zebragalax

Ett par zebrarandiga gummistövlar
klampar runt i lera.
Går i vattenpölar,
och hoppar över trottoarkanter.

Dom strosar gatan hemåt,
från en säng varm av kärlek.
Ett hav av någonting svettigt, varmt
och -
intensivt.

Bara några vattenpölar till
och dom zebrarandiga gummistövlarna
strosar aldrig mer.
Den kärleksvarma sängen
glömdes bort
i en av de många leriga dikena.

Den svettiga människan som fortfarande ligger
i den kärleksvarma sängen,
tror fortfarande,
hoppas fortfarande,
att det ska bli kärleksvarmt
igen.

Men ett par zebrarandiga gummistövlar
hittas i ett lerigt dike.
Sönderskurna, helt svarta,
bara ligger dom där.
Och inte hoppas dom
på fler hopp
i några vattenpölar.

Idag - är en tom dag.

Jag vet inte längre vilket som är upp eller ner. Jag ser inte heller skillnad på rött och grönt, eftersom allting flyter ihop i en dimma utan slut. Som ett hav utan slut - bara ett hav.

Bara ett hav.

Tårarna bränner, av okänd anledning, och så har de hållt på hela dagen. Jag orkar snart inte längre känna mig galen mer. Jag orkar inte med mina mediciner som inte hjälper och min kurator som jag inte tycker om. Jag orkar inte heller med mer mat, så erbjud mig ingen.

Kall luft strömmar in över mitt dimmiga landskap. Det blir kallt i sängen ovanför täcket, men mina kinder är mjuka och min näsa likaså. Nu är det till och med så att jag kan andas genom näsan, vilket är ganska behagligt. Ögonlocken blir tyngre, men det bryr inte jag mig om - sova tänker jag inte göra.

Hysterin angående sin egen och alla andras vikt fortgår. Den genomsyrar nästan allt vi människor gör och säger, oavsett om vi är medvetna om det eller inte. Och vill du veta en sak? Jag fullkomligt hatar den, av hela mitt hjärta. Hela min själ - hela min kropp - hatar den. Den förgör oss, tär på oss och förstör så fruktansvärt mycket mer än vad den borde. Jag vet att jag borde säga till mig själv i spegeln att jag är snygg och att jag duger som jag är, men jag kan inte! Min hjärna vägrar forma de orden ens inuti huvudet.  Jag har försökt så många gånger,  jag har äcklats så många gånger, och jag har försökt spy så många gånger. Jag har lärt mig nu. Dels hur jag ska göra för att slippa försöka och dels hur jag ska spy. Även om det inte händer speciellt ofta.

Det känns bara tomt.

I ett huvud fullt av självmordstankar och ångestfyllda nätter känns inte ett par oputsade speglar som ett vidare stort problem. Även om de kan fungera som terapi för den som vill. Förkylningen täpper till min näsa och den friska, kalla luften som strömmar in genom fönstret motarbetar allting.

Jag hittade Lillasyster gråtandes på golvet i sitt rum. Nu ligger hon och sover på sin säng. Jag skulle vilja ha henne här hos mig, jag skulle vilja hålla om henne, känna hur hon klamrar sig fast vid mig. Men hon ligger i sin säng nu. I sin egen drömvärld.

Om några timmar kommer nästan hela släkten, utom farmor som svimmar och har feber och får minnesluckor. Hennes sambo kommer inte heller, eftersom farmor nog måste passas. Min äldsta kusin kommer inte heller, eftersom han inte mår så bra. Han mår nog ungefär som jag skulle jag tro. Och eftersom min morbror har flyttat upp till andra halvan av Sverige kommer inte han heller. Men han har snö utanför sin lägenhet och jag skulle vilja vara där.

Jag är orolig för Lillasyster, för Tingeling och för alla andra jag älskar. Jag är så rädd för att det ska hända dem något. Rädslan för att de ska göra sig illa, bli sjuka, dö eller försvinna är nästan större än kärleken jag känner för dem. Just därför har jag nu bestämt mig för att måla naglarna i en ful, brun färg. Eller, det är kanske inte därför, men min rädsla äter upp nästan allting annat.

