zebragalax

Det kryper överallt, och det vill inte sluta. Jag är trött och uppgiven, och detta, bloggandet, kommer sluta i katastrof. Det slutar inte krypa. Det fortsätter, överallt. Hyperventilerar. Panik - sitt blixtstilla..

"Om du fick reda på att jag skulle dö imorgon, vad skulle du sagt till mig då?", frågade jag honom. Men tanken var nog för främmande för honom, och då blev den för skrämmande, så han svarade aldrig. Han sa bara till mig att aldrig mer säga så och att han skulle försöka stoppa mig. Då berättade jag att jag inte menade att jag ska ta mitt liv imorgon, utan om jag skulle dött "av naturlig orsak". Han sa att han inte vill dö - jag sa att jag vill dö.

Jag kommer inte ta mitt liv imorgon, heller. Och det vet jag mycket väl. Han också, och hans slutgiltiga kommentar blev: "Kan vi inte prata om något roligare?"

Jag var arg idag. På vad och varför vet jag inte (eller jo: bilogiprovet imorgon, saknad, simningen osv), men jag behövde avreagera mig. Jag tog häcksaxen och gick lös på vårt stackars äppelträd. Det ska visserligen ner så småningom. Avfärden till himlen - vilken himmel den nu åker till - kom bara lite tidigare än planerat.

Men när jag hållt på ett tag och slagit och kapat och skrikit så stannade jag upp, anfådd och varm. Jag stannade upp för att se vad det var jag egentligen gjort. Vad var det jag hållt på med? Jag tittade på häcksaxen och undrade: Om den nu kan klippa av trädgrenar så snabbt och effektivt, borde den då inte kunna klippa av pulsådern ännu mer effektivt? Det kan ha varit en förhastad tanke, men den bor där inne ännu. Efter ytterliggare en stund, när jag suttit i några minuter på studsmattan och mördat bärfisar, kände jag hur det krälade på ryggen. Det kröp under skinnet på mig. Bärfisarna och spindlarna hade tagit sig in i mig. De var överallt! "Jag har spindlar i näsan!"..

Jag hade spindlar i näsan. De kryper fortfarande innanför huden på mig. De små vita djuren som ser ut som ett mellanting mellan fästingar och löss kryper runt överallt. Dessutom kan de flyga. Jag kommer inte bort från dom.

Nu gick min ena taklampa sönder. Mörkret växer i vänster ögonvrå. NEJNEJNEJNEJ.
Jag slits iväg av konstiga armar.

Det måste kännas lite konsigt för er som läser min blogg, och sedan träffar mig. Kanske i skolan, kanske på någon fest, kanske ser ni mig på stan. Helt anonymt - du vet vem jag är, men jag har inte den blekaste vem du är eller att du vet vem jag är. Det måste vara knasigt att träffa mig i skolan och se hur jag kämpar med arbetet eller provet, när du kvällen innan läst om hur jag själv skurit, med en kniv, i min arm. Du vet att jag för tolv timmar sen satt och karvade i min arm, men nu ser du mig sitta där, och göra tappra försök att koncentrera mig och skriva de där orden som jag ska skriva. Men som jag alltid lyckas skriva fel.

Är det inte knasigt? Att man kan vara så olika.. Att en person kan vara på så olika sätt, och ändå säger jag att jag alltid är mig själv. Det borde av någon anledning betyda att jag har många olika personligheter och är schitzofren. Haha, nej det är långsökt, men förstår du hur jag menar? Ja, jag skriver detta till dig - för mig. Är det konstigt att se mig så? Känns det fel att veta, eller känns det bra? Känns det endast och bara knasigt att veta, och sen se? Få veta, och sen få se. Hur känns det? Är det som att se bananer i uniform, helt otänkbart? Rör jag till det för dig nu så säg till, men jag vill veta hur det känns. Hur det känns att veta om någonting, men sedan se något helt annat.

Ingen hade någon aning. Ingen visste. Mamma tycker synd om mig. Hon trodde det var över när kniven fick vila och blodet slutade rinna. Men de där sammetslena dropparna, metallsmaken.. Kniven. Styrkan och beslutsamheten; kontrollen och vissheten. Det är en Längtan, en törst, som aldrig släcks. En evigt brinnande eld, en glöd som aldrig vill bli till aska. Ingen aska i min mun.

Det vänder sig inuti och maskarna börjar krypa. Jag hör fotstegen i trappan. Han sätter sig ljudlöst bredvid mig. Tar tag i mig, kramar mig och smeker mina kinder. Ljudlöst. Försiktigt..

När andra barn satt utomhus under tak och tittade på blixtrarna och lyssnade på det dova mullrandet satt jag inomhus och tryckte någonstans. Med lampan tänd kanske jag läste lite, ritade lite, byggde lite med mitt lego, men jag var aldrig utomhus. Pappa tog med mig ner till gubbabryggan en gång. Vi satt i bilen och tittade ut över Öresund (detta var innan bron byggdes), och såg på när blixtarna slog ner. Pappa försäkrade mig om att det var helt tryggt att sitta i bilen och ingenting kunde skada eller göra illa mig. Men mina tankar var alltid någon annan stans. Jag ville vara den där tuffa tjejen som alla verkade tro att jag var. Hon som alltid var med killarna, vilket visserligen stämde. Jag satt där med mina bilar, medans min bästa kompis Gustav lekte i dockhörnan. Alltid var mina tankar på väg någonstans, men vart visste ingen. Min fantasi satte inga gränser för sig själv, och vad hade jag att vinna på att stoppa den?

Jag kommer antagligen ligga vaken inatt också. Mitt rum håller på att förvandlas till en bastu, och jag hatar när det är varmt. Sova naken kan jag inte heller göra. Då är jag för blottad, det går inte. Det vänder sig i magen, illamåendet gör sig påmint, och här sitter jag och skildrar mina känslor. Allting är så osammanhängande. Jag tänker inte försöka mer.

Jag gör många dumma saker, ofta. Igår till exempel, blev jag ledsen, arg, rädd och orolig - på grund av att jag själv är så fruktansvärt dum i huvudet. Och detta är nu ingenting jag bara säger, jag menar det verkligen. När jag sen fick Davids sms imorse började jag gråta. Jag vet, jag gråter ofta och mycket. Jag kanske har fått i mig så mycket klorvatten att det måste komma ut på något sätt, och eftersom jag är så känslig (kuratorn sa det), så blir det praktiskt att ta det den vägen. Men på grund av DET blir mina ögonhålor torra och fnasiga och jag får utslag som kliar. Även jag har faktiskt lärt mig att uppskatta smink och alla möjliga krämer med konstiga dofter.

