zebragalax

Jag har precis sett filmen Cursed, som handlar om varulvar, och jag sitter nu på min stol, ensam med ryggen mot fönstret och mörkret och är skiträdd. Jag tycker inte om varulvar, de är fruktansvärt läskiga och farliga, och påminner om en kille jag helst inte skulle vilja känna. Know what I'm saying? Kanske inte, men jag har så mycket skräck-adrenalin i kroppen att jag måste koncentrera mig för att inte börja brinna. Känns det som. Jag bara svamlar nu, men jag vet i alla fall en som inte har något emot det. Även om han är på festival nu. Men skit samma. Jag målade mina naglar svarta innan, och jag tycker att det ser fint ut när de liksom smälter ihop med tangentbordet. Jag har bara så fruktansvärt ont i magen. Och jag vet att jag kommer drömma mardrömmar om varulvar inatt.

Fyfan. Min mage kommer bli min död. Jävlar vad ont det gör. Och jag är rent snurrig och yr i bollen. Jag får hjärtklappning varje gång min fönsterstoppare knarrar till. Och magen kniper. GAAH. Varför såg jag den där jävla filmen? Det var ju bara dumt. Korkat. Fan. Ibland är jag så dum att jag trillar av stolen. Men jag tror att det är ett bra tecken. Jag tror att jag börjar må bra, men frågar är: Vågar jag låta mig själv må bra?
Det svaret behöver kluras på. Men läskigt är det. Nästan lika läskigt som varulvar.

Jag menar, tänk att kunna ha lite självdistans?

För det mesta tycker jag det är knasigt att andra människor inte tycker om att jag skär mig. Jag tycker att det är knasigt, för jag tycker ju inte att det är något konstigt. Jag brukar inte heller lida speciellt mycket av att jag är "deprimerad" heller längre, kanske för att jag har lärt mig att leva så. Men ibland, vid vissa tillfällen, så märks det extra tydligt. Vid vissa tillfällen visar det sig mer än vid andra. Och så är det bara, sen får man säga vad man vill om den saken. Just nu till exempel, så känns det som om jag ska gå mitt itu. Jag är rastlös. Jag mår illa. Jag vill försvinna, ner genom golvet. Men samtidigt har jag något att se fram emot nu också. Några små saker, några små smulor..

Jag sitter och lyssnar på musik. Dessa vackra toner smyger sig in i min hjärna och lägger sig som bomull runt hjärnbalken, och jag önskar att jag var lite mindre ensam, just nu. Jag känner mig lite sällskapssjuk, men samtidigt inte. Jag skulle vilja stöta på någon, men jag vill samtidigt att alla världens människor ska lämna mig ifred. Det är slagsmål och uppror inuti mitt huvud, och de där inne slåss vil med bomber och granater.

Luften jag andas smakar bittert, inte alls som dina andetag.

Jag kom hem för några timmar sen och borde ligga i min säng och sussa nu, men jag ville skriva - som vanligt - och var tvungen att vänta tills det blev tillräckligt tyst, tillräckligt lugnt och tillräckligt mörkt. Aktiviteter börjar avstanna lite här och var, känslor svalnar och saker och ting förändras. Jag flydde i helgen. Jag flög bort, med svansen mellan benen. Och jag är otroligt glad för att jag inte gör någon skillnad någonstans. Jag borde ju glömmas bort, jo.

Jag och Tingeling flydde, efter att jag hämtat ut ny medicin. Det var inte så dramatiskt som det kanske låter sådär när man läser det. Det gick faktiskt väldigt lugnt till. Vi flög, vi tog buss, vi åkte tunnelbana och vi var framme. Vi lagade mat, vi åt - båda två, lika mycket - och vi låg i sängen och mös. Hela natten. Och så rökte vi lite också. Men framförallt, så njöt vi. Av Livet. Och vi Levde. Vi Lyckades Leva Livet Lyckliga. I några timmar, några dagar. Tillsammans.

Vi är som systrar, och jag undrar vad folk som ser oss tänker. Jag tror att det lyser om oss, jag vill tro att vi två är magiska, jag vet att vi klarar allt, och jag hoppas att det syns. Jag hoppas så innerligt att folk kan se på mig hur mycket jag älskar flickan bredvid mig, och hur mycket hon älskar mig. Jag vill att de som ser oss ska se hur mycket vi älskar varandra, hur mycket vi betyder för varandra och hur lyckliga vi är tillsammans. Vi är vackra då. Vackrast i Världen är vi två.

Självklart tvivlar jag ibland. Ofta. Men jag vet att det som jag känner på insidan när jag ser Tingeling i ögonen, det är äkta. Det är Kärleksstrålning. Det är systerskap. Och det känns väldigt rätt. Sen får Han säga vad Han vill om den saken. Och jag älskar henne så mycket att jag nästan spricker! Och hon betyder allt och lite till för mig. Hon är det viktigaste i mitt liv, det finaste jag har. Så är det bara. Faller hon, så faller jag.. Och jag älskar att mitt hår luktar som hennes nu.

För tillfället så kantas mitt liv av biverkningar. Illamående är numer ett stadie som aldrig avtar. Jag svettas som om jag sprungit marathon varje natt, och i landet Vilda kommer det värmeböljor jämt och ständigt. Blodtrycksfall stod också som vanlig biverkning. Wiho, jag och mitt låga blodtryck är numer ute på äventyr, jämt och ständigt. Det snurrar och jag blir rastlös, måste göra någonting, måste pilla med någonting, hela tiden. Men jag står mer än gärna ut med allt det där, bara jag slipper den där äckliga aptiten. Den är värre än alla framtida biverkningar, what so ever. Och nu är det borta. Jag drömmer konstiga drömmar.


Det är VI!<3
Solen i ögonen..

Ångesten inuti är lika illa som den utanpå. Den växer. Mitt dåliga samvete också. Jag är äcklig. Och hemsk. Och jag är en av världens fulaste också. Jag är Drottning över landet Ful. Jag är det värsta som finns och någonsin kommer att existera. Jag har aldrig mått såhär, aldrig känt såhär inuti. Aldrig varit så utlämnad och - sårbar? Han kommer.. Det gör Han ju alltid! Dumma unge, lär dig!! Att slå sig själv brukar funka som väck-teknik, men nu känner jag mig mer medvetslös. Det är suddigt i ögonen.. Inte ens vatten hjälper, jag kallsvettas. Jag svettas. Feber? Aldrig aldrig aldrigaldrigaldrigaldrigaldrig någnonsin.. Jag mår illa - måste spy. Aldrig förut.. FÖRLÅT!


Jag kommer aldrig sluta be om ursäkt för att jag finns.

Så, vad gör jag uppe såhär tidigt idag? Jo, jag har träffat en överdocent på UMAS. En läkare alltså, en läkare som är dum i huvudet faktiskt. Jag menar, jag är ingen expert, jag är inte speciellt kunnig när det gäller medicin och framförallt så är jag varken professor eller läkare, men jag vet en sak, som jag tror att väldigt många runt om mig på kärlmottagningen kan hålla med om: En läkare bör vara förstående, han bör kunna visa förståelse och även empati. Läkaren jag går till kan INTE det - inte nånstans.

Pappa hade skickat honom ett litet brev om hur situationen såg ut för tillfället med hela depressions-mojset, och han praktiskt taget ignorerar detta faktum. Han hånade mig istället. Trevlig prick, eller hur? När pappa sen sa, precis som det var, att min förra psykolog hade frågat om UMAS erbjudit kurator eller dylikt när själva olyckan inträffade, blev han arg och pratade högt, för att överrösta pappa, som fortfarande pratade. Var det inte så man gjorde på dagis, och fick lära sig att det var "dumt" i typ ettan så att man slutade hålla på så? Nejdå, han är femtio, överläkare på kärlmottagningen och beter sig som en barnunge. För personer som inte behöver möta denne läkare förstår jag att det inte är något problem, men för mig betyder det ytterligare tid av väntan. Väntan på att få besked om jag ska få opereras, gå på någon vidare behandling eller vad som ska ske. Jag vet just nu ingenting. Bara att jag kanske kommer att bli remitterad vidare till en ortoped, eller kirurg. Inte ens det vet jag.