Snart börjar nog min näsa droppa snor på tangenterna. Kanske dags att sluta med detta äckligt ärliga skrivande nu.

Igår lovade jag mamma at sluta röka. Så det ska jag göra. Jag vill inte försöka göra revolt bara för sakens skull, jag vill bara försöka få henne bara lite mindre besviken på mig. Jag älskar ju henne. Hon slåss, hon river, hon tar plats och förhandlar sällan. Men ändå så borde jag väl ändå kunna älska henne?

Jag fick dansat med Tingeling igår. Jag fick dansat med Malin, Linnea och Sarah också, men det harr jag ändå fått göra lite då och då ändå. Och tingeling talade om för mig hur snygg jag var när jag dansade, trots att jag trillade. Och anders puttade mig. Och jag vrickade foten också.

Det var dimmigt igår, ja, och ångesten ligger tätare än vanligt. Men ändå blev det som en urladdning. Och även om huvudet känns överladdat, så känns det ändå som om det var värt de där timmarnas shotande och dansade och rökande. Jag gillar det, även om minnet sviker.

Jag tycker om min pojkvän, för han är inte rädd för det mörka, på samma sätt som jag.

Det är som en ond cirkel. (Jag tänkte skriva 'blir', men det lät fel, eftersom det redan har blivit - är.) Jag vet inte hur jag ska göra för att komma ur den. En destruktiv spiral utan nödutgångar. En ångestpumpad säck, med ett tomt, dimmigt innehåll. Ett Ingenting. Betyder det att jag har blivit Ingen?

Jag pendlar, som vanligt. Jag pendlar åt olika håll med olika tankar i huvudet. Ena studen så, andra si. Men det som känns mest kusligt (ja, kusligt, det passade bäst) är att när jag befinner mig på ena sidan floden, känns den andra sidan väldigt avlägsen. Så avlägsen att jag inte tror att den finns. Men när jag sedan, ett ögonblick senare, befinner mig på just den sidan jag för bara några sekunder sen inte trodde fanns, då finns den - den är verklig, och den andra sidan är då overklig.

Existerar ens jag?

Mardrömmarna tack vare de kemiska substanserna hänger över mig som ett mörkblått täcke hela natten. De dunkar i takt med min hjärna samtidigt som mitt hjärta hoppar över några hundra slag. Jag vet inte om det egentligen är medicinskt korrekt, men det känns bra. I mitt hjärta som precis hoppade över ett slag till.

Någonting snurrar. Någonting gör så att allting annat snurrar. Någonting gör att saker och ting inte vill som jag vill och därav går sina egna vägar. Men när den kemiska sömnen sänker sig känns det ändå så otroligt bra att jag nästan skäms. Att jag sen måste vakna kallsvettig gör ingenting, då det var för att S ringde och sa att hon och L hade bokat resan. Jag är lite orolig, men nyfiken. Känner mig spänd och glad. Lite - om det är tillåtet?


Men när jag sen står naken vid kärkraftverket, och ser din hud ramla av, tro inte att jag inte bryr mig. Jag står som förstenad, sa han, och ser förundrad på hur du vackra varelse försvinner. Kan vi inte bara försvinna tillsammans?


Jag vet inte vad det där handlade om. Jag vet bara att jag känner att jag har havererat - på kemisk väg. Jag vet att jag inte borde sitta här och skriva det här. Nej, det borde jag verkligen inte. Och Han hälsar på och trycker min hand, masserar min nacke och gör mig rädd - mitt innandöme skriker NEJ. Mitt hjärta säger naturligtvis. Och jag sitter handlingsförlamad igen, och lyssnar på Death Cab For Cutie.