Jag har en känsla av att jag gjorde människor jag egentligen tycker om, kanske rent av älskar, besvikna igårkväll. Det var sent, dagen hade varit längre än dagar normalt är, men ändå så fortsätter jag mitt envisa tjatande. Mina ord skrämmer. Han blev rädd, sedan besviken, och hon blev nog mest besviken. Om jag inte ens kan visa de människor jag verkligen tycker om hur värdefulla de är för mig, hur ska jag då göra? (Vad får dig att tro att de vill veta?!) Hur ska jag klara mig igenom alltihopa helt ensam? (Du har mig!) Min sköld, min bubbla, mitt skydd, måste vara helt och rent, välsminkat och utan minsta lilla skråma. Smink, välvårdat hår, leende och fina kläder. "Duktig flicka"-syndromet gör sig påmint. (Duktig flicka.)

Mina egna tankefällor är det som hindrar mig. Hålen jag själv grävt är djupa, de uppåtvända pilspetsarna i botten av gropen är vassa, snarorna starka och obarmhärtiga, och i djungeln finns inga utstakade stigar. Även om där är väldigt fint och lummigt, vackert och grönt, så faller jag handlöst ner mot ett hål utan botten; jag går sönder så totalt och jag får ingen luft, min nacke bryts. Jag förblöder nu!
Det växer röda nejlikor på marken och i taket lyser stjärnorna starkt. Jag klarar inte detta ensam, men att lita på någon är otänkbart.


The Sounds - Queen of Apology, bara lyssna eller läs hela texten. Den är klockren även nu. Egentligen alltid.

När jag tittar upp på natten, ser jag dig i en stjärna. Jag överlever inte utan dig, älskling.
Lämna mig aldrig här, ensam. Lova det?

Det finns en stjärna som är din, och jag tänker flyga upp till den, med dig.
"Vi är nog födda för att hålla varandras huvuden ovanför ytan<3".

Ditt älvguldsstoft får mig att flyga - upp till mina zebrarandiga moln, mina korallrev, mina delfiner, mina hajar, mina turkosa hav, min himmel i alla blåa nyanser som överhuvudtaget existerar. Jag älskar dig, Tingeling.

Kuratorn tyckte det var bra att jag haft en relativt stabil vecka, så det var ju bra. Sen pressade hon mig lite att berätta, vilket också gick relativt bra. Jag bär tydligen med mig väldigt mycket, och jag börjar själv förstå en hel del nu. Det har börjat bli lättare att förstå. Men hon sa också att jag måste försöka våga ta plats. Jag hatar att ta plats, att vara i vägen och att kräva saker. Jag kan bara inte - jag vågar inte. Eller jo, ibland under korta stunder, men det dåliga samvete som sedan förgiftar mig och Hans ord som slag mot hela kroppen, Ångesten, andningen som blir mer och mer ansträngd.. det är för jobbigt för att göra det ofta.

Jag borde skriva ett arbete i svenska nu, men jag kan inte koncentrera mig. Varenda droppe av mina krafter går åt till att inte greppa kniven och skära, karva, ta sönder ännu mer. Och till att skriva - det är viktigt. Dels för att förstå vad det var som hände senare, och dels för att det håller mina tankar på annat håll. Det håller mig levande. Men mina ord tappar sin mening och sin glans, de mister det magiska och försvinner ut i någonting som bara är tomt: Tomheten. Jag vill skriva fint igen, skriva bra och skriva det jag vill skriva. Just nu är det bara manipulerade ord som hamnar på skärmen, i denna stackars blogg. Eller nej, inte manipulerade, men.. de är inte fria.

Jag är fängslad inom höga murar av betong, betong med plast i. Så även om jag skulle försöka tända en eld, och på så sätt försöka komma ut, så går inte det, heller. För när det blir så varmt, smälter plasten i betongen och detta förhindrar att det blir spirckor i betongen. Så när det till slut slutar brinna så sitter jag där med brännskador, men lika mycket fången som innan. Om inte ännu mer.

Det strömmar musik ur högtalarna, men jag förstår inte vad de säger eller vad de menar. Jo, nu sjöng han precis att han hade träffat den sötaste flickan han någonsin sett. Hon hade tydligen väldigt vackert hår.

Magic horses fly.

Do I have to tell the story?
Of a thousand rainy days since we first met
It's a big enough umbrella
But it's always me that ends up getting wet.

- The Police


För jag orkar inte berätta, en gång till. Jag kan inte prata. Och mormor är på ingång. Om en timme. Farmor och hennes sambo Tord också. Men mormor är värst. Hon kommer bli ännu mer förfärad över vad jag gjort med mitt hår sen i tisdags. Kommentaren: "Jo, men det växer ju ut igen.." med det där äckliga tonfallet som vittnar om missnöje och besvikelse har satt sina spår. Jag känner mig som en ulv i fårakläder; en zebra i enhörningsförklädnad.

Men den där zebran är så förbannat trött på att hela tiden gömma sig bakom allt glitter och den vita manen har börjat bli lite svart den också. Suck, stackars mormor. Nej, men jag börjar förstå Varför nu. Hemligeheter, som varit dolda, gömda och till synes bortglömda flyter återigen upp till ytan, och hon måste stå sitt kast. Problemet är att hon inte vet hur man spelar längre. Hon har snöat in sig i sin värld av middagar och vänner med fina ringar på fingrarna och pärlor runt halsen. Gud, jag är så avundssjuk. Hon - också - har blivit svag. Fyfan för svaga kvinnor. Säger jag.

