zebragalax

Kaffe i mängder.

Ett litet ynkligt rop på dig, och en kurator som oroar sig och lockar med specialisthjälp. Idag fick jag reda på att jag inte är sjuk - ritktigt sjuk - men befinner mig i ett tillstånd. Om jag inte tar kontroll över detta tillstånd kommer de att låsa in mig och droppa mig med näring istället. Men sålänge matmissbruket-ätstörnings-mojsigojset inte förstör viktiga relationer i mitt liv, så är jag inte sjuk - på riktigt.

Men vad händer då när jag gör allt som står i min makt för att slippa äta - slippa allt? Jag skär inte igen, men jag biter och river och drömmer om nya sår och blodfyllda badkar. Vågar jag berätta? Hade ni stått kvar där ni står om jag vågat berätta? Eller hade ni, som föregående generationer, vänt ryggen till och aldrig vänt er om?

Jag vill kämpa för Tingeling, för Lillasyster, för A och för alla de personer i min omgivning som bryr sig och försöker få mig att förstå att jag är omtyckt. Men jag vägrar att kämpa för mig själv. Jag har kommit fram till att jag inte är värd det. Jag är inte värd all omtanke och alla fina ord - de kan inte vara till mig.

Jag vet inte längre vilken sida jag vill ska vinna.
Det är inbördeskrig, och jag står mitt emellan.

Kluven och gråtandes går det inte att få orden i rätt ordning längre. Jag lägger ner nu.

Okej, jag är inte världens diskretaste. Jag kommer ner med borttvättat smink och slem i halsen, lite lätt röd runt ögonen. Men att hon alltid ska veta så precis, ha sån jävla koll. Att hon alltid vet precis vad det är jag sysslar med. Är jag så dålig på att dölja mitt spel? Har jag målat fasaden så fruktansvärt dåligt? Det skulle inte förvåna mig, om jag misslyckats även med det nu.

Men det känns så lätt - det är en så enkel utväg. En bra väg ut, dit ingen annan än jag just nu hittar. Den är säker, den funkar alltid. Fast jag vågar fortfarande inte gå i närheten av vågen.

Tack S.

Jag är så fruktansvärt förbannad på mig själv. Jag vet inte varför, men det känns som om jag ska koka över som en kastrull potatis! det svider i halsen och gör ont i lungorna. Benen är darriga och det snurrar i huvudet. Det funkar inte såhär, på detta sättet kan det inte bli så bra.

Naglarna målas blå och jag hoppas att det ska kännas lite bättre då. Men det gör det inte, jag målar utanför. Jag är lika äcklig och oren som innan. Jag har gift i magen - maten som blev kvar på botten. Fyfan, jag känner mig så smutsig, så äcklig.

Alla ord jag liknar saker vid, alla fiskar i magen och det som river mig inombords och händerna som kväver mig på kvällarna - det är ord som ska försöka beskriva känslorna som egentligen inte går att beskriva. Det finns inga synonymer eller liknande. Det finns inget som känns likadant, det finns inga känslor som kan ta över hela världen så plötsligt, så intensivt. Så fullständigt borta.

Nu känner jag att jag har tid och lust att skriva några patetiska rader. Till saken hör att det var längesen jag var såhär trött, deprimerad och tjock. Jag är "in the mood" och det känns nästan ännu värre. Det är lite lätt kaos på insidan och jag saknar nog känslan av att ha lite kontroll. Jag hade solen i ögonen påväg hem, men solglasögonen gjorde nog sitt.

Carolina Gynnings bok "Egogirl" hade jag väldigt många förutfattade meningar om. Jag läste den - och önskade att jag bara kunnat få en bråkdel av hennes självförtroende. Men på måndag ska jag få låna Emma Igelströms bok av min kurator. En bok om hur hon fick kontroll över sin bulimi, efter som Fröken Kurator anser att jag lider av det. Också. Det känns så sorgligt. Att få en massa diagnoser på att man inte riktigt "är som det är tänkt att man ska vara". Ändå är det meningen att jag ska klara av allt det som alla de "som är som de ska" gör. Hur ska det gå ihop?

Jag skolkade lite idag från sklolan och försökte komma fram till vad jag vill med och känner för mitt liv. Jag kom på att det inte är mycket till liv. Jag kom på att jag återigen bara vill försvinna, bara gå härifrån och aldrig återvända, säga ADIOS! och sen inte komma tillbaka.