Det första jag lade märke till var de tunna armarna. Det andra de nu obefintliga höfterna. Oron kom sakta krypandes, och efter ett tag slog sig sanningen ner med oss. Alla celler i min kropp skrek att någonting är oerhört fel - hon har aldrig varit så smal, som nu. Hon har aldrig sett så trött ut, som nu. Aldrig så grå, trots sminket. Aldrig så.. splittrad.

Hennes ögon ser ut som jag känner mig - tom. Det fanns ingenting där, men när skrattet letade sig fram i strupen, såg jag älvguldsstoftet glittra. Hon lever fortfarande. Även om hon fallit långt tillbaka, kommer hon att leta sin egen väg upp. Igen. Det finns ingen jag älskar så högt och innerligt, det finns ingen som kan ta hennes plats. Hon är ovärdelig, på alla sätt och vis. Jag tänker aldrig släppa taget.

Aldrig är jag så varm inuti, av osynlig kärlek, som när hon finns i närheten. Hennes rökringar och hennes väldoftande hår är allt jag behöver för att känna mig bättre än på länge. Ändå biter oron så hårt i magen att det känns overkligt, när jag ser hennes knotiga knän. Ändå känner jag skräcken gripa tag om strupen och få skrattet att låta falskt.

Varför finns det pojkar, som ser sin flickvän som en accessoar, och inte inser hennes värde, förrän hon är 60mil bort? Varför finns det dom, som måste tala om för en oerhört smal och icke välmående person, att hon inte duger precis så som hon är, när hon i själva verket är det vackraste som går i ett par converse. Varför existerar människor som måste påpeka andra människors bristande utseende, när det i själva verkat bara handlar om dom själva. Och varför finns det dom, som måste påpeka att man kallar sig själv fet, bara för att få motsatsen bevisad.

Varför är inte allmänt illamående accepterat? Och varför måste folk kalla det för 'en sjukdom'?

Den känns farlig. Den är inte helt ovälkommen, men jag tror att den är farlig. Känslan av att någonting är fel har etsat sig fast, och nu sitter den där. Som fucking mt.Everest i Himalaya. Jag vill kunna prata om hur jag skulle vilja vara och hur jag skulle vilja se ut, men det är förbjudet, det är under bältet - sånt gör man bara inte.

Jag vet inte riktigt hur det ska gå på tisdag, när det är dags att prata med fröken Kurator igen. Hon förväntar sig nog att jag ska ha läst Mia Törnbloms bok 'Självkänsla nu', och lyssnat på cd:n med norsken som ska få mig att slappna av och kunna sova. Nej, fröken, det har jag inte gjort. Jovisst har jag sovit, men inte med hjälp av norsken. Och visst har jag fått lite mer färg på kinderna, men det är inte på grund av några nya, revolutionerande tankar om att jag är helt fantastisk som jag är och för att jag har lyckats acceptera mig själv för allt det jag är. I väntan på nästa istid kan du ju få roa dig med att tro det, fröken.

Men hur kan det komma sig, att jag har fått för mig att jag är värd så lite, att jag är så ful, att jag är så fruktansvärt fel, fet och äcklig, som jag har? Vad beror det på, över huvud taget, för jag har ingen aning längre. Jag vet bara att jag har fastnat, att jag sitter fast i ett träsk, som jag inte kan ta mig ur. Jag vet att jag inte längre känner mig så bra som jag gjorde för bara en månad sen. Men vad jag vet är, att jag har insett att detta nog inte är något bra, och att det som gör det hela mycket värre, är att jag på något sätt inte har krafter till att göra någonting åt det. Har det hela gått för långt, har det nått den där punkten som psykologen pratade om, som innebär att jag har fastat, att alltihopa kan bli konstant, föralltid?

Jag lovade Anders att inte försvinna. Jag lovade honom det. Men varför längtar jag då så efter att se de där skrikande, ritade, strecken och den där glipan mellan de tajtaste jeansen och min felaktigt konstruerade kropp? Vad är det som gör att allting drivs till någonting som inte längre är hälsosamt? Har det någonsin varit hälsosamt? Och kommer mina tankar få negativa konsekvenser om de trycks ner på papper? Kommer detta att leda till någonting, som det inte var menat att leda till? Borde jag sluta nu? Sluta upp med mitt löjliga skrivande, sluta upp med att hoppas, sluta upp med att låtsas - att leva?

