förmå mig själv till att skriva "tyvärr". Jag vill bara Leva. Ta mig igenom en dag i taget, och läsa. Skriva ifred och ta foton hela tiden. Se universum genom kameralinsen och uppleva den genom skrivna ord. Få folk att minnas mig genom att läsa mina tankar och upplevelser.

Jag äter dåligt nu. Inte just NU, men i allmänhet. Det märks främst genom att jag hela tiden vill ha choklad och nötter och genom att Tingeling säger till mig att jag aldrig varit så smal som nu. Men det har jag. Och varför oroa sig för att en tjock person ska bli smal? Varför oroa sig för att en ful ska bli fin? Varför oroa sig när jag har storlek 28 i midjan på mina jeans? Det är inget att oroa sig för. Jag har haft 27, fått på mig 26. Det ska gå igen. För de orden gör mig egentligen bara ännu mer beslutsam om att jag ska ner. NU!

Egentligen är det helt absurt att man kan låta så stor del av sin vakna tid kretsa kring något så fruktansvärt fånigt som mat och jeansstorlekar. Men tydligen så går det också ganska bra. Men jag vet ju om att jag borde gå ner, och bli smalare. Slagen kommer, och jag vet att jag är Fel, men jag lovar att jag ska bättra mig. Jag ska göra mitt bästa och försöka..
Det lovar jag Dig.

Nu har jag precis ätit glass. En hel tallrik, och min mage gör uppror. Glass?, tänker du nu och undrar. Hon skrev ju precis att hon skulle gå ner i vikt..? Ja, det gjorde jag. Och fyfan vad ont jag har i magen nu. Inte bara på grund av glassen och all mat jag innan dess proppade i mig, utan också på grund av ångesten som bor där och inte tycker om mat. Inte överhuvudtaget. I mitt horoskop stod det idag: "Var realist." Detta kommer aldrig att gå; jag kommer aldrig att komma Dit Jag Vill. Jag kommer aldrig att komma Ner dit jag vill. Men om jag kan klara åtta kilo på tre månader, med tanke på att Julen låg där mitt i alltihopa, så ska jag, innan sommaren - ja, vart ska jag? Vart vill jag komma? Börjar jag bli sjuk i huvudet nu?..

Och varför skriver jag Det - Här!? Jo, det svaret är faktiskt ganska så enkelt och egoistiskt: Jag vill få det ur mig, och detta är det enda stället jag vet där ingen kan döma mig. Fast det kan Dom. Det kan Du. Om det är någon som har läst såhär långt så beklagar jag sorgen..

Jag är så uppriktigt och ärligt ledsen för att jag existerar;
förlåt mig.

Hon slog mig. Över örat, höger öra. Inte hårt, för hon är ganska svag, men det kom. Och på något sätt känns det som om jag väntat på det. Länge. Jag har sett det i hennes ögon, och de var svarta. Kolsvarta, och inget att lita på. Jag kommer aldrig att lite på henne igen. Och aldrig glömma henne kolsvarta blick. Hon slog mig - orden går inte riktigt in och känns fortfarande overkliga.
Men det var i fredags, och två dagar har gått. Två underbara dygn, fyllda av Frihet och Trygghet, Kärlek och Lycka. Två dygn med Tingeling som var underbara.

Jag flög hem i ett rött plan, och hela grejen känns så patetisk uppenbar. Jag satt som bedövad, med ångest i magen och gråten i halsen. Men man gråter inte offentligt på ett flygplan mellan Stockholm och Malmö. Nej, inte ens Jag. Jag satt bara och tänkte på Tingeling och hennes vingar och dyrbara alvguldsstoft, som hon bara strödde över hela mig hela tiden. Över oss! Det glittrade, och jag tror att folk som vi mötte ute såg att vi är magiska. Med henne är jag lycklig, på riktigt. Och trygg.

Alla ord, alla ögonblick, som har blivit minnen, de är dyrbara. De är fyllda med Lycka och Kärlek, och den sortens Kärlek är inte överskattad. Men all annan är nog.

