zebragalax

Jag tror du har rätt anna, världen är tung idag. Riktigt riktigt jävla tung. Ingenting är som det borde och ingenting blir som det ska. Prata inte om det! Jag vet inte hur föräldrar tänker, men om jag tänker sådär om ett tiotal år, tänker jag vägra bli förälder. Och dessutom, varför kan jag aldrig lära av mina misstag och gå och lägga mig i tid? Istället för att sitta här, vänta på att A ska ringa och meddela att han har danskt nummer och jag kan ringa till det, få ångest, bli stressad, skriva jobbiga listor, organisera mig.. Jag har kommit på att jag blir stressad och springer in i väggen om jag blir för organiserad och skriver listor. Jag glömmer liksom att titta framför fötterna, så jag snubblar, för jag ser inte, faller, för att jag är för upptagen med att organisera mitt liv, min tillvaro, att jag glömmer att titta. Jag vet att jag har lärt mig att öppna ögonen, men ibland vill hjärnan inte samarbeta. Ibland vill den inegt hellre än att jävlas med mig, det är jag säker på. En av mina roligare vänner hade kallat det en konspiration.

Så - istället för att gå och lägga mig sitter jag här och är hur bitter som helst, hur ledsen som helst, och jag fullkomligt dryper av självömkan. Det är så sexigt det kan bli. Fina ord hjälper inte här. Jag slutar svamla nu, godnatt.


Friendly Fires - White Diamond
Roskilde '09. Han är redan där. <3

Det regnade hela dagen igår. Det slutade inte ens för en sekund, och varje vaken sekund regnade det. Överallt, hela tiden. Igårkväll tyckte jag att regnet var så vackert, att det kunde fortsätta falla för min del. Det kändes så stillsamt och lugnt, så somrigt höstlikt att det nästan blev lite komiskt: att det kändes som höst på sommaren. Och lite den känslan har jag nog haft inom mig: det har varit ljust, men inte riktigt på riktigt.. Jag behöver lite mer tid. Kanske är jag ännu inte redo att släppa in allt öljus och låta det nudda alla delar av mitt rum. Jag kanske måste få städa upp i vissa hörn först?

Sjuksköterskan sa: "Du börjar ju bli för frisk för att gå här!", med ett stort leende på läpparna.
Vid vissa tillfällen, när hon satt och tittade på mig när jag pratade om något oviktigt såsom till exempel mig själv, såg det nästan ut som om hon hade tårar i ögonen. Hon såg glad ut, hon kommenterade mina ögon, att dom var blåa igen, hon sa att jag hade en helt annan blick, en annan hållning, ett annat ljus i ansiktet. Hon sa att hon tyckte att jag började se frisk ut. Och jag kände mig stolt. Jag blev inte rädd eller orolig, jag blev stolt. jag är ju nästan i mål nu?!

Ändå är jag fortfarande rädd för mörkret. Men det får man kanske vara?

Är det såhär det ska kännas? Att ta studenten, ska det kännas såhär? En lättnad, en frihet, en otroligt varm känsla - och en annan. En förgiftande. En känsla jag känner igen så väl, men aldrig kan definiera. Jag vet bara att den kräver åtgärder, nu. Hårda, stränga regler behöver jag, för att hindra känslan från att sprida sig. Sprida sig genom hela min kropp och ta bort den där andra känslan. Den bra känslan. Jag vill ju att den ska stanna kvar..

Jag har tagit studenten, men är jag verkligen så jävla bra?
Jag ser det själv som ett mindre mirakel, en obekant känsla av stolthet. Men egentligen - det är otroligt många, som precis som jag tagit studenten; och egentligen - är det verkligen en sådan bedrift att gå ut gymnasiet med 2250p godkända kurser? Egentligen så är det nog inte det, nej. Men jag vill ändå inte gå emot den enorma lättnaden och stoltheten och säga att det inte var bra gjort av mig. Och att säga att "alla har olika förutsättningar", gör bara att jag känner mig lite mindre, lite sämre, lite svagare..

Att få det berättat, att jag är beroende av dig, har satt spår. Det blev brännmärken som aldrig går bort, ännu ett ärr. Så nu gör jag allt för att vara Själv, göra Själv och klara mig bäst Ensam. Men ändå gnager tanken hål på skallbenet. Jag hade inte klarat det utan dig. Men kanske är det precis just då Herr Läkare ska se det i mina ögon, se mitt tvivel, mina tankar som snurrar och krockar och krashar, och lugnt säga: "Det är väldigt viktigt att du kommer ihåg att medicinerna, jag, sjuksköterksan, är ett gips; men det är du som går."

Jag är ute på en livspromenad. Jag börjar bli stabil. Ena foten framför den andra är inte längre en omöjlighet och ett leende infinner sig alltför ofta - det är så ovant. Mina kinder känns stela och kalla, mitt hjärta dunkar hårdare för cirkulationens skull. Valv efter valv öppnar upp sig inom mig och jag känner det, jag känner det hela vägen ut i tårna...

Jag står på egna ben. Och oj, vad stolt jag är! :)