Det dryper av ironi här borta. Jag vinkar och ler, målar läpparna hallonröda och sätter på mig klänningen, den röda med vita prickar. Lite mascara och så den vita koftan. Eller ska jag ta den mörkgrå? Vita, nya, leggins och så lite glansvax i håret. Kanske ska sätta på mig min gulddelfin också, så att även mamma kanske kan bli nöjd denna gång. Men det betyder att jag måste ta av mig mitt zebrahalsband; mitt livssmycke för tillfället. Om det ens finns ett sådant ord. Mamma ja - blir hon någonsin nöjd? Hon lever i tron om att hon är bättre än resterande delar av familjen, hon är för fin för oss andra, men har ändå, på vissa plan och under speciella omständigheter accepterat sitt rådande tillstånd, och ibland trivs hon till och med med det. Men det är sällan, vilket är väldigt synd. Det hade blivit lättare att existera inom dessa fyra väggar då - mitt rum är ändå fortfarande min fristad; min plats.

Det blev ett sakligt och målande, ganska ordrikt inlägg. Kanske ett av de bättre.
Men det är just det: kanske..

Ungefär såhär känns det i största allmänhet, och det är ungefär såhär jag skulle vilja säga det. Men mina Ord är för dåliga, och räcker inte till. Så jag lägger Ansvaret på någon annan:

Don't want your hand this time I'll save myself
Maybe I'll wake up for once
Not tormented daily defeated by you
Just when I thought I'd reached the bottom
I'm dying again

I'm going under
Drowning in you
I'm falling forever
I've got to break through
I'm going under

Blurring and stirring the truth and the lies
So I don't know what's real and what's not
Always confusing the thoughts in my head
So I can't trust myself anymore
I'm dying again

I'm going under
Drowning in you
I'm falling forever
I've got to break through
I'm

So go on and scream
Scream at me I'm so far away
I won't be broken again
I've got to breathe - I can't keep going under
I'm dying again

I'm going under
Drowning in you
I'm falling forever
I've got to break through
I'm going under
Going under
I'm going under

 - Evanescence

Min hjärna borde inte få finnas. Inte jag heller. Ingen del av mig och min kropp borde få genomströmningar av blod femtioåtta gånger i minuten. Det borde verkligen inte vara så. Klockan är mycket, jag är inte påverkad av varken piller eller drycker, jag har ikväll pratat - på riktigt och relativt ordentligt(?) - med en person jag hatar, men jag känner mig faktiskt fortfarande klar i huvudet. Eller nej. Jag känner mig faktiskt förgiftad.

Jag känner giftet pumpas runt i kroppen, och det nådde ända ut - fast in - till mig innan. Dock blev såren inte djupa alls, det gjorde mest bara väldigt lite ont, och det kändes knappt, så varför då göra det? Jo, för det blev några hundradels sekunders tystnad. Och några skedar glass till.. Men jag vet vad som väntar inatt. Jag vet att slagsmål, våldtäkt, knivhugg, dödsskrik och misshandel väntar mig i sängen. Min trygga säng - min en gång trygga säng - har blivit Lucifers paradis, och inte ens där kan jag längre vara trygg. Trygghet känns som en främmande människa som inte ens tycker att jag är värd att skaka hand med.
Och visst kan jag förstå Den.

Jag tror dock att förbättringar börjar infinna sig, för dagens handling var bara en impulsgrej, men jag måste erkänna att längtan efter kniven var otroligt stark. Den brukar vara det. Och den växer. Och jag kan inte påstå att jag inte längtar efter den dagen då Längtan blivit så stark att den tar över. Det är som en Längtan i sig - en Längtan efter en Längtan.

Jag känner hur han griper tag i mig. Drar i mig. Drar bort mig. Och jag vill inte tända några ljus, jag vill inte sätta på någon musik. Jag vill vara liten nu! Jag vill inte ha något Ansvar för mig själv. Jag är rädd för Ansvar och jag är rädd för mig själv, vilket resulterar i dubbel Rädlsa. Rädlsa för Rädslan i sig. Som med den där Längtan. Det är som med alla starka känslor, Hatet också. Det är kanske den starkast känslan av alla? Som du kanske märker går allting i vågor just nu. Min kropp går i vågor.

Isak citerade låttexter som jag inte kommer ihåg nu, det var något med dåligt rykte "across the nation". Det var en annan låt som dom sjöng "let the hips do the talking", eller något sådant i. Det lät så fint, och när jag ställde mig upp där bland dom andra och dansade var min enda tanke: "Dance like nobody is watching". Och jag hoppas fan att ingen tittade.

Jag känner mig förlorad. Jag kan inte sova på nätterna längre, och jag blir gråare och gråare. Jag är som en jobbig fläck på den vita linneduken. En fläck som mormor sitter och ursäktar sig för och ojjar sig över hela Julafton, och tillslut stör ni er alla på den så mycket att ni antingen tar bort duken från bordet eller sätter er någon annan stans. Det kanske är dags för Kalle Anka, vem vet.

Detta blev bara ännu fler ord, som inte spelar någon som helst roll för Världshistorien. Så varför skriver jag dem då? För min egen skull, faktiskt. Detta är det enda jag gör för min egen skull, som jag kan komma på just nu. Jag gör det för att jag ska komma ihåg hur det kändes, hur jag var och vad jag tänkte. Jag vill komma ihåg! Jag vill veta varför jag har de där äckliga strecken på armen, och i själen, även när jag blir Vuxen. Jag vill komma ihåg Dödsångesten.

Och DET är min ursäkt till dessa patetiska, löjliga, extremt fula och äckliga Ord. Förlåt mig.

Finns hon på riktigt?

Vakna tröttare än jag var när jag lade sig ner för att äntligen få sova, utan Monster och med ett litet ljus tänt, var inte det jag väntade mig. Men det blev så, ändå och naturligtvis. Och jag har börjat lära mig att känna när Ångesten kommer krypande över golvet och när overklighetskänslan sedan sätter in är det precis som om Ångesten i sig bara är en förberedande fas för vad som egentligen är på väg mot mig i ljusets hastighet. Fast lite långsammare. Och imorse var en sådan dag. Illamåendet, huvudvärken, klumpen i halsen och andningssvårigheterna skulle kanske kunna bero på graviditet, men jag kan försäkra er om att så är inte fallet.

Jag fick mat och te i mig, mamma åkte iväg och jag hamnade här en stund. Låg på golvet en stund och myste med Zippo, men sen ville han ut och leka istället. Jag hamnade på något sätt vid busshållplatsen, och en likbil kör förbi. Och då kom Han igen. Han tillsammans med Dödsångesten. Tankar som surrar, maskarna gnager sönder magsäcken och jag förgiftas. Jag räddades av något gult, jag satte mig på något rött. För sätena är väl röda på de nya bussarna?

