zebragalax

Illamående. Hur gör man när man andas? Jag har hört att det ska vara bra för en, men jag vet inte riktgt hur jag ska göra. Med rufsigt hår och mascara lite överallt sitter jag och funderar, spekulerar och överanalyserar. Coldplay låter Lost! ljuda ur högtalarna och jag lyssnar intensivare än innan på texten. En lustig text, med en lite fyndig mening. Jo, jag gillar den.

Jag borde vara påklädd och fixad by now, jag borde vara påväg över gatan till festen, men jag blev paralyserad på vägen dit - och det håller i sig, jag kommer inte loss. Så jag fastnade här. Med mascara lite överallt, endast iförd linne och trosor och ett nygjort armband. Och sen då?...

Jag tror jag stannar här. I min ångestfyllda hopplöshetsbubbla.
Usch, självömkan är så oattraktivt!

Nu när jag räknat ihop alla känslor måste jag nog ge Sydsvenskan rätt om att kvinnor har en mer komplicerad biologi. Och det där med att kvinnor inte tar upp alkohol lika bra för att vi har mindre vätska i kroppen, det tror jag beror på att de områden i kroppen där den vätskan borde vara, där förvarar vi andra saker, vad det än må vara. Vissa kanske har sin laptop eller sitt nagellack där, kanske ligger där ett äpple; jag har alla mina känslor där. Problemet med att dom ligger där är att dom kan gömma sig hur länge som helst där, och under tiden blir jag bara tjockare och tjockare, på grund av att jag inte kan hitta mina känslor, reda ut dom, skriva ner dom (inte nödvändigtvis i den ordningen) och släppa dom. Det byggs på - som ett jävla kapla-torn. Det är ostabilt och håller för det mesta inte.

"It's like forgetting the words to your favourite song"..
Det är som om jag har tappat bort alla ord, mållös, munlös. Men äter gör jag ju faktiskt, även om det tar emot och jag alltid ångrar mig efteråt. Det dåliga samvetet är som en gummihandske, pådragen utan potatismjöl. Den sitter där, klibbas fast i takt med att jag börjar hyperventilera och svettas. Med en gång börjar jag fundera, planera och skriva in. Jag bokar pass och skriver upp metrar som ska springas. Att alla metrar inte springs och att alla pass inte blir av, det är nog en annan sak - kanske en lite sundare "Äh, skitsamma!"-attityd som tittar fram under sängen lite då och då. Tyvärr är den sällsynt. Tyvärr vet jag inte hur jag ska hantera det hela och mitt ätande börjar kännas som hetsätning och hela min tillvaro verkar gå ut på att jag ska göra mig av med det ätna. Jag skulle ju sluta?

Jag hamnar i en neråtspiral. En mörk, knasig väg åt fel håll. Taggiga buskar sticks och maskrosor förgiftar min mun. Straffas måste jag för Dålig har jag varit - är jag inte alltid? Jo. Med eftertryck sägs det. Med eftertryck lyds det. En slö hjärna försöker tänka, och återigen tappar jag bort alla orden. De finns inte längre, och mitt försvar ger vika. Jag var ju den enda som försvarade. Jag hade bara mina ord. Jag har inget. Vi har inget av värde, men vår längtan är äkta. Jag längtar efter den där känslan av välbefinnande, även efter att jag duschat eller klätt av mig för att sova. Jag klarar knappt av att duscha med mig själv. Jag - jag jag jag jag...
Vilken självisk parasit jag är.

Tänk vad lite blåbärspaj kan orsaka.

Jag borde sluta dricka kaffe. Koffein är inte bra för min impulsglada kropp och mina oberäkneliga känslor. Mitt psyke mår inte så bra av kaffe. Åtminstone inte för tillfället, då det verkar som om Ångest har bosatt sig inuti mig. Han sitter där, käkar chips och godis, skreattar åt bisarra komedier på TV och har det allmänt bra, sådär. Bara för att retas. Bara för att jävlas, bara för att få känna på skadegjädjens alldeles egna lilla tripp. Samtidigt som jag trippar vidare på ångestdämpande och kaffe - kanske motarbetar de båda varandra?

Det kan ju vara så, att mitt i alla försök att göra mig själv liiiite mer alert, lite mer skärpt, så har jag skapat en egen liten ångest-oas, gjord av kaffe. Enligt mina kunskaper inom naturvetenskap skulle det nog kunna vara så att koffeinet i kaffet triggar vilken signalsubstans det nu är som utlöser ångesten, vilket leder till otaliga ångestattacker och dagar av konstant, monoton ångest - ibland i kombination med huvudvärk och illamående, men det tror jag inte beror på kaffet.