Inatt sov jag i Tingelings säng, bredvid henne, bara några centimeter ifrån henne sov jag, hela natten. Jag drömde inga mardrömmar, och jag sov länge. Tryggt. Nu ska jag snart sova i min egen säng, bredvid Ängeln, och i Ängeln finns Tingeling. En önskan; en hemlighet, bor inuti Ängelns hjärta, och inatt ska jag sova gott. Inatt ska jag sova med ångest i magen och ett Hav av sorg i ögonen, men jag ska sova gott. Jag ska inte drömma mardrömmar. Inte en enda ond tanke ska ta sig in i mitt huvud; min borg. Ingen.

Thåström - Det finns en stjärna som är din, den är vår. Den är våran Kärlekslåt. <3

BLOD! Jag såg blod överallt, och drömde.
Drömde mig bort mot rakblad jag inte äger;
inte har i min hand. Jag drömde.
Om blod, och jag längtade.

Jag är nervös. Jag är ledsen och jag är nog både arg, rädd och besviken. Jag har ångest, jo det skulle man kunna säga. Jag vill bort, jo det vill jag också. Jag är ett vrak, och även om mina sår börjar läka, betyder inte det att jag håller på att få tag i Livet igen. Nej. Jag har tappat taget och glider iväg. Långt bort. Där ingen kan nå mig; dit ingen kan komma. Ingen alls.


Imorgon flyger jag, ensam, upp till Stockholm. Till Tingeling, min ängel. Lycka på sidenband.

BLOD - jatack, min vän.
"You skin; your fragile skin"..
Jag fick panik.
(skäckslagen)..

Jag hade så mycket att skriva för bara en liten stund sedan. Innan när jag låg i min säng och förundrades över orden i min bok ville jag skriva så mycket, och jag kommer ihåg att det var någonting bra. Men då hade jag bestämt mig för att sova, eller i alla fall vila, så då gjorde jag det ändå. Det var dumt..

Jag har varit hos psykologen idag igen. Jag vet inte riktigt om samtalen hjälper, men de gör mig om inte mer beslutsam. Jag får kraft att stå upp emot mamma och hennes hårda slag, pappa och hans förmaningar. Jag får Rätt. Han ställer krav på mig, han säger till mig att jag måse lära mig att acceptera min mamma som hon är, för han tänker inte hjälpa mig med det, och det börjar gå upp för mig att han nog inte alls bryr sig. Och jag vill motvilligt erkänna att det gör det lättare. Han bryr sig i den mån en omtänksam människa man sätter sig bredvid på bussen gör. Jag kan säga vad jag vill till honom, för jag kommer antagligen inte träffa honom när våra möten är över. För det är vad de är: möten. Jag kan säga vad jag vill till honom, ja, men med det säger jag inte att jag litar på honom.

Mamma, när du lade hela ditt livs Lycka i mina och Lillasysters händer, tänkte du på att vi inte alltid är starka och står fast? Tänkte du på, att vi kan tappa Den, när som helst? Jag är ledsen, men jag orkar inte bära den med mig längre. Som ett berg på mina axlar hänger den över mig som åskmoln, och du får faktiskt skylla dig själv.. Det är inte Mitt fel.

Jag är livrädd hela tiden när jag vistas innanför dessa fyra väggar. Numer är jag inte ens trygg på mitt rum. Jag är skräckslagen för att de ska komma in och Se eller Tala Om någonting för mig - jag känner mig otrygg, som fången i mitt eget, ja, "hem". De förstår inte att jag vill bli lämnad ifred, och gör intrång. Olaga intrång, dessutom. Jag vill vara fri, som den Pirat jag inbillar mig själv att jag är. Ja, det är fantasier, men jag gillar dem. Mina fantasier är mina, och tankens kraft är oändlig. Ja, tankens kraft är oändlig, det är viktigt.. Jag vet det.