Vägen till UMAS var förståss inte heller speciellt trevlig. Besöken där innebär: 1. Ångest, 2. Oro, 3. Rädlsa, innan jag ens har kommit dit. Eftersom jag vet att denne läkare inte är speciellt bra. Återigen vill jag påpeka att jag inte är speciellt kunnig inom medicin, över huvud taget. Läkaren frågade mig vad jag har för symptom. När jag sa att jag fortfarande inte kan simma, viftade han bort det som om han ville säga: "Nähä, synd om dig. Kom med nåt nytt, förfan. Det där skiter väl jag i?!" När jag sen sa att jag knappt kan tvätta håret, sminka mig och lyfta grejer utan att få ont var det ju en helt annan femma. Knasgubbe. Då sa han att man återigen skulle kolla bilderna från DT:n på en konferens (sist var det kirurger från Storbritannien med också), och sedan skulle man se vad man skulle göra. Under tiden ska jag, återigen, få Vänta. De prioriterar tydligen operation på de patienter som inte kan gå, inte kan röra sig, de som inte kan leva ute i samhället alltså. Men simningen var mitt syre! Min anledning att andas, att leva, att fortsätta gå. På grund av min depression har jag blivit folkskygg och rädd för allt som rör sig. Är det att kunna leva normalt ute i ett samhälle, när man inte ens vågar gå ut? Jag är förfan livärdd varje dag.

Jag begär inte att läkaren ska säga till mig att det finns ett mirakelmedel som kan få skelettdelar att flytta lite på sig, så att nerverna och blodkärlen kan få fritt utrymme, men jag begär, faktiskt, att han ska visa lite förståelse. Det är väl han som är där för min skull, och inte tvärt om? Även om jag fick betala 300kr för att vara arg i en halvtimme. Arg och ledsen, men framförallt besviken.

Läkaren fortsatte sedan sin lilla predikan att de har flera tjejer i min ålder där inne, väldigtväldigt ofta, med proppar i benen. Och varför får de tjejerna proppar i benen? Jo, väldigt ofta på grund av sina p-piller. Oavsett vilka p-piller du tar finns det viss - i vissa fall hög - risk för att få blodproppar, men detta är en risk de är villiga att ta. De har lite grann valt det själva. Sen förstår jag de tjejerna också, det är förjävligt att få en blodpropp i benet för att man inte ska bli gravid. Det är hemskt. Men, mr. Läkare, mitt problem är medfött, och anledningen till att det visade sig så sent var att jag under hösten innan olyckan byggt ovanligt mycket muskler, speciellt kring axlarna och ryggen, eftersom jag lagt om träningen. How 'bout that? Han förstod inte det heller. Han fattade inte att musklerna blivit akut-inflammerade eller nåt och att kärlet klämts. Nope.

Då blev jag ännu mer förbannad. När han sen skulle mäta mina armar var det samma skillnad på dom där uppe som innan (vänster: 29cm, höger: 28cm), och så skulle han mäta där nere, precis under armbågen. Höger arm: 22,5cm. När han ska mäta vänster säger han: "Ja, det är ju lite svårt att få det jämnt här, men ungefär 22,5 där också." Sen tog jag på mig tröjan och stirrade ner på mina skor där jag satt och dinglade med benen på britsen som nåt jävla offer. Jag fick papper av sjuksystern när jag började gråta, och efteråt så pappa att jag varit hur duktig som helst.

Det värsta är nästan att mitt problem har blivit ett så stort problem för mamma och pappa också. Jag kostar så otroligt mycket mer nu, och jag skäms för det. Jag skäms något fruktansvärt! Jag kostar både bensinpengar för att de måste köra mig halva Skåne runt såfort jag ska träffa en nya specialist, och nu kostar jag även pengar varje gång jag ska få skaka han med en ny snubbe, berätta hela min historia och sen få en ny tid. Du som har läst såhär långt undrar säkert varför jag inte bara ger upp och skiter i det, hittar något annat att pyssla med, eftersom detta verkar så totalt meningslöst, men om du höll på att bli dränkt; inte fick någon luft, hade inte du då försökt komma upp till ytan igen, med alla krafter du äger och har? Hade du inte gjort allt för att försöka överleva, även om du, innerst inne, vet att det är meningslöst? Jag fortsätter kämpa för att överleva. Även om jag inte är så säker på att jag kommer att göra det, i alla fall. Med eller utan simning.. med eller utan Vatten i huvudet.


(Grattis till körkortet Linnea!)

Såg film med Tingeling. Secret Window med allas våran favorit Johnny Depp. Kan man göra annat än tycka om och avguda den snubben? Han ser ju bra ut i vad han än gör, och han gör det dessutom helt fantastiskt. Han gör det med stil, också. I vilket fall som helst så kändes det som om den filmen vidgade mina vyer ytterligare. Jag slukar böcker, jag ser på film, jag tänker efter och tänker efter, och jag tar till mig - försöker så gott det går - och jag för ner det jag tänker på papper. Eller i datorn. Smidigt? Nej, eftersom jag sällan kommer ihåg allt det jag vill ha skrivet eller hinner skriva ner det innan det försvunnit ut ur min hjärna bort till andra sidan galaxen.

Alla författare är olika. Vissa försvinner liksom helt in i sina böcker, ÄR sina böcker och blir galna av det. Andra försvinner bort till andra världar när de skriver, när de läser och när de tänker. Sån är nog jag, även om jag inte är en författare. Men jag vet, att jag en dag kommer att bli en. En stor och läst författare. Med det menar jag att jag både kommer att vara påläst och att många människor kommer ha läst mina böcker. De kommer ha läst mina böcker eftersom jag kommer att vara omtalad i alla tidningar och recensioner. Jag kommer att få ta mycket kritik, jag kommer att få svara på många brev, och så även mail. Dessutom kommer jag att vara tatuerad. Sju tatueringar kommer jag att ha. Om inte fler.

Men! "Everything that matters is the end." Nu är det i princip bara slutet jag måste komma på. Hur ska det sluta? Ska han dö, eller få leva? Ska han begå självmord, eller inte? Nej, det ska han inte. Det ska bli ett sånt där slut som lindar in hjärtat i fågelkvitter och som får läpparna att le sådär vemodigt. För egentligen så vill man inte att han ska gå vidare, man vill att han ska stanna! Precis där, på den där sidan, med de där orden. Du kommer helt enkelt att bli kär i honom, precis som jag har blivit. (Jag kanske är den där sortens författare som blir helt upslukad av sin egen story och blir galen? Som Johnny.)

Min vänsterarm lyser vit mellan de ilsket röda strecken, och när jag drar med fingrarna över armen känner jag hur det blir som småsmå vägbulor över hela armen. Där ligger gamla och nya ränder, plommonlila och röda. Sådär röda som jordgubbar; som röda rosor!

Inte lika skakig längre. Kroppen verkar ha hämtat sig efter chocken, men ögonen börjar gå i kors och bli dimmiga nu. Sjukdomen kallas: Ångest. Tillståndet: Knasigt. Jag försökte döda Honom med en äckligt varm promenad, med mördarsniglar och inte-titta-på-någon-leken, men det gick inte. Sen förökste jag med vatten hetare än Johonny Depp, men det gick inte heller. Alltihopa medförde bara att jag blev svettig och trött, sen blodig, och sen kräfta - sen skakade jag i en timme. Åtta ipren hjälpte inte heller, kom ihåg det. Jag kommer ha glömt det till nästa gång, i alla fall. Men vad är det egentligen jag gör för fel? Jag tar mina mediciner, blablabla.. Ändå bor jag i en dimma i stil med mjölken som ligger i den gröna skålen på morgonen. Fast liet mer som filmjölk, för den är så tjock.

Jag dricker grönt te nu, men måste gå ner och duka. Jag fryser och fötterna och fingertopparna. Har förlorat den lilla tillit jag hade till människor, så jag går lite långsammare, pratar lite mindre, gör inte lika mycket. Siter mest upp, eller så ligger jag ner. Och försöker att andas, med ett lugn jag egentligen inte har. Varför blev det såhär?

På fredag flyttar Tingeling upp till Stockholm igen.
På lördag är det Sarahs 18-årsfest.
På söndag är den en månad sen vi åkte till Roskilde.
Bara så att du vet.

