zebragalax

en näve möter en tinning
ett slag
hårt som sten, ekandes
ett slag till
och ett som följer

jag tryckte, rev, bet
hårt, snabbt, länge
jag tänkte i fyrkanter
kantade av blåbärsris

men ångesten ville stanna
den har nog bosatt sig där
någonstans
mellan magen och hjärnan

jag står rakt upp och ner
i ett krokigt hörn och
sväljer ångestdämpande på öppen gata


Den där känslan av att bli tittad på från en annan nivå ligger i luften, skär mig i nacken. Känslor av obehag, illamående, sprider sig som svart gift genom en kropp som är min. Ska detta fortgå i all evighet? En storm härgar vilt och mitt inre gör skäl för mitt namn. Det är oväder. Åska, regn och blåst bråkar om platsen. Och mitt i alltihopa, så spricker det upp och solen får beträda scenen. Det varar en minut, men det är ett framträdande av aldrig tidigare skådad karaktär. Det ger en obehaglig verklighetsuppfattning, och en glassmjuk smekning över kinden. Ett blåbärssnår; mitt blåbärssnår. Min tillflyktsort, dit jag flyr från mig själv.

Dit jag flyr när jag inte vill slåss mer.
Dit jag flyr när jag inte orkar mer..

det är slutspurt, det är final nu. jag är en meter från att segra.
men jag tvekar. jag tvekar och stannar. mItt hjärta pumpar svagt.
jag håller på att falla, trilla, gå sönder igen. jag är trasig - igen.
jag faller långsamt, i slow-motion ner mot vassa knivar, plågor.
det går för långsamt, jag skyndar på processen. jag hjälper till.
men jag vill ju egentligen inte? jag är ju "ett medicinskt under".
men ångestdämpande och antidepressiva kan aldrig göra mig
godkänd..

Du plågade skönhet
en vacker skapelse med kort hår på huvet
och så många tunga stenar
i din ryggsäck

Varför samlar du på stenar
som tynger och drar ner
varför inte pärlor
guldkorn att förgylla med

Så varför?
Varför?

Jag vandrar runt i en kemisk kokong
tar ångestdämpande på öppen gata
och jag tänker på dig
du plågade skönhet
varför är ett onödigt ord i sammanhanget

Jag kan ta livet av mig genom frågorna
genom analyserna och orden
så istället för att komplicera
med analyser och rapporter
tänker jag bry mig om

Och med inspiration av lätta vackra blommor
som doftar av kärlek och blåbärsglass
dra dig med ut i vattnet och simma upp till himlen
där kan vi sitta i en evighetslång dag
och titta på myrorna i världen

Jag är inne på prövotid. Om jag står ut med biverkningarna? Ja
Å jag skulle vilja skriva någonting, vad som helst, men någonting med en innebörd och en mening. Något som spelar någon roll. Men just nu skriver jag bara att jag inte har någonting alls att skriva om. Inga solskenshistorier eller vackra ord öger jag. Jag finns bara här, utlämnad till mitt tomma huvud. Det är prestationsångesten som spökar..


A, jag älskar dig.

Jag känner en tår fortplanta sig genom ögat, för att slutligen ringla nerför kinden.
Det var den jobbigaste timmen, det mest utmattande träningspass, han gett mig. Han säger att han är psykiatriker, jag undrar om han är general för hjärngympa. Så trött, så utmattad, så slutkörd.

Jag är den sämsta människan jag vet. Mitt samvete är ständigt dåligt för att jag är så dålig. Så dålig i skolan, för att jag inte presterar speciellt bra, så dålig på att leva, för att jag varje dag funderar på att ta livet av mig, så dålig hemma, för att jag inte delar med mig och hjälper till mer. Men att kväva känslor hemma, det är så det ska vara, det är så jag har fått lära mig att det ska vara - eller? Nej, vänta. Det ska vara så att jag ska inte gråta, för det gör ingenting bättre. Och det ska vara så att om jag har något att säga eller klaga över, så slätas det ut till ett Ingenting, så finns det ju inga problem mer!