Jag har läst ut Den vita liljan nu, och som alltid när man läst ut en bra bok så bläddrar jag igenom de sista sidorna i hopp om att det ska komma ännu mer. Det gör aldrig det, och ändå fortsätter jag att hoppas. Jag fortsätter att hoppas, och efter att jag har läst det sista ordet i varenda bok, så hoppas jag, igen. Och gör om misstaget varenda gång, men det tycks aldrig rättas till. Samma misstag - jag hoppas. Men min Änglasyster (förlåt om du inte vill att jag ska kalla dig det), sa innan att jag kan leta fram känslan bara jag vill. Känslan som kan få en kram att vara en handling av kärlek, och inte en tvångshandling, en artighetsgrej. Känslan då en liten bit hud kan få alla tankar att flyga iväg till en annan galax. Jag tror det kallas Kärlek, människor. Ja, så heter det nog.

Och jag bara undrar, litar du på mig?
Jag är ju inte din vän.

Jag kvävs.
Ändå blir det imma på spegeln när jag andas.

Jag lever i en tavla - inom ramar jag inte förstår. Och jag försvinner, jag kvävs! Jag är påväg bortåt. Åt det där andra hållet, du vet. Jag skolkade i tio minuter från matten idag, kanske var det mer, jag tror nästan det. Jag gick in på toaletten, låste, fällde ner locket och satte mig. Jag drog upp knäna mot kroppen och höll om mina egna ben. Sen satt jag så, och grät lite. Kollade in flickan i spegeln, och förundrades. Jag hade samma känsla igår när jag tittade mig själv i spegeln. Vem är Hon? Vem är flickan i spegeln?

Jag häller i mig min numer inte varma choklad och fortsätter mitt eviga bloggande. Tittar i spegeln och undrar igen: Vem är Hon?! Hon som häller i sin choklad och äter rostade ostmackor. Och jag låtsas att han tittar och ser Mig, nu när jag sitter här och skriver så frenetiskt. Nu är första gången idag jag känner mig någorlunda levande. Nu är första gången detta dygn, då jag känner att mina livsanadar faktiskt är vakna. Eller, jag kände det imorse också, när jag satte på min Lillasysters döskalletajts. Men sen försvann dom igen. Livsandarna, alltså.

Jag fick ta emot många slag idag också. Flickan i spegeln, hon som klär sig lite sådär halv-knasigt och inte speciellt passande, hon grät i speglen. Hon hade så många smycken och gnistrande diamanter i sitt ansikte att jag nästan blev bländad av allt glittrande när jag såg henne i spegeln. Hon är blek, och hennes ansikte -som påminner om vaniljglass, såndär riktig, som inte är riktigt vit - det är fårat av kristallernas frammarsch. Hon lider, och hennes hallonröda läppar bär spår av många tvivel. De är torra och sprukna, bär blåmärken jag inte kan se vid ett första ögonkast.

Påväg hem från bussen hittar jag på lögner. Lögner om allt möjligt, faktiskt. Mamma måste ha nån jävla sensor, som känner av när jag säger något utan sanning inbakat mellan raderna. Hon Vet, hon bara gör det. Och det stör mig och irriterar mig, och därför håller jag mig borta. Går uppför trappan, skriker lite halvhjärtat till Lillasyster att han inte får knyta upp mina blåa favoritskor om hon tar dem på sig, fortsätter gå, med väska, urklipp från tidningen och varm choklad och rostade ostmackor i händerna, mot Borta (inte Där), och sen försvinner jag när jag träder innanför min dörr. Min dörr med bilden av en liten flicka, mästare på Livet.

Men jag fortsätter att undra.. Vem är flickan i spegeln?

Jag åker bergochdalbana.
Jag lever - jag är död.
Jag är trasig - jag känner mig hel.
Jag är ful - ... Ja, det är jag.

Jag kände någonting konstigt igår inuti när jag gick och lade mig. Inga nya sår, inga nya märken. Inga sömmar som behövde repareras heller, för det hade någon annan fixat åt mig. Oj - jag släppte in en främling. Och en annan gick och lade sig i sin säng. Eller kanske gjorde han inte det. Jag är orolig.

Jag har ont i magen och ångest och jag borde inte sitta här. Men detta är det enda stället jag vet, just nu. Och idag har varit så konstig och så full av konstigheter att det bara inte går rätt längre. Jag är så full av tankar, av funderingar, av känslor - av skit. Det är ju det, i andras ögon. Det kan få vara mitt allt då.