Vart är jag egentligen? Finns Tingeling, på riktigt, eller är det bara en saga jag har hittat på för att få känna lite trygghet i kaoset? Vart är jag? Drömmer jag nu? Ligger jag i min säng? Varför skulle jag sittapå bussen? Jag ligger på golvet nu, men ingen säger något. Overklighetskänslor. Men.. vart är jag?

Jag hade inga svar. Det var musiken i hörlurarna och tanken på gympasalen.. men finns den verkligen? Går jag verkligen i skolan? Säker?
Nej.


"Om berättelser inte berättades eller böcker inte skrevs skulle människorna leva som djur, enbart för dagen."
- Isaac Bashevis Singer
Och dessutom måste Chaos skriven av James Gleick läsas. Kanske kan den få mig att faktiskt fatta att allting änger ihop, i slutändan, på något sätt. Ja, det gör faktiskt det. Alla trådar hör till ett tyg.
Ett zebrarandigt tyg.

Herre gud vad ni gör mig förvirrad. Ja, visst är det helknasigt!? Att NI gör MIG förvirrad? Ni har ju inte gjort något olämpligt eller så, men.. jag blir så förvirrad, för jag har ingen aning om vilka ni är, men ni vet nog vid det är laget vem jag är. Iaf en liten del av mig. Kanske. Typ. Men jag ber er, att snälla, att även om ni inte vill skriva ut hela ert namn, så.. skriv en initial eller två? Eller så kanske ni inte behöver göra det, alls. För varför? Jo..

Om du hade tänkt skriva "för min skull" nu, så måste jag bara få fråga dig en sak först:
HUR JÄVLA KORKAD ÄR DU EGENTLIGEN!? Har din dumhet inga gränser alls? IDIOT!!! Fattar du inte det!? Nej, förlåt. Du är för jävla dum för det, hora. Du förstör bara, ALLT! Inklusive dig själv. Fyfan för dig, Vilda..


Jag sjunker. Jag är påväg dit bort. Och jag kan inte hindra det nu, jag.. Jag måste byta musik nu. Jag gör er besvikna nu. Jag ger efter. Jag ger upp? Han är för stark, förlåt. Förlåt..

Pulsen slår. Och den bankar.
Den försvinner ut i kroppen - försvunnen.

Idag har jag fått lite glitter att strö i min säng, så att Monstrena inte kan komma och göra mig illa inatt. Med lampan tänd brukar det gå bra, men jag drömmer ändå. Jag fick ljus att tända när Mörkret börjar komma, jag fick musik att lyssna på när jag vet att Han är i närheten, jag fick två rosa zebraklämmor att sätta upp mitt hår med och jag fick parfym att dränka hela mig i. Men det tänker jag inte göra, för jag vill att den ska räcka länge, för den luktar så gott. Den luktar frihet, den luktar mysigt, och lite barnsligt. Den tänker jag använda när sjukhuslukten blir för ihärdig, och när jag vill bli bortförd till himlen en stund. Där bara Änglar, glitter, såpbubblor, strössel, blommor, fjärilar, sidenband och alla regnbågens färger får plats. När jag vill till Paradiset, utan att behöva gå omvägen runt Knivar, Blod, Självmord.

Jag har glitter på mina fingrar. Jag har mitt zebralinne på mig nu, och jag ska gå ut och sola, för jag vet att solen inte kan skada mig nu. Och om jag ligger på studsmattan kan jag bara hoppa bort insekterna och småkrypen om de skulle bli för många. De brukar bli det. Men då är det ju bara att hoppa, eller hur?!

Igår sa min bror att han blev otroligt stolt över mig och väldigt glad när han såg att jag bara hade linne på mig i skolan. Tingeling sa också att hon var otroligt stolt, och jag växte med det. Jag gjorde inte dom besvikna! Jag gjorde inte någon besviken! Och mamma sa idag att hon tycker att jag är modig! Herre gud, händer detta? Jag gråter glädjetårar, jag vet inte vart jag ska ta vägen. Eller jo, jag ska uppåt.

Carolines händer på min arm igår. Jag fick en kram, varmare och närmare än jag någonsin tidigare fått av henne. Jag fick order också: "Inget mer skärande!", och jag tänker inte säga emot henne, för det gör man bara inte. Hör du det, Lucifer?! Shit. Jag sa emot Honom.. Men kanske är Kärlek starkare än vad Han är i alla fall? Jag sa till kuratorn, och till Prinsessan, att jag hellre mår sämre inuti, än att se era ögon när ni ser vad jag gör med mig själv. Egentligen visar det ju bara styrkan i Kärleken som - ja, herre gud - omger Mig. MIG!? Detta är skruvat!

Och Ängeln.. så vacker hon var! Och är. Det strålade om henne, och hon lös upp hela min värld i ungefär trettio minuter. Så fina ögon. Så vackert leende! Det kändes bara som Lycka alltihopa. Men är det så konstigt egentligen? Änglar flyger bäst tillsammans, eller hur? Och herre gud, vad högt vi flyger. Och vi målar moln, med magiska penslar.

Kuratorn sa det jag misstänkt: Dödsångest kommer inte flygande en dag, och helt plötsligt sitter det på din axel. Det kommer från när jag var liten. Hon sa det inte så, men det var så hon menade. Hon ritade och visade. Hon förklarade hur jag ska göra när jag vet att Mörkret kommer, hur jag ska andas. Och nu vet jag också vad jag ska lyssna på för musik. Vilka toner som ska strömma ut ur högtalarna och vilka ljus som ska brinna.

En verklighet bara Änglar kan se.

Detta är egentligen alldeles för ärligt, för ocensurerat, för alla inblandades bästa. Framförallt för mitt eget bästa, då det blottar delar av mig som tills nu varit väl dolda för omvärlden. I dubbel mening. Ja, herre gud, varför gör jag detta?
För att jag vill.

Mamma började gråta när hon såg min arm i morse. När hon kom upp med ispåsen och den gula hinken och satt och klappade mig på armen, försökte få mig att svälja de där två Panodilen, och lite vatten. Nejtack, men dina glädjetårar kan jag ta emot. Provivan får stå orörd ett tag till. Ja mamma, snart kanske jag kan gå utan långärmat. Först ska jag bara se till att Han inte tar över för mycket, igen, för jag glider, bortåt, sakta. Utan knivar och skalpeller. De är ju faktiskt de som tar mig tillbaka till Verkligheten.