Tio nya ränder dekorerar min arm med sin röda glans. En lättnad likt fågelkvitter lindar in mitt hjärta i den finaste bomull. Hjärtat säger: "Tack!" Hjärnan säger: "Äntligen!"

Jag drömde att jag blivit av med en viktig del av mig själv. Jag vaknade och kunde inte se någonting, jag hade sand i ögonen, så jag fick ta bort det med fingrarna, för det hjälpte inte att blinka. Jag var grusig i hela ögonen, och jag var rädd. Men mina ögon var så trötta och jag klarade inte av att tvinga upp dom. Jag ville skrika, men jag fick inte fram ett ljud. Tingeling var borta. Men jag somnade oroligt om igen. Jag vaknade igen efter någon timme och inser att det bara var en dröm. Eller? Var det verkligen bara en dröm, säker? Nej. Somnade om, igen. Vaknade halv ett och har sovit i elvaochenhalv timme. Dags att gå upp? Nej, hade några sidor kvar i Boken. Läser. En kylig vind kommer in i rummet och låtar papprena på skrivbordet dansa runt en stund. En doft av våta löv följer efter, och det doftar sommar och liv och lust. Det doftar som blommor och getingar och äppelträd. Det doftar som såpbubblor och glass.

Fingrarna blir kalla och fryser till is och går inte att röra. Varje gång de måste vända blad lider de, och att skriva nu går inte speciellt bra. Men när jag läst färdigt, för tredje gången, låg jag och tänkte. Jag tänkte: "Numer sover jag väldigt mycket. Jag sover mycket och äter mycket. Jag sover mellan tio och tolv timmar per natt. Innan sov jag mellan fyra och sex timmar. Och jag äter massor, mer än jag gjorde innan. Jag äter överhuvudtaget! Min kropp har nog mycket att ta igen, annars hade den inte gjort såhär." Jag har blivit gigantiskt mycket tjockare, men Tingeling sa: "Nej, du är inte tjock - du börjar se frisk ut. Det var så hemsk att se dig försvinna." Jag försvann inte? Jag var ju inte ens smal.

Jag vet inte vem och vad jag ska tro på. Jag orkar inte tro eller lita på någon. Jag blir så rädd - rädd för att ni ska försvinna. Ni två. Vad är det ni håller på med, anyway? Vad vill ni att jag ska tro?! Vad vill ni att jag ska göra, jag har ju inga krafter kvar längre. Det blir en svettig Ångest-spiral utan slut och det snurrar snurrar snurrar och snurrar. Jag kommer inte loss längre. När ni säger att ni älskar mig, ni ljuger bara då va? Det är väl klart!? Jag mår illa, har ont i magen och huvudet dunkar. Försöker greppa om någonting - vadsomhelst - men ingenting sitter längre fast.


Ojsan då. Jag är barnslig och du är arg.
Jag är löjlig och dum. Jag beter mig illa.

Vad skriver man när inga Ord längre räcker till? När allting klumpar ihop sig, och man inte förstår någonting alls. Vilka Ord använder man sig av då? Jag varken orkar, kan eller vill använda några speciella Ord. Jag vet inte ens vad det är jag vill få fram. Jag är på sånt hurmör att jag skulle kunna skriva om nästan vad som helst, och det skulle nog bli bra. Självsäker som Isak. Men samtidigt så - varför? Det går för många fötter i trappan. Jag har för ont i magen, för mycket Ångest i halsen. För många vackra Kyrkor virvlar i mitt huvud. Det blir en salig massa Jesusar.

Ännu en kväll har jag spenderat med 'min flickvän'. Det var otroligt mysigt, och hon blev otroligt glad för halsbandet och armbandet och Rollo-kolorna hon fick. Vi hade det bra, vi fick syre, vi fick andas ängla-CO2. Det var underbart och det var levande. Solen färgade oss röda på Kärleksstigen och badhytterna stod, tätt tillsammans, på andra sidan flommarna. Men ändå har jag en känsla inuti att jag har förstört något.


"Vi är skrattet i halsen och knaket i fogen
Vi är rastlösa själar som irrar i skogen"

- Lars Winnerbäck

Orden gjorde så ont. De närde Honom så bra. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, om jag ska fly eller slåss. Jag vet inte vart jag ska ta mig till, vart jag ska gå eller vända mig. Ångesten jagar mig! Den vill åt mig. Han ger sig inte, biter sig fast. Låter ingenting stoppa honom. Han klampar in, förstör. Han gör som Han vill.

Orden svider fortfarande. Det gör så ont att få veta. Det gör ont i själen, på insidan. Men det kommer aldrig att synas, ni kommer aldrig att få se. Ingen kommer någonsin att få veta. Jag fortsätter att le, som om jag hade en hemlighet. Det är jag och Mona Lisa. Tänk om man fått vara en tavla. Eller en stol. Ett piano, som du kan spela på. Om jag varit ett piano skulle vem som helst kunnat spela på mig! Men jag är en flodhäst, mitt i en rosenrabatt. Ett splittrat mästerverk. En snöflinga i Mörkret, som ingen kan se - det Svarta gör en blind. Rädslan håller mig i handen. Alltid nu. Varje sekund och minut och timme och dygn - jag är aldrig ensam.

Jag hör Dödsskriken. Fotstegen. Jag orkar inte detta. Inte mer. Inte nu. I min destruktiva värld, med mina destruktiva tankar. Min dödslängtan, min dödsångest. Mitt i Kaos - mitt i Himlen.

Jag vet inte, men det är någonting som har förändrats. Både inuti mig och i min värld. Min värld av vänner och kompisar, älsklingar och gummor. Någonting är inte som det brukar, någonting känns annorlunda. Någonting känns väldigt fel.

Det ligger i luften. Som en dimma för tjock för att jag ska kunna se igenom den - denna eviga dimma! Jag vet inte hur jag ska kunna laga det jag inte ser, men jag känner så väl. För ja, det är trasigt. Någonting har gått sönder - det ligger splittrat på golvet i tusentals små bitar. Jag går barfota på miljontals småsmå skärvor, på splitter av någonting jag trodde var starkare än någonting annat. Men jag vet inte vad det är..

Inuti mig händer det andra saker. På den sidan ni inte ser händer det saker jag inte trodde kunde hända, saker jag tror att jag inte ville skulle hända. (Blev det rörigt nu?) Hur bär man sig åt nu då? Vad ska jag göra nu? Saker ni kanske ser som självklara, har nu börjat ta små, försiktiga steg in i mitt lilla liv. Jag orkar sätta in disken i diskmaskinen igen, utan tillkämpat lugn, och utan att ta till alla mina krafter för att inte skrika på diskmaskinen att den är dum i huvudet och att jag hatar den. Den hatar nog mig tillbaka, i vilket fall som helst. Det är inte längre ett miljonprojekt att hjälpa till att duka innan maten, och att göra en sallad är inte heller speciellt komplicerat. Att hålla i den stora kniven är ingen omöjlighet, den ligger - relativt - tryggt i min hand. Inga häftiga rörelser eller avhuggna fingertoppar. Det enda som droppar rött från kniven är paprikasaften som blandats med vattnet jag sköljde den med. Inget avancerat eller farligt, det är ju bara paprika. Och vatten förstås.

Men vatten kommer aldrig att bli farligt. Inte ens när jag tror att jag ska dränka mig själv. Då är jag visserligen rädd, men inte för vattnet, utan för mig själv. Och det händer allt oftare. Att jag skrämmer mig själv. Precis så som jag en gång skrämde personer i min omgivning.

Idag känner jag att jag till och med kan göra kaffe till mig själv. Jag ansträngde mig för en stund sen och gjorde iskaffe till mig och pappa. Tog ut två av de stora muggarna, glass, mjölk, isbitar och satte igång kaffemaskinen. Gjorde två koppar med en dubbel espresso i varje och hällde det på glassen i muggarna, mjölk på och så två isbitar. En lång sked i varje. Det var väl inte så farligt? Jag brände mig inte ens på kaffet! Och jag var inte rädd för mig själv då. Nu växer glassen i magen och jag vill kunna spy, men jag kan inte. Det går inte. Inte på grund av moraliska frågor (eller vad man nu ska kalla det) utan av tekniska själ. Jag orkar inte anstränga mig så mycket, jag står hellre ut med Ångesten då. Den dalar nog snart neråt..