Och rädslan tar tag i mitt plattade hår och drar mig bakåt och drar ner mig på golvet. Den bryter min ryggrad, och kristallerna rinner snabbt och försvinner in i tröjan, som inte ens är min. Jag drar knäna mot bröstet och jag kvävs. Jag har gått i sönder, och nu kommer Han. Han tar tag i mina kläder och tröjan, som inte är min, vänder mig så att jag ligger på min brutna ryggrad och jag kvider. Jag gråter, öppet, och skriker, men det hörs ingenting. Min skräckhistoria fortsätter in i Mörkret, och jag försvinner en liten bit bort från det ni kallar Verklighet. Jag är borta. Jag gick sönder, och försvann. Ni vann. Ja, och jag förlorade.. Ni vann! HÖR NI DET!? NI VANN!!

Ni vann. Precis som ni redan innan visste att ni skulle göra. Det var därför ni gick åt så hårt, för att jag inte skulle behva lida så mycket, eller hur? Jo, det är sant. Alla slår inte med knytnävar, de slår med ord och de slår med sina ögon. Jag tog emot ganska många slag idag, så jag vet ju kanske egentligen varför jag gick sönder. Och nu ska jag slå mig själv. På ett lite alternativt sätt.. Hah, nästan lite lustigt. Nästan..

Jag kan en saga om en leopard och en zebra.. Jag kanske berättar den någon dag. När jag ser öron som kan höra. Borta i galaxen, så kanske.

Nu har det blivit sådär sent igen, men jag kunde nog inte känna mig mer likgiltig. Tangenterna går fortfarande, men mamma sover, och då hör hon inte. Hon oroar sig bara. Antagligen tror hon att jag sitter här uppe på kvällarna och skär mig, vilket ju ibland också kan stämma, men för det mesta skriver jag ju bara. Helt oskyldigt egentligen. Ja, hon vet. Hon vet, för pappa såg, och då vet mamma. Men hon vet inte i vilken utsträckning, men hon har sett mitt lakan. Hon tvättade det idag, för "Vi vet ju vad du gör, och vi tycker inte om det. Men du ska inte behöva sova i det..". Hon lät lite desperat på rösten, och sa också att det sticker som knivar i henne och pappa bara att veta.

Yes, mer oroliga föräldrar, jag tycker om det. Jag tycker om det faktum att deras oro hänger över mig som slöjor av bensin, som ångar av sig och antänds, och jag brinner inne. Wiho. Äntligen. Shit, jag börjar bli ironisk och sarkatisk. Mot mig själv, dessutom. Det var inte såhär det skulle bli.

Och när jag tänker på alla personer, som jag inte är, känner jag mig så fullkomligt otillräcklig och värdelös, hopplös och ett totalt bortkastat tidsfördriv. Ja, för det är vad jag är. Förstå det.

Jag klev precis upp på min tron igen. Egentligen så förberedde jag mig igårkväll, för jag trodde att åter-kröningen skulle äga rum då, men det var inte förrän ikväll. Antagligen hade jag för mycket blod på mina händer och var för orörlig för att kunna bli åter-krönt då.. Men nu. Nu, precis. Jag är åter Drottning över landet Ful, och just nu kan ingen adelskvinna, oavsett ålder, i hela Universum hota mig. Orden klingar vackert i mina öron.

Oskar är arg på mig nu. Tror jag. Kanske är han nog mest orolig, kanske rädd. Men han verkar arg. Jag skulle inte vilja se honom i ögonen då. Jag beundrar honom, mycket. För hans styrka och kraft. Jag vet inte var han får den ifrån, men någonstans finns en källa till Liv, som jag aldrig sett maken till. I vilket fall som helst så är hans styrka otrolig.. Han är så som jag skulle vilja vara. Till synes utan känslor, men innanför finns något lite mer. Något man inte kan sätta fingret på, eller hitta ett begripligt ord för, men det finns där, och det är stark. Allt med Oskar är starkt. Kanske är det hans ryska gener som bidrar med det, kanske något annat.. "Jag vet inte", med två punkter efter. Samtidigt är det väl ganska självklart att Oskar har fel och brister. Ja, det har han. Flera stycken.

