zebragalax

(Jag vet inte om man får skriva tre T:n sådär efter varandra, men jag skiter i vilket just nu.)

Eftersom jag antagligen inte kommer ha tid att ta farväl av er alla i eftermiddag (...) så kände jag att jag var tvungen att göra det nu. Även om ingen kommer bry sig. Överhuvudtaget. Detta blir nog ganska flummigt, och jag passar på att be om ursäkt för felstavningar som antagligen kommer att uppstå efterhand som jag inte längr orkar bry mig om att rätta till dom. Jag kommer antagligen att somna med huvudet i tangentbordet, så trött är jag nu. Samtidigt har nog inte ALL alkohol gått ur kroppen.

Avskedsfest hos David var det som gällde ikväll, och det är som han sa: "Vad är Roskilde jämfört med det?", jadu, ingenting? Är det inte det kan jag nog klara av det. Jag kommer verkligenverkligenverkligen att sakna David. Hur mycket som helst, och jättemycket. Det kommer att bli jobbigt att orka med utan de sporadiska morgonkramarna och uppmuntrande orden och glada lapparna. Alla bus och mys. Eller nåt sånt - jag kommer i vilket fall som helst att sakna honom. USA i 10mån är ingen liten tripp heller. :/

Jag har ett sår på min ena fot. Vid stortån. Jag antar att det går så när man dansar barfota tillsammans med folk med skor. Varför dansade jag överhuvudtaget? Så dumt. Jag kan ju inte ens dansa. Jag tog av mig skorna av den enkla anledningen att de hade en klack på 5cm, vilket jag inte ansåg dansvänligt. Först dansade jag i tubsockor, men insåg att det inte matchade klänningen(!!!), så jag tog av mig dom och dansade sen barfota. Charmigt.

Lite alkohol till och sen hux flux låg jag på soffan med en Sarah som kliade mig på ryggen och pussade mig på kinden när hon skulle gå. Det värmde så otroligt mycket. Mer än hon nog vet, och mer än armarna jag hade om och på mig igår. Mer än jag någonsin kommer att våga berätta för henne. Sen hux flux hade hon gått och Anders pillade mig i håret istället, och sen nu sitter jag här. Istället. Vad knasigt!? Innan dess försvann först Malino, sen även Mattias, Oskar, Timara och Adrian, och eftersom Adrian gick måste Rebecka gått? Jo, just det. Jag såg när de kysstes när hon gick.. Just det. Och resterna av klassen + Ammie hade också försvunnit. Bort.

Jag fattar nog fortfarande inte vitsen med att tappa bort grejer ur minnet bara för att man häller i sig lite knaisg vätska, som dessutom ibland i vissa fall inte är speciellt god heller. Dumt. Men det känns också dumt att åka till Roskilde med den inställningen. Jag hoppas att Anders tar med sig sin IQ dit i alla fall. Kl. 14.30 ska vi packa in i bilen hos Anders, och jag vet just nu inte om jag längtar eller fasar. Jag är nervös, men hoppas att det ordnar sig. men det känns konstigt att hoppas. Väldigt konstigt.

Gick ner och tog min medicin innan jag satte mig här. Så ja, nu är jag ännu en gång en i mängden, dock en annan mängd med ett annat rykte och annan image. Men det känns så knasigt! Jag kan inte fatta att det gått såhär långt, jag var ju bara lite nedstämd? Tydligen är jag djupt deprimerad och har mykcet ångest nu, helt plötsligt. Dessutom har jag självmordstankar och äger ett självhat större än någonting annat, men det behöver inte läkaren få veta. Han satte in medicin. Han gav mig receptet och jag tar den. Naturligtvis fick jag den medicin som kan ge ökad hunger, vilket betyder att jag antagligen kommer att gå upp ÄNNU MER i vikt. Men jippie. När han sen frågar om det är något problem när mamma och pappa också sitter där, och vill att jag ska svara, vill jag skrika åt honom att ge mig vad som helst, UTOM det. Jag vill inte bli fetare.

I köket fanns det jordnötter och honungsmelon. Tror melonen blir min frukost om några timmar. Jag borde sova nu, så att jag både hinner packa OCH träffa Tingeling en stund innan halv tre. Jag tror inte att jag kommer hinna det, men jag vill. Vill och måste, för den här Ångesten måste dämpas, annars blir det outhärdig och tar mitt liv.

Jag ska somna till fågelkvittret inatt.

Nu ligger ni och sover som bäst och skönast. Eller så drömmer ni kanske mardrömmar eller så kan ni kanske inte sova pga stormen. Jag sitter i alla fall här, lyssnar på Linkin Park, men hör ändå fotstegen i trappan. De kommer när jag är ensam. Jag vill inte ha fötterna på golvet, för det kryper där. Me jag är för trött för att orka bry mig om faran, samtidigt kommer det ryck av kryp som gör att jag vaknar till och vill skrika. Rakt ut och högre än någonsin, men jag gör det inte. Jag låter bli för att jag skäms.

När jag sa att jag ville åka ner och bada innan skrattade pappa och mamma sa till mig att gå och lägga mig. Jag tror att de ser stormen som något väldigt farligt, men jag är så van vid den nu att den bara är skrämmande i den mening att den är så lik det kaos som existerar inuti mig. Tingeling lugnade mig och dämpade min Ångest lite innan. Hon svarade på mnitt sms, och när jag inte svarade på det ringde hon, tre gånger. Senr ingde jag upp henne när jag borstat färdigt tänderna. Jag grät, ja. I telefonen. Hon kommer hem imorgon kväll. Jag grät av Lycka. Hon vet inte hur mycket jag tycker om henne, hur mycket jag beundrar henne och hur mycket hon betyder för mig. Hon är Lycka.

Det är som att lära sig att andas på nytt när hon kommer ner här. Eller när jag åker upp till henne.

