zebragalax

Jag vet inte, men det är någonting som har förändrats. Både inuti mig och i min värld. Min värld av vänner och kompisar, älsklingar och gummor. Någonting är inte som det brukar, någonting känns annorlunda. Någonting känns väldigt fel.

Det ligger i luften. Som en dimma för tjock för att jag ska kunna se igenom den - denna eviga dimma! Jag vet inte hur jag ska kunna laga det jag inte ser, men jag känner så väl. För ja, det är trasigt. Någonting har gått sönder - det ligger splittrat på golvet i tusentals små bitar. Jag går barfota på miljontals småsmå skärvor, på splitter av någonting jag trodde var starkare än någonting annat. Men jag vet inte vad det är..

Inuti mig händer det andra saker. På den sidan ni inte ser händer det saker jag inte trodde kunde hända, saker jag tror att jag inte ville skulle hända. (Blev det rörigt nu?) Hur bär man sig åt nu då? Vad ska jag göra nu? Saker ni kanske ser som självklara, har nu börjat ta små, försiktiga steg in i mitt lilla liv. Jag orkar sätta in disken i diskmaskinen igen, utan tillkämpat lugn, och utan att ta till alla mina krafter för att inte skrika på diskmaskinen att den är dum i huvudet och att jag hatar den. Den hatar nog mig tillbaka, i vilket fall som helst. Det är inte längre ett miljonprojekt att hjälpa till att duka innan maten, och att göra en sallad är inte heller speciellt komplicerat. Att hålla i den stora kniven är ingen omöjlighet, den ligger - relativt - tryggt i min hand. Inga häftiga rörelser eller avhuggna fingertoppar. Det enda som droppar rött från kniven är paprikasaften som blandats med vattnet jag sköljde den med. Inget avancerat eller farligt, det är ju bara paprika. Och vatten förstås.

Men vatten kommer aldrig att bli farligt. Inte ens när jag tror att jag ska dränka mig själv. Då är jag visserligen rädd, men inte för vattnet, utan för mig själv. Och det händer allt oftare. Att jag skrämmer mig själv. Precis så som jag en gång skrämde personer i min omgivning.

Idag känner jag att jag till och med kan göra kaffe till mig själv. Jag ansträngde mig för en stund sen och gjorde iskaffe till mig och pappa. Tog ut två av de stora muggarna, glass, mjölk, isbitar och satte igång kaffemaskinen. Gjorde två koppar med en dubbel espresso i varje och hällde det på glassen i muggarna, mjölk på och så två isbitar. En lång sked i varje. Det var väl inte så farligt? Jag brände mig inte ens på kaffet! Och jag var inte rädd för mig själv då. Nu växer glassen i magen och jag vill kunna spy, men jag kan inte. Det går inte. Inte på grund av moraliska frågor (eller vad man nu ska kalla det) utan av tekniska själ. Jag orkar inte anstränga mig så mycket, jag står hellre ut med Ångesten då. Den dalar nog snart neråt..

Hoppas jag. (Gör jag?)