Jag hatar känslan av tomhet som fyller hela mig när något jag inte vill ska hända, händer. Och jag vill gå under. Ikväll tänker jag inte röra den där äckliga kniven mer, för mina vingar blev lagade lite grann idag. Jag satt och lekte med den innan, satt och rörde vid den, smekte den långsamt och behagligt och dess vassa egg var kall mot mina torra läppar. Men ingen kniv i världen kan sy så som Tingeling kan. Hennes händer verkar söka sig till de sårade ställena, rent automatiskt, och börja sy. Med skimrande sidenband i turkost och djupaste blått. Det blir på något sätt vackra ärr då.

This ain't a scene.

Imorse när jag hade "vaknat" gick jag in i badrummet för att tvätta bort spåren av natten. När jag kommer in och ser handfatet blir jag rakt igenom överlycklig - för att min syster alltid sover länge och för att mina föräldrar inte använder badrummet här uppe längre. Handfatet bar spår från natten, likaså min säng och mitt nattlinne. Och min kropp. Den blev nog värst drabbad. Så jag fick tvätta, både mig själv och badrummet. Jag sprang ut en runda och behövde spy några gånger, men det kom inget. Samtidigt kände jag en massa liv i luften och solen och löven och luften jag så girigt andades in med hela min kropp - idag ska jag träffa Tingeling.

Idag träffade jag Tingeling - min livskraft.
Ja, det är vad hon är. Jag vet inte varför, och jag vet inte hur, men hon får min livsluft att återvända bara genom att andas - hon är mitt Hopp, min Trp och ja, min Kärlek. Hon är det enda jag behöver för att återuppstå, för att lyckas ta mig bort från mörkret. Hon är mitt Allt. Ja - det är Hon.

Mina livsandar vaknade till liv, genom att få lite Syre och Kärlek i sig. Och så, naturligtvis, Te. Ditt älvguldsstoft får mig att flyga. Och jag älskar dig.


Det är så tydligt,
så uppenbart och
självklart.
Det står skrivet
i varje blommas blad
och
i varje molntuss
jag någonsin sett.

I varje regndroppe och
i varenda temugg.
I varje äpple,
i varje sandkorn,
i varje liten såpbubbla och
i cigarettröken.
På varenda stjärna,
i varenda galax.

I varje steg jag tar
står det skrivet,
med väldigt stora bokstäver,
att jag lever med dig.
Ja,
alltså,
jag lever
när jag är med dig.

Utan syre
eller vatten eller kväve,
eller kärlek.
Då tynar den mänskliga
själen
bort. Till en liten liten
hög - av ingenting alls.

Det står skrivet,
i min historia,
att det är Du
och jag.

Tillsammans är vi de vackraste
prinsessorna,
i hela universum.
I våran galax!
På våran planet är vi
obesegrade
överlevare.
Och vi fortsätter att
kämpa,
sida vid sida.
Föralltid.

VI,
älskade älskade du..

Jag är arg. Jag är ledsen och besviken, men mest är jag bara arg. Tårar av ilska rinner nerför mina kinder. "Ilska är bara rädsla som är påväg ut", alltså är jag även rädd. Rädd är nog det jag är mest. Livrädd. Rädd för mitt liv, men även för andras, framförallt Lillasysters. Och Tingelings.. Men även ja, mitt eget. Mina tårars sång är inte längre lika porlande och vacker, den har börjat sjunda och tyna bort. På samma sätt som jag. Jag vill springa ut i mörkret, där ingen kan se mig, och skrika så att ingen hör. Så högt vill jag skrika. Så att ljudet inte längre kan uppfattas av örat, utan blir ett med allt det som existerar runt omkring.