Jag vill våga skicka de där mailen nu. Avskedsmailen. Alla ord om att ingen ska känna skuld. Men det känns som om jag vill säga så mycket mer till alla människor som har berört mig på något sätt. Jag kan inte svika Tingeling, men risken är större än någonsin, och utan kniv blir den så otroligt mycket större, konstigt nog. Jag får inte blöda ut det förgiftade nu. Jag har ju slutat med sånt! Helvete.

Och säg en anledning till varför du skulle bry dig? Så onödiga ord, så patetisk varelse. Så dumma ord och knasig mening.

Så många fotsteg utan ägare.

Jag mår illa. Av Ångest. Ja, så heter det. Jag är förvirrad. Totalt borta. Jag sjunker, men åt vilket håll? Ångesten gör mig illamåeende, och jag kan inte längre ta ordetliga andetag. Hur var det nu jag skulle andas? I cirkel? Fyrkant?! KVADRAT HETER DET FÖRHELVETE!!! Oj, förlåt - Bengt. Nej, han blev förresten aldrig så arg. Och Geimer visste inte vad "tarera" betydde, så jag fick förklara det för honom, men vad har det egentligen med Ångest att göra? Har ågonting någonsin någonting med Ångest att göra, egentligen?

Jag är bara så förvirrad. Jag vill skära. Jag vill se blodet rinna utmed armen och känna friheten i luften. Jag vill andas igen. Jag vill.. vad vill jag? Jag vill simma. Jag vill åka ner till hamnen nu, och simma i vågorna. Det blåser storm utanför mitt fönster, men jag vill simma!!! NU - JAG VILL SIMMA! Snälla, ta mig till vattnet? Jag kan inte andas nu.

Overklighetskänslan sköljer över mig. En våg av hemska minnen, otäcka strömmar av isande vindar.. Finns jag?

JAG VILL HA VÅGORNA I MINA HÄNDER.
Godnatt. Kind of. Nej, egentligen inte alls.

Vill ni läsa om min kväll och natt igår? Kanske inte, men nu får ni göra det i alla fall. Jag har nämligen inget annat att skriva om, och skriva vill jag! (Den där boken får vänta.) Och jag kan ju börja med att tillägga att jag inte skulle dricka någonting, överhuvudtaget, med alkohol i.

Det var alltså dags för ännu ett Roskildeplaneringsmöte, hemma hos Oskar - Ryss, så att alla förstår om det nu finns några "Ryss"-människor som läser detta. Tveksamt, mycket tveksamt. Anyhow så gick vi igenom budgeten och lalala, Oskar provade att sitta i sin nya solstol och vi hade allmänt väldigt roligt. Jag kände mig lite som en outsider - en åskådare, men ändå verkade ingen bry sig om det. Så då struntade jag också i det. I vilket fall som helst var vårt Roskildeplaneringsmöte över efter en timme, och då hade Oskar redan haft Absinten framme en gång. Dock öppnades flaskan inte denna gång, även om han var sugen. Jag också, för att vara ärlig. Man har ju hört en del.

Men jag skulle ju inte dricka någonting, hade jag lovat både Anders och mig själv. Men ja. Ni som känner mig, lite grann i alla fall, vet att jag inte är så bra på det där med disciplin och att hålla vad jag lovat mig själv, speciellt. Så ja, jag fick en halv RedbullVodka (fast det var Powerking och fulsprit), jag shotade Absinte med Oskar - och senare även med Isak när han entrade scenen - jag drack av Olofs öl, och sen fick jag min fanta. Med lite av Anders fulsprit i.

Isak och Kalix kom tillsammans, och det gjorde även Gabriel och Simon, på ett icke-sexuellt sätt. Och när vi suttit en stund och skrattat och snackat och lyssnat lite, och jag fått en glimt av en mening av ett inte längre oroligt sms från Anna, Isaks fantastiska flickvän (och nu skriver vi utan ironi!), kommer Kalix och får för sig att läsa vad det står på mitt halsband. När han läst klart och högt bokstaverat: "V-I-L-D-A", tittar han sådär förvånat som människor i vanliga fall bara gör i filmer, på mig och säger på sin underbara dialekt: "Är det du som är VildaTilda?!". Jag ler. Nickar, och han får ett lite skamset, eller kanske förvånat - eller kanske både och? - uttryck i ansiktet. Ja, Kalix, det är jag, som du kallade EmoBrat och gjorde väldigt ledsen, men det behöver du inte veta.

Det kom fler människor. Det kom en Matta! Sen kom även Robin, Hannis, Beigs, Grane, Matilda, Christian, Nils, Johan, Bubba, och en kille till med skägg som jag inte kommer ihåg namnet på. Av den enkla anledning att han inte presenterade sig. Inte vad jag kommer ihåg i alla fall. Och jag fick mitt första fyllestrul. Jiho. Inga skuldkänslor idag, eftersom hans lidelsefulla ögon var för dimmiga för att tro på när han gick. Härligt! Är det någon som vet vem denna Gabriel är, förresten? För själv har jag ingen aning. Faktiskt, och: Kanske inte så konstigt?

Det var väldigt roligt att få träffa Beigs och Hannis, som jag har hört och sett - på bilddagboken - så mycket om. Dock var det ingen som hade med sig någon kamera igår, vilket jag NU tycker är väldigt synd. Det hade varit roligt det också. Men nu blev det inte så, och det gör inte jättemycket det heller. Eehm.. Vi rökte och pratade och det var sådär allmänt bra stämning. Inte ens jag kände någon Ångest eller nervositet eller Rädsla i min annars så förgiftade kropp. Det verkade nästan som om dom tyckte det var roligt att träffa mig och prata med mig. Jag hoppas det, men tror inte det. Grane och jag satt där ute och rökte. Vi pratade om skolan, om framtiden, om lite alltmöjligt, och sen cyklade han hem. Full och galen, cyklade han hem.

