zebragalax

"Hejdå, vi ses ikväll gumman!"

Det låter så mysigt. Så snällt och välmenande. Det låter vänskapligt, men samtidigt kanske lite ytligt. Allting var ytligt. Allting var egentligen väldigt konstigt och uppdelat, och ändå traskade vi vidare tillsammans. "Jacka mot jacka".. Det var bara vi två mot världen, och akka andra var dumma i huvudet och förstod ingenting alls. Det var dem det var fel på, inte oss - dig & mig. Det var det enda äkta som existerade, det enda som spelade roll. Men fyfan vad destruktiva vi var.

Och det måste man inse efteråt - det är en klisché, som aldrig kommer att dö. Tyvärr. Alla misstag, som man ser klart efteråt. Ingen dimma längre. Nen det värsta jag vet är att misslyckas. Jag hatar det! Jag vet inte varför - eller kanske -, men jag kan inte göra så mot mig själv. Jag tar hellre livet av mig än misslyckas. Tanken känns skrämmande, men sann. och jag misslyckades i en sak: att vara helt ärlig, mot mig själv. Jag såg inte det jag inte ville se, och såg alltså inte det destruktiva i vårt beteende, i vår relation.

Det låter så vuxet, orden relation. Jag tycker inte om det. Förhållande eller samspel låter så mycket bättre i mina ögon. Men när jag tänker på dig och mig, var det en relation vi hade, och egentligen fortfarande har. Det är en passiv och tillbakalutad relation, som ingen vill bry sig om. För det är ingen som orkar längre.

Jag trodde det var så bra. Jag trodde jag mådde så bra. Men som Nelly Furtado skulle uttryckt det: "All good things come to an end.." Och det var bra. I imperfekt.

Att bearbeta en förstörd relation, exempelvis denna, är fan i mig mycket svårare och jobbigare än jag trodde att det skulle vara. Det var ju så bra! Vi levde och mådde bra - men på samma gång inte. Vi levde olika, men tvingade våra liv att korsa varandra. jag var din skugga och du var min sol. Och det lät så bra, det kändes så bra, det var så långt bort från allt annat det bara kunde vara! Oh, gud - vad fantastiskt destruktivt.

Jag lever ju faktiskt. Jag finns inuti mig själv. Hela tiden. Alltid.

När du säger så, blir jag fruktansvärt orolig. Direkt. Jag går igång och oroar mig. Nej, vad har jag gjort?! Förtvivlad står jag handlingsförlamad och vill vara ditt gosedjur, som du kan krama och le igen. Ge dig trygghet och skänka dig glädje är min högsta önskan. Näst efter att få lov att älska dig. Jag står här - precis här - och jag är din, helt och hållet. Att jag inte är såå mycket värd, det vet jag, men om du vill ha mig - då känns det bra en stund på insidan. Inte för att jag skulle få för mig att visa det! Men jag lovar dig, att det värmer murarna.

Men vad är det då jag har gjort för fel?

Varför är du så nedstämd och ledsen, även om du inte gråter. Sitter tyst och tror det värsta, det gör jag, som alltid annars. Som alla andra gånger tänker jag egoistiskt och vet att det är mitt fel. I centrum av det onda. Och att du, en person som för mig har oändligt stor betydelse, är nedstämd och ledsen, utan att gråta - det måste bero på mig. Det är mitt fel. Alltihop. Förlåt..

Jag känner redan den Ångest du måste - med mina mått mätt - ha inom dig nu. För när man är nedstämd och ledsen, då vet jag hur det känns. Jag vet hur Ångesten bankar och hur den gnager och river hål på skinnet. Jag kan allt om det där. Jag vet inte hur du känner - ingen kan veta hur du känner - men en sak vet jag: Ångest som river och sliter och bränner och känns sådär otroligt mycket och så äckligt obehagligt, den är sällan trevlig. Vill du ha någonting? En överdos ipren? Men tyvärr, det hjälper inte, jag har provat det med.

Molande saknad. Smärta. Fysisk ohälsa och fruktansvärd, molande smärta - som egentligen bara är saknad. Om jag bara hade kunnat, fått visa. Egentligen skulle jag inte vilja visa Er, eller Dig - utan Mig Själv, att jag faktiskt och trots allt och konstigt nog, är bra. Var bra. Jag kunde, fast jag inte passade in och hade kompisar. Även om jag inte var söt, liten och kunde dansa. Även om jag var rädd för den där jävla hästen och bara ville bada, inte sola. Men hallå? Glömde du inte att du är värdelös och extremt lätt att glömma bort?