Min läkare var väldigt allvarlig idag. Han var allvarlig när han sa att han är orolig för mig. Han var allvarlig när han frågade om jag kunde lova honom att inte göra mig illa på en vecka, inte ta för många piller på en och samma gång om han skrev ut dom till mig. Han var allvarlig när han sa att jag är ett specialfall och att detta måste göras. Ny medicin och mer ångestdämpande - med förklaringen: "du ska inte behöva må såhär, ha det såhär jobbigt.". Han sa att jag kan låta den flöda. Men inte i FÖR stora mängder. Jag lovade.

Han sa att denna medicin hade hjälpt så många andra. Han lovade att den kommer att lyfta mig också. Och om det stämmer, om det han säger är sant, då ska jag kyssa hans fötter och skälla på alla dom andra som inte gett mig denna tidigare. Och om det han säger inte är sant, då... ja.


Herre gud.
Detta är min slutspurt.
Jag orkar knappt andas.

Att ha någon så nära är en overklighet utan ord. En känsla, flera känslor, utan beskrivningar. Inga ord med så stor innebörd går att hitta i någon på, någonstans på detta klot. Jag skulle vilja ha en beskrivning, eller komma med en själv, men jag finner inga ord lämpliga. Ingen formel finns det heller. Och jag är inte tillräckligt smart för att komma på en själv.

Att fortsätta gå är en omöjlighet, men att stanna är inget alternativ. Inte ens när demoner skriker eller knivar kallar, vänder jag mig helt om. Kanske kikar jag över axeln, men jag vänder aldrig helt om. Det kanske finns saker i mitt rum som skrämmer livet ur mig, får mig till panik, ger mig ångest och tankar mörka som grottor om natten. Men du går så lugnt in, tänder stillsamt ett ljus och kryper ner på andra sidan sängen. Så nära det bara går, utan att ta sönder något.

När det är omöjligt att fortsätta gå, säger du åt mig att stanna och vila. Du lovar att vänta på mig, stå kvar, smörja min uttorkade hals med renare vatten. Och precis när jag håller på att somna, håller du mig vaken med kyssar och löften om någonting bättre. Jag stannar aldrig helt, jag vilar bara lite då och då. En paus här, en där - jag gör vad som helst för att orka vandra vidare på vägen som går i rätt riktigt. Jag gör vad som helst för att orka vandra vidare på vägen som går i rätt riktning. Jag gör vad som helst, för att bli frisk nu. För jag vet att Friskhet är den enda vägen till Närhet. Och det vill jag inte vara utan. Det får mig att bli levande.

Du ger mig levnadspiller & livsmedicin. I dina kyssar ligger ork för att fortsätta. I min längtan ligger lite självkänsla, jag själv lyckats skapa. Och imorgon, ligger hela jag i din säng igen.

Å så kan det gå, när någonting osägbart ska sägas utan ord, med hjälp av ord.

Återigen var det dags. Dags att finna sig i den verkliga verkligheten och sätta gränser för kalori-intag. Mitt monster har satt klorna i mig igen, och denna gång sitter dom djupt. Jag känner blodet tränga fram och jag vet att jag borde ogilla såren jag ser sakta träda fram, men det gör jag inte. Jag gör dom istället större. Jag gräver ännu djupare ner och jag låter klorna sitta kvar. Återigen beter jag mig så som jag inte ska, jag gör så som jag inte ska. Återigen beter jag mig dumt mot mig själv. Återigen, har jag svikit mig själv.

Och på insidan känns det som på utsidan - stormigt. Det ser kanske ut att vara sommar, men det stormar, regnar och det åskar. Det regnar in. Världen runt omkring börjar snurra, jag tappar orden på vägen. Jag hör Honom komma, steg i trappan. Som för några år sedan. Dom har kommit tillbaka. Besvikelsen i väggarna, bloden på lakanen. Det sitter kvar, det sitter i. Kommer det någonsin försvinna?

Varför vandrar denna ångest i min kropp?