Anders kom ut några gånger, satte sig ner bredvid mig en gång. Eller kanske två? Nejnej, inga skuldkänslor här. Kvällen rullade på och blev natt, vi dansade och sjöng falsksång, och jag hoppas att mina åhörare var minst lika fulla som jag när jag sjöng "Stand by Me" i köket, för det kan INTE ha varit en trevlig upplevelse om man varit nykter. Men det tror jag inte att någon var.

Jag vet inte vad klockan var när jag, Danne, Olof och Anders bestämde oss för att ta oss hemåt. Bussarna slutade gå vid halv 1, Nils pappa hade varit och hämtat några stycken, Mattan hade "mått lite väl dåligt i buskarna" och under den episoden försökte Simon få honom att INTE "må dåligt i buskarna", medan jag hävdade att det var bättre att han fick upp det än att han behåller det i kroppen. Det blev det senare, men inte förrän kanske en timme efter jag och Simon dragit i var sin sida av Mattan. Stackars kille. Oskar hade somnat vid det laget, och hans trogna vänner hade placerat honom i hans säng. Som för övrigt ser jävligt skön ut!

Jag fick låna Anders jacka, men jag tror att Anders själv frös en hel del dock, och mästertjuven Danne hittade en cykel efter bara några hundra meter. Det gjorde även Olof och Anders, men inte förrän vi kom till Ljungenskolan. Vid bron ville Danne bada - hoppa. Jag ville också hoppa, men av andra anledningar än att bli blöt och få en liten adrenalinkick. Men alla vet ju att man inte kan skada sig i den mängd det krävs för att det ska bli ett lyckad försök, på vatten. Det går bara inte; det är tekniskt omöjligt. I alla fall i Kanalen mellan Ljunghusen och Höllviken.

Men spindeln, som var gigantisk och satt på räcket, blev för mycket, och jag kände hur armén var på väg. Jag slog händerna för ögonen, och Olof blev orolig och höll om mig. Vi började gå. Jag kunde inte förklara, men skuldkänslorna som jag faktiskt hade några stycken när promillen började dala neråt, och tidigare hade framkallat frågor i mitt huvud. Frågor som blivit till Ord och som senare, vid bro-episoden, fick Olof att förstå. Han förstod min spindelfobi, även om han kanske inte förstod Varför. Men det är det nog ingen som gör. Mer än min kurator, och jag.

Vi fortsatte att vandra hemåt. Jag och Olof sida vid sida, hans arm om mina axlar och jag som en rädd liten flicka bredvid hans stora gestalt. Vi gick mitt i gatan och det var allmänt mysigt. Jag mådde lite bättre. Olof erbjöd sig att prata med Anders, vilket måste göras innan Roskilde. Annars kan det sluta illa. Jag borde inte ha skuldkänslor för någonting egentligen, eftersom jag egentligen inte vet det jag nu vet - det är inte meningen att jag ska veta det i alla fall, även om jag nu gör det.

Men vi fortsatte gå, och över Ljungen åkte jag i en barnstol på cykeln Danne hittat. Jag har inte åkt i en barnstol sen jag var 4 kanske, och det var otroligt nog väldigt skönt. Jag tror till och med att jag somnade till väldigt lite ett tag. Så skönt var det! Ja, vi kom till slut på vingliga cyklar hem. Om än fortfarande lite tipsy, men mest sömniga. Jag väckte mamma och pappa som det står skrivet i lagboken att jag ska, och Zippo följde med mig upp. Han lade sig vid mina fötter när jag borstade tänderna och försökte få bort den äckliga rök-smaken som låg på tungan. Det gick inte så bra, och jag fick inte bort allt smink heller, visserligen var det inte så mycket. Jag somnade otroligt gott invirad i mitt otroligt fluffiga täcke och jag mådde otroligt nog bra när jag somnade vid halv 4. Antagligen för att min hjärna inte var ett dugg vaken.

Skyldig
Olof: 46kr
Danne: 2 cigg
Anders: En förklaring. Och en ursäkt?

Idag är det i vilket fall som helst Linkin Parks nya som gäller. Riktigt härliga låtar. Texterna är till och med tänkvärda, men nu har jag kramp i alla fingrarna och måste sätta på mig kläder. Det är kallt på mitt rum och jag sitter i trosor. Om jag tittar till vänster ser jag en halvnaken, tjock flicka som försöker åstadkomma någonting bra, men misslyckas totalt. Och även om hon har en lite gyllenbrun hudton ser hon blek ut i ansiktet. Hennes ögon är allt annat än glada. Olycka. tröjan hon precis satte på sig passar så bra. "WHY LOVE ME?"

Nu tänker jag skriva.

Nej, förresten. Jag tänkte skriva. Men nu har jag inte längre någonting att skriva om. Eller jo, men det är ingenting jag vill göra om till ord.


Du lärde mig att fullständigt försvinna..

Jag är hemma nu. Jag vill inte vara hemma nu. Men det visste du redan. Stackars er, som måste leva med mig i er närhet. Min kropp mår lite bättre nu, men det gäller inte själen. Som vanligt. Detta börjar bli tjatigt.

Ja, jag har saknat vissa av er.
Men ni kunde lika gärna bott på Kreta.

Godnatt, skitungar. Oj.

Jag kunde inte hålla mina nyfikna fingrar ifrån tangentbordet imorse, och nu hamnade jag här. Förfärligt? Verkligen. Jag är orolig, som vanligt, nu. Jag är rädd för vad Ångesten kan göra med mig, och när jag befinner mig i ett annat land, så långt från Tingeling, kan det kanske gå riktigt illa. Lillasyster följer med, och jag tänker packa ner Ängeln. Med de vid mina sidor kanske jag kan sova gott om natten även där. Jag oroar mig för Rädlsan och Ångesten. Längtar till om två veckor. Den 28e. Jag hoppas nästan på att få receptet i handen; jag är rädd för den där papperslappen. Det är något okänt, att JAG får kontroll över känslorna, och inte tvärt om, som det är nu.