Jag är väldigt rädd för mörker, så därför väntade jag med att gå ut med Zippo tills det började bli mörkt. När jag gick in i skogen, som jag gått i så många gånger - joggat i, cyklat i, lekt i, sprungit runt i, kastat snöbollar och gjort snöänglar i, älskat i, drömt i - då kände jag paniken krypa längs höger skulderblad. Det var väldigt märkligt, för jag kände det så tydligt, att den kom krypande uppför höger skulderblad. Upp mot nacken. Jag vände mig om, men det var ingen där - bara jag och min skugga som ännu gick att urskilja ur det tätnande mörkret. Jag var ensam. Eller ja, Zippo var ju där, men hans stöd var inte direkt stort. Mer lurvigt och dolt av en massa päls. Hans ögon är som lugnande medicin för min själ. Så stora och bruna, så frågande, så.. trygga.

Jag är tyst för att ingen ska höra mig. Mina ögon får tala, men om du inte kan se dem, då hör du mig inte. Då förstår du inte, då vet du inte. Det är så lätt att låtsas. Att bara spela en pjäs, som man egentligen inte har med att göra. Och mina sår tätnar. De blir fler och djupare. Och behagligare. Alla mina kläder tycks drypa av blod, som fortfarande är varmt och levande. Det rinner om dem, och min säng är en dödsbäd, på vilket jag svävar. Det svider, och jag kan inte längre ligga på sidan och sova, vilket tvingar mig att stirra upp i taket, för ut mot rummet tänker jag aldrig vända mig på natten. Men i taket lyser stjärnorna, och på nätterna, när det gör som ondast, då lyser de för mig. Det är egoistiskt, men de är faktiskt mina! Jag kan titta på dem i timmar, hypnotiseras och drömma mig bort.. Till andra galaxer och universum. Där jag hör hemma, och kan få vara.

Det virvlar mycket när man är arg. Jag är väl inte lika arg längre, orden har fått göra sitt, och drömmarna fortsätter att rulla. Men jag är ledsen, och min själ skriker. Tyst - ljudlöst. Jag vill att mina kristaller ska få rulla, för när de gör det vet jag att jag lever. Precis på samma sätt som när blodet färgar huden och sätter sig i kläderna. Men framförallt i själen. Jag vill att du ska finnas där då, och förstå. Är det så svårt att göra det? Är jag så omöjlig som alla säger och så totalt oduglig?.. Ja. (Ha! Ställ en svår fråga nästa gång, mister.)

Så varför fortsätter jag att leka denna oändliga lek med de oskyldiga orden? Varför fortsätter jag att plåga dig med mina frågor och ord, som jag ju vet att du inte vill höra. Jag sjunker och jag ville att du skulle rädda mig. Jag trodde att du skulle göra det! Faktiskt. Så ja, jag är besviken. Men jag förstår dig så väl, så att det nästan är lite skrämmande. Jag vet exakt vad du tänker, och jag förstår inte vad du ber om förlåtelse för. Du behöver inte be om förlåtelse, men varje gång jag ser ditt namn tänds ett hopp. Som ett ljus i en snöstorm - det borde vara omöjligt!

Förlåt, men jag lät nog hoppet ta överhanden lite för mycket. Låt det för fa-an inte hända igen!! Nej. Så jag fortsätter att sjunka. Men det är inte på grund av dig. Snälla, förstå det. Du fick mig att slå tillbaka lite hårdare, och hoppas lite mer. Du var bra för Mig. Du slog ner Honom då, med dina ord.


"How can you talk about suicide,
how can you possibly see it as right?"

Oj, jag blev beroende.

Jag sitter i mitten av ett hav
av kuddar
Och trär på en plasttråd
pärlor -
Ett halsband.
Till Någon som jag vet,
hon fyller 18..

Jag sitter på mjuka kuddar.
Och placerar försiktigt
med varsamma händer,
pärlor av plast,
på en tråd.
Av plast.

Jag sitter på golvet
och jag fryser om tårna.
Jag trär minnen på tråd
av plast.
Jag minns och
jag kommer ihåg.

Jag sitter på golvet,
och i taket
där lyser stjärnorna.
som de gjorde i ditt rum.
När vi läste Kalle Anka.
Och där ute lyste månen
för oss.
Kommer du också ihåg nu?

Kommer du ihåg,
när solen lyste för oss
när vi låg på stranden och
rullade oss i sanden.
Skrattade.
När vi sprang på ängen,
skrattande.
När vi tittade på film,
och när vi åt en massa godis.