Detta blev fruktansvärt dåligt, med tanke på hur otroligt mycket jag ville skriva. Men jag har upptäckt att det mesta bara är upprepade grejer. Jag skriver inget nytt, kommer inte med nya åsikter eller intressanta inlägg. Men jag jagar vidare. Jag jagar efter en känsla, större än ångesten. Kanske är det den jag uppnår genom att sätta kniven mot kroppen. Kanske är det därför jag längtar så efter det.

Nu ska jag förorena mammas och pappas dusch med min kropp och blotta existens.

Varje gång jag sätter mig i bilen numer kommer jag på mig själv med att hoppas att det är sista gången. Innan hade jag bara katastroftankar, som gjorde att jag var helt övertygad om att det skulle hända en olycka om någon annan än jag satte mig i bilen. Jag var övertygad om att jag skulle bli någon annans död. men efterhand har de tankarna ersatts av ett hopp om att det ska hända en olycka, så att jag kan få dö. Jag har gått och blivit egoistisk och självcentrerad. Och jag avskyr det.

Fast en tanke som uppenbarligen inte vill släppa greppet den har om min hjärna, är den angående min bok. Jag vill skriva en bok innan jag dör, eller jag vill i alla fall att det ska finnas skriftiga bevis på att jag faktiskt hade en anledning att inte vilja vara kvar. Min anledning? När alla krafter som finns, när alla möjliga resurser jag har, går åt till att ta ett andetag i taget, då känns det inte längre lönt. Jag orkar inte frammanna känslor som kan få mig att tycka att det kanske skulle kunna vara värt det. Jag orkar inte känna, jag orkar inte leva.

Jag vill bli ett sånt där känslokallt skal, som jag alltid avskytt. När andra människor vänt mig ryggen och jag stått kvar med öppen mun och förvånade ögon. Jag vill bli den där som vänder ryggen till och går iväg. Jag vill inte vara kvar och jag vill inte bry mig om att stanna kvar. Det låter lite bakvänt och helt fel - och det är det antagligen också.

När snön inte vill falla, när inga regndroppar kan svalka. Inga regnbågar syns, ingen sol existerar. Ett hav blått som kopparsulfat, en himmel vit som en flock svanar. Sand likt mjöl och berg likt stål. Det har ingen mening längre. Jag kan inte i min vildaste fantasi se det vackra längre.

Jag skulle kunna skriva en vacker text om denna destruktiva spiral. Jag skulle kunna kommentera min ångestattack på lekplatsen eller den söta doften av rök. Men jag tänker låta bli. Jag vill bara försvinna nu. Jag vill inte vara kvar mer nu. För när varje andetag har blivit ett krig, när hatet gentemot sig själv har tagit över - vad gör man då? Hur orkar man resa sig från sängen, utan några krafter?

Nu sitter jag i skolan och funderar över andra människors olycka och allas uppmärksamhetsbeteende. Jag vet inte om jag också anses vara en liten uppmärksamhetshora, men jag hoppas nog inte det. Även om jag ibland känner att jag skulle vilja att folk lade lite märke vid mig. Även om det för det mesta känns fruktansvärt obehagligt och läskigt. Men jag har kommit på en sak! Jag tycker inte om tanken på att andra människor tycker om mig och sätter något speciellt värde vid mig, eftersom jag då kommer få så dåligt samvete om jag försöker försvinna.

Jag vet inte, det känns som bakvänd logik. Bakdäcken ryker och luktar bränt gummi. Jag hoppas dom har svaltat och slutat lukta. Jag får dåligt samvete annars, precis som jag får när den röda lampan lyser istället för den gröna när jag trycker gasen i botten. Men det är en härlig frihetskänsla, och den har jag inget dåligt samvete över. Jag tycker om att köra bil, och vill helst av allt köra ihjäl mig. Det hade varit ett bra sätt att dö på, och ett värdigt. Förhoppningsvis snabbt också.

Jag sitter i skolan nu. Skriver ett förlåtelsebrev till en kille i min nya klass. Jag var taskig mot honom, på internet. (Kan man sjunka lägre?) Det ironiska i hela situationen är att han nu precis satte sig bredvid mig, vid en dator bredvid mig. Knasigt.

