En hel känslo-orkan, på under 30 minuter
Att känna sig omtyckt och älskad, hur kan det komma sig att det känns så bra? Att bli bekräftad och älskad, dyrkad och upphöjd till skyarna, varför är det så härligt? Jag har fått en stor dos av dyrkan denna vecka, bland annat då en 5-årig flicka nästan började gråta av ilska när hon inte fick äta lunch med mig. Hon har hållt mig i handen, lockat fram det lilla barnet i mig när vi lekte kurragömma i en timme och hon fick mig att känna mig så betydelsefull, utan att egentligen göra något speciellt. Så Elsa, tack! För att du är en underbar unge.
Men kanske är det, bara en aning, tramsigt att få sitt behov av nekräftelse fyllt av en femåring. Eller är det en bra grej? Det kanske är bra, att det inte krävs mer än så. Att jobba med barn är ett otroligt givande jobb på det viset. Lek kurragömma, gunga en halvtimme, ha ett fint halsband på dig eller säg att ett av barnen har en fin tröja och du är betydelsefull och rolig. Trösta en skrikande unge och du har tillit for life. Jag kanske har blivit en liten bekräftelse-junkie, och blir sur och grinig när jag inte får byta blöjor och leka kurragömma?
Jag fixar inte riktigt, att gå och Undra vad som händer i en annan persons hjärna under en vecka. Jag vill veta! Jag vill höra och känns och se och lyssna. Kanske har jag ett lite för stort kontrollbehov, men jag vill veta vad som händer. Jag vill inte känna mig bortglömd och liten och har jag något jag vill säga, så vill jag säga det! Även om det inte riktigt passar sig. För vissa saker, passar aldrig sig. Så känslorna åker berg-och-dalbana: säga, eller inte säga? Känna, eller stänga av? Låtsas som ingenting, eller uttrycka mina upp-och-nervända känslor?
Ibland undrar jag, hur en människa kan innehålla så här många känslor. Och hur en människa orkar med att känna allt detta, på en gång. Hur gör man för att inte spricka, gå i sönder och falla isär? Jag borde vara härdad, stark och benhård, men tycks bara bli svagare och mesigare för var dag som går. Känslo-orkanen har lagt sig och alla kemikalier har (nog) återgått till normal-nivå. Imorgon går flyget till en varm och solig plats och jag, tänker känna solen på min hud och saltvattnet runt min kropp. I en hel vecka.
Sat Nam.
Men kanske är det, bara en aning, tramsigt att få sitt behov av nekräftelse fyllt av en femåring. Eller är det en bra grej? Det kanske är bra, att det inte krävs mer än så. Att jobba med barn är ett otroligt givande jobb på det viset. Lek kurragömma, gunga en halvtimme, ha ett fint halsband på dig eller säg att ett av barnen har en fin tröja och du är betydelsefull och rolig. Trösta en skrikande unge och du har tillit for life. Jag kanske har blivit en liten bekräftelse-junkie, och blir sur och grinig när jag inte får byta blöjor och leka kurragömma?
Jag fixar inte riktigt, att gå och Undra vad som händer i en annan persons hjärna under en vecka. Jag vill veta! Jag vill höra och känns och se och lyssna. Kanske har jag ett lite för stort kontrollbehov, men jag vill veta vad som händer. Jag vill inte känna mig bortglömd och liten och har jag något jag vill säga, så vill jag säga det! Även om det inte riktigt passar sig. För vissa saker, passar aldrig sig. Så känslorna åker berg-och-dalbana: säga, eller inte säga? Känna, eller stänga av? Låtsas som ingenting, eller uttrycka mina upp-och-nervända känslor?
Ibland undrar jag, hur en människa kan innehålla så här många känslor. Och hur en människa orkar med att känna allt detta, på en gång. Hur gör man för att inte spricka, gå i sönder och falla isär? Jag borde vara härdad, stark och benhård, men tycks bara bli svagare och mesigare för var dag som går. Känslo-orkanen har lagt sig och alla kemikalier har (nog) återgått till normal-nivå. Imorgon går flyget till en varm och solig plats och jag, tänker känna solen på min hud och saltvattnet runt min kropp. I en hel vecka.
Sat Nam.