Även jag har nog glömt bort vem jag var. För jag är en annan nu. Men attn acceptera det är svårt och jobbigt. Att acceptera det själv, innan andra gör det, är extremt svårt och jobbigt. Att försöka vara en person som inte längre finns, är svårt och jobbigt. Att försöka tycka om en person man på något vis hatar, är svårt. Men det går. Efter en tid. Efter kanske några år - då kanske. Då kanske någon kommer och talar om för mig att det är helt okej och inga problem att det tar tid, jag är en människa värd uppmärksamhet, även om jag inte alltid är världens lyckligaste, jag äter inte för mycket och det spelar ingen roll hur jag mår. Jag förtjänar Livet fullt ut ändå.

Denna någon accepterar Mig för den jag är, och tillslut gör kanske jag det med..
Jag känner inte igen mig själv. Vad nu "mig själv" är för något klurigt problem.

Egentligena har jag absolut ingenting att skriva här. Jag är nyss hemkommen från en måttligt rolig stund - det kunde varit roligare. Nej, vänta - förlåt mig! - jag kunde gjort det roligare. Det kändes inte kul, när man kommer in och ser alla de människor man försöker undvika annars, då man vet att de ser ner på en, tycker man är konstig och pratar skumt om en. Rolighetsfaktorn sjunker så betydligt. Det är hemskt, men det känns sant.

Jag vill inte sitta ensam på mitt rum och frysa nu. Jag hade ett erbjudande om en varm säng, men det struntade jag i, och nu sitter jag här. Ont i magen, och det enda jag kan skriva något "vettigt" om är Ångest. Och hu rkul är det på en skala? Så jag funderar på att låta bli, ta en sömntablett - eller två - till, borsta tänderna och lägga mig i min säng och hoppas på Sömn. Hoppas kan man ju tydligen alltid göra.

Apropå tydligen:
Tydligen ska eller har, alla kända personer skrivit en bok med en klashig titel, som ska fånga läsarens öga. Jag gillar inte att alla kända personer verkar känna ett otroligt starkt behov av att, antingen förklara sig, eller tjäna pengar. Vilket det än är, så känns det - ibland, värdelöst. För det mesta.

En halvfyllebild, och jag stupade precis. Jag orkar inte vänta tills jag fallti klart. Jag slutar nu - och skriver en bok för att förklara mig, få er att förstå att jag är precis som alla andra, men ändå inte, och försöka få er att inse att jag är en folkets man. Jag blir lite matt. Ge mig en fängslande story istället, så är jag med. Inte en förklaring om varför Mitt Liv varit speciellt, men samtidigt som alla andras. ja, jag stör mig på det.

Och det är både dumt, korkat och totalt meningslöst att bli arg över något så fruktansvärt oviktigt - egentligen.

Tung ligger jag, helt stilla, i min fortfarande sömnvarma säng. Stilla. Jag ligger och stirrar med tom blick, jag stirrar ut på andra gråa toner. Annorlunda än de jag har här inne. Tomheten själv är mitt täcke, kylan är min kudde idag. Jag ser fåglar flyga bort mot Falsterbo, mot fågelstationen, mot sydligare breddgrader och en liten tids värme. Precis så som du snart ska göra - precis på samma sätt som du ska flga iväg.

Tomhet. Jag kan inte skriva. Det finns ingen rätsida på någonting och jag känner att jag kommer att gå sönder och mina ögon sprängas. Jag orkar inte skriva. En ny känsla inuti, en handlingsförlamning. Om 37 dagar.. Jag tror inte att jag kommer att orka stå upp på benen idag, jag går på autopilot, och ingen märker något idag, heller. De här orden skulle bli bra och genomtänkta, men jag kan inte tänka klart när jag tänker på at du snart ska åka. Jag vill inget hellre än att följa med dig. Jag tänker inte få dig att vilja stanna.

"I want you to know this, and I want you to care" - men det vet jag redan att du gör. Jag är sorgligt nog medveten om att du tycker lika mycket om mig, som på andra hållet. Och jag vill inte vara utan dig! Jag vet inte om jag kan, men det lär vi märka så småningom, eller hur? Så bittersött..

Man skulle nog kunna säga så, ja, att jag är bittert medveten om att du ska åka. Jag är glad för din skull, för jag älskar dig, bryr mig om dig, vill dig väl! Men å min skull? Då känner jag just Ingenting, även kallat tomhet tror jag.

I korthet är det min autopilot som kör.

av någon anledning
sitter jag i solen
ensam
och försöker hitta skugga

jag är inte mycket mer
än en liten ofarlig rebell
med några små obetydliga
skavsår

oros-skav
ångest-skav
och sorg-skav

hjärtat skaver mot de
pulserande
inälvorna, jag har på insidan
inga nervtrådar gör sitt jobb
men det gör ändå
ont

tanke känsla handling
ett virrvarr av ord
och utomjordiska saker
ord-skav

såren skaver på insidan
min kropp skaver mot din
hjärtat skaver mot revbenen
cellerna skaver mot ribosomerna

och jag är inte mycket mer
än en liten ofarlig rebell
med obetydliga skavsår
överallt

plåster hjälper inte här mamma
jag hänger inte längre ihop

Otroligt nog förenklat, denna gång, i ett enda ord. Sisådär - en överskrift blev det. Och jag är fruktansvärt besviken på mig själv. Jag sitter naken, invirad i mitt zebraradiga täcke, coh jag fryser. Min hud värmer inte längre. Sen du gick har jag varit som en isbit. En naken trädstam mitt i snön - ensam, kall, vit och frusen. Snön är alltid så tyst. Det hörs ingenting. Tystnad.