Varför kan jag aldrig bli fri från det som vandrar i min kropp? Inte ens när jag är glad, när jag mår bra, släpper klorna taget om mig. Kylan lämnar aldrig och rädslar för att det ska attackera, när som helst, är paralyserande. Ska jag bli sådär igen, sådär paranoid, att jag inte ens vågar gå ut på kvällarna? Håller jag på att bli rädd för mörkret nu igen? Eller så är det mörkret inuti mig som skrämmer mig mest. Men det ser jag inte riktigt, det kan jag inte riktigt ta på. Jag kan inte ta på mig själv heller. Jag känner bara felen, groparna, benen, skinnet.

Vad gör denna ångest i min kropp?

Det håller på att bli dags för mig nu. Jag känner det, ett sammanbrott närmar sig med stora steg och rädslan växer likt en nyuppblåst såpbubbla. Den håller på att spricka - jag håller på att gå sönder. Det byggs upp, sakta men säkert, det där farliga: giftet. Det där jag medicineras mot. Men när medicinerna är värdelösa och världen fortsätter att ramla sönder, då vill jag inte leva. I en trasig värld vill ingen leva. men jag vill ändå inte dö, någonting har fått mig att inte vilja dö. Men inte heller har jag någon vidare livslust som säger till mig att fortsätta andas. Så jag tynar sakta bort, försätts i koma. Jag borde kanske läggas in, försättas i koma?

Försätt mig i koma med syrgas. Placera mig i ett drömland av kemiska substaner. Varför vill jag ta mitt liv på kvällen? Jag vill ju inte längre dö. Men inte heller orkar jag leva såhär, svag. Jag är av svag karaktär, en blodsugande igel, som livnär sig på andra. Inget kan jag göra själv, inget kan jag klara av. Eller hur var det nu? Med livslusten.

Jag vet att jag kan klara av detta. Jag vet att jag besitter den styrkan det kommer att kräva av mig. Men när det väl tar slut, då vet jag inte om jag klarar mer, då vet jag inte om jag kan överleva mer. I morse var jag säker på att jag skulle vara död nu. Jag har många roliga kemiska substanser på mitt rum och på sistone har jag blivit mindre och mindre rädd för att anv'nda dom. Men att sova i sexton timmar är inte önskvärt när det fortfarande finns skolarbete jag måste göra. Och jag måste göra det nu. Återigen förvånas jag över att överlevnadsinstinkten är starkare än jag någonsin kunnat ana.

Men inte nog med att jag varje sekund håller på att bryta ihop inför min familj, nu måste jag också bära detta. Jag måste hålla käften, agera normalt och aldrig klaga. Jag måste fortsätta vara Duktig - åh vad jag hatar när mamma använder det ordet. Jag kan inte sluta nu. Det är en evighetsmaskin, en ostoppbar. Så jag håller det inom mig, tills jag spricker, exploderar. Min kropps sprids åt alla håll, på en och samma gång. Nu är det jag, mina kroppsdelar, som är ostoppbar(a). Jag ser inget slut på detta, ångest byggs upp inuti mig, jag håller andan. Och sjunker snabbt. Kanske är det imorgon jag dör istället? Jag klarar inte detta nu, jag kan inte samla kraft nog. Och om jag klarar det, kommer jag vara så skör att jag går sönder av kanten på pappersarket med mina ofullständiga betyg.

Jag ser slutproven komma springande med svärd i händerna. Galopperande mot mig, snabbt, hög hastighet, stor kraft, gigantisk massa, på minsta möjliga tid. Det kan bli en fysisk formel för att räkna ut energin bakom denna kraft, hastigeht, massa, tid. Jag kan räkna ut vad du vill! Jag måste bara lära mig att omsätta det i protoner, antipartiklar och bakgrundsstrålning. Eller var det en annan formel som gällde där? Det var det nog. Jag rör ihop formlerna som om jag kokade gröt - en naturkunskapsgröt av enzymer, antineutrinos, kolväten, jästsvampar, kolhydrater, mokroorganismer och en hel bok med formler. Men just nu är det ingen ting annat än just: gröt. En kletig massa gjord av ångest jag vill slippa men aldrig blir av med. Borde jag läggas in igen, så att jag inte dödar mig själv - nu.


jag vill andas liv
i varje andetag
jag vill tina min själ
känna hur den lever
lever i varje andetag
en stilla viskning om liv
en kvävd längtan efter död