Jag klarade det. All ångest, oro och ont i hela kroppen var inte heeelt förjäves. Jag klarade det! Jag klarade faktiskt av det, jag blev faktiskt godkänd. Det är helt stört, sjukt och helt fucking sinnes. Jag trodde aldrig i denna världshistorien att en så felplacerad människa som jag skulle få körkort. Det känns väldigt underligt att säga: "Jag har fått körkort!"

Jag kanske har växt upp, men jag kommer aldrig bli gammal. Jag är ett barn, och tänker vara det ett tag till. Säga vad du vill. Och idag så är jag, precis som väldigt många barn, väldigt glad. Jag skrattar och ler hela tiden. Och Nils-Åke (min bil) kör ifrån alla mörka ting.

:)

Nu sitter jag här, bloggar och försöker tro att någon kanske kommer att läsa detta. Eller? Vill jag ens att någon ska läsa detta, ens ägna det ett litet litet ögonkast? Jag vet faktiskt inte, jag vet inte ens om jag vill att detta ska hamna på ett offentligt ställe. Men någon baktanke har jag väl ändå?

Tvtittande ska uppta min eftermidag, har jag bestämt. Och jag inleder min eftermiddag med ett gammalt avsnitt av Top Model, endast för att min självförtroende ska få sig ytterligare en törn. För när en otroligt vacker indisk tjej, vikt ~ 65kg, anses överviktig, känner jag att min tid med bra självförtroende var ganska misslyckad. Jag blir fan arg. Samtidigt vet jag så väl att jag verkligen inte borde tänka så. Jag borde inte ta åt mig av det som sänds på tv, eftersom vi alla vet att blaha-hit och blaha-dit, men jag gör det. Och jag tror inte att jag är ensam om att göra det, tyvärr.

Detta håller på att ta över ganska mycket av mitt liv. Min viktfixering, eller kanske framförallt utseendefixering. Det går för snabbt, jag hänger inte med och har ingen broms att nita. Jag hänger inte med, jag springer ifrån mig själv.


"Jag ser vad du tänker
En idiot som står och glor
Men det är inte som du tror
Men jag lovar, det är värre
Jag föll och jag faller"

eMil Jensen - Jorden runt i motvind

Om en blogg är ett ställe där man fritt kan få kommentera världen i största allmänhet, - men helst inte för stor allmänhet - ett ställe där man kan få uttrycka sina åsikter fritt och så vidare, och så vidare, varför känns det då så fruktansvärt dumt, fel och totalt bortkastat att uttrycka sina inre tankar och beskriva sina mörkaste vrår här? En blogg har blivit ett ställe där man kan få kommentera modet som driver oss alla till vansinne och där tips om hur man ska lägga make-upen en dag då man är bakis och sådära. Kleta bara på lite eller skit i det!?

Men just därför, tänker jag nu säga mitt. Sanningen planerar att kasta sig ut över stupet nu, för jag orkar inte längre hålla fast i den - den är så meningslös i alla fall.

Jag ljuger för de flesta runt omkring mig. Jag vågar inte tala om för dem hur det egentligen och verkligen ligger till - jag orkar nog helt enkelt inte. Jag orkar inte med fler oroliga blickar och kommentarer om att jag måste ta hand om mig, sköta om mig och leva ordentligt. Eller är det kanske det jag inte orkar - att ta hand om mig, sköta om mig och leva ordentligt. (Och varför skulle jag göra det överhuvudtaget - jag kan inte vara egoistisk! Får inte.)

Det här går fan inte. Jag kan inte ens förklara för mig själv vad det är som trycker och tynger, hur ska jag då kunna göra det för Fröken Kurator? Jag tror inte att jag klarar av detta nu längre, jag tror inte detta funkar, för någon part. Speciellt inte för den parten som innehåller Mig - och Honom. Han vilar i skuggan, och vill inte längre vika en centimeter ens när det strömmar varma kärleksgrejer runt omrking mig. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men jag vet att jag har tappat kontrollen. Och det kanske är ganska bra ändå?

Jag orkar inte längre göra motstånd mot mig själv och mitt eget huvud. Jag är livrädd för det. Det gör mig skräckslagen, att ständigt vara rädd, för mig själv. Det går emot alla tänkbara principer! Jag orkar inte göra motstånd, kan inte skydda mig - mot mig själv.