Hoppas jag. (Gör jag?)

Varför får jag inte dö? Varför låter ni mig inte bara - försvinna? Vore det verkligen så farligt?! Varför får jag inte försvinna bort i någonting som ingen vet vad det är? Varför vore det så farligt? Jag tror inte det kan skada mig mer, än ni redan gjort. Jag vet så väl att ni aldrig gör det med vilje, men det är så svårt att inte göra det, jag vet ju det! (Eller gör ni det med vilje?) Jag vill bara dö. Är det så svårt att förstå det? Är det så svårt att förstå att jag pendlar mellan en Dödslängtan starkare än någonting annat, och en Dödsångest som är nästan lika stark, men farligare. Den gör mer skada, den äter upp mig inifrån, gör mig passiv och tom. Tomheten fyller varenda vrå av min äckliga kropp, och jag är så rädd, så rädd.. Rädslan håller mig stadigt i handen, ändå vet jag knappt vart jag är. Det är bara så Mörkt.. Jag vill bara komma undan Mörkret! Snälla, låt det inte ta mig!! Inte en gång till - inte igen...

Tystnaden gör mig döv.

Det känns som om jag har gått in i en kyrka. En gammal, en fin; en vacker kyrka har jag gått in i. Det är målade fönster, i vackra, klara färger. Färger som tilltalar och gör mig lugn. Jag vet att det är dags. Jag ser kistan, ser blåbären på gången, på kistan, i vaserna. Det luktar hav, sand och snäckor i hela kyrkan. En frisk doft av frihet. Det är så tyst, så tyst. Jag går sakta på bara fötter. Det är svalt under mina seniga fötter. Jag känner mig naken - är naken. Det är min tur nu, och jag har aldrig varit lugnare. Så fridfull, så - fri. Jag är fri nu. Jag får flyga nu. Till mina moln och min himmel och mina änglar får jag flyga nu. Men jag stoppas. Av osynliga händer stoppas jag. De håller fast mig - Panik. Oro - tänk om jag inte är fri? Inte får bli fri?! Jag blir arg - riktigt arg, och jag skriker. Jag skriker djävulskt högt. Ett vargyl skär genom tystnaden och bryter sig loss från min hals. Håll inte fast mig!!! Jag vill ju bara få bli fri. Jag vill ju bara få..

dö.

Det ordet är så starkt. Det ordet är så slutgiltigt och fullständigt, på något sätt. Jag törstar efter mer, efter vatten, efter vad som helst. Åh, hans kyssar smakade vatten. Som det klaraste av alla vatten, det kallaste av alla vatten, det mest friska och det som släkte min törst allra bäst - så smakade hans kyssar. Så mjuka, så försiktiga.. Som om han verkligen ville släcka min törst med sina kyssar, och som om han ville förvandla mig till en vattennymf. Han var bara min, men aldrig mer. Och nu äger jag en törst, en som inte går att släcka. Jag törstar så desperat efter vatten! - efter ömhet, efter frihet och efter döden. Jag vet inte längre hur jag ska älska! Detta är min ursäkt för att inte älska: Jag törstar efter mer. Jag törstar nämligen efter Döden.

Den destruktiva spiralen snurrar fort nu. Den går neråt, och det går fort.

Och jag hatar mig själv, för allt detta. För att detta skulle hända, för att det verkligen hände. För att jag inte hade mitt skydd, min bubbla. Jag hade inte - mig själv. Jag hade ingenting att hålla fast vid, så jag föll - jag föll handlöst. Och jag föll djupt. För djupt. Är det detta psykologen pratade om? Att Fastna. Är det det jag har gjort? Alla svängar upp och ner och fram och tillbaka kan ju omöjligt kallas för att fastna. Men vad kallas det när man inte kommer någonstans, och om man kommer någonstans så är det neråt. Vad kallas det då? Att man blir sämre? För så var det ju inte tänkt. Alla antar att man väljer det positiva alternativet, det bra, det som leder dit dom vill att det ska leda.


Vilda väljer Vintergatan som sin Verklighet och välter valrossar ur vägen påvägen mot Venus. V.

Inatt hade jag massor att skriva här. Det kliade i fingrarna och jag visste precis hur det skulle vara, och det skulle vara bra. Men naturligtvis ville inte blogg.se som jag ville, och återigen föll allting mig ur händerna. Tur för er. Jag skrev det till och med i ett Word-dokument, så viktigt kändes det, men i morse slog mig tanken: Varför?

Jag var hos fröken Kurator och hon frågade mig om jag kunde prata med pappa om det och det, och det fick mig att tänka till. Kan jag prata med pappa? Och om jag inte kan prata med pappa, vem kan jag då prata med? Och vem vet egentligen hur allting ligger till? Jo, ni som läser min blogg.. ni vet. Men ingen annan. Bara jag. Men är det inte lite knasigt att ni vet, men inte min egen pappa? Inte min syster heller, men NI. Utomstående personer, som jag under andra förhållanden kanske aldrig hade träffat. Är inte DET lustigt?

I alla fall så fick det mig att tänka. Tänka att jag inte borde skriva så öppet här, jag borde inte skriva så mycket här. Jag borde nog inte skriva över huvud taget. Jag borde lägga ner, jag borde försvinna. Jag borde inte bo här, eller där eller där. Men mitt skrivande borde jag skära ner på. (Skära ja..) Jag borde nog lägga av, eller i alla fall inte skriva så öppet. Jag borde inte skriva så att alla ni där ute vet vad det är som händer. För jag vet fortfarande ingenting..

Och allting känns så fel. Det känns trasigt.

Jag vaknade och ville läsa lite i Boken. Jag kom ihåg att jag hade varit uppe en gång tidigare, men jag kommer verkligen inte ihåg vad det var jag gjorde uppe då. Sen ser jag att min dörr är stängd, den var öppen igårkväll. Ingen svarar när telefonen ringer. Öppnar dörren till rummet frösiktigt, man vet aldrig vad som finns där utanför min oas. Idag fanns där: Ingenting. Det var lugnt. Lägger mig i sängen och bara är. Försöker desperat komma på vad det var jag gjorde uppe förr gången, det var ju bara för nåra timmar sen. Men det är tomt. Jag är tom. Jag känner mig tom. Alltid denna jävla Tomhet.

Jag läser. Det känns bra. En Bok med en Verklighet jag förstår lite av. Psykoser, minnesluckor, blod, blod, blod och rädsla. Jag har inga minnesluckor, på det sättet. Jag får inga psykoser till som tätt. Mamma och pappa dödade på något sätt mina utbrott med sina eviga hot om Barnpsyk. Men det är någonting som fortfarande inte är som det ska. Det är någonting inuti som känns mer trasigt än någonsin, men jag vet inte vad. Och det gör mig galen. Det frågade psykologen en gång när jag var där: "Är du någonsin rädd för att bli galen - tror du att du kommer bli galen då?" När jag hade berättat om ett av många utbrott. Svaret var enkelt: "Ja."

Jag anser mig själv vara expert på området. Vilket ska jag strax berätta. Eller - du kommer snarare att förstå vilket inom en snar framtid om du känner att du vill fortsätta läsa mitt nattliga svammel och flummiga svamlande. Men i alla fall; jag tror att jag är expert på området. Jag vet hur det känns inuti, jag är expert på de där känslorna, som man aldrig visar; jag vet hur ont det gör att le sådär, jag vet hur det tar emot sådär; jag vet hur det känns att ligga på soffan och känna sig sådär otroligt och helt utomjordiskt, rakt igenom Sorgsen; så hopplös och värdelös, bortglömd och misslyckad. Jag vet hur det känns, for the love of god! Jag vet hur det känns när man säger att ens hjärta är krossat. Och jag har känt det - hur patetiskt det än är - i två år.