Jag borde kanske sluta dricka kaffe?
Vilket meningslöst inlägg.

Det känns som en självmordsnatt, ett dåligt fest-tillfälle. Det ligger i luften omkring mig, som en ofrånkomlig stank. En odör så stark att ingen vill ha med mig att göra. Det ligger i luften. Det ligger i mig. Det är mitt eget jävla fel. Huvudvärk. Jag skakar och kan inte sitta still. Rastlöshet. Vill ta i något, hårt. Spänna, kämpa mig loss från mig själv. Slå sönder - gå sönder. Det är inga bra tecken på himlen, i taket. Eller någon annan stans..

Men varför?

Jag sitter här, ensam efter äventyren. Tänker för mycket. det är sånt jag är bra på, att tänka för mycket och att varken veta ut eller in på tillvaron. Vill jag fortsätta såhär, som en samuraj utan svärd? Orkar en samuraj fortsätta när han förlorat sitt svärd, eller är det då det är dags att inse att han har tappat ansiktet och borde bli halshuggen, för att dö med värdigheten och stoltheten i behåll. Jag tänker för mycket nu. Men jag vet faktiskt inte. Efter sammanbrottet igår blev jag lite orolig. Visst, det gick över, men vad hade hänt om jag varit ensam? Om jag inte haft en kropp att pinsamt desperat klamra mig fast vid och varmt vatten strilande över mig, hade jag nog mått en aning sämre nu. En hel del sämre. Kanske hade jag inte mått alls.
Jag tänker mycket.

Jag har alldeles för mycket kemi i min låda, för att det ska kännas säkert här hemma. Att jag fortfarande inte kan lita på mig själv, på mina egna känslor och impulser, är nog det värsta, det mest förnedrande på något sätt. Ständig oro, flackande blick, paranoida tankemönster om natten - inget fast, inget hållbart. Jag behöver Hållbart. Jag behöver lite Livslust, lite Hållbar Trygghet. Jag måste sluta dricka kaffe.
Jag tänker för mycket.

Jag orkar nästan inte ens låtsas, att jag inte kan slappna av, vara mig själv. Varför är vi så dåliga på att bry oss om varandra? En familj, så spänd, så mycket yta och så mycket som inte ska pratas om. Jag skyller min spända, tillbakadragna attityd på Mörkande av Känslor. Efter äventyr följer reflektion, och jag som är så bra på att tänka för mycket... Det leder till ångest. Detta känsloladdade, så vanligt förekommande, missbrukade, hemska ord. Detta klump-i-magen ord. Tvivel. Vad är vi för sorts människor, som inte kan bry oss om varandra, som inte står ut med varandra? Ödmjukheten faller i bitar, finns den ens kvar? Vet Lillasyster ens om vad det var jag gjorde på alla de där olika ställena, vet hon vad det var som hände?
Jag tror jag tänker för mycket.

Jag är rädd för sönderfall, så jag hittar på anledningar för att inte behöva hänge mig själv helt och hållet. Avstånd. För ett förhållande kan falla sönder, och det kan gå snabbt. Eller är det bara jag som faller sönder på det viset? Utan förvarning. de radioaktiva metaller som finns har ju i alla fall ett redan utrett mönster för sitt sönderfall. De följer vissa regler och formler i sitt sönderfall och avger olika sorters strålar, beroende på vilken metall det är det pratas om. Om jag hade följt ett sådant mönster, hade det verit mycket lättare att motarbeta och reda ut. Det hade känts som en lättnad. Ett steg i rätt riktning.
Jag tror jag tänker för mycket. Eller?

Men jag tänker för mycket, jag rör ihop ord och blandar grötmos av känslor och intryck och ord. Jag tvivlar. Aldrig säker på om det bara är jag eller om det faktiskt är den allmänna uppfattningen jag snappat upp. Jag förstår mig inte på mig själv, och det retar mig, det irriterar mig och det får mig att vilja skrika. Jag vill fungera som människa, på ett normalt plan utan sammanbrott. Utan oberäkneliga handlingar och konstiga ord och känslor. Utan psykos-beteende och obehagliga drömmar. Jag vill inte vara såhär. Jag vill inte vara mig. Jag skäms för mig själv. Jag hatar mig själv, för att jag lät mig bli såhär.

Usch.

Det är med rädsla. Det är med stolthet. Det är med lust.
Det är med äventyr i blicken och värme på insidan. Jag.

Det är jag.