Men det är sant, ränderna har satt sina spår. Både de på insidan och de på utsidan. Jag menade vart enda ord jag sa igår, till alla. I alla fall vad jag kommer ihåg, och jag tror att jag har fått med mig det viktigaste hem i alla fall. Fast blåmärkena vet jag inte riktigt hur jag fått. Jag har dessutom för mig att jag kläckte ur mig: "Jag vill dööö!", och att jag samtidigt satt i soffan och storbölade. Oskar kom och strök mig över kinderna och Stephanie höll i mig och pratade med mig, och jag skämdes. Oskar, min fyllehjälte och storebror, och så Stephanie.. Hon måste ha fått ett bra första intryck av mig.

Jag menade vart enda ord, och hade det inte varit för Oskar och Stephanie hade jag kanske inte suttit här nu. (Och oh, så många gånger jag skrivit det, sagt de orden.) Jag menar, Havet ligger ganska nära Oskars hus och glas fanns det ju gått om. Gör detta mig till självmordsbenägen, eller är det bara ytterligare ett tillstånd man går igenom? Jag kommer ihåg Henriks ögon - de fick mig definitivt att vilja dö, och stanna kvar. När jag låg där i soffan och hackade tänder, och han gick förbi och såg mig. Två svarta hål. De har kommit tillbaka, min största skräck. Hans ögon var mitt Hav, nu är de ingenting annat än två svarta hål igen. Eller så var det bara för en kväll med lite för många promille. Jag hoppas det.

Mosad banan är bra, så det har jag fått i mig. Även rostat bröd och lite te. Mitt huvud är som en enda stor blyklump, fortfarande. Imorse när pappa kom och hämtade mig tänkte jag, faktiskt och helt allvarligt: Jag vill inte till Roskilde. Men mamma fick mig på bättre tankar och sa att man kan ju faktiskt dricka Fanta, och nu vet jag ju hur det är. Att vara riktigt jävla bakfull. Och att ligga i ett tält, svettig och äcklig som fan, när allting luktar piss och öl, kanske spya också, och känna såhär, det är ingen välgenomtänkt plan.

Nu med min nyvunna energi ska jag försöka ta mig in i duschen och låta vattnet göra sitt, såsom det alltid har en förmåga att göra. Kanske kan det till och med göra så att febern går ner, i alla fall lite. Jag kommer ihåg att Henrik rufsade mig i håret innan han, Danne och Anders tog sig hemåt, utan hjälp av något motordrivet fordon, och det värmde. Det gjorde det faktiskt. Det kändes också väldigt bra att få säga: "Jag hatar dig" till Isak, face to face. Jag hoppas inte att Anna tog illa upp bara. Men det värmde det också, på sitt eget sätt.

Mamma har tagit det hela väldigt lugnt. Hon var framförallt väldigt förvånad att detta inte hänt förut, jag är ju faktiskt sjutton nu, och sånt här brukar tydligen hända vid ca 14års ålder nuför tiden. Stackars barn. Jag fick även fungera som levande exempel när mamma sa till Lillasyster att: "Såhär går det. Kom ihåg det." med ett leende i mungipan. Lillasyster skrattade åt mig och sa att jag ändå var ganska gullig, när jag låg där och sov, borta någonstans väldigt långt borta.

Kanske var jag i landet Ingenstans, eller kanske på andra sidan Vintergatan? Långt borta var det i alla fall, och jag tror aldrig jag har sovit så djupt..

Jag kan inte skriva längre, för jag finner inga ord. De gömmer sig inuti mitt huvud och försvinner bort på andra sidan murarna, precis som om de inte vill vara kvar. Vill de också lämna mig? Jag kan i och för sig förstå det, varför stanna kvar hos ett psykfall? Det blir alltid så, av en eller annan anledning, att när jag känner att jag klarar av att hålla kvar vid någonting som jag faktiskt tycker om, så trillar det ur händerna på mig. Jag är inte tillräckligt stark.

Musiken gör mig irriterad. Vem F-A-N tror att ett par nya skor gör att allting, hela livet, blir perfekt och allting känns jättebra och att man blir Lycklig? Av ett par nya skor?! Och varför skulle...

Varför skulle någon tycka att det jag säger spelar roll, och varför skulle någon bry sig? Varför skulle någon tro på mig? Varför skulle någon tro på mig när jag säger att jag har fiskar som simmar runt i min mage och krockar med varandra, och maskar som krälar runt där? Panik kommer och kramar om mig när jag kurar ihop mig i hörnet i duschen, men ingen tror på mig. Jag vågar inte berätta varför. Ingen kommer någonsin att tro på mig. Jag är petetisk och jag ljuger, jag hittar bara på för uppmärksamhetens skull, eller hur? Var det inte så?

Ni kommer inte att se mina fiskar på någon röntgen, oavsett om det är vanlig röntgen eller magnetröntgen, men de finns där, det vet jag. Ni ser inte dom, därför finns de inte? Ni ser inte Kärlek heller, men ni tror på det ändå. Ni säger att ni vet att Kärlek finns, men om den inte syns, hur kan den då finnas? Bara för att mina fiskar inte syns, betyder inte det att de inte finns, men ändå ifrågasätter ni det. Ni ifrågasätter det jag vet är sant, och sen talar ni om för mig att inte tvivla, utan tro på mig själv. Samtidigt som ni säger till andra människor att de säger emot sig själva.

Jag håller på att tappa taget på riktigt nu. Jag har stått upp mot Lucifer och Hans arméer en vecka nu. Jag har inte ens rört kniven! Inte skalpellen heller. Men de där såren, blodet och friheten, tystnaden som fyller varje tomrum, de väntar på mig. Tabletterna lockar på mig och de ligger där så fint och väntar. Deras musik är så otroligt ljuv..