Jag sitter, som en naken trädstam, invirad i mitt zebrarandiga täcke, och tänker förvirrande tankar.

"Fysikpriset. I materiens minsta beståndsdelar uppträder inte altid partiklar som förväntat. Inte minst eftersom det uppstår assymetrier: obalanser och avvikelser.", stod det i Sydsvenskan jag läste precis. För den oinsatte kan det tyckas knepigt och krångligt, men efter att jag tittat på bilden som satt så fint bredvid texten, förstod jag, en till synes insatt, väldigt mycket bättre. Kvarkar har för mig varit något extremt abstrakt, tills nu, då jag verkligen satte mig in det. Jag försökte förstå, på riktigt, och behövde bara öppna min fysikbok och läsa en artikel i Sydsvenskan, sen förstod jag hur det hänger ihop. Alla föreläsningar, alla OH-bilder och otaliga professorer, som pratar på ett språk endast fysiker förstår, gav mig endast en pytteliten bild av denna pyttelilla beståndsdel. Nu har jag helt plötsligt insett vad det är för en beståndsdel det handlar om.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt med detta, men när jag läste recensionen av (författarens namn, som jag inte kommer ihåg just nu) "Att älska en sten", blev jag glad på insidan. Jag vill läsa boken, inte för att handlningen intresserar mig, utan för språket. Det som stod i artikeln fångade inte mitt intresse för att innehållet var så otroligt intressant, utan för att språket hade en fängslande effekt på min hjärna. Jag har upp emot tjugo böcker i min bokhylla, som väntar på att få läsas just för att min hjärna tyckte att språket verkade vara intressant. Det känns dock som en bra och motiverad anledning.

Det är alltså språket det handlar om. Och egentligen nästan aldrig handlingen. Självklart har den betydelse, men kanske inte lika stor som språk i sig, ändå. Jag är väldigt sugen på att skriva en bok nu. En bok där språket spelar roll, men inte handlningen. En fruktansvärt flummig sak, med andra ord. Jag skulle tro att det blir så i alla fall. Flummigt alltså. Kanske en hel del korkade, nytänkta rd och sådär, och egentligen inget konkret alls. Kanske några få konkreta personer, men inte mer än så. Ungefär som kvarkar.

Jag tror jag har växt, på bredden, och allt jag tänker på handlar om träning eller mat. Vårt förhållande, Mat och mitt, är ett knepigt och vilseledande. Jag leder mig själv på vilsna spår, och jag är osäker på om jag någonsin kommer att hitta hem igen.

Väntan.

Jag väntar på det där Någonting, som jag hppas ska hända, men hittills inte har inträffat. Jag väntar. Och vänatr - på vad, egentligen? Ingen vet, speciellt inte jag. jag har ingen koll alls, och känner mig vilseledande, på samma gång somjag är på vilsna vägar ledd. Det är så knepigt alltihopa, som ett pussel jag inte kan lägga. Jag har ju ingen bild att gå efter. Inga pusselbitar heller, för den delen. Eller så har jag bitarna, men jag kan inte riktigt greppa om dom, ta i dom, och lägga dom på rätt håll. Jag skulle tro att det är det det handlar om: ett vilseledande pussel, som lett mig på vilsna stigar.

Prolog
Det finns alltid någonting som alltid är Inget. Det finns aldrig Ingenting, som inte finns. Det finns alltså aldrig någonting som kanske borde finnas. Det som alltid finns är Detta. Och det som alltid finns är näst intill oförklarligt. Om inte pi hade funnits, förståss.

&
Min mage är full med piller. Jag har precis svalt de sista kaloririka mjölkdropparna. Fast idag orkar jag nog inte riktigt bry mig. Eller - egentligen så vet jag inte, och därför antar jag att jag inte bryr mig. Det blir lättast så. Men nu skulle jag vilja beskriva en annan liten sak.. En sak som kallas Lugn - Trygghet, kanske. Det är nog så det kallas, när det känns sådär. Sådär lite för bra, lite för mycket. Sådär, lite som det kanske egentligen inte ska. Fast vad vet jag, egentligen.

