zebragalax

jag är fortfarande rädd för mörkret. och jag är fortfarande väldigt duktig på att inbilla mig själv att det cyklar någon bakom mig och jagar mig. eller så sitter det någon i den otroligt svarta skogen och lurar och tänker hoppa ut vilken sekund som helst. och denna person vill mig dessutom väldigt illa, det inbillar jag mig. men nu har jag även blivit duktig på att avfärda hela tanken med att jag bara inbillar mig. jag har blivit lite street-smart. fast samtidigt så gnager tanken i hjärnan... om att det kanske är någon bakom mig trots allt? men för att överleva, börjar jag sjunga för mig själv istället. det är ju bara inbillning. 

överlevnadsinstinkterna är oändliga. men dyker upp vid de mest konstiga tillfällen. 
jag saknar dig, A. jag behöver en kram. en liten. en liten trygghet mitt i allt kaos.