Inte hela tiden, inte konstant, absolut inte. Jag har haft mina ljusa stunder jag också. Jag var förälskad, jag var kär. Jag hade pojkvän ett tag. Men de perioderna - på tre månader i vissa fall - känns bara som korta sekunder när jag tänker tillbaka på hur det egentligen och verkligen var. Men att vilja ha Kärlek - nu snackar vi riktig Kärlek; Kärlek som när och tär på samma gång och som är så mäktig att den slår Big Bang med hästlängder! - men inte våga känna sig löjlig och patetisk, det är som att gå in på en resturang, beställa den dyraste pastasalladen och sen bara äta grönsakerna, för det var egentligen bara de man ville ha. Man äter ju inte kolhydrater, hallåja. Okej, det blev luddigt, och jag tror inte att detta är rätt ämne att skriva om just NU, så varför fortsätta svamla? Jo, för att det är så jävla härligt.

Att skapa nya bekanta verkar också vara ett nattligt nöje, som hamnat högt upp på listan. Hade jag inte mått OK hade jag aldrig i min historia gjort detta, men jag vågade ändå. Utan alkohol i blodet. Jag snackar med en kille, från någonstans. Han är nitton och bor i en lägenhet. Jag tror att han kanske lite är som jag. Men vad spelar det för roll? Han vill uppenbarligen skriva till mig, så låt honom göra det. Jag tar ingen skada av det. Bara så mycket skada jag vill ta skada av det. Vilket är massor.

Mitt tillstånd för tillfället känns kritiskt. De mörka texterna har lämnat min dagbok, men tankarna blir bara fler och fler, djupare och djupare. Jag förstår inte vad det är som är så fel! Förutsättningarna för att jag ska få må bra igen är att jag lär mig att ta plats, att göra mig hörd, säga ifrån och se till vad som är bäst för mig - så varför gör jag då inte bara så? Varför ska det vara så svårt att må bra? Varför är det så svårt att bara må bra?!
Jo, för att jag inte är så van vid att ta plats längre. Jag tycker inte om att jag har gått upp i vikt eftersom jag tar mer plats då, jag blir stor och klumpig. Det gillar jag inte. Många säger att flickor och pojkar med ätstörningar får det för att de vill ha kontroll över någonting - sig själva, maten - och att de, i princip, är rädda för någon sorts ansvar. Två av två. Man läser mycket skit på internet och på hemsidor för olika saker, men ibland tillåter jag mig själv att tro på det jag läser och hör.

Fan - jag ville att detta skulle bli bra. Jag skäms för mitt sätt att skriva, mitt sätt att vara såhär. Jag BORDE inte vara såhär. Folk har sett värre saker, jag borde tuffa till mig lite och skaffa lite disciplin. Saker jag borde behöva. Jag borde göra någonting bra, men det slutar ändå med att jag sitter här. Det värsta är att jag har börjat acceptera det; gilla det till och med.

Jag tycker att ljudet från en dieselmotor är lite sådär farligt vackert. Det är skrämmande, och mysigt. På samma gång.

"För varje litet steg som du tar.."

Jag vill lyssna på Lasse Lindh, men har inga låtar. Jag vill logga in på msn, men känner inget behov av att socialisera mig över två angentbord. Jag vill ge Anders ett svar, men har inget att säga. Jag vill skrika till Världen att jag inte orkar mer, men jag har tappat rösten. Och vad får mig att tro att Världen skulle bry sig? Jag hade inte brytt mig om mig om jag var Den, sådetså. För jag vet, att jag aldrig, aldrig, aldrig mer kommer få ligga bredvid och kalla dig för min. Men vill jag det då? Det är ju bara fakta, detdär. Hur är det med min vilja egentligen? Dags att vakna nu. Jag tror att jag förlorade den någonstans på upploppet.

Fröken Kurator sa idag att hon hör och ser på mig att det bor mycket Ilska i mig. Snart har jag sönder något. Jag blir ännu argare när hon säger så. Tror jag. Jag förstår mig inte på er människor! Varför ska ni hålla på och bry er om mig, jag passar ju inte ens in! Jag förstår det verkligen inte..

Lasse Lindh har väldigt mysig röst. Han har nog, antagligen, blivit väldigt krossad någon gång. Det låter så på hans texter. Jag fick höra mycket av honom igår, hemma hos Tingeling, på hennes mp3. När "Varje litet steg" spelades så sa hon att hon grät när hon hörde den första gången, och när hon såg hur jag såg ut så sa hon "Är det för jobbigt att lyssna?" Nej, det var det inte. Den rör bara upp så många saker. Så mycket slam! Men det spelade inte så stor roll, för när Tingeling sa så, så förstod jag att hon accepterar. Hon förstår! Och hon tycker inte att det är en katastrof.

Jadu. Det var allt. Från mitt bittra, arga, besvikna håll. Jag tror att jag är besviken på mänskligheten över huvud taget. Jag tror att jag förlorade förtroendet för den då när mamma slog mig. Hon slår. Alltid.

Innan hade jag så mycket att skriva att jag nästan trillade av stolen. Men då ville inte blogg.se som jag ville, och jag lät det gå ut över stolen. Så nu sitter jag på en massakerad stol och kommer inte ihåg vilka spakar jag drog i. Istället cyklade jag bort till Falsterbo, till Tingeling, till Frihet och Lycka. Okej, kanske inte frihet. Men Lycka.

Tänk att det kan vara så underbart att sitta på en träbalkong och röka, med den underbaraste i världen? Jag visste inte att det var det förrän jag träffade Tingeling. Faktiskt. Det finns inga ord!

Dom kan kalla oss fula <3

Det är så konstigt. När du är full är jag bra. Då duger jag och är speciell. När du inte är full så är jag inte mycket att ha? Jag blir förvirrad, ja. Inte arg, inte ledsen, inte besviken eller sårad. Bara förvirrad och rädd.

Jag är rädd. Rädd för Mörkret och för Ljuset, rädd för Döden, men också för Livet. Jag är rädd för dig och dig och dig, jag är rädd för solen och månen, stjärnorna och blommorna. Jag är rädd för mig själv. Jag är rädd för mat, och för att sova. För att vara vaken och för att inte äta. Jag är livrädd, skräckslagen. Rädd, rädd, rädd, rädd.. Jag önskar att medicinen hjälpte mot Rädsla, inte bara sömnproblem och Ångest. Ångest har jag förresten hinkvis med fortfarande. Jag badar i självmordstankar och planer på både det ena och det andra. Jag vill rita ränder.

Jag har varit randig i hela mitt liv.

Jag är så jävla arg. Jag är arg på mig själv, på pappa, på Lillasyster, på mormor och på alla andra,. Men framförallt är jag arg på mamma. Naturligtvis. Pappa låtsas inte se, eller så vill han inte. Han tror kanske att jag hittar på? Jag kan förstå Lillasyster som inte låtsas om det; det är hennes försvar. Jag tror inte att hon heller förstår. Mormor är jag arg på för att hon är som hon är, så enkelt är det. Mamma är jag arg på av tusen miljoner anledningar, men framförallt för att hon inte förstår att jag hatar henne. Jag är arg på henne för att hon inte lämnar mig och mitt självhat ifred. Hon ska hela tiden bry sig om, plåstra om, finnas där och blablabla, när det enda hon EGENTLIGEN tillför är ännu mer irritartion och stress. Pappa visar i alla fall en liten gnutta tacksamhet när jag väl hjälper till, men mamma ser det som en självklarhet som jag smiter ifrån. Hon förstår inte att jag inte orkar tänka på att mitt rum måste vara damm- och fläckfritt, för hon förstår inte Varför jag mår som jag gör. Jag kan inte hälpa det, och nu låter det som om jag tycker synd om mig själv. Men det gör jag inte. Jag hatar mig själv! För att jag gör så att det låter som om jag tycker synd om mig själv. Jag trodde att jag skulle kunna skriva något bra, men inte ens DET lyckas jag med längre! Jag är värdelös. Så dum i huvudet och FEL. Fet också. Jag har aldrig varit något annat än FEEEEEEEEL!!! Jag har aldrig passat in, aldrig mått helt hundra någonstans. Utom i vattnet, men vafan gör det nu; jag kan ändå inte simma. Mamma tror fortfarande att jag ska kunna simma igen, men hon Vet inte. Hon Vet inte att det aldrig kommer att gå, hon ger mig bara falska förhoppningar. Men jag antar att det är hennes lott i livet: att ljuga. Hon förvränger allting jag och Lillasystser tycker och tänker, och säger att vi bara gör det för att det är tvärt emot så som hon tycker och tänker. Hon skriker åt mig, svär åt mig. Ibland åt Lillasyster också, men eftersom Lillasyster förlåter och inte tänker så mycket på det, så fortsätter hon inte. Jag har slutat förlåta. Jag har slutat krama mamma. Jag har slutat tycka om mamma. Så jag skriker tillbaka. Skriker att hon ska sluta svära åt oss, för det gör inte saken bättre. Då skriker hon att hon inte alls svurit. Kanske har svordomarna blivi en så naturlig del av mammas vokabulär, och kanske är hon så satans obildad, att hon inte längre tänker på att hon svär. Och jag vet att hon svär för att hon är besviken på att jag är så Fel. Jag är inte så som jag borde vara, längre. Mamma tyckte bättre om mig när jag var liten, och gjorde som hon sa. När jag blev mobbad och när jag blev kittlad varenda rast tills jag grät och sprang långtlångt bort, så att min lärare fick komma och hämta mig. DÅ tyckte mamma om mig, för då behövde jag hennes tröst och kramar, pussar och värme. Men då tyckte ingen annan om mig. Ingen har någonsin tyckt om mig, för jag är så knasig, så konstig och så jävla Fel. De ljuger, men handär ljög mest. Min tränare ljög när han sa att jag kunde bli bäst, jag kunde bli en av de som räknas till Eliten. DE LJÖG SÅ IN I HELVETE!!! Mina kompisar ljuger när de säger att jag var viktig, att jag betyder mycket. Så mycket lögner, leder till så många olika bitar. Det är ett evigt pussel, som inte längre går att hitta alla bitarna till. Det går inte! Fattar ni inte det? Ge upp, snälla varelser och människor.

