zebragalax

jag är fortfarande rädd för mörkret. och jag är fortfarande väldigt duktig på att inbilla mig själv att det cyklar någon bakom mig och jagar mig. eller så sitter det någon i den otroligt svarta skogen och lurar och tänker hoppa ut vilken sekund som helst. och denna person vill mig dessutom väldigt illa, det inbillar jag mig. men nu har jag även blivit duktig på att avfärda hela tanken med att jag bara inbillar mig. jag har blivit lite street-smart. fast samtidigt så gnager tanken i hjärnan... om att det kanske är någon bakom mig trots allt? men för att överleva, börjar jag sjunga för mig själv istället. det är ju bara inbillning. 

överlevnadsinstinkterna är oändliga. men dyker upp vid de mest konstiga tillfällen. 
jag saknar dig, A. jag behöver en kram. en liten. en liten trygghet mitt i allt kaos.

mina glasögon kliar. det sitter kvar saltvatten i underkanten. en underbar film och jag började storböla. längtaade med hela kroppen efter dig. det gjorde liksom ont, den där saknaden, det där tomma hålet i magen. klumpen i halsen har fortfarande i försvunnit, den har suttit och tryckt på mitt adamsäpple hela dagen och den vill inte åka ner i magen, hur hårt jag än sväljer. magen ja, som en ballong. jag ser gravid ut idag. och då känner jag mig genast alldeles kolossalt fet. 

men när jag påväg till träningen började gråta av besvikelse, insåg jag vad jag måste göra. eller ja, börja med igen, är mer korrekt. jag måste ju ta hand om mig själv, för guds skull! annars kan jag inte leva. och min kropp kommer inte stå ut med mig om den inte får vad den behöver. första tecknet på minskad omvårdnad: mindre sömn, vilket leder till trötthet och grinighet och slutligen till sammanbrott av den otrevligare sorten.

luften gick ur mig. totalt. efter en superduperlång vecka (säkert 4månader lång) har jag läst att det GÅR att bli helt frisk från matångest och bikiniskräck. återigen ska jag gå i stora surfshorts och tshirt på stranden i sommar. jag läste om en flicka som var sjuk i 7år, men blev frisk. och nu är hon gravid. hade jag inte haft andra planer med mitt liv hade jag blivit avis. men det har nog varit för mycket gravidsnack på jobbet för att det ska locka.

just nu känner jag mig i alla fall helt knäckt. jag ska gå och lägga mig och dö nu. jag orkar inte mer för tillfället. jag vill dö, igen. och igår undrade jag vart min kniv var. och jag har fortfarande kvar de där sparade pillerna. men varför? behöver jag dom verkligen fortfarande? har jag någonsin behövt dom? det var så lätt att ljuga för pappa för 1,5 år sedan och säga att jag lämnat in dom efter han varit med och varit tvungen att höra på mitt sjuka döds-prat. varför är det så lätt att ljuga sina föräldrar rakt upp i ansiktet? jag trodde att de skulle se igenom, genomskåda mig på en sekund, men det gjorde dom ju inte alls. när det gäller medicin och mående har dom varit riktigt jävla dåliga på det. när det gäller mat har dom hökögon. speciellt mamma. jag trodde att föräldrar hade inprogrammerat att se genom sina barn och deras lögner. eller är dom helt enkelt bara för godtrogna? har de för höga tankar om oss? 

fan vad dålig jag känner mig nu. som ljugit så mycket. hur ska jag kunna lära några evetuella småkryp att inte ljuga? jag är nog inget bra föräldrermaterial. så jag avstår.

det känns som om jag plötsligt gjorde en snedsteg. som om någonting plötsligt rasade. någonting dyrbart och någonting värdefullt. vi glider ifrån, vi flyttar ifrån. men kanske kommer det aldrig sluta göra ont att tänka på, att det kanske är mitt fel. det kanske är mig det är fel på. med olika värderingar och olika mål med tillvaron och livet i sig blir det kanske lättare så, att man glider ifrån... jag glider isär.