Ju mer man reser, desto vanare blir man såklart att packa. Med min mamma i huset blir packningen stressig som satan. Det börjar redan vid planeringsstadiet, sedan fortsätter det fram till hemkomsten, och sedan fortsätter det vidare i vardagen, sommarlovet i detta fallet. Det är ett irritationsmoment, ett tillstånd rättare sagt. Koppen producerar "fettdroppar" vid stress, som en försvarsmekanism, så att vi orkar fly en längre tid, utan att behöva förbruka så mycket energi. Samtidigt klagar mamma jämt coh ständigt på sin tjocka figur. Valross brukar vara det som hoppar ur hennes mun när hon vältrar sig i solstolen. Så vulgärt. Hemskt? Nä. För att vara mamam tycker jag att hon är tjock, sen om vågen visar 77kg istället för 67, som hon skulle vilja väga, vad spelar det för roll? Det hör åldern till. Sen att mormor ser ut som en nersupen sengångare gör väl ingenting. Rynkorna får tala för sig själva.

Nu kom jag in på helt fel grej, igen. Förlåt, men det är mycket som snurrar.
Nervositeten släpper inte. Ångesten kryper innanför huden. Jag måste bädda sängen..

Min känsliga själ klarar inte av fler svek, mer falskhet nu. Den är redan trasig, att bli hel känns som ett miljonprojekt. Och jag är totalpank.

Jag lever med svek i mina ärr, jag andas falskhet varje dag. Det ligger i luften. "Vad gjorde jag nu för fel?" Sedan har vi ju alla dessa tusentals känslor som också finns och existerar. Ord jag vill få fram, men inte hittar - försöker greppa med misslyckas, återigen.

Det ska bli skönt att lämna det gråa och få se lite färger igen. Jag är medveten om vad jag lämnar, vad det är som finns Här. Vissa av de saker jag behöver finns här. Men de finns även på andra ställen av jorden. Jag vill inte komma tillbaka hit, för jag har ingenting att komma tillbaka till. Då känns det ganska meningslöst, det också. Jag är nervös, orolig, rädd. Det är något okänd. Å andra sidan vandrar jag på okända, mörka, slätter varje dag och natt. De har blivit mitt hem, och jag vandrar i oändlighet, längatndes efter Havet. En stark längtan.

Sov så gott, vart ni än är. Dröm om böljade Hav, krokiga stigar och främmande berg.
Lev,mina änglar och älsklingsdemoner.

Är det någon där? Innanför den där bräckliga fasaden. Finns det någon där som förstår hur saker och ting hänger ihop? Jag tror egentligen inte att det finns någon som förstår hur allting hänger ihop. Jag trodde inte att det skulle bli såhär. Jag är livrädd nu, det var jag inte innan. Innan var då, för ett år sen kanske. Då var jag inte livrädd, bara oförstådd. Jag var ett frågetecken, ett STORT sådant, och ingen förstod någonting. Det var heller ingen som ville titta på andra sidan, kanske rädda för vad de skulle finna.

Vi har varit och handlat böcker till resan nu. Jag gick och tittade på alla titlar och bildade mina egna historier och böcker utifrån varje titel. Utom "Världens snabbaste motorcyklar". Den boken bläddrade jag mig kär i. Tyvärr.

Böcker känns som ett förtrollat ting, med djup och vågor, precis som Havet. Sidornas böljande ljud låter mig somna tryggt om natten, med huvudet i någon annans värld. Jag kan få vara lite grann sådär som jag vill, men annars inte kan, då. Ja, herre gud vad mycket teater jag spelar. Jag är två personer, samtidigt. En fysisk och en psykisk, det låter som galenskap detdära.

Jag fick behålla nycklen hem till Tingeling, om jag kände att jag behövde rymma någonstans. Jag ska rymma hela livet, jag ska springa ifrån min mamma och sen ska jag tala om för henne att jag hatar henne. Hon fick mig att må dåligt, men hon insåg inte det.

- "Tycker det är jobbigt när jag och mamma bråkar?"
- "Mm.. ni skriker så mycket."

Om två veckor kommer antagligen det där receptet skrivas. En bekräftelse på hur jag Är, Mår och Kommer Att Bli. En Skam, eller hur mamma? Fyfan för dig. Ja, jag är arg. Så förbannat arg är jag! På DIG. Fatta det. Ord jag aldrig kommer säga till dig hamnar här istället. Jag borde uppskatta alt du gör, men du tvingar dig själv att göra alla de där sakerna, så varför ska jag då tacka för dom? Istället för att skjutsa mig till skolan för att du vill vara snäll, gör du det för att slippa se mig gråta på väg till bussen, försenad. Du vill slippa se Ångesten personifierad. Men Oron ser du, alltid, utan att du märker det. Du tycker att jag är frisk när kniven fått vila sålänge nu. Du vet inte hur hård kampen mot det där begäret är, varje dag, varje minut. Jag söker efter vassa föremål. Glasbitar, trasiga cykellampor, metallbitar, nycklar Jag kastar ett flyktigt öga på köksknivarna såfort jag går förbi. Det är som ett beroende - av vassa saker. Ett självskadeberoende. Inuti mitt huvud förstör jag mig själv med de vassa sakerna, fläker upp mig hjärna, så den rinner bort. Eller ut genom örat.

Jag är blek, håret är rufsigt, jag är låg, nere, deprimerad. Sorglig ser jag ut. Går på tomgång. Bajs, hejdå. Nu ska jag packa. Håll till godo, och lev väl. Jag ska på semester med min Lillasyster, sådetså. Jag kommer inte sakna er och er värld. Jag tycker inte om den, den säger till mig att skämmas. Och det är det värsta. Jag skäms, och trotsar den.
På samma gång.

