and now seven demons riding on my back again
det är slutspurt, det är final nu. jag är en meter från att segra.
men jag tvekar. jag tvekar och stannar. mItt hjärta pumpar svagt.
jag håller på att falla, trilla, gå sönder igen. jag är trasig - igen.
jag faller långsamt, i slow-motion ner mot vassa knivar, plågor.
det går för långsamt, jag skyndar på processen. jag hjälper till.
men jag vill ju egentligen inte? jag är ju "ett medicinskt under".
men ångestdämpande och antidepressiva kan aldrig göra mig
godkänd..
men jag tvekar. jag tvekar och stannar. mItt hjärta pumpar svagt.
jag håller på att falla, trilla, gå sönder igen. jag är trasig - igen.
jag faller långsamt, i slow-motion ner mot vassa knivar, plågor.
det går för långsamt, jag skyndar på processen. jag hjälper till.
men jag vill ju egentligen inte? jag är ju "ett medicinskt under".
men ångestdämpande och antidepressiva kan aldrig göra mig
godkänd..
Kommentarer
Postat av: visornas andan
sista metern är alltid den jobbigaste, det är då mjölksyran rusar genom kroppen och allt känns hopplöst. det är då armarna domnar och benen ger upp. och det är då publiken hejar hejvilt. de visslar och ropar och får en att använda de sista krafterna för att kunna avsluta loppet. man lägger sitt sista krut för deras skull, och för sin egen, för att man vet att de hejar för ens skull, för att de bryr sig.
jag står vid sidan om din bassäng, och hejar. för jag vet att du klarar av det, och det vet du också att du gör, egentligen. det är dags att sträcka ut handen och slå hårt i kaklet! det är närmre än du tror min vän.
Trackback