Jag borde nog bara - sluta.

Tingeling sitter i andra änden och pratar. Jag pratar tillbaka och får berättat. Det är skönt, det är underbart, det är härligt - det är tryggt. Det är någonting jag saknat. Det är någonting som saknas när de samtalen saknas. (Å andra sidan hade det varit skönt att fortfarande bara vara en liten spermie.)

Imorgon är det le grande teoriprov. Kanske går det bra, och kanske går det dåligt, men det som är mest irriterande och det som jag stör mig på mest av allt, är att jag inte har krafter kvar till att bry mig om hur det går. Jag sitter och gör en massa prov på internet, och lyckas ganska bra, men jag kunde nog inte brytt mig mindre om resultatet. När jag sitter på matten i skolan, med cosinussatsen under näsan och miniräknarens små, mjuka knappar under fingertopparna, inser jag att jag inte är ett dugg koncentrerad och inte lär mig någonting av det jag gör. Jag bara gör det, som om det vore av gammal vana.

Av någon anledning går saker och ting neråt. Utom min vikt, har jag en känsla av. Allting försvinner in i det där mörka, och saker som Ansvar och Vuxen skrämmer mig mer än någonsin. Hur kunde det bli såhär?! Gaah. Nu är det meningen att jag ska gå och lägga mig och sova. Jag måste bara hitta min tandborste och lokalisera huvudvärkstabletterna. Jag blir seg i kolan av mina sömnpiller, men jag sover i alla fall.

Ändå saknas det något.

Nu när jag finns här igen, och nu när jag är myndig, så trodde jag att det skulle kännas bra att komma hem. Jo - ja - det kändes bra - till en början. Men nu har jag insett var det verkligen innebär att vara hemma. Det känns knäppt. Även om festen i lördags och dagen idag har varit helt underbara och på topp. Eller ja - med vissa undantag.

Det kändes bra attfå träffa 'alla' igen. Det kändes bra att få veta att man varit lite saknad. Det kändes bra att få krama Anders igen och det kändes bra att känna hans läppar igen. Och även om det kändes helt underbart och vackert och sådär, så känns det fortfarande så fruktansvärt ovant att säga: 'Jag har pojkvän'. Det känns ovant att bli kallad snygg och sexig, det känns knasigt att han ligger i sängen och säger till mig att mina ögon är vackra och att jag har lena kinder. Det känns så fruktansvärt underbart att inte behöva sova ensam jämt och ständigt, för varm hud + sömnpiller = djupsömn. Drömlös sömn, för en gångs skull.

Kärlek i all ära, men det är ovant. Det är konstigt och jag är så fruktansvärt rädd att jag knappt vågar gå utanför dörren. Jag blir skräckslagen varje gång jag sagt någonting som antyder att jag är helsåld, och ligger på helspänn. Jag vågar fortfarande inte, jag är fortfarande livrädd. Och alla minnen som återkommer hela tiden och vägrar att lämna mitt sjuka lilla huvud, spökar på som om ingenting hade hänt. I och med att jag blir mer och mer involverad i detta nystan av stjärnor och planeter, blir de destruktiva tankarna fler och fler. Kniven lockar, återigen. Men jag vill fortfarande inte. Det enda jag vill, är att våga.

Efter mycket om och men: Ja, jag är kär. Helsåld. Och det skrämmer skiten ur mig. Men mest av allt, är jag rädd för mig själv. Igen. Hur patetiskt det än är. Men jag är hemma, jag har många ord i fingrarna, och jag har saknat dom. Jag har överlevt ännu ett år, och tänker - vill inte(!) - se tillbaka alls.

Försvinn inte Anders. <3