Ångesten har ätit sedan klockan sju. Det var en dag som började bra, men sen stod Han där. Ångesten knackade på dörren, och när jag öppnade munnen för att fråga vem det var hoppade den in genom min mun och ner i min kropp och bosatte sig där inne. Sen stannade den där. Den är där fortfarande. Jag är livrädd för golvet, där kryper spindlar överallt. Mina fingrar ser äckliga ut när de skriver i skenet från skärmen. Det är den enda ljuskälla för tillfället. Jag vågar inte gå och lägga mig, man vet aldrig vad som väntar i sängen. Där kan finnas vad som helst, och jag saknar tryggheten i någon annans armar. Att någon annan håller om en när man ska sova med en orolig själ inombords, är som att de tar på sig ansvaret för sömnen. Av någon anledning sover jag alltid gott då.

Jag vågar inte ha fötterna på golvet, och ikväll har inte Zippo kommit upp för att trösta mig och göra mig lugn. Jag har inte ägnat honom så mycket uppmärksamhet de senatste dagarna, antagligen är det därför han väljer att ligga där nere, bredvid mamma när hon sover. Jag undrar om hon är stressad även när hon sover. Jag behöver Zippos lurviga huvud på mina fötter nu - de är kalla och otrygga på golvet. Det kryper spindlar i varje vrå, i varje hörn av min kropp. Paniken kommer krypande. Snart slår den till, coh då står jag där, maktlös, utan luft i mina lungor. Känslorna kommer att förgöra mig, bli min död.

Jag saknar Tingeling. Saknaden efter henne, efter simningen, efter änglasyster, mina skyddsänglar, efter den där Tryggheten, den är så stark. Den delar mig i bitar, tar sönder mig och förgör mig. Det gör mig trasig. Sorgen biter hål i min själ. Den är trasig nu. Kanske trasigare än någonsin? Men jag ser i alla fall inte trasig ut. Ärren läker fint, ännu bättre med sol, kräm och peeling, men de syns fortfarande. Lite. Och de känns framförallt. Min arm ser lite knasigt rynkig ut, det är lite lustigt. Jag vill att Tingeling ska krama mig, viska i mitt öra att hon älskar mig, att hon är mitt anti-depressiva. Min livsmedicin. Men det gör hon inte, hon kan inte göra det. Och jag kan inte komma på hennes examen, hennes student.

Hur kan jag lita på andra människor, när jag inte litar på mig själv? Jag för en djup konversation med Storebror nu. Han är kanske lite dragen, men han sårar ändå. För hans skull står jag på mig just nu. Slagen samlar jag i en ask och släpper lös dem vid ett annat tillfälle. Ungefär som Pandoras ask. Men det är jag som är Pandora, fast inte lika vacker, inte lika farlig eller häpnadsväckande. Jag är bara rädd, mesig, skräckslagen och ledsen. "..fruktansvärt deprimerad." sa Tingeling när hon skulle förklara varför jag plötsligt satt på trappan och rökte och grät istället för att stå i kö in till en pub i Helsingborgs hamn.

Damn. Imorgon är det avslutning, och jag ska träffa en läkare, en psykiatriker. Det låter ganska seriöst och annorlunda, främmande. Kanske blir jag ännu en medicinerad tonåring. Arg tonåring. Så sa kuratorn. Att jag verkar arg. Jag har alltid hatar orättvisor, därför är jag arg. Men det vet hon inte än. Det är mycket hon inte vet än. Undra vad som hade hänt då? Jag hade nog börjat gråta, det gör jag ju jämt i alla fall. Såfort jag kommer innanför mina väggar gråter jag. Annars tillåter jag inte mig själv att göra det. Så mycket vill jag inte skämma ut mig själv. Det är sent nu, och jag borde sova.

Argast är jag på mig själv.

När min kuartor bad mig säga en bra sak med min mamma, kunda jag inte komma på en enda. Jag satt länge och tänkte, det var helt tyst, och ingen av oss sa någonting. Jag stirrade intensivt på den där biten glas i dörren som inte är frostad och försökte genom en springa på 5mm se hela Världen utanför det rummet. Jag kom på en sak: Hon bryr sig. Men hon bryr sig för mycket. "Hon känner inte gränserna?" Nej, inte en enda.

Fast lite bra är det att hon alltid är hemma hela dagarna. Med anorexi hade jag inte klarat av detta, tror jag. Nu förgör jag mig själv genom att inte ha det istället. Visst är det lustigt? Att allting går sådär hand i hand. Sådär som Hjärta och Smärta och Natt och Dag, för att vara klyshig. Jag vet egentligen inte ens hur det stavas, men just nu vill jag inte bry mig om det. Jag skäms för min dåliga stavning. Förlåt mig.

Jag ber om förlåtelse för allt - bad om förlåtelse för allt, tills jag märkte hur oerhört intensiv det gjorde mig och hur fruktansvärt irriterade människor blev på mig för det. Jag borde göra en tröja där det står: "FÖRLÅT MIN EXISTENS". Tryckt med stora feta röda bokstäver på en svart hoodtröja. Eller så borde jag ta livet av mig. Hur kan jag INTE ha gjort det hittills?! Det stavas nog Skuldkänslor. Och en liten bit Längtan och Hopp.

Tingeling sa en gång när jag yttrade det - den där natten vi låg i hennes säng och världen utanför stod stilla, och det bara var Vi - att: "Du kan inte göra det. Du kan inte svika mig så. Inte din Lillasyster heller. Du får inte svika mig på det sättet." Hon var hård i rösten, jag har aldrig hört henne prata så förut. Aldrig någonsin. Hon grät inte, hon snyftade inte, hon tittade inte mig i ögonen, hon var bara beslutsam. Vi låg bredvid varandra och tittade båda två upp i taket, på olika saker och ting. Hon sa det till Luften vi andades, till Kärleken som strömmade mellan våra kroppar, till Tron i de mjuka täckena och hon sa det för att hon älskar mig.