Förlåt.
Jag är en mes.

Jag citerar:

"Självmord kan vara en väldigt egoistisk handling. Det kan också vara en väldigt osjälvisk handling. Det hela beror mycket på vems ögon man ser igenom. I en självmördares ögon är ett självmord inte alltid egoistisk, även om de kan vara väl medvetna om att människor i deras omgivning anser att det är mycket egoistiskt av dem att begå självmord. Dessa personer brukar i många fall lämna en liten lapp, eller på något sätt ett meddelande med ett sista, ett litet, ett tyst: Förlåt. Många anhöriga till självmördare förstår detta "Förlåt", men kan väldigt ofta inte förstå den stora frågan: Varför. Det är ett evigt förekommande frågeord, som väldigt ofta saknar ett rimligt och konkret Svar. Och det är ofta det som saknas: Svar. Många icke-självmördare söker Svar i Livet - Svar på det mest faktiskt. Självmördare hittade kanske Svar, men ansåg att det var fel Svar. Eller så kanske de inte hittade några Svar alls, och då var det kanske det som blev den evigt saknade pusselbiten. Svaret kanske låg i att det inte fanns några Svar alls, eller så fanns det kanske helt enkelt inga - överhuvudtaget. Inget vet nog Varför. Ingen har Svar på den frågan. Varför begår man självmord, när det finns så mycket att ta av Livet? Jag sökte Svaret, och fann det i mig själv. I en djup vrå av min avlägsna, i princip försvunna, borttynande, nästan döda, själ. Men för att du - och även jag - ska Förstå svaret, måste du först få höra min historia. Den lyder såhär: (...)" Slutcitat.


Ja, jag citerade precis mig själv - min hjärna. Men ibland känns den så främmande, att jag inte kommer ihåg någonting alls av det jag tänkte för tre sekunder sen. Ibland känns mina egna tankar så avlägsna att jag inte är säker på om det verkligen är mina egna tankar, eller något jag bara hört, i ett avlägset rum, på en avlägsen plats jag aldrig varit på. Ibland känns Verkligeheten så Overklig att jag börjar tvivla på mina egna sinnen. "Det är nästan det jobbigaste av allt, att inte kunna lita på sina egna sinnen." Berny Pålsson skrev så i sin bok "Vingklippt Ängel" som jag läser för tredje gången för tillfället. Jag är inte på långa vägar Sjuk såsom hon är, men jag kan ändå citera henne med gott samvete (konstigt nog säger Han ingenting om det), och inte känna mig som en första klassens hycklare.

Jag tycker personligen att detta inlägg blev klarare och bredare, seriösare och bättre, än mina många föregående. Tre bloggar och jag har legat i. Varje dag lyckas jag kläcka ur mig några oseriösa rader. Egentligen borde nog detta inlägg publiceras i min tredje och sista blogg, då de inläggen håller en lite högre standard än de jag lyckas klämma fram här. Ungefär som att klämma ut en vattenmelon mellan benen, men ändå inte riktigt. Den stora skillnaden är ju att de inläggen är korta, och kanske är det kortheten i sig som bidrar till den högre standarden, eftersom jag då inte har lika lång tid på mig att förvirra mina läsare så oerhört. Det går inte lika bra att göra det på bara tio rader, om man jämför med hundra, t.ex.

Jag tänker avsluta nu. Med en klatshig överskrift. En som förklarar och väcker intresse.
Som en orgasm..
Slut.

(Ja, det ska vara ett stort Ä i överskriften, så fråga inte ens. Och ja, jag är bitter och irriterad som fan. Så fråga inte. Våga inte fråga om det.)

Idag har jag varit sådär äckligt låg. Så låg så att pappa undrar vad det är, och mamma, förhoppningsvis, får skuldkänslor. Vill, men kan inte skrika. GAAH! Men nu kickar snart medicinen in och jag får sova. Herregud. Jag pallar fan inte detta mer nu. Jag ska be som ett as imorgon i kyrkan, så ska vi se om det finns Nån. Jag läste en bok en gång där det stod att det viktigaste är inte på vad man tror på, utan att man tror överhuvudtaget. Jag vet inte längre vad jag tror på. Jag trodde på Kärlek innan, och sånna saker. Nu tror jag mest på.. jag-vet-inte-vad.

Idag har varit en allmänt dålig dag, och jag ska så snart som möjligt gå och lägga mig. Jag vill sova bort Känslorna och vakna med ett leende. När gjorde jag det sist egentligen? Jo, just det - när Prinsessan sov här för några dagar sen.

Fan vad likgiltig jag känner mig inför allt. Vad äckligt läskigt. Jag vill titta på film. Och äta popcorn. Det är förresten det värsta med medicinen: min mathållning har rasat totalt. Jag har matångest jämt och ständigt, hela tiden, ändå vräker jag i mig av bara fan, hela tiden. Tanken på hur mycket jag har gått upp sen sommaren började gör mig illamående, och tanken på att siffrorna antagligen kommer öka gör mig spyfärdig.

Jag är röksugen, godnatt.

Nu är jag heltaggad. Jag har målat upp en bild av hur det hela ska gå till och se ut, hur jag ska ta mig igenom det hela. Nu vet jag hur jag ska göra för att det ska bli bra, i slutändan. Jag vet hur jag vill skriva, vad jag vill skriva. Jag vet att jag vill dansa, nu! Så nu sitter jag här, med min gigantiska tekopp, och min hjärna har blivit mörbultat av fröken Kurator. Klockan är ju bara ett?! Jag hör änglakören sjunga. Nej det gör jag inte, men näst intill. Jag har tid på mig, å andra sidan kan jag dö imorgon. Jag känner basen i skorna och trampar vilt. Jag tänker göra det nu. Jag tänker ta steget, jag tänker hoppa det där Hoppet. Jag tänker.. jag tänker!!

Nu ska jag sätta igång.

Jag hade inget för mig innan, så jag gick ner och öppnade en burk med annanasbitar och tog med mig upp. Jag satte mig här, igen, och kom hit tillslut. Kollar vad som hänt sen i morse, och kolla där, en ny kommentar från någon jag inte vet vem det är, überhaupt. Killen i fråga skrev att om jag skriver en bok skulle han läsa den för att han älskar mitt sätt att skriva. Jag klickade på länken till hans blogg och läste där - förvånad. Hans blogg är till för alla och envar, för allmänheten där ute. Om man jämför hans med min är min väldigt privat, men kanske är det så jag vill ha det. Är det det? Det kändes annorlunda att läsa hans blogg - det kändes spännande. Det var som ett äventyr, som någon gång måste upplevas. Ungefär som Roskilde. Men jag har aldrig tänkt på mig själv som en bra.. poet, författare, skrivare?! Även om jag visserligen - kanske oftare än vad jag kommer ihåg? - har fått höra det, lite då och då, lite här och där..