När vi cyklade genom dimman och snön,
genom regnet och solskenet.
Vi cyklade genom årstiderna
på livets cyklar.
Vi trampade och cyklade skrattande
ikapp med Livet.
Vi vann och blev obesegrade mästare.

Och när vi satt på lektionerna sen,
äntligen,
och skrattade tillsammans.
Skrev dikter med rim
om hästar och sim.
Om varandra och tillsammans.
Och skrattade med allting
runt omkring.
Vi tittade ut på de blommande träden,
kommer du ihåg de rosa blommorna?

Och när vi satt och räknade,
oslagbara.
Och när vi pratade,
och när du blev arg.
Förlåt,
men jag trodde inte att så
vackra människor som du,
kunde prata med så obetydliga
varelser som jag.

Men vi var oslagbara och vi
blommade.
Vi var vackra och underbara
och fantastiska.
För vi kunde konsten
att Leva.
Vi var ovärdeliga.

Vi lekte tillsammans
och vi levde tillsammans.
Vi växte tillsammans,
åt olika håll.

Och tillsammans med alla fantasivänner
alla hästar och hundar och platser och drömkillar
som vi ur vår fantasi lyckades skapa
kommer du alltid att vara ett av de vackraste
minnena,
jag har.

Du,
i din randiga tröja
och hängslebyxor,
kommer alltid att vara
det vackraste minnet.

Jo, man börjar med att övertyga sig själv om att det man gör, att hela ens uppenbarelse är så fel att det egentligen inte borde vara möjligt. Sen fortsätter man med att försöka stänga av sina känslor, totalt, när de egentligen är de som annars styr och ställer och tar upp den mesta av ens tid. Sen gör man exakt så som man inte borde göra. Och sen fortsätter man så. Tills man bryter ihop i ångest och inte kan andas. Tills man hyperventilerar och blöder, inifrån och ut..Tills man bara slutar att andas, för att sen somna.

Och vakna, kallsvettig, mitt i natten, med piller i kroppen, som vägrar att sluta skaka. Man ser ingenting, dimman är för tjock och ögonen ihopklibbade av maskaran, som man inte tvättade bort innan man bröt ihop. Det krävs mod och styrka för att ta sig ur sängen och till det rinnande, kalla, livgivande vattnet. Det som får ens tunga muskler att kanske vakna till, för att sedan slappna av. På riktigt. Mod och styrka jag inte äger.

Monstrena skrämmer livet ur mig,
så jag vaknar för att dö.

Jag stängde dörren
för att få gråta ifred,
tillsammans.
För att få sitta själv,
med alla andra.

Elda upp min själ,
med en blommig tändare
och
stampa på askan,
så som du aldrig stampat förr.

Dra ut min tunga,
när den är ivägen.
När du anser,
att mina ord blivit för många.
Och för få.

Jag vill gråta ensam,
men bäras av dig.

Detta blir hemligt för omvärlden, och det ska förhoppningvis kunna förbli så.
Till viss del.

Detta ska bli mer sanning, och det ska bli till mig själv. Det kanske låter som om detta kommer att bli en dagbok, Vilda, men jag lovar att det kommer att bli bra. Det är lite spännande att skriva bara till sig själv och sina egna ögon. Det ger faktiskt väldigt mycket spänning i tillvaron. Kanske kan Isak också få veta. För han blir varken rädd eller misstänksam, utan han accepterar. Ibland blir han klart lite.. inte kränkande, men ibland gör det han säger lite ont. Men väldigt väldigt lite. Det kan jag stå ut med. För hans ord är mer dyrbara än så.

Detta blir kanske som min elektroniska dagbok. Inte en blogg, utan en dagbok. Med tankar, känslor, funderingar, citat, låttexter, boktitlar, ord, ord, ord och ord. Jag törstar efter ord, och dricker den ljumma doften av vanilj.. Det är ju som en ny start detta. En helt ny start, med nya äventyr. En av äventyren är att försöka hålla mig hemlig för omvärlden, fast det har jag nog redan misslyckats med. Trist. Men det ligger fortfarande spänning i luften..