Jag kan inte svika henne. Det är mitt huvudargument när Han skriker. Ibland blir Ångesten stark - för stark - och äter upp allting som skulle kunna lysa. Solen har gått i moln nu. Jag ser Ingenting, jag är blind, döv och stum. Vad ska jag säga? Mina krafter avtar, och det går snabbt den här gången. Det kan inte vara bra.

Idag har varit en väldigt konstig dag. En väldigt jobbig dag. En dag med många händelser inbakade i. Jag har gjort mycket. Jag har utfört mycket, och lite, lite stolt är jag över mig själv. Om jag får lov att vara det. Okej, nej, det får jag inte, det svaret var ganska givet, men när kuratorn idag citerade Grynet kändes det på något sätt bra. Ta ingen skit! Inte ens från Honom tänker jag ta någon skit! (Jomenhallåja)

Jag gick på stranden i bara bikini idag. Jag åt glass idag. Jag badade en gång till i bikini. Jag visade alla runt omkring mig att jag gått upp en massa kilon, och exakt var de sitter. Jag har ätit smultron idag, gått i mina flipsflops från Thailand. Jag har ätit en potatis också, och sallad. Och jordgubbssalsa, det var gott. Ja, det smakade faktiskt väldigt gott.

Och nu bestämde jag mig igen för att inte gå i bikini på stranden förrän de där äckliga fettmolekylerna trillat av min kropp. Ångestfylld går jag på mina brända ben, med blåmärken från diverse äventyr. Varför känner jag mig så maktlös?

Jag har fått en massa myggbett, ätit smultron från vår träfgård, badat flera gånger på en dag, bränt mig och fått en massa sand på hela kroppen, ändå känns det inte som sommar. Jag blir arg på solen, jag vill in. Jag blir varm inomhus, jag vill bada. Jag vill bada, men det är för mycket folk där. "Skäms hon inte?!" Jo, det gör jag. Jag skäms för hela mig, och krafterna går åt till att inte bryta ihop i varenda hörna av Världen och sedan inte röra mig mer. Någonsin.

Jag sjunker djupare, och jag har ont i armen. Den sjuka armen - zebraarmen; den vackra armen.

Jag är trött på att vara Mig, må såhär. Jag är trött på att inte KÄNNA saker, inte kunna uppleva glädjen i sommaren. Så som alla andra gör. Om jag inte kan det, blir jag en sämre människa då?

Det slog mig precis att jag ska till kuratorn imorgon. Jag har knappt tänkt på min barndom, än mindre funderat över det jag skulle fundera över. Jag kommer inte ens ihåg vad det var. På torsdag ska jag träffa läkaren. Och vad ska jag säga till honom? Tänk att få leva med bara lite mindre ångest!? Finns det överhuvudtaget någonting som heter så? Jag vet inte vad jag ska säga.. Till någon.

Provade precis igenom mina bikinisar, och ännu en gång har jag bestämt mig för att antagingen så solar jag i trädgården i sommar, eller så tänker jag ha short och t-shirt på mig på stranden. Men jag hatar att just DET ska få så mycket uppmärksamhet. Varför, liksom? Jag hatar Dig. Det gör jag faktiskt. Jaha, och?!

Fan.

Jag vill bara simma igen.. Det är allt jag vill och behöver.
Maktlösheten står som ett faktum framför mig och stirrar n i mina gråa ögon. Sen säger den: "Hej! Nu är det min tur att ta sig in i din kropp. Du kommer få känna mycket på mig och mina krafter. Bra va? Jag tror att vi kommer trivas tillsammans."

Jaha, tack. Antar jag.

Jag tycker att jag skriver för mycket här. Vissa dagar skriver jag flera stycken inlägg, och inuti inläggen befinner sig för mycket information om vad jag gör, hur mina dagar ser ut och framförallt så är inläggen fullproppade med mina känslor och hintar om hur jag mår. Jag borde nog låta bli att skriva så ingående här, nyfikenheten dör snart ut. Den borde gjort det för länge sen. Jag förstår inte vad det är jag gör, och inte varför du läser. Jag vet ju inte vad jag gör.

Det är det där med att lita på andra varelser som börjar bli svårt nu igen. Jag litar på Ingen, men jag vet inte om Ingen litar på mig. Jag kan inte längre säga vad jag vill till Tingeling. Jag måste välja mina ord med omsorg, inte säga för mycket, inte för lite. Jag kan inte säga vad jag vill till Prinsessan heller, det går bara inte. Hon är ute och seglar på okända Hav, och jag vet inte vilka, även om jag borde ha koll på det. Men om jag mot förmodan skulle säga någonting, så blir det alltid bara så många fel. Jag säger så fel - jag är Fel.

Änglasyster förstår vad jag säger. Hon förstår mina ord bättre än någon annan, hon förstår den där känslan inuti. Känslan av obehag och Rädlsa. Den där totala maktlösheten. Hon känner igen den, därför förstår hon. Men hon är så långt borta. Hon är inne i sin värld, även om vi nog lever i samma. Vi lever i samma lilla Värld, men frågorna är så stora. Dom får inte plats. Jag bryr mig inte om hennes historia, för hon lever NU, och det känns viktigt, på något sätt. Men overklighetskänslan är stark. Finns hon?

Jag fastnar. Jag har fastnat i marken, i kvicksanden, i mig själv. Jag vill flyga, men kommer ingenstans. Vingarna bär mig inte, och jag skäms. Skäms för den jag har blivit; den jag är. Jag vill se ljusa saker, inte bara Mörker. Jag vill inte behöva gå runt och vara orolig hela tiden; orolig för Oron i sig. Rädd 24/7.

Man kan väl inte bli dömd för mord på sig själv?