Det är bara tomt. Det står bara still. Varken tankar eller käsnlor vill mig väl. Verkar det som, i mina öron.

Jag har funderat de senaste dagarna, på vad jag egentligen hade tänkt skriva här. Jag hade ju sjukskrivit mig från detta och ämnade inte återkomma förrän detta regn lagt av. Så blev det, som du märker, alltså inte - jag skriver i alla fall. Fast inte om någonting viktigt, ingenting bra, ingenting fint eller betydelsefullt. Så varför i helvete skriver jag överhuvudtaget? Barnvagnarna skrämmer mig. Jag vänder och går ett annat håll.

Men vad gör en så vacker människa som du,
med en så betydelselös sak som jag?

In Flames nya rullar.

---

Detta blev extremt dåligt - jag ber om ursäkt. Nu ska jag titta i min skattkista så att alla glasbitar ligger på plats, ta mina mediciner, och hoppas på att A vill lugna min kropp. Jag är orolig ut över kanterna, men vet inte varför. Det försvårar läkningsprocessen avsevärt.

Jag blir instängd, som en fånge i mitt eget så kallade "hem". Hon behandlar mig som om varje steg jag tar är ett brott mot de lagar hon har slått fast. Hon lämnar mig inte ifred, hemsöker mig näst intill. Hur tror hon att jag ska kunna leva då? Hur skulle någon klara av att ständigt vara övervakad. Det är inte de sex kyclingarna som sitter i buren jag har i taket, det är Jag. Jag själv, och det är hon som har satt mig där.

Ja, jag ljuger för henne. Jag undanhåller sanningen, men hon är så otroligt noga med att aldrig glömma att ge mig dåligt samvete. Ingenting jag gör är bra nog. Ingenting. Att jag försöker klara av skolan, jobba och klara av att ta ett körkort - det räcker inte. Jag måste prestera till max, och får definitivt inte bestämma över mitt eget liv. Och framförallt måste jag alltid komma ihåg att allt hon gör för mig, det måste jag betala tillbaka.

Här är det inte fråga om en förälders villkorslösa kärlek. Hon ger - och kräver att få tillbaka. Måste ha tillbaka. Aldrig stå tomhänt, du måste alltid känna dig skyldig! Annars har hon gjort någonting fel. Fast det har hon i alla fall, och det är hon noga med att påpeka. Och därav - dåligt samvete. Igen. En ond spiral.

Jag trodde att detta skulle få ett slut, att jag skulle få leva ett eget liv, någon gång, men tydligen inte. Absolut inte. Aldrig. Hon har låst in mig i min egen kropp, och jag får absolut inte komma ut. Jag måste däremot äta mer, och inte se sjuk ut, jag måste le och mitt hår måste glänsa. Snygga kläder är en självklarhet. Helst ska jag ha kläder som imponerar på alla andra. Så även hon.

Och Lillasyster sitter klämd, mitt emellan. Pappa leker arbetsnarkoman och ses oftast inte inuti dessa fyra vägar som de kallar "Vårt Hus". Familjeidyllen är ett bortglömt faktum, men vad gör det? Jag tror jag klarar mig utan dig. Om hon bara kunde lämna mig ifred. Och varför står jag ut med denna SKIT som hon placerat mig i? Jag är så illa tvungen. Hon har taggar. Det är ord mot ord. Naturkraft mot kärnkraft. Who wins?

Ikväll är det KB med Tingeling. Jag gläds. Jag längtar.
Neverstore - Thank you

Illamåendet kväver mig ästan och jag förstår ingenting då all energi går åt till att försöka hålla ångesten på relativt behagligt avstånd. Finns ett sådant avstånd överhuvudtaget? Jag tvivlar på det, och jag vet att min kropp känner likadant. Jag orkar inte stå emot, orkar inte hålla ångesten borta. Energin har tagit slut och inga kemiska substanser finns tillgängliga för att underlätta.

"OCH GUUUUUD VAD DET ÄR SYND OM MIG." Jag pallar fan inte detta. Jag gör som I, och sjukskriver mig ett tag. När andan faller på (OBS! jag kvävs) så kommer det väl nån rad igen. Just nu är bara mitt huvud så fullproppat att det inte går att varken tänka, skriva eller läsa.

Bajs?