Det krälar i magen. Av Ångest och maskar. Av jobbiga känslor och olösa gåtor. Medan svaren skrattar hånfullt åt mig, i andra sidan av Vintergatan. Det är kanske dit min färd komer att bära? Till andra sidan Vintergatan, kanske kan jag hitta mina svar där. Jag saknar att vara säker på någonting. Känslan av att Veta och ha en liten gnutta Kontroll. Jag kan stå och skära paprika med en av pappas stora knivar och plötsligt bli livrädd för att jag ska skära i någonting som inte är en grönsak. Jag kan inte lita på mig själv längre. Igårkväll bevisade också det. Jag klarar inte av att vara så här. Det går bara utför, även om alkohol hjälper mot Ångest och till viss del Rädsla. Oron ligger kvar i magen, och när Ångesten får lite chans att vila sig betyder det bara att den kommer och anfaller starkare än någonsin några timmar senare..

"Oj, shit vad randig du har blivit. Zebraflicka.."

"Allt som har haft med dig att göra har fått mig att må dåligt.."
Varför står ni alla ut med mig? Varför ser ni någonting under min äckligt fula yta? Hur kan ni göra det? JAG FÖRSTÖR! Jag är en förstörare, och det är det enda jag kan - FÖRSTÖRA.

Jag måste nog börja skriva alla de där breven nu. Breven som alla de personer som på något sätt förändrat mig och mitt sätt att tänka. Eller bara i ren allmänhet funnits där och bevakat, på avstånd. Jag kan inte fortsätta; jag tänker inte fortsätta. Jag förstör för mycket, för många människor. För många liv står på spel, och om ni tycker att det är fegt att begå självmord, ja, fine! Det är era värderingar, inte mina, vilket betyder att jag inte behöver ta de till mig.
De sa kuratorn om mamma i alla fall.


De som pratar mest, gör minst. Är det inte så?
Jag kommer aldrig att begå självmord. Jag är för feg.
Lillasyster och Tingeling lyser för starkt.

"Självmördare är sanna optimister."


Men vad är det egentligen som får mig att tro att ni överhuvudtaget skulle bry er? Efter alla månader av övertalning, så har Han först nu verkligen lyckats med sin uppgift. Har jag gett upp nu, eller är det såhär det känns att förlora?

Idag köpte jag en ny skiva. Dubbel-CD med Thåström. För att förstå hur mycket jag avgudar honom just nu måste man höra alla låtarna. De är fantastiska, och texterna så klockrena. De träffar sådär mitt i prick. Och jag skulle vilja skriva av alla hans texter här, så ni förstår vad jag menar, men det hade blivit alldeles för.. härmigt.


Men snälla ingen panik här
för jag har aldrig begärt
att ni ska stå ut med
mina skrik och min värld.


Nu ska jag spela tärning mot Lucifer.

Nu har jag suttit och hållt fingrarna över tangenterna hur länge som helst. Tittar på "Tjenare Kungen", men det är dålig kvalitet och den stannar hela tiden. Stockholm var underbart.

Jag saknar Tingeling. Det är bara när jag är med henne jag kan vara mig själv, visa alla som tittar på mig att "HAHA! Jag bryr mig fan inte ett skit om vad du tycker!", för jag har Tingeling. Och det har inte du. Det är synd om alla som inte har en Tingeling, med fickorna fyllda med älvguldsstoft. Hon är mitt allt. Det låter skitfjolligt, men det är hon. Hon har sina fel och sina brister, precis som jag och precis som du, men det är någonting med henne som gör att hon är det bästa som jag vet. Jag tror det är det faktum att hon förstår. Hon accepterar och förstår. Hon försöker inte blunda för såren på min arm, utan hon säger istället förskräckt: "Men Tilda, din arm!? Vad gör du med dig själv?" (Det var längesen vi sågs i t-shirt) Och sen gråter hon bara och säger att jag inte får förstöra mig själv sådär. Och det känns så mycket mer inuti när hon säger det, än när någon annan gör det. Den stora skillnaden är att jag litar på henne.

Blev du besviken på mig nu, Isak? Att jag litar på henne fast du så noga talade om för mig att det ska man inte göra. Ja, jag är så hemskt ledsen för att jag gjorde dig besviken. Men jag tänker lita på henne i alla fall. För hon är min trygghet just nu. Hon är mitt allt. Hon är mina stjärnor och min sol och..

Okej, det gör för ont för att skriva.
Musiken håller mig för tillfället levande.

Cigaretter hjälper nästan lika bra mot Ångest och Hans kompisar som knivar och skalpeller gör.

Jag placerar mig själv i spiralen. Jag sätter mig själv på motorcykeln, och det är jag som styr och gasar. Gasar alldeles för mycket och styr alldeles fel. Jag har aldrig varit så Ful som nu. Såhär Fel har jag inte känt mig på länge. Jag tvivlar på att imorgon kommer att bli annorlunda, min mage sitter ju fotfarande kvar på min kropp då. Jag är så hopplös. Jag är värdelös, bara till besvär. Det är glasklart nu. Mitt huvud värker.
Det var inte meningen att det skulle bli såhär.


And oh, you kill me so well.

Idag märks det tydligt att jag inte är "så som man ska vara". Jag lever inte om ingen tittar på och förväntar sig någonting. Det var precis att jag hann ta skatten och gömma den i magfickan på tröjan innan Lillasyster klampade innanför dörren. Jag vet inte om mamma och pappa vet om att vi ens har en sån innanför dessa väggarna. Om de vetat det hade de antagligen stoppat undan den för mycket länge sen. Eller kanske inte? De kanske också tycker att det är bra att jag gör så? Att jag lever upp till förväntningarna - de kanske tycker att jag ser bra ut som zebra? (O, dessa gåtor.)

Jag har många skatter i min ägo nu. Jag har glasbitar, gem, ståltråd, snören, knivar, en sax, min pennvässare har jag tappat bort, men jag har pennor, nålar, en tändare, sladdar, jag har mina egna tänder, mini-rakblad, OH-film och nu har jag även en skalpell. Ovärdeliga skatter för en pirat som jag. De glimmar och glittrar i mina ögon, och i min hjärna blir de vapen med vilka jag kan slåss mot Monstern med. De hjälper mig i min Kamp mot det Onda. De är mina ständiga följeslagare. Inuti mitt huvud finns de alltid. När jag sitter och ritar av en tulpans pistiller och en äppelblommas ståndare fantiserar jag om hur jag vinner Kampen om landet Ful - Kampen om mig själv.

Men det är bara Fantasier, och det har jag alltid varit bra på.