Oväntat, helt klart. Att jag nu kan skriva om det visar på att jag kan växla, sådär mellan personligheter och andra världsliga saker. Jag satt och drömde mig bort innan. Bort till adrenalinkickar och frihet, skräckblandad spänning, ett äventyr - ett blodigt äventyr inne i duschen. För att lämna så få spår som möjligt till eftervärlden. Jag kommer ihåg den gången, den där värsta gången, när pappa satt utanför badrummet och väntade. Han och mamma visste så väl vad jag hade gjort. Han såg så uppgiven ut. Min arm såg ovanligt röd ut. Jag hade ovanligt mycket pasta i magen, det var därför. Det var tydligen barnpsyk som gällde, men jag fick stanna hemma, fick gå och lägga mig, fick gå till skolan nästa dag. Fick vara som alla andra.

(Hånskratt.)

Mamma var uttråkad. "Skriv en bok", sa jag, och log. Jag log inombords och med hela min själ. Hon skrattade till sådär falskt som bara hon kan och sa: "Ja, om man skulle ta och göra det." Min mamma kommer aldrig att skriva nån bok. Men jag tänker, att jag en gång ska, precis som jag alltid velat och trott, skriva en bok. En dag, ett år, några månader - jag ska skriva den där boken. Jag måste bara skaffa mig tillräckligt med självförtroende för att våga göra det också. Jag måste hitta motivationen att vilja förändra världen med mina ord, för jag tror inte att jag lyckas annars. Jag vet att det kanske inte passar att tänka så STORT när man ska skriva en bok, men jag tror på det. Eller ja, en liten del av mig gör - en pytteliten bit.

Jag är tom på Ord. Känslan inuti går inte att tackla, inte ens med hockeyutrustning. Jag sover bort Världen och Verkligheten, och Försvinner bort, till ett Land bortom Universums alla gränser. För några gränser har det nog, tror jag. Sanningen kommer ivägen och jag blandar ihop allting och ibland vet jag inte vad det är jag säger, så jag håller käften för det mesta. Säger så lite som möjligt. Det är inte alltid jag som pratar, även om det ser ut så och kanske verkar så. och det är framförallt inte alltid jag som gör sakerna jag gör.

Jag vill dö. Jag vill försvinna. Jag vill inte att så många människor ska bry sig om mig och ha så många olika åsikter om mig. Jag vill inte vara så viktig och betydelsefull som vissa av er säger att jag är.

Han står där och hånskrattar åt mig och Han vill mig inte väl. Han säger att enda sättet för mig att överleva är att tro på Honom, lyda Honom och göra som Han säger. Jag är Hans, och Han är min. Han har blodrött hår, jag har kort hår. Han har horn svarta som Mörkret. Mina ögon är gråa.

Jag har inte tillräckligt med tålamod för att sätta mig ner och skriva detta, för hand, i min riktiga dagbok, så jag tänker skriva detta, ocensurerat, här. Stackars dig, så sluta läs. Nu.

Redovisning på lillasysters konfirmation. Jag måste gå, vara en bra storasyster - en syster överhuvudtaget - måste sitta och lyssna och titta och sen äta tårta och dricka kaffe. Som en bra storasyster. Bra, då gör vi det, i nya frisyren. Sagt och gjort - tar bilen till församlingshemmet. Där, lite presentering och blablabla, och sen kommer frågorna. Jag känner hur gråten är påväg. VA?! Gråta? Nu? För vad? Jag fattar ingenting, tänkte jag. Frågan om Döden dök upp, den ploppade upp från ingenstans. Jag var helt oförberedd, och jag kallsvettades. Sen bara stod Han där! Han dök också upp, från Ingenstans. Dödsångest kallas det. Det där svarta framför ögonen, inuti huvudet, det som pumpas runt i min kropp nu, svetten som sipprar ut ur mina porer kallas tillsammans med Blodet jag vill se rinna bort från Mig - DÖDSÅNGEST.

Jag är inte säker på om jag finns. Jag är rädd för att försvinna. Jag tror att jag håller på att försvinna nu. Jag är påväg bort nu igen. Igen och igen och igen. Och flera gånger till. Jag vet hur det känns att dö. Jag kan den visan. Jag sjunger på den just nu.

Jag pratar med Anna på msn nu. Jag gillar henne.

Jag vill inte Dö!! Fast samtidigt vill jag det mer än någonting annat just nu.

Jag hade tänkt ägna några rader åt att gratulera Sarah, eftersom hon fyller 18 år idag. Och kanske även förklara varför jag för tillfället har "Grattis Sarah <3" som "personligt meddelande" på msn. Ytligt, jag vet, att förklara sitt msn-tänkande, men det är så jag vill ha det idag.

I början av ettan var Sarah inte en av mina favoritpersoner. Men det har ändrats nu. Mycket - väldigt mycket till och med. Varför ändrades det då? Vad var det som gjorde att det vände - vad gjorde hon som fick mig att ändra uppfattning? Jo, hon visade öppet att hon bryr sig om mig. Hon visade mig att hon vill hjälpa mig och få mig på fötter igen, pussla ihop mig och hjälpa mig att bli bättre - bra igen. Jag ändrade uppfattning, och mitt ego tror att det beror på att jag var villig att ge henne en andra chans, eftersom jag någonstans inte trodde att hon var en sån bitch jag först trodde att hon var rakt igenom. Mitt ego har kanske rätt, men i vilket fall som helst så vet jag nu att Sarah inte är en bitch rakt igenom, hon är väldigt omtänksam rakt igenom. Om någon sagt till mig i början av ettan att när ni slutar tvåan, kommer du tycka att Sarah är en väldigt vacker person, hade jag börjat skratta och gett dom numret till min förra psykolog.

Men så är det: Sarah, du är en väldigt vacker person. Jag vet inte om det är mycket värt att jag säger det, men jag vill att du ska veta det ändå. Jag tycker genuint bra om dig, och alla dina brister. Allt det du gjort, allt det du gör, betyder så mycket mer än vad jag får tala om för dig. Men jag tror att du förstår, i det tysta.. "Där tystnaden bor". Jag vet inte vad som fick dig att reagera från första början, men när du gav mig boken att läsa var det som om du slet upp en låst dörr. Du ville in, och du tog dig in -"Du gick dit ingen annan kan gå", du hjälpte mig att börja måla igen. Du satte igång en flodvåg av värmande händer att ta tag i, du startade en rörelse någonstans i min värld, och nu står det aldrig still. "Och jag har varit där - där finns inga ord" <3

Nu kommer snart Prinsessan hit och ska sova över här. Det ska bli mysigt. Det ska bli Bra. (Jag har upptäckt att jag missbrukar det ordet ganska mycket.) Och nu är hon snart här. Och Tingeling kom hem idag.

"En Verklighet, som bara Änglar kan se."

Denna blogg håller på att göra mig galen. Hemkomsten har fått min mage att vända sig ut och in och jag lider något fruktansvärt av mammas eviga tjattrande. Det är fan vad hon kan hålla låda. Och säga så fruktansvärt onödiga och ibland hemska saker. Det är helt sinnessjukt. Ja, det var ju fan vad våra mammor ska uppta plats i hemmet. Eller hur Isak? Ja, jag tänker fortfarande på dig. Ja, jag undrar fortfarande vad du gör. Ja, jag tycker fortfarande inte speciellt bra om dig. Fast jo, samtidigt gör jag det. Jag bryr mig, eller.. jag VILL bry mig om dig, men jag får inte, och jag vet att det inte räcker i alla fall. Det spelar liksom ingen roll längre. Kolla, jag har redan klyddat till det. Fandå.