Idag har mig braiga sida fått spralla ordentligt. Jag var ute och gick, och tänkte hela tiden: "Jag vill bada..", lite sådär eftertänksamt. Jag drömde efter vattnet, och fick nästan tårar i ögonen. Det är lite känslosamt detdär med vatten och Havet, nivet. Och sen när jag kom hem frågar pappa om jag vill med ner och bada. KLART SOM FAN ATT JAG VILL! Så vi åkte ner och badade. Jag fick bada! Jag behöver inte längta mer, Havet bara väntar på mig. Sån här Kärlek är villkorslös och oändig, och kom ihåg det! För det är fan viktigt. Jag är helt hypad, helt borta. Helt vild och galen. Och det känns så jävla bra..

Sen såg jag och resten av familia Pirates-filmen. Den var ju helt.. underbar(!?). Jo, det var den. Helt otroligt pampig, maffig, fantastisk och storslagen. Jag blev sugen. Sugen på dreads, smycken och två hål till i öronen. Ett uppe i vänster och ett tredje, bredvid dom andra, i höger. Jag vill leva på Havet, med Havet, på sånt sätt som ingen annan begriper sig på. Jag vill ha grejer på kroppen, tatueringar och ärr och halsband med hajtänder. Så glamouröst det låter. I mina ögon är det oerhört glamouröst!

Jag är vild och galen, längst in i själen är jag det. Det är även där Lugnet bor. Det där som jag aldrig kommer åt.

Idag är en sån där dag, när ingenting blir allting. Ett samtal till läkaren är allting, och två mail och ytterligare ett samtal blir katastrofala och jag töms på krafter. Jag vill inte vara här. Jag håller på att falla i bitar, jag orkar inte. Jag lyssnar på musiken, men är inte säker på om jag hör..

Okej, jag lägger av nu.

Mina ord trasslar in sig och blir fula, meningen med denna blogg har försvunnit, och vem vill läsa det jag skriver? Jag klagar och tycker bara synd om mig själv - när jag egentligen bara skildrar känslan för stunden. Men vad spelar det för roll, när människor blir rädda och flyr. Vad spelar då mina ord för roll? Ja, herre gud vad synd det är om mig. Nej, jag avskyr när människor tycker synd om mig. Det är inte synd om mig, okej? Förstår du det? Se inte ner på mig för att jag har glömmer att le, så som du ler; tyck inte synd om mig för att jag inte kan läsa hebreiskan på pappret! De sa att de skulle vara Nationella Prov i Engelska B, knasiga människor.

Ja, Lasse, jag är rädd för att bli galen. Jag hoppas att det är svar nog på din fråga. Den 26e juli ska jag träffa bajs-läkaren på UMAS igen. Kärlmottagingen. Den sympatiske Gottsäter. Nej, fyfan. Som du kanske märkt är jag ganska arg, bitter och ja, rädd, idag. Kanske inte av förståeliga skäl, men jag lovar att de existerar.

Vet ni vad som mer är väldigt konstigt? Jo, när folk säger till mig att jag blivit smalare, borde jag bli glad, jag borde le, skratta och studsa fram, för det betyder att Han tystnar en stund. Jag borde gå hem och kolla mig i spegeln och tänka att: Ja, jag är nog smalare! Men istället blir jag konfunderad, inåtvänd, och går hem, kollar mig i spegeln för att försöka se det de ser, men allt jag kan tänka är: Dom sa bara så för att vara snälla. Sedan fylls jag med Ångest, och dödsskriken ekar.

Jag måste skärpa mig. Sorgen äter i mig. Rädslan håller min hand och mina livsregler står fast.

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag saknar dig, änglasyster. Jag saknar Tingeling.
Jag saknar anledningar för att leva. Jag saknar Trygghet.

Jag tänker på ditt leende, dina fina händer, ditt ansikte.. dina vackra vingar. Är det det som kallas Trygghet? Är du en Trygghet? Du förstår, du finns.. du lever!
Jag älskar dig.

Lars Winnerbäck - Solen i ögonen
Det är vi.

När vardagsgrejer blir katastrofer och väggar rasar in. Jag fastnar i en kletig gegga på marken, sjunker och fattar inte vad det är. Jag lyssnar efter ljud, vänliga fotsteg och röster, men jag hör ingenting. Ingenting utom de utdragna dödsskriken och ekot av fotstegen. De är påväg hitåt.

Jag stannar, längtar efter vattnet, få fly bort i vågorna. Över vågorna vill jag segla, i mitt bara skinn försvinna. Vad jag skriver om har jag ingen aning om, men min Verklighet håller på att lösas upp. Jag går nog sönder snart. Jag faller i bitar och måset se på mig själv i spegeln för att se så att jag fortfarande är helt hel. På utsidan i alla fall. Ja - jo, det är jag. Det är lite lustigt hur lite det faktiskt syns.


Men Kalle hittade ju i alla fall sin Hobbe till slut. Det var bra.

Igår, på klassfesten, så ringde Tingeling mig. Världens bästaste strumpsyster ringde mig för att berätta hur mycket hon älskar mig. Hon ringde bara för att berätta det! - hur mycket hon älskar mig. Jag litar på henne, jag vet att hon alltid finns där, och även om jag får skuldkänslor när jag inte mår bra och hon ringer och hör det på mig när jag pratar, så vet jag att hon förstår.
Det ordet är väldigt viktigt för mig.. Förstå - förståelse.

"She's not my lover but she occupies a part of my heart.
And I've never been in love with her but I love her art..."

Men du kommer nog aldrig förstå hur det känns i alla fall - ?. Hur det känns att inte behöva säga någonting alls, inte ens behöva öppna ögonen - vi förstår ändå. När det har gått så långt att man kan förstå varandra, utan ord, genom en telefon, vad kallar man det då? Ibland tror jag att alltihopa är på låtsas - en dröm jag drömmer för att ha någonting att hålla mig fast vid när orkanerna drar över savannen. "Don't wake me up, I don't want this dream to end.."