Det finns dock skatter utan värde, dyrbara skatter, vars värde uppnår summor större än denna galax med omgivande galaxer: Vänner. För av någon outgrundlig anledning finner jag så otroligt många händer att fatta när jag väl har kraft att titta och verkligen Se dem. Krafterna är det samma som adrenalinkickarna efter ett blodigt slag, bokstavligt talat. Hand i hand med Adrenalinet går även den där känslan som det inte finns något ord för. Inget språk, utom det hjärtat talar för sig själv, har ett ord för den känslan. Den där skräckblandade glädjen. Frågorna: Vart är jag påväg? Vad är det jag gör? Vad håller jag på med? Desperationen stockar sig i halsen och fastnar. Den finner sin väg ut genom skriken ni aldrig hör.

Mellan de galaxer jag lever i finner jag ingen sudstans, ingenting konkret att ta vara på. Jag finner endast Mörkret, som jag är så rädd för och älskar så mycket. Jag bor där de dagar giftet tränger in i min kropp. Jag hade några timmar på mig innan Lillasyster kom hem från skolan att ta vara på mitt liv så som det bör ta varas på, men jag gjorde det inte. Jag gick bara fram till vattenkokaren och förberedde ytterliggare en kopp grönt te, som faktiskt blir orange efter ett tag. Och jag står fortfarande kvar på plattformen kallad: Planering.

Jag skriver. Det är det enda jag gör, det enda som fortfarande håller mig levande. Det och mina vapen är det viktigatse jag har, även om de vänner som står kvar är det dyrbaraste. Skillnaden är hårfin, men den existerar, och det är det som gör den så outhärdig, så fruktansvärt brutal. De kan bestämma sig för att vandra iväg från mig, precis som de jag trodde jag hade så nära att jag kunde röra vid dem. Det visade sig att de sprungit mil ifrån mig, för att sedan upptäcka att de inte orkade hela vägen tillbaka.

Jag börjar inse att Detta har en historia lika lång som mitt liv. En historia fylld av saker ett barn som jag inte borde varit med om, känslor ett barn som jag inte borde känt. Jag var svag från början, det är mitt eget fel att det blev såhär. Orden ekar i huvudet och fotstegen slutar aldrig..

Jag tror att det är besvikelse jag ser. Runt omkring mig och överallt. Det gör mig frustrerad. Detta kommer inte att bli bra. Jag är Tomhet idag, det är det enda jag är. Och besvikelse. Jag vet inte vad det är, men det är väldigt mycket som inte är alls som det ska. Jag känner så konstiga saker, men ibland känner jag att jag kanske kommer att orka. Å andra sidan känner jag mig mest hela tiden väldigt misslyckad. Det är lite lustigt. Fast mest är det Hemskt. Jag känner desperationen efter något att gripa tag om växa. Hur är det nu man skrattar igen? Jag skrattade ensam innan, när jag tittade på TV, men det är en knasig sak att göra det. Egentligen. Jag saknar att få skratta tillsammans med dig, det var länge sen. Och dagar som denna läcker minnena ut ur sin borg och förgiftar mig. Du är ett Gift.

Mina ord gör inte mina känslor rättvisa. Jag tror inte att jag någonsin kommer att få dig att förstå. Jag kan inte.


A glass of water, longing for the Ocean.

Jag måste fortsätta. Inte ge upp - inte nu. Stå kvar; stå upp. Inte ramla, inte nu. Sitt kvar PÅ sätet, trilla inte igenom. Gråt inte, inte här och inte nu. Stäng in dig själv. Läs. Vad står det? Ord på papper. Svart svärta tryckt på naturpapper. Miljövänligt. Bra. Solglasögon på. Ingen ser dig. Ignorera mig! Sitt kvar, sitt upp. Det går bra. Du klarar dig hem. Om du har tur. Ingen tittar på dig. Fortsätt läs. Även om du inte förstår svenskan. Svenska?! Ja, svenska. Språket du talar. Språket det är meningen att du ska förstå. Du förstår. Läs. Titta ut. Gör det nu. Sol, värme. Var Glad nu. Så, bra. Leende? Gråt inte! Håll kristallerna på plats! Såja, bra. Tänk på Tingeling. Tänk på Ängeln. Tänk på Prinsessan. Tänk på Aftonstjärnan, starkare än någon annan. Tänk på Änglasyster. Så, bra. Tänk på din Trygghet i dom. Lindas ord. Tänk på dom. Alla vackra ögon, alla fina själar som sträcker ut sina händer. Håll i dom! Så, bra. Gå av nu. Framme. Och titta, du har din cykel där. Var? Där. Bussen kör iväg nu. Nu är det farliga borta. Lås upp och cykla hem nu. Du klarade det idag också. Bra gjort! Gråt inte. Bryt inte ihop. Inte nu, inte här. Aldrig.

Jag vill att du ska vara här nu, krama mig och hålla om mig. Trösta mig och säga till mig att jag är gullig när jag gråter. Tala om för mig hur vackra mina kristaller är och hur mycket jag betyder. Berätta om platser utanför vårat universum där vi kan flyga fritt och vandra var vi vill, simma i alla bäckar, sjöar och hav och rida över de varmaste slätter, genom de djupaste djungler och grönaste skogar. Där vi bara kan vara Vi - oss själva. Där vi är Frihet och Lycka, Kärlek, Hopp och Magi.

Det är du och jag i landet Ingenstans, Tingeling.
Det är bara VI.

Jag älskar dig! Det är de vackraste orden jag har..

Jag har börjat få mer kontroll på min vänsterhand. Det underlättar när man ska måla naglarna till exempel. Och ja, även pirater målar naglarna lite då och då.

Detta är kanske inget en Mänsklig Varelse hade reflekterat speciellt mycket över, men som depressiv, ångestpumpad, självdestruktiv, självmordsbenägen, jagad, rädd, orolig, piratisk Busunge så blir det lätt så. Huden på vänsetrarmen har nämligen tuffat till sig lite, vilket gör det svårare att få Tystnad. Visserligen är jag inte så stark i vänsterarmen som i höger, så vi får se hur det blir med det. Det blir mycket svårare att dölja också. En arm funkar, men två..

