zebragalax

Det känns som om min kropp ska gå sönder. Falla i bitar, falla åt olika håll. Jag känner mig otillräcklig och dålig, för jag gör inte allting så bra som jag borde. Julklapparna skapar prestationsångest på grund av alla fina, perfekta, precisa julklappar ni brukar ge mig. Jag med mitt tokiga huvud klarar inte av det, att hitta någonting som är sådär perfekt, som blir sådär bra. Så jag gråter lite till och skäms sedan över mig själv - igen.

Du påstår att det inte spelar någon roll hur mycket jag gråter och hur mycket ångest jag har. Eller hur mycket jag skäms över mig själv - min egen kropp, mitt eget huvud med mina tankar i. Det spelar ingen roll. En annan dag.

När ska jag lära mig att leva? Istället för att koncentrera mig på hur Fel jag är, hur Konstig och Utanför och Annorlunda jag känner mig. När ska jag sluta tänka på hur dålig jag är istället för att vara stolt över mig själv och för att jag lyckas stå på två ben utan att falla. Jag undrar när detta tar slut, om det någonsin tar slut. Men imorgon kanske det är försent, jag borde väcka mig själv ur dvalan, ta mig ur pausen. Börja dansa hand i hand med Livet igen. När ska jag sluta skämmas över mig själv? Jag borde sluta skämmas över mig själv - nu.


<3.

Jag känner mig lite död inombords. En lampa slocknade och ett annat ljus brann ut. Ja, jag tror jag dog lite inombords precis. Och det är ganska obehagligt. Tänk om mardrömmar...? Jag gillar inte mörker. Och detta blev ganska osammanhängande. Kontentan av det hela: jag har en obehaglig känsla inuti, för jag dog lite inombords precis.
Hjälp.

Jag vill nästan förlora mig själv i en dimma likt nyfallen snö. Men jag kan inte. Jag har för mycket att göra, för många jobb att sköta. Utslag och migrän, ont i mage och kropp. Ingenting stämmer någonstans och jag fortsätter att backa. Men jag gör det under tiden - under cover - så att det inte märks, så att det inte hörs. Jag gör det så att ingen annan märker, att jag långsamt, sakta och finurligt, håller på att gå i sönder.

Det knakar i fogar, det bildas sprickor i fasaden. Snart faller hela stället och ingenting kan hålla emot. Jag låter det hända, för jag gör ju inget åt det? Jag försöker slappna av emellanåt, men vad hjälper det när jag är ständigt rastlös, ständigt uppjagad och trasig. Ständigt på jakt efter någonting jag inte är eller kan, som jag "måste" vara eller kunna. Enligt min egen skruvade hjärna och dess olika spöken.

Ja, precis. Jag får skylla mig själv.

Frågor.

Jag kan köra bil och tro på att jag är bra på det. Jag kan vara dagisfröken och tro på att barnen tycker om mig på riktigt. Jag kan vara simtränare och tycka att jag är bra på det jag gör, att jag är expert, jag är pedagogisk och jag förstår och visar, känner och tar in. Ja, även jag kan ibland känna att jag duger och gör gott, att jag är bra och tillräcklig, bara såhär: rakt upp och ner. Till och med naken. Men ändå vill den där jävla känslan aldrig leta sig hela vägen in. Ändå vill den aldrig stanna innerst inne och bosätta sig, trivas där och kännas Verklig, Ärlig och Tillförlitlig. Varför tror jag inte på den?

Jag tror det är för mycket Ångest, Stress och Press där inne. Den där braiga känslan får inte riktigt plats, den får aldrig ro eller tillfälle att sätta sig tillrätta och börja gro, på riktigt. Jag blir ju aldrig riktigt lugn. Jag går från stress till förtvivlan till hopplöshet till deppigare än någonsin till självmordstankar till jobb till stress till ångest till förtvivlan till hopplöshet till deppigare än någonsin med mensvärk till självmordstankar och choklad till..? Ja, vad kommer sen då? När min onda spiral har tagit slut och jag står längst ut på bryggan och det doftar hav överallt.

Vad händer med mig då? Jag undrar förundrat vidare och med huvudvärken molande, dunkande, ska jag sänka min kropp ner bland hårda, riviga lakan och tycka synd om mig själv. Innan jag träder in i den dimmiga, suddiga drogdimman som sömnmedicinen för med sig. Jag ser knappt bokstäverna längre.. Godnatt.