Nu tar hon snart examen. Jag vill hitta någonting att ge henne, så att hon förstår hur stolt jag är, hur lycklig jag är för hennes skull, och för min skull - för att jag fått lära känna henne och vara med henne på hennes resa mot sin dröm - så att hon förstår hur mycket jag älskar henne.

"Palla vara så älskad som du.." sa Isak förra lördagen (OBS! ".."). Kanske borde jag lära mig, eller i alla fall, VÅGA förstå hur många som bryr sig om mig och hur mycket de tycker om mig. I mina öron låter det fortfarande som lögner.

Har du hört uttrycket "en övervintrad solkatt"? När jag tänker på en övervintrad solkatt tänker jag på den där rika, snobbiga, glassiga, glittriga, guldiga, juveliga, men dock rynkiga, stureplanstanten, som med stora solglasögon gjorda för juni, äger hela sturegallerian i sin pälsbeklädda kappa i mitten av december. Hon påminner om en angorakatt med tjock, lejonfärgad päls. Denna konkreta beskrivelse är den bilden jag får upp i mitt huvud, men den klingar dåligt. Jag tänker samtidigt på något väldigt mycket mer abstrakt, som en känsla, en sinnestämning eller ett speciellt humör. Av någon anledning får jag upp Återfödelse framför ögonen.

En övervintrad solkatt - det låter onekligen bra. För mig låter En Övervintrad Solkatt som en representant för det som Livet verkligen är. Kanske har jag fel, men jag borde inte ha det, eftersom jag är fri att tolka som jag vill. Vid de tillfällena existerar inget rätt och fel. Kanske är det de enda tillfällena då inga regler existerar. En övervintrad solkatt kan vara många olika saker - sinnestämningar. Dels kan det vara någonting som överlevt hela vintern med sin grace i behåll. Även om detta något har legat i ide hela vintern i en mörk håla, kanske en källare, så vaknar den upp och skider ut i solljuset när tiden är inne, med samma grace som förra sommaren. Detta något har alltså bara vilat en stund, kanske till och med vilat upp sig, för att kunna fortsätta med samma kraft, som knopparna och blommornas frön visar på. Någonting redo för ett nytt Liv i ljuset med Livet.

En övervintrad solkattt kan också vara som den där stureplanstanten. Gammal, rynkig och egentligen väldigt svag. Men med hjälp av en pälsbeklädd kappa, stora solglasögon, dyrt smink och anti-wrinkle krämer från Nivea och god knows what, syns inte henne inre. Detta leder oss till det fenomen väldigt många människor ägnar sig åt dagligen: Maskering. Hon maskerar sin svaga indsida och låter inte ens hennes närmsta väninnor se alla de där rynkrona - problemen, smärtorna, åkommorna. Kanske lever denna kvinna så hälsosamt som det kanske verkar? Jag föreställer mig att hon har problem med sömnen, vilket leder oss till avdelningen för Sömnmedel. Hon röker antagligen, för att orka med och för att hålla vikten, som ska vara så liten som möjligt -  men samtidigt inte FÖR liten. Det är viktigt. Men på första plats över viktiga saker kommer, naturligtvis: Vad andra tycker.

Det självsäkra yttre ni skådar är bara, som sagt, en fasad i grund och botten gjord av pengar. Enda anledningen till att denna övervintrade solkatt kan verka så självsäker, är hennes frömåga att läsa av andra. Vad tycker de; vad vill de; hur mår de; vad behöver de av mig? Och sen ger hon dem det. Exakt det de vill ha. Med säkerheten och tryggheten som kan liknas vid den hon själv kände när hon låg i mammas knä vid fem års ålder. Så känner de andra människorna nu för henne.

Jag vill inte tänka på denna kvinna när jag hör "en övervintrad solkatt", för jag tycker inte om henne. Jag vill tänka på den där stora, högljudda - dock på ett väldigt behagligt sätt - kvinnan, som ler, skrattar, äter glass med barnbarnen och lever livet. Hon äter jordgubbar med grädde och spiller på sin mörkt turkosa tunika. Hon har satt upp sitt ostyriga, lockiga hår med hjälp av en sjal hon hittade i översta byrålådan förra veckan. Hon bär en lite tjockare sjal runt axlarna, inköpt i Thailand för väldigt länge sedan. Hon har varit där sedan dess, många gånger, och i alla andra världsdelar har hon placerat sina fotspår, på både berg, i hav, i djungler, på savanner och på små hotell och stora.

Denna kvinna lever året om med Livet i handen. Hon trivs i sin lägenhet och målar mest hela tiden. Hon fotograferar och fikar med sina väninnor. Hon skriver och läser, diktar och pratar. Hon är sådär naturligt sminkad, och har ingenting att dölja bakom de gråblåa ögonen. Hon säger vad hon tycker, vad helst hon tänker på, och skrattar ofta och mycket. Hon är trygg i sig själv, och tack vare den inre tryggheten kan hon vara lika lugn som Havet en kväll i maj. Hon bryr sig om sina vänninor och släktingar, på ett älskvärt sätt. Denna kvinna är vacker, inifrån och ut.

Jag vill tänka på denna kvinna när jag hör mitt eget: "En övervintrad solkatt", för det är så jag vill att Livet ska se ut. Sådär fullt av möjligheter. Även om detta bara är en egen drömbild jag har lyckats måla upp i mitt inre, så hoppas jag fortfarande på att jag ska komma ur detta - detta odefinierbara som håller på att göra mig galen. På ett negativt sätt, vill säga. Men det är någonting som hindrar mig från att ta det där språnget och våga ta tag i Livet och säga: "Här är jag! Ta med mig nu, dit bort - där! Dit vill jag. Och där vill jag lära mig att leva. Snälla, ta mig med dig!". Jag står still och stampar och orden stockar sig i halsen. Vet jag ens hur de uttalas, hur det är meningen att man ska säga de där orden.

Rädslan håller i mig. Hårt - jag kommer inte loss.