Fast varför ska jag egentligen dölja det? Alla andra får ju gå i t-shirt, så varför inte jag? Jo, för att jag är depressiv, ångestpumpad, självdestruktiv, självmordsbenägen, jagad, rädd, orolig, piratisk Busunge. Då får man inte gå i t-shirt. det är ett privilegium endast för Mänskliga Varelser. Och någon sådan är jag inte.

Jag är nog den svagaste tuffing som existerar på denna jord. Jag saknar Sockan och Adrian och Rom & Cola och äckliga chips och bilspel. Jag saknar glass på kanalkiosken med Linnea, Sockan och Adrian. Jag saknar alkohol i blodomloppet (den tränger bort Ångesten). Jag saknar öl. Jag saknar skratt och människor jag kan luta mig tillbaka på. Jag saknar att inte känna Ensamhet. Hela tiden. Jag saknar simning. Jag saknar just nu så mycket att jag inte tänker räkna upp allt, men jag tror ni fattar poängen. Jag saknar att mina Ord har en mening och kan göra skillnad. Men mest saknar jag.. Trygghet.

Ja, jag tror ni fattar. Det var slutklämmen på det hela.

Och när Ångesten tar över och Paniken infinner sig, när Jag är ett helt Kaos och Verkligheten försvinner, när det krälar spindlar på golvet och skalbaggar faller från träden.
Vad vill du att jag ska göra då? När jag håller Paniken i handen.

Det hjälper inte att gråta, mamma kan inte längre få allt det Onda att fösvinna med ett Bamseplåster.
Världen är Ond. Solstrålarna utomhus är det värsta som finns. Bussen är farlig, och jag sjunker genom sätena. Det gör så ont att se allting försvinna. Eller är det jag?

Rastlösheten, det Oroliga - att inte veta vart man ska ta vägen.
Jag håller Honom i handen, och ändå är jag inte lugn.

Det Mörka är över allt. Ändå har solen inte lyst så starkt på länge.
Jag är illamående. När jag dricker vatten tror jag att jag ska dränka mig själv. Men det är också allt. Jag Tror.

Oroliga ögon stirrar tillbaka - det där är inte Jag.
Men vem fan skulle det då vara?

Är detta Allt? 

Varför ska jag skriva här? Varför ska jag fortsätta att skriva mina patetiska ord här, när jag ändå bara gråter. Varför ska jag fortsätta att skämma ut mig själv, ta upp plats, förnedra mig själv - varför gör jag såhär mot mig själv? (Varför envisas jag med att göra mig själv illa?) Jag har så många frågor, men så få svar. Jag är så svag, men jag  når inga händer, som kanske skulle kunna dra mig upp. Jag anstränger mig inte tillräckligt. Jag är en besvikelse.

Det som varit värst de senatse dagarna är Ensamheten. Och Tomheten. Ångesten..
Jag vet inte om jag tänker försöka igen. Alla säger att självmord är en långvarig lösning på ett tillfälligt problem, men detta problem är inte längre tillfälligt. Det känns kroniskt. (Så är det inte, sa kuratorn.)


I'm still here,
but it hasn't been easy.
I'm sure you had your reasons.
I'm scared..

- Varför gör jag såhär mot migsjälv? vad är det jag håller på med?
- Sluta gnäll, du vet varför. Har jag inte sagt det tillräckligt många gånger? Fattar du ingenting?!
- Jo, men.. Jag vill ju inte! Jag..
- Du? Vill inte? Oh, really. Seriöst, skärp dig nu. Du måste ju bli ren, DET fattar du väl?!
- Snälla, jag orkar inte längre göra såhär, hålla på såhär..
- Nej, men det är ju därför du har mig, eller hur? Ända sättet för dig att orka, är att lyssna på mig.
- Men måste jag verkligen..?
- JA! Det måste du verkligen. Du kommer inte klara dig annars. Smutsiga människor som Du klarar sig inte själva. Du är för Äcklig och för Fel för att någon annan ska bry sig om dig, förstår du inte det?
- Jo...
- Ja, precis. Vilda, du är drottning över landet Ful, och det landet är Du. Förstår du det? Du måste lyssna på mig! Du måste lära dig att lyda mig. Du MÅSTE skärpa dig! Såg du inte vad vågen visade innan!?
- Jo... (Jag, drottning? Jag ler i smyg)
- Ja, precis. Säger inte det det mesta? Siffrorna, Vilda, tänk på dem! De är alldeles för höga, du är så fruktansvärt Fel, fattar du inte det?
- Jo, jag vet.. Förlåt!
- Förlåt?! Men herre gud, tror du "förlåt" hjälper? Och sluta böla, för helvete. Du beter dig som en barnrumpa. Jävla fjolla. Skärp dig istället!!
- Ja, jag ska.. Förlåt Lucifer.

Han ropade på Dom. Dom kommer med sina skrik. Jag hör Dom. Närmare. Deras skrik ekar mellan rummen. I Mörkret. Jag kvävs, kan inte andas. Dom andas i nacken på mig, jag hör deras flåsande andetag. Jag mår illa. Ångesten pumpas runt, Paniken kommer krypandes på golvet, smeker mina fotleder. Maskarna krälar och fiskarna simmar.
Runt, runt, runt..

Inatt var det mycket som var vackert. Det var elden, det var frosten på studsmattan, det var skratten, det var månen och blommorna på trädet. Det var kylan, den kalla, och det var allt det andra. Just nu är det min nya granne som håller på att lära sig prata. Hans namn är Theo och han säger "Annars?" när man kommer och hälsar. Jag tycker mycket om honom, även om jag aldrig lekt eller pratat med honom. Jag tycker om honom för han är så överlycklig över sin nya orangea cykel. Och fågelbajset på deras parkering. Det är också min syster. Och hennes leende. Bilder på oss två tillsammans visar bara Glädje. Och tramsiga miner och flummiga poser.

Och alla andra Minnen som envisas med att existera. De ger mig huvudvärk. Tröttheten anfaller bakifrån och Tomheten inifrån. De kommer för att stanna. Igårkväll gick jag på maxbelastning och det visar sig nu; det tar ut sin rätt. Att hålla Dom på avstånd blir jobbigare och jobbigare, svårare och svårare. Ändå kände jag mig så lättad igår. Vart tog Känslan vägen?

And even so become
beautiful, this night.

(Undra hur många som läser detta..
Bekräftelsesökande, eller vadå. JÄVLA FJOLLA!!)