Jag känns som jag lever ett dubbelliv. Jag kom hem från Joonas för en halvtimme sen, och då var jag speedad. Som fan. Jag lekte med frisbeen, jag körde moppe utav bara fan utan hjälm på Falsterbovägen i halvmörker, jag skrattade - mycket - och lekte med livet. Samtidigt känner jag hur det finns någonting inuti som inte är som det ska. Det är någonting på insidan som är felplacerat, eller är det hela jag som är felplacerad? Är allt det jag gör bara ett skådespel? Samtidigt läser antagligen alla de som jag umgås med när jag är sådär speedad min blogg, så de Vet. De vet om hur det egentligen ligger till, så varför fortsätta spela? Jo, för att några stycken inte gör det. Och för att det vore att visa sig svag - som svagast.

Jag vet exakt vart kniven är placerad.

Jag tänker mycket på Isak fortfarande. Och Anna med för den delen, och tydligen kan man tänka på de två tillsammans, för jag har hört - och även sett, men det kommer jag inte ihåg så bra - att de bokstavligt talat sitter ihop när de är med varandra. Ja, det är egentligen bara kul för dem. Jag har bara träffat Anna en gång, och då var jag måttligt onykter; stupfull - nej, vänta, två gånger? - och jag kommer ihåg att hon är vacker. Inte för att det spelar någon roll, men innanför mina ögon är hon vacker. Isak vettifan - ja det är ju fan vad de två ska få så jävla mycket uppmärksamhet överallt? Eller så är det bara jag som har hamnat fel. På fel ställen - fel bloggar - alltså. Men jag gillar inte ovissheten. Alla Ord jag inte längre vet någonting om. Allting som faller. Jag tycker inte om det trasiga, det söndriga. Jag önskar att jag kunde laga det, eller flyga iväg från det. Men det är bara ouppfyllda drömmar.

Jag saknar Anders bredvid mig nu. Efter 10 dagar blir det - om dock än en väldigt liten - vana att borsta tänderna och gå och lägga sig, tillsammans. Inte nödvändigtvis bredvid varandra, men ändå. Anders är en fåordig kille, men att borsta tänderna med honom kan man göra. Och gå och lägga sig samtidigt som honom. En meter i från honom. Tänkades på Ingenting. Lyssnandes efter ljud. Ljuden ja - det är nog dem jag saknar. Dunket från en bas någonstans, en annan levande varelses andetag, någons fylle-sång. Det var alltid rörelse någonstans de tio dagarna. Aldrig var det stilla överallt. Speciellt inte på insidan av allting.

Jag hör fotstegen komma nu. Men jag vet att jag måste nerför trappan och in i köket och hämta min medicin. Jag är så rädd för att det ska börja gå neråt nu, för spiralen är som starkast nu. Hemkomst - fingrarna skriver av Ångest. Jag måste gå ner nu. Det är spindlar i trappan. Men det är också en sak att dölja när jag är bland folk - min spindelfobi. En hajpad, flummig Vilda Pirat är inte rädd för spindlar eller mörker. Hon är inte rädd för någonting! Kanske är den där Vilda Pirat bara mitt Alter Ego, och jag egentligen bara är Tilda Flicka. Jag är egentligen inte speciellt galen av mig, inte heller speciellt tuff eller orädd - jag är kanske egentligen försiktig och känslig, lite tillbakadragen med ett litet leende i ena ögonvrån. Eller i näsan, vem vet.

Nej, nu skriver jag knäppt. Nu ska jag gå och lägga mig i min SÄNG. Med mitt TÄCKE och min KUDDE, som varken är fuktiga, blöta, leriga eller luktar illa. Till och med Lillasyster säger att min säng är skönare än hennes. Det är bara för att den har gått sönder, säger jag då. Jag ska äntligen få somna i min Zebragalax; mitt hem. Min trygghet. Med mina zebror som skyddar mig mot Mörkret, och mina plaststjärnor som lyser upp min väg. Gud vad tuff jag är.

Lillasyster konfirmerar sig på lördag.

Så, vilket citat ska jag nu använda som överskrift? Vilket passar bäst till? Vad är det ni vill veta, om Roskilde 2007? Tydligen har tidningsreportrarna redan berättat hur regnigt och lerigt där var och hur många som ägnade sig åt gyttjebrottning. Det var en del. Fulla och nyktra, fula och snygga, dumma och smarta. Anders hör till dom smarta. Jag hör till dom dumma, och fula. Ja, vad vill ni veta? Hur kul det var? ASBALL. Hur häftigt det var? MEGAGRYMT! Hur mycket lera där var? MASSOR! hur många bra konserter jag varit på? 16. Hur mycket öl jag har druckit och hur full jag har varit? Inte såå många. Jag har varit tipsy. Hur mycket vilt festivalsex jag haft? Nada. Hur många jag har strulat med? Zero. Hur många gånger jag trillat i leran? Ingen. Hur många kramar jag fått av en random, full danskjävel? 2. Hur många killar jag sett stå och pissa? Oräkneliga. Hur många pussar på örat jag fått? 2.

Något mer? Vi har haft det asball. Det var en festival som heter Duga. Nej, den heter Roskilde, men ja - JAG GILLAR FESTIVALER! I alla fall Roskilde. Me like. Sen att jag haft Ångest upp över öronen för att komma hem är en annan 5:a.

Jag lyssnar på Nephew nu. Dansk synth-rock, och känner Nostalgin välla upp i huvudet och jag blir varm inuti när jag tänker på hur vi stod där, längst bak på läktaren framför Orangea Scenen och såg gubbarna i svarta kläder stå framför 50.000 andra galna människor; fulla människor; vackra människor; bra människor och ge järnet. Jag kommer ihåg hans arm om mig - han värmde mina iskalla händer, och lade armen om mig när han märkte att jag skakade. Hur jag stod där och rökte och drack öl. Och klappade i takt med 50.000 andra människor. Den känslan funkar inte för dagligt bruk. Den är obeskrivlig och helt insane.

In Flames flippade och var asbra. Så även Muse och Beastie Boys. Red Hot Chili Peppers var överskattade. Men The Who, Hayseed Dixie, Mando Diao, Queens Of The Stoneage, Nephew, The Killers och framförallt Basement Jaxx vägde upp det. I och för sig var jammandet på Red Hot rätt grymt. Det var faktiskt asbra, men blev lite segt i längden. Arctic Monkeys var inte så bra som jag trodde de skulle vara, men de blev glada när de 30.000 som stod framför dem skrek och klappade, så då skrek och klappade vi lite till. Volbeat hade jag inte hört innan, men de öste rätt bra för att vara gamla de också. Mustasch var också nytt ljud, och för att bara haft en dag på sig var de rätt bra. (Mika kunde inte komma för han var sjuk, så de fick hoppa in istället. Pity? Nä.) Death by Kite var bra. Björk var jävligt intressant. Eller ja, kunde varit om det inte hällregnat och jag haft en Ångestpumpad kropp att ta hand om. det var mycket ljud, mycket folk och många droppar.

Mina fötter värker. Så även min insida. Jag har börjat med medicinen, och den gör så att jag sover som en bebis. Enligt Anders i alla fall. Men lika gärna som det går uppåt, kan det nu börja luta neråt. Det kan gå åt Helvete lika gärna som det går åt Skogen. Men trots allt: Roskilde var bra för mig. Det var total Frihet och tio dagar i De Laglösas Land. Jag har sett tjejer sätta sig ner mitt bland folk och pissa, jag har bott med 4 killar och inte umgåtts med en tjej mer än i kön till BajaMajorna, där hon bjöd mig på öl. Hon var snäll. Jag har fått höra hur "FickPingis" går till, jag vet numer hur en tjejs röv ska se ut för att den ska vara snygg enligt några killar (som två äpplen, sa han). Jag vet ganska mycket mer NU, än vad jag gjorde när jag åkte dit, och det har varit lärorikt.

"Har ente vi skoj!?" Jo, fan, det har vi. Hade. Jag är hemma nu, remember. Fuck. "FUCKIT!" som min pappa hade sagt. Men FAN att jag inte tog med någon kamera. Det kommer inte gå att beskriva det för någon som inte upplevt det! Det är ju helt underbart! Och för att vara rookies klarade vi oss JÄVLIGT bra. Det var najs.

Det enda negativa är väl att jag fått en liten ölmage.. Men, som vi skulle sagt om vi suttit runt "bordet" och krökat i lägret på Roskilde - SKITIDE'! Sen skulle vi skrattat. Men jag gråter nu. Jag vill inte vara här, nu - där. Var är jag, egentligen?