När det sprider sig, som ostoppbar cancer, går det inte att hindra. Jag kan försöka måla om det, teckna det och skissa på utkast hur många gånger om som helst - tills slut kommer det ändå bara landa hos en enda kropp: Du. (Åh, så flummigt!) Det är kloret som har orsakat cancern, det är kloret som har gjort mig så sjuk. Konstigt att ett enda litet grundämne, kan vara så dödligt farligt.

Apropå dödligt. Jag lider tydligen av en eventuellt dödlig sjukdom. Det är lite ironiskt och skrattretande att skriva så, men eftersom de här orden dryper av både den ena känslan, mixat med den andra, så "Varför inte?" tänkte jag. Ja, men varför inte ställa dig upp och skrika att du är världens härskare, och undergång. Skrik ut dina vildaste fantasier, och låt dig aldrig stoppas! Var stark inför andra, men framförallt inför Ingen. Var dig själv, men aldrig med andra? En konstig frågeställning som tenderar att dyka upp när den allra minst borde det. (Ännu ett knasigt och förödande ord: borde.)

Okej, detta är värre än vanligt. Jag skriver värre än vanligt.
Jag vill ursäkta mig, och ska sluta genast. Med - detta.

Epilog
Jag skriker: förlåt, men Han hör inte. Jag vrålar: stanna, men Han lyssnar inte. Jag viftar och gestikulerar, men varför skulle Han titta? Jag försöker så ivrigt få Honom att se. Jag undrar så tyst, jag funderar aldrig högt. Jag vandrar stilla, aldrig speciellt kraftfullt. Jag frågar försynt vad jag är värd. Han svarar konkret att Inget, det är jag värd. Nöjd, glad, belåten och tillfreds. Jag vandrar stilla vidare, tyst funderandes, aldrig i vägen. Liten som en mus, alltid mest Fel av alla. Alltid hatar jag mig själv, och alla de rörelser jag gör. Alltid tycker jag om, att hata mig själv - lite mer.
Klick!

Jag har nog minst kurser att läsa på hela skolan, hur kan det på något sätt överhuvudtaget bli jobbigt? Jag funderar just nu på hennes ord, hennes lilla flin och hennes övertygelse när hon pratade. Hon berättade hur hon hade irriterat sig på sina kurskamrater när de inte riktigt förstod hur man ska få fram K. Hur hon satt och vred sin ahänder och suckade - ljudligt, alla skulle höra. Kanske ville hon att de andra skulle förstå hur trögtänkta de är, eller ville hon helt enkelt bara bevisa för sig själv hur smart hon är?

Jag blockerar mig själv, som vanligt. Sitter handlingsförlamad och lyckas bara ta mig ur det äckliga tillståndet korta sekunder då jag helt plötsligt känner mig övertygad om att jag klarar av att göra de där lätta uträkningarna. Men efter en snabb koll på formlerna och hur de ska lösas, graferna och alla tabellvärden, skrider tankarna snabbt tillbaka till mitt handlingsförlamade tillstånd, och ännu snabbare tar de över min kropp. Det står "ERROR" över hela skärmen..

Jag sitter och funderar, undrar, om det inte hade varit bättre om jag bara gjorde mig av med mig själv. Om ni blev av med mig skulle ni antagligen ha mycket roligare. Jag är rädd för att ni inte ska orka dra med mig hur länge till som helst, inte orka med mig och mina dumma, korkade, ogenomtänkta, värdelösa kommentarer. Varför skulle Ni, när inte Jag gör det? Ingen annan än jag kan förändra mitt liv, det vet jag om. Jag är medveten om att Jag är huvudpersonen i mitt liv och det är bara Jag, som kan förändra det. Men vet du vad? Jag vill inte.

Jag har inte ork att vilja försöka, vilja fortsätta. Så vad ska jag då göra under tiden? Ett sammanbrott ligger i luften. Mina ögon svider och bränner, mina armar rör sig konstigt. Min kropp rör sig på automatik. Läge: autopilot är aktiverat. Resterna av mig orkar inte ens vilja orka fortsätta.

Men om ett sammanbrott råder - om jag bryter ihop totalt och försvinner in i mig själv - då är det 1) Ökad dos, och 2) ETC, som gäller. Men skolan då? Jag går hit, jag är här. Jag har varit här alla timmar jag ska hittills i år, och vi är nu inne i oktober. Det är ganska länge, men tiden jag har kvar på mig i skolan känns förkortad. Jag vet inte själv vad jag menar, men jag tror att jag kommer att gå in i mitt gamla, skolkande beteende, ganska snart. När orken sinar är det så otroligt lätt. När tårarna inte gråts ut och ilskan hålls instängd, blir det lätt så. Jag har inte ens ork att stå emot det. Tanken är att jag ska ta studenten i vår, ett år senare än beräknat, men kommer det verkligen att bli så? Det finns en risk jag inte pratar om som gör att det inte är säkert.

Det